Det här med inga rubriker

är inget medvetet. De kommer tillbaka, jag försöker inte vara fleeting.

På tunnelbanan till och från jobbet läser jag Claire Castillon, hennes senaste, med ett dockhus på framsidan.


Roligast var förälskelsen hos männen i publiken när vi lyssnade på henne på Kulturhuset. Roligast var hur E sa "Det här är min favoritpenna" när han ville få vårt ex signerat, och hur A slog sig för pannan när han hörde. Jag och han stod och tryckte några meter bort, två analretentiver in a pod, jag skulle nog aldrig förmå mig att gå fram så någonsin, tror jag. I alla fall inte till just henne, just då. Istället goadade jag on E, och tänkte att han var så jävla vacker och avslappnad och och självklar i ansiktet under spotlighten där han stod, innan han böjde sig fram.


Ni vet när man läser nånting, det var särskilt så med vissa av novellerna i Insekt, och man tänker "exakt så".

Den där Ica-snutten med praktikanten Jerry, om den inte vore så pk? Om Jerry, i nästa installment, skulle sitta i ett hav av smält glass och rycka på axlarna istället för att vara klipsk och försigkommen? Eller om Stig i en
Ica-aisle skulle haffa en romsk kvinna, som från under kjolarna lyfte fram veckans kampanjvaror.
Kan jag ens skriva så här utan att slumpgooglare of a certain persuasion blir arga och fattar fel?
Jag menar inte att jag vill att det ska vara så, bara att jag ibland blir så uttråkad, och att jag vet varför.

Har ont i nacken, svettade mig igenom hela natten. Begriper inget.
E's fötter dunkar mot min höft. Han lyssnar på Luomo, iförd bambuunderställ. Han ser ut som en mimartist; i tätsittande kläder är han som en anatomisk illustration, varje sena syns. Jag är ovan vid att vara den köttigare i en relation.

Den här technon alltså. Min meningsbyggnad påverkas.

Iza kom förbi vid halv elva igår, efter att ha sett Scener ur ett äktenskap och glömt kvar hemnycklarna på jobbet. Vi diskuterade Jonas Karlsson, som hon gillar. Jag fattar inte riktigt. Men sen berättade hon att det flyttat in en autistisk kille i hennes trappuppgång och att hon genast blivit intresserad. Allt blev väldigt klart.


Mer: Makro förlovade sig i helgen, med M, som han träffade i juli.
På dagen vi gifte oss på. Övriga 364 var upptagna av andra aktiviteter.
Mitt barndomshem har fått tvärrandiga tapeter och ljusstakar med blommanschetter.
Han ringde igår kväll och frågade hur loungewear skilde sig från casualwear, eftersom M undrade. Jag sa att vi kollade på Svenska Hollywoodfruar. Han sa att M kunde härma Maria Montazami jättebra. Jag sa att E kunde det med, even better.


Jag försöker uppdatera er, inte mystifiera.

Jag kryper och krälar.
Yrs sincerely.

Jag gick just hem från jobbet. Jag tror att jag är influenzzzd. Stel i nacken, ont i halsen och feber, håller på att frysa ihjäl. Hade dubbla fleecar på mig framför datorn (jobbet tillhandahåller eleganta inomhusplagg in questa lussoriosa struttura).
Ovanpå var mitt hår ersatz rödbrunt. En spröd korallformation i kärringpage på toppen av min själ.

I fleecen, jag svär, såg jag ut som en yeti med socialdemokratiska grundvärderingar.

Borde jag raka?
Jag vet hur man kan lura sig själv nämligen, med pixiecuts hit och dit. Man tänker "Jean Seberg!". Sen är man Sara Lidman. Vilket såklart är fint och bra, men inte i mörkblå bulkfleece.
Och inte i den här vardagen.

Simian

Muteness över. Förlåt mig. Jag har inte kunnat närma mig osv, inte kunnat röra vid osv. (Annat än att för att skriva in folks personuppgifter i mitt växande register över tankebrott.)

E är ute och promenerar (i sin urtvättade blottarrock från Acne som han älskar och jag är mer ljum inför), vilket verkligen behövdes eftersom han strax innan hade låst mig ute på balkongen. Upprinnelsen: jag respotifierade nån gnällig gammal Dive-låt mot "Halo". Han blev ursinnig. Eller well, så ursinnig som nån som rör sig som en silverbackhanne (en utmärglad en, i jympabyxor) pga diskbråck kan bli. Dvs gjorde en stel framåtrörelse som jag tolkade som ursinne.

Vi bor ihop. Han hyr ut sin etta och vi grälar varje dag.

Jag har klippt av mig håret och färgat det blont. En rudimentär artificiell approximation av blont.

Men allt sånt är förstört nu, jag kan omöjligt ligga med nån som gillar XXXX XXX XXXXXXX.

Vad kan man då lära sig av det här?

Jo, att enda fördelen med relationer tonårsflickor emellan möjligen är de andra impulserna.

Vi bråkade om litterära kvaliteter och han avbröt mig mitt i ett högläsningsstycke crap och gick in i mitt sovrum, öppnade en färgpyts och kletade färg över mitt fönster, lät demonstrativt färgsjoken sjunka ner över min fönstersmyg. Jag tror att han valde mellan det eller handgripligheter. Min impuls: att strypa. Jag smällde till honom och kletade färg i hans ansikte. Jag tror att det kom på hans nya tröja.

Ser fram emot Gotland, har hört att det finns ett kalkbrott med jävligt opakt vatten där.

Jag gör slut.

Ilska är den renaste känslan i världen

4 x "jag kan inte skriva" igår.

Jag gillar när sommaren är ombytlig f ö.

Iza är i ett hus på Fårö och det regnar hela tiden. Ska dit i nästa vecka; hälsa på en dag, åka moppe resten.

Jag och den inflyttade grälar. Inget nytt där. OCH han har tappat bort min cykelrumsnyckel.

En vän berättade att hans pappa på ungerska refererade till honom som "Pål som förstör".

Hate to say it men... Han bara GÖR saker, som inte är underbyggda eller rationella. Ser nåt, får en impuls. Skrattar och klappar händerna åt glada färger.

Som när han i förra veckan insisterade på att ta bort en fjäder på min cykel som han själv inte kunde begripa vad den skulle vara bra för. Jag fick hota för att få honom att låta bli. Min mac pajade efter att han stoppat ett smutsigt usb-minne i den, och jag har fortfarande inte skickat in alla nödvändiga papper till försäkringsbolaget eftersom jag prokrastinerar. Därför är allt så ödesdigert med mig: eftersom att remediera saker tar en evighet. Han spräckte kakelplattorna i badrummet när han skulle dra ut gamla plugg. Han wreckade min billiga radio i förra veckan, tog mina nyinköpta shorts och svettcyklade i innan jag själv han använda dem ("men du sa att du hatade dem!"), stänkte te på mina väggar, tänkte vispa grädde framför en oljemålning, gjorde så att jag

jag slutar nu, men just idag är jag extra arg. Han gör mycket bra också, såklart, hemskt mycket bra, men just den här sidan av coupledom är den jag alltid haft svårast att fördra. Anpassandet, ihopblandningen av viljor och strumpor och önskemål och kroppsvätskor.

Han hänger in skitiga jeans bland rena plagg i garderoben, tycker att det är bättre än, att som jag, inte hänga in nåt alls, bara lägga det i diverse add-högar.

Jag vet att det här är småsaker. But so is, mestadels, life.

Jag kanske har blivit för gammal för att kunna anpassa mig? Allvarligt. För set in my ways.

Mamma berättar om sin väninna Toma, som vid sjuttiofyra års ålder träffat en åttiofemårig man, och som inte kan förstå varför han är så tardy med att slå ihop påsarna. Well, lemme tell you.

Och han sover till tolv om dagarna, är uppe om nätterna. Jag somnar vid midnatt, vaknar tidigt, känner aggression. Han är född på åttiotalet, tänker jag, hans hjärna har inte vuxit klart än.

Kanske är det därför han upprepar saker över tid, som till sist bildar mönster man inte kan avfärda. Och har svårt med ansiktsavkänningen.

Så måste det vara. Hans hjärna har helt enkelt inte vuxit klart än.

Tillsammans är man mera ensam

Jag sammanbor nästan. Det här sker gradvis och i det fördolda. I min hall ligger flätade loafers bortglömda och en annan människas filt och termos har migrerat till dörrmattan. Rea-inköpta Whyred-shorts ligger ihopskrynklade på sängen. I garderoben hänger t-shirtar jag inte kan minnas att jag haft tidigare, och när jag tvättar identifierar jag något som ser ut som herrtrosor i bikinimodell.
Känns bra. Förutom att jag i så fall faktiskt sammanbor med en man som på allvar tittat mig djupt i ögonen och sagt "Några av mina bästa kläder har jag hittat på gatan" (när jag förra sommaren med våld drog iväg honom från en utslängd klädhög i Midsommarkransen).
(Han brukar "hitta" cyklar också.)
Han lagar mat, han gör frukost. Steker crêpes med vichyvatten i smeten. När jag kommer hem är dörren redan upplåst, ljuset tänt, balkongdörren öppen. Han bäddar sängen varje morgon. Jag bäddar nästan aldrig min säng själv.

Jag kan ju inte skriva om nåt här längre, ni känner ju mig allihopa. Kanske inte face to face, men anima to anima. Och jag kan inte skriva om vad han säger eller vad jag säger för det blir ju bara sickly alltsammans.
Sen är det här, bloggen, som vilken annan relation som helst: den måste underhållas, och man måste berätta om crap och småskaligheter varje dag för att de ska göra nån som helst sense.
Annars blir det bara som för ett ex-par jag känner, som träffas ibland och har absolut inget att säga varandra, för att inget verkar värt the air.
Jag kan inte skriva om nåt av värde just nu. Jag kan t ex inte skriva om det som håller mig uppe om nätterna och inte heller om det andra jag tänker på.

Men herregud, egentligen: vilken relation mår bra av att man talar om allt?
Hemligheter och dunkla drifter är vad som behövs för att man ska orka hålla ytan slät.

Fast kanske har jag fel där, det finns vänner jag hörs med högst sporadiskt, och när jag gör det är det som om ingen tid alls förflutit.
Jag vet nog inte vad jag talar om.

Nu ska jag se Linje Lusta, SVT2, och begrunda.

Juli

Jag cyklar till och från jobbet sen en dryg vecka tillbaka, förnedrad i biljardkulehjälm, med kupad rygg. Jag gillar det, särskilt om kvällarna, vid Söder Mälarstrand, den sista räfflade autobahnbiten innan Pålsundsbron. Det känns som att jag är helt vilse varje gång.

Om nätterna händer det att skolgårdsstulna rosor växer fram ur ramen på min cykel. Tar jag tunnelbanan upptäcker jag dem inte förrän ett dygn senare.



Jag är så trött idag, smaken av te kväljer mig. Hur jag hanterar min hjärna kväljer mig. (Eller om det är min själ, jag är dålig på anatomi. Någon av dem är anyways som ett djur i ide: sover och magrar och bidar sin tid.)

Jag skulle vilja läsa en bok.

Veckans soundtrack

Aztec Camera Oblivious.

Förra söndagens bästa erbjudande

Foto: E

Veckans männer i genretypiska poser

Georges B.

Makro. Vintage Gaultier under pullovern.

I badrummet är var jag vill ha dig

Vi såg Funny Games häromdagen*, den amerikanska remaken, jag gillade den - överklasshåret och ansiktskuddigheten och referenserna och alla brutna tittaröverenskommelser - men E vände sig om (efter att ha ångeststirrat på skärmen i en och en halv timme) och knarrade skeptiskt, som vanligt "Jaa. Men. Jag vet inte...just psykopati: känns inte det gjort till leda, typ tusen gånger om?"
Som tur var visade Axess-teve konstnärliga bildcollage på kartor/bladnerver till thereminvaj senare.

*Innan Comhem ströp tillförseln enligt principen "första kabben gratis".

Jag snorar

Jag är så hostig och dan. Har av nån anledning rivit mig ner över hakan och det i kombination med mitt hår gör att jag ser ut som en amfetaminist.
Hade ett givande sms-utbyte som plötsligt bara upphörde, mitt i, för en timme sen. Kommer att få höra nåt crap om batterier som lade av, i bet, fast nån egentligen bara steg av bussen för att äta järpar i sällskap.
Innan sa jag att jag hade projekter på gång ikväll och inte kunde ta emot övernattande gäster. So there.


Jag är så listless.

Måste bestämma mig, livswise. Nästa år är nästan här.


Till höger lockar skökorna på mig - vältrar sig över varandra, i vällustiga högar på skrivbordet -men jag låtsas inte se dem. De kan skratta åt min staunchness bäst de vill men jag vet hur mycket de faktiskt vill ha mina fingrar över sin spine, mellan sina blad.

But i'm through med allt sånt där, våren är över, i aint gonna.

Jag glor på rörliga bilder

Kollar Ensam ung kvinna söker och noterar hur sexuellt explicita tidiga nittiotalsfilmer var. En helt annan typ av prudishness nu.

Såg f ö om Metropolitan häromdagen eftersom E inte hade sett den och tog med sig den hem från jobbet. Tänkte att jag kanske skulle gilla den bättre andra gången. Gjorde inte det.
Somnade med en halväten Twistpåse i soffan, medan E tittade klart. Klockan var halv elva på förmiddagen, jag hade feber.

Lix-index 12

mindre än tjugofyra timmar och allt är som det brukar

eftersom jag gillar saker skrivna på näsan vill jag specificera:

1. mitt förrförra inlägg handlade om att jag blev svartsjuk vid tanken på att någon kunde ha monterat ner sina känslor för mig och ens övervägt att röra vid nån annan.

2. att jag då kände att företeelser som sammanboende och kanske t o m fotmassage var helt rimliga.

Isabel Rawsthorne Standing on a Street in Hägerstensåsen

You know, I also made love to Isabel Rawsthorne, a very beautiful woman who was Derain's model and Georges Bataille's girlfriend.

Spoken like an addict

Först kändes det som absolution, sen kvävdes jag.
Hade en halv impuls att göra stupid worse, men avbröt mig i tid och gick hem.

Och fastän jag fattar att det kommer en dag när shrinesen demonteras - kan inte ens skriva den meningen utan att må illa - och svindeln och rörelserna upplevs med nån annan, så känns aningen som tio ton tegel i magen och jag kan knappt andas.
Hade föreställt mig stunden för att vara beredd.
Hade glömt viscera.
Gör mig bilder i huvudet, vill ta tillbaka allt, är redo att gå med på vad som helst.
Vore jag inte kräkfärdig och hade andnöd skulle jag kunna skratta åt min egen patologi.
Och det jag skrev innan handlade inte alls om det här.

Ibland tänker jag att allt är uträknat elsewhere. That's narcissism for you.

Hey,

det jag skrev om Morrisseymännerna: Andres Lokko sätter fingret på problemet här.

Dialogues of the courtesans

Efter att ha öppnat sitt paket i söndags berättade mamma om ett teveprogram hon sett, en dokumentär om en svindlare som under lång tid lurat av fyra kvinnor pengar och emotioner, och fått dem att sova i badkaret och krypa in i sina lägenheter och whatnot genom att påstå att han var spion och levde under ständigt dödshot och att det därför var av största vikt att de levde sina liv så försiktigt som möjligt.

Hon var indignerad över hans låga fängelsestraff. "Men kan du förstå? Tio år av deras liv förstörda!"

Jag tog en sip te och tänkte att det kanske var den mest spännande perioden ever i deras liv. Den enda som stod ut som verklig. Känslokast och fear, mitt ibland all drabness.

Alla vill nåt annat.

I am the remedy against boredom.

Grinig är jag, av trötthet. Jag har slut på tandtråd. (Sen tre veckor.)

I lördags kunde jag inte säga ja heller, fastän jag ville höra mer, om Continental Baths och The Barefoot Boy och rasdiskriminering på sjuttiotalet och formella femminutersdrinkar hos rika nittioåriga judiska bögpar med egna livréklädda chaufförer och no sex in mind.

Om man skrapar lite har folk obegripliga liv. Faktiskt alla, om man bara försöker lyssna till vad de inte säger.
Och livet borde vara större än. För det är det redan, i sig självt, hur man än ser på det.
Jag menar inte att vara obtus, utan bara just det här. Inga mellan raderna-konstigheter/kackigt placerade hintar/övergripande pågående samtal, honest.
Jag är ett avid fan av decency, och av kärlek -as in strävsamhet och vardag - bortom fantasier och projektioner. Att älska nåns mänsklighet, på riktigt.
Men, när infektionen griper tag i mig, av shittiness med, in a way.

Cruelture

Så jag gick upp för en trappa idag, nån timme innan jobbet, och jag vet inte om luftslussarna i rummen nedanför hade skadat mig, men jag gick upp för en trappa, sluggish och seg, och sen började jag att hallucinera. En gestalt i grå klädnad kom plötsligt förbi ett hörn. Och sen tittade jag på vykort och böcker för att processa men klarade inte av att se vad de föreställde eller vad de hette för att det flimrade för mycket framför ögonen.

Jag tror

att det är dag 28 och att jag måste gå och köpa mig en Lion. Eller en B & J Witch.

Och herregud, ekollon, vad tänker jag?
Ser ni hur stuck jag är, i min egen samtid.

Och jag är trött och det är ovidkommande

men så obehagligt bara, och sorgligt: Morrisseymännen. Som att vara Elvisfanatiker på åttiotalet. (Och som de envisas med att han lever.) Kan de inte bara rycka åt sig lite dignitet och revoltera mot sin förälder? Närma sig med lite slackare navelsträng. Titta på nåt annat.

Men,

mina forays into kvinnlig hassidisk hairstyling nästan över. Jag tonade bort färgen frisören gav mig. Jag ser inte längre ut att ha en sheitel på huvudet. Däremot ser jag ut att kunna flytta till Kanada och bo i trähus och ha en ekologisk native american poncho på mig.
(Handsome och lesbisk med tre vuxna barn.)

http://aestheteslament.blogspot.com/
är ganska ungkärringaktig men informativ. Gamla snippets, namn på döda. Societetsinteriörer.
Inte the Selby.
Det är så jobbigt vet ni, ibland. Å ena sidan Rodeo-ängsligheten, å andra sidan sånt här.

Jag har OVGuide:at för mycket på sistone, finns ingen plan med mitt tittande längre.
Jag gör upp planer för läsande. Jag gör upp planer för

venne.

Jag vill se den där utställningen i London, den där med de multipla helgonbilderna från loppmarknader i Mexiko.

Vad allting ser likadant ut. Det squirmiga, offcentriga, urblekta, haphazardliga. Nån klar färgpunkt, möjligen, till höger, på blek hud. Snaps, scribbles. Det här decenniets estetik. Jag själv. Jag behöver andra referenser.

Allvarligt tänker jag borde bo nånstans där inget sånt finns. Jag och ett ekollon.

Sir David

Förälskade personer ser inte varandra i ögonen, det är bs. Förälskade ser på varandras munnar. Blicken är fastkedjad vid nederdelen av objektets ansikte, believe you me.
Har sett tre par lovers på sistone som gjort bestående intryck. Alla öga-mun. Alla på tuben, mitt på blanka eftermiddagen; två unga, ett medelålders.
Det första unga paret åt varandra, men det var ändå fint. De befann sig inte ens i vagnen, liksom. Som en bra föreställning; de transcenderade rummet och jag kände nästan vad de kände.


Det andra unga paret var igår. De påminde mig också om nåt. Hon såg ut som Lena Söderblom i Fröken April. Uppnäst, med femtiotalsvader under en bomullsklänning. Men större än han. Mer förankrad i sin kropp, förstår ni? Fler sekundära könskarakteristika. Hans hormoner syntes mest i käkmusklerna. (De var säkert tjugofem.)
Vad som fångade mig var att hon var pådrivande och självsäker och att han satt coyly med armarna i kors och verkade genuint ovan och förtjust. Och helt såld. Helt rusig. Kontrasten dem emellan kändes intim. Hon närmade sig med munnen, hovrade nära hans ansikte, han hade blicken fastbränd vid hennes haka, hon drog sig undan. Förälskade människor ser så dopey ut. Efter ett tag var hon tvungen att lägga sin jacka i hans knä.

Det tredje paret satt i samma vagn och var runt femtio. Han sa nåt om hennes nervösa plockande med handväskan och hon exploderade. Och sen han. De kunde inte sluta skratta. Som man gör när man är kär, men comfy. Hennes smink rann sönder.
Och jag tänkte att det finns nåt exciterande i att bli äldre. En underdog-ism. Nåt subversivt nästan.

Varför skriver jag ens såna här inlägg? Det djupt tragiskt. Jag är fullt normal i övrigt: ägnar inte mycket tid i fönstren; brukar inte skicka hemstickade bäddsockor till kungen.

Chasing the Blue Dragon på Ica Sedelvägen

Jag kan inte träffa någon utanför min comfort zone just nu, tror jag. Inte på tre månader, som är ungefär den tid det tar för mitt hår att växa ut. Mina kollegor försöker stötta, och mumlar ögontjänaraktigt om Aeon Flux (medan de gnider sig på näsan). Vi är alla medvetna att det bara handlar om social polityr, och att vad som verkligen avses är att jag, om jag inte stryker ut håret med järn, ser ut som en soc-kärring utklädd till prins Valiant. Och hur ska jag kunna interagera med nån på de premisserna?
Jag ser praktisk ut att ha att göra med, förstår ni? Som om jag inte har några hemligheter, utan bara ett extremt välstädat badrum (och dessutom gillar att fixa asian-themed middagar i hemmet varannan lördag).

Fredag

När jag gick hem från begravningen i regnet idag, i tunnsulade billiga ballerinor, kände jag mig rensad, och lugn, på nåt sätt. Jag hade inget paraply.
Det är skönt att gå ensam på gator när det regnar.
Jag märkte nåt på mottagningen, som det vore opassande att skriva om här.
Och jag har börjat vänja mig vid att gå på såna här saker själv.

Cator99

Tillbaka i verkligheten tänker jag att somliga borde ha stryk.
Men då har jag alltid varit en sån sucker för sublimering.

Tryckte publish. Måste gå ut.

Så istället fekaliedekorerade jag.

Jag har precis borrat sönder en jävla elledning. Och...allt. Och jag bytte propp säkert tre gånger innan jag fattade och ringde till nån in the know.

Jag ÄR tacksam över att inte ha blivit eloctrocuted. Men jag blir aldrig klar här. Och jag vill inte betala för onödigheter while on a budget. Mitt på en jävla yttervägg, smack på, inte längs nån list eller hörn. Vad är logiken? Vad ÄR LOGIKEN?

Jävla skit. Och jag är trött och ful och har spikat samma yta tusen gånger idag.

Tusen neurotiska små jävla spikhål.

Skulle sätta upp en stor och rund spegel när proppen gick. (Eftersom min idé om inredning på riktigt är 7 Reece Mews + en bukett pioner.)

Men no such luck.

Och i veckan måste jag ringa efter nån, som måste komma hit och...jag måste förklara. Och han måste gå omkring här. Och hur, om jag får fråga, ska jag borra sen?

Kommer han ens att kunna svara?

Jag har också kastat mig ut i BDSM-världen och beställt en klipptid till på måndag. Ångrar mig redan, eftersom jag vet vad som kommer att hända, och eftersom jag gillar idén med hår som bara vuxit och glömts bort. Gör any outfit. (Dock helst i kombination med annan essentiell grooming, dvs helst inte tandlöshet, nikotinbränna och Kappa-sweats.)

Hursomhelst är jag för gammal och för stel för att egentligen behöva bry mig. Jag klipper mig mest för att kunna känna att det är jag som styr; att det är jag som betalar för övergreppen. Ni vet, som highly powered businessmänner som betalar dominor för sladdrig buttspanking.
Takes the pressure off.

Har vissna rosor och lövkojor på mitt köksbord. (Köpta för egna pengar.) Hemskt mycket linnebyxor + hamrat silverarmband på brun klimakteriehud. Snart kommer jag att gå och nypa i de kokta ulljackorna på Yllet.
De var tenfold Contance Spry innan. Smells tenfold like poo nu, kan jag säga. Vilket är ganska fint. På ett gastkramande how very true of life-sätt.

Men inte helt.

Vissa träd i skarpt morgonljus s/s 09 är bara grymhet. En cattleprod i känslocentrum. Man måste titta bort och samla sig.

Och på morgonen: elationen i själen efter en natts ångest.

När jag gick hem inatt var grenarnas skugga mot trottoaren det vackraste. Halvnakna och tydliga genom Stockholms Stads el. Åh vad jag hatar mig själv just nu, men jag kan inte annat än vara upplöst, och då blir det så här och man inte låta bli att skriva om det, mot bättre vetande.

Ikväll har jag druckit årgångsvin (kunde ha druckit mer) och luktar majbrasa. Och rökelse, som jag verkligen ogillar. Jag ogillar VERKLIGEN rökelse. (Utom en sort jag bara upplevt långt efter the actual burning, som barn, genom inbrända rester i ett miniscule och klingande rökelsekar av mässing. Det var som att lukta på knark. Inte helt okej.) Det var konstigt ikväll. Bra och konstigt och dåligt. Makro och jag bearbetade trauman för öppen ridå. Mest han. Varannan mening handlade på ett insinuant sätt om mina karaktärflaws eller om att få sova över i natt. Jag kände mig ofokuserad hela tiden, som när nån berättar om en flippad dröm.
Men vi har alltid varit bra framför publik.
Till sist gick jag ifrån de andra och gick hem till en (1) tänd glödlampa (soon gone) och tystnad.

Jag gick på gator med minnen av nåt annat. Förbi en mack där natthandling förut skett.

Jag är så hungrig att jag vill kräkas, och ändå har jag ätit multituder av skit idag.
Jag borde välja frukt och jag borde göra det instinktivt. Känna att det här - flavonoider och purple stuff - är vad mitt system behöver för att säkerställa frisk ansiktsfärg och sexuell gångbarhet. Inte brownies och mintchoklad.
Jag tror att jag är för trött.
Igår rök jag ihop med en kollega. Hade ångest hela kvällen. Idag erbjöd han sig att hämta kaffe åt mig. Jag vågade inte dricka, eftersom han känns initiativrik. (Plus har jobbat som servitör.)
I förra veckan gav han mig en öm och faderlig puss efter en lätt verbal backstabbing. Och passade, när han vände sig om, på att squeeza mitt vänstra bröst.
Den sortens recklessness.

Gillar honom.

Allting är förskräckligt. Och jag har fortfarande inte tryckt publish.
Och varför tar ni av er? (Inte ni, men de andra. ) Det är ju bara april. Folk i för tunna och för vita kläder för tidigt ger mig ångest. Så sorgligt på nåt vis; som att flaunta sina stunted förhoppningar om nåt annat inför hela världen. (Fast att ha på sig samma kläder för sent är nästan ännu värre. Blåfrusna anklar i slutet av september är...even sadder.)

Annars är jag fixerad vid de där koreanska tonåringarna som använder doublelid-tejp och cirkellinser för att se ut som tecknade fjärdeklassare. Ulzzang.
Jag undrar om de äcklas av sina kroppars tillkortakommanden efter ett tag. Typ håren på benen. Eller om det blir en leckerer kontrast.

Per Hagman

.

Jag läste för första gången nåt av Per Hagman idag. Jag var tvungen, eftersom Blanche hade hoppat ner från balkongen på tredje eller fjärde våningen och jag lämnats kvar i Izas lägenhet med idle hands. Jag tog en bok, började bläddra.

Kunde jag inte bara ha låtit bli?

Listen, mer dekadens: jag äter just nu Varma koppen Ängamat. Dvs high grade pristine glutamat utrört i vatten.
Det här är rock bottom.

Jag fryser av all sol. Det är inte bra det här med sån violent exposure så tidigt. Som en för tidig sexdebut. (Vilket är nåt jag inte har nån personlig erfarenhet av.)
Vad jag vill säga är att april borde få vara april. Juli kommer tids nog.

"Om vi flyttar till England skulle du inte behöva jobba. Du skulle kunna dreja hela dagarna, om du ville det."

Makro repeterar trygga spår i vindlingarna och jag

1. undrar vem jag är i hans torra lilla valnöt
2. har aldrig drejat.

Ibland känns hans förslag helt rimliga. Som en bra deal, rentav.
Ge upp. Tas om hand.
Neutered och drejande, i ett redskapsskjul omgiven av kissvattnade hortensior.

Jag vill be om ursäkt för att jag är så långsam med allt.
Jag vet att ni vet hur man kan vara. Annars skulle ni inte läsa här.
Allt kan bli för stort, förstår ni?

Och det här är inget sinister, bara lite artighet.

Och jag lever mitt liv som en fri och obunden kvinna genom att söka på och läsa igenom alla mejl som börjar på "baby" i mina arkiv. Sen "bebe". Sen "bb".

N, en av mina tonårs vuxna, dog ikväll.
Sex månader från diagnos till slut.
Jag träffade henne i juni förra året; hon såg fit och ung ut i koordinerade tenniskläder, på väg att hämta sitt barnbarn från skolan. Hennes var en annan värld än yogamammornas; en svalkande fläkt av poolside Saudi-leisure bland kvava, stumma trävillor.

E-L:s gråt på telefonen.

Hur som helst är det fel, bestämmer jag nu.
Jag måste mobilisera mig bara.
Sluta med moth-lekarna, sluta med the dead ends. Tala klarspråk.

Vi pratade om karma, och en tredje sak sa Iza: att hennes metod numera var Oscar Wilde:sk; yielda och så där.

Jaja. Och hur gick det för honom?

Hon sa nåt annat också, om begär. Nåt från en Iza-film, dvs säkert obehaglig, och med Nick Cave - manifest eller suggererad - i en biroll. Svett, dans till zigenarmusik osv.
Hur som helst, ganska sant:
"There is no adventure, there is only lust and trouble."


(Eller möjligen, som i makros fall: hjärnsyffe och Cialis.)

Iza sa nåt. Om ur hon hade vaknat upp med en boyf första gången, tittat på hans öron medan han sov, och i varje fiber känt "fel öron".

Efteråt tog vi en promenad, jag med mongolögon och fluorescerande hud, Iza förälskad och på väg till en dejt.
Och exakt samtidigt, efter vitsipporna (som hon inte gillade) och efter trädstammen hon lät mig titta på genom sina solglasögon, och efter alla paren och efter pensionärerna med gångstavarna och efter täcket av bruna pilhängen (guppande i vattenbrynet som en aboriginmålning viewed through angst) men strax innan bron, började vi båda hörselskadat ljuda "In a manner of speaking". (Jag Tuxedomoon, hon Nouvelle Vague.)

Kanske

talar jag om andra saker, låt mig säga det igen.
Men jag kan inte censurera vartenda ord eller tanke. Finns ingen mening då, och det här är fanimej en outlet, det var planen. Och jag är inte katolik och jag GÖR inte terapi.

Jag behöver skriva om saker som pågår, även om det är shiteous.
Mitt liv just nu: jag gör unconnected och oigenomtänkt stuff, känner mig otrogen i varje rörelse. Kan inte separera ömhet från sadness från need från haram.

Jag jämför allting med något annat.
Så är det.

Nattbloggande är inte en bra idé. Jag vet inte vad jag håller på med.
Och jag kan inte ens skriva om det.
Allt jag gör har jag gjort förut, med någon annan. Samma gator, samma ord, samma vatten, samma awkwardness. Det är sorgligt och ändå kan man inte avhålla sig.

Bland de mina firar vi påsk imorgon istället.
Påskafton är inget.
Alice fyllde år igår, hon var här, och vi talade, av så många olika diffusa anledningar, om analregionen. ("Analregionen" låter väldigt franskt, eller hur? Är nog. Går förmodligen en gräns vid Picardie.)

Hon ville inte släppa ämnet. Senare, när vi gick till tvättstugan, såg hon sig omkring och förklarade med en pleased glint i ögat att hon "aldrig varit här bak förut".
(Vilket hon, låt mig förtydliga, annars blir hon galen, inte gillar eller understödjer the practice of att vara i någon form.)

Bytt dator. Nån hade spillt ....materia ner i tangentbordet på den andra.
Jag sprang idag. I mina nya Asics. Sen åt jag upp alla chokladpralinerna från Ejes som jag fick i påskägget från makro. Östermalmskärringarna har faktiskt en poäng där, Ejes är fantastiska.
Nu äter jag isländsk lakrits -också makro - med nostalgiskt tradrasistiskt lakritsnamn:"Sambo". Pingvin istället för minstrel eller hottentott på påsen, men alla vet.

Våren är...hur ska jag säga? Om morgnarna sjunger cellerna - ursäkta mig, verkligen -men om kvällarna är det som om jag gått fel och hamnat nånstans där jag inte känner igen mig. Lager av vårar. Vad jag gjorde den förra, och den innan. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.
Meanwhile känner jag mig kär varje gång en ginst flashar mig sina yellows.

Har fortfarade ite förmått mig att trycka publish. Gör det i morgon. N:en fugerar ite okej på de här nöddatorn btw. Inte b:na heller. Ska byta till e annan. Har ite fått tillbaka mi mac. Täk om de har lämnat den till polisen? Allt mitt olagligt införskaffade och generande material.

Jag har varit tyst och undvikit alltför heavy netting eftersom jag for till Surinam och byggde ett tempel i djungeln.
Eller så arbetade jag, och sov.
Och överlade med mig själv om hur jag skulle kunna skriva om vissa saker. Ni förstår, jag kanske menar nåt helt annat. Andra människor.

Min fyrtiotalskub är belägrad av workmen. Jag är förpassad till sovrummet och tänker jag att jag inte har någon inre moral. Jag har en yttre, som är självbelåtet välfungerande så länge status är quo, men den inre -poof! Kaos.
Of human bondage, vavava.
Jag talade i förrgår med en kollega som sa "men du vet, S, det finns koder här i livet, som man aldrig bryter emot" och jag nickade emfatiskt, kände att han hade rätt, men visste samtidigt att jag skulle kunna fås att bryta mot vissa. Eller nästan bryta, för i sista sekund skulle mitt exoskelett av ångest göra det omöjligt för mig att agera.
Jag vet inte. Jag har impulser. Ni med.

Jag äter fruktbröd och dricker te och fryser, courtesy of makro.
Han har börjat förlägga sina dejter till Rosendals trädgård, och efteråt, i nån slags desperation över att de alla är så fula, säkert, köper han med sig bröd därifrån till mig. Kommer hit och lämnar av ett pappersinslaget bröd och några teer från NK:s tehandel, som markörer. Jag öppnar alltid dörren förvånad. Och det är faktiskt först när jag skriver det här som jag inser hur perverterat det är. Men hemskt gott.
Och han ska vara psykdoktor. Plz.

Vad jag ville säga är att den där Robinson-romanen jag gillade, den där Fredag eller Robinson, - jag minns inte längre, hundra år har gått - frustrerat knullade med sanden, jag kan så relatera till det, det var Michel Tourniers "Fredag". Jag var ung. Sjutton kanske.
Jag tänker att jag nog borde ut och resa, kanske lida skeppsbrott. Vilket jag redan har om vi talar om den INRE resan förstås .

Det här är bortkomna brev till er. Förstår ni? Jag hordar dem i min postlista. Ni kommer att hitta dem solkiga och crumpled längst ner i brevlådan när sommaren är över. En drös tvestjärtar mellan sidorna. (Och morgonfukt bakom soptunnorna.)

Skitlarvigt. Men jag vågar inte trycka publish längre direkt. Tvekar och hejdar mig, och efteråt kan jag inte relatera till nåt.

Ikväll har jag ålat mig under en uppspikad bräda ut på min räckeslösa balkong för att ta bort krukor och jord. (En arg lapp på min dörr med viktiga rader highlightade med neonpenna när jag kom hem.)
En kruka är fastfrusen.

Jag såg ut som en särdeles stel catwoman. Eller en särdeles nimble vandrande pinne-woman.

Alla ni som sa att jag skulle hinna så mycket mer när jag började jobba, ni hade fel. Jag hinner så mycket mindre.

Men jag tog en promenad igår, höll på att svimma, det var så vackert.
Och jag är såklart fortfarande ledsen för allt, det är inte det, men också glad för allt, see?
Livet är så rasande vackert, förstår ni? Och sorgligt, och ont och hemskt också, men: en solig marsdag? Vet ni vad jag talar om?
Ursäkta bristen på självkontroll. Men det är omöjligt att hålla sig on the strejt and narrow hela tiden.

Wild and Lonely

Jag har känt mig ensam och oälskad hela dagen. Och nånting nedanför mitt öga har svullnat igen och ömmar. Nån kanal of sorts.

En annan kollega, i den yttre sfären, frågade mig häromdagen om vilka kvällsplaner jag hade och jag sa att jag skulle slänga skräp. Hela långa kvällen.
"Tonight I'm throwing away traaaaash."
Det kändes okej att säga. Inte ens otrevligt. Sen log jag uppluckrat för att understryka att jag var obehaglig och bäst att lämna ifred.
Jag fattade verkligen inte vad han ville: om det bara var en social fråga, eller om det låg nåt mer bakom.
Jag blir genuint förvånad över att inte uppfattas som unapproachable; jag tycker att jag stänger alla questionable öppningar så effektivt. Höjd över varje misstanke, liksom.

Kanske feltolkar jag situationer, undertoner. Kanske feltolkar jag språket. Jag vet verkligen inte längre. Jag vet inte ens om mina tänkta signaler går fram.

För några veckor sen talade jag med ytterligare en, mycket social, kollega ur den yttre sfären. Eller talade med; vi höll varsin monolog under the guise av ett samtal medan vi åt våra medhavda luncher. Det var som nåt av Beckett. Jag skojar inte. Som när man skämtar med engelsmän, typ. Jag var helt säker på att vi båda upplevde samma grad av obehag. När jag gick därifrån frågade han om vi kunde göra om det, över ett glas vin.
Kanske har han alkoholproblem.

Where the Wild Things are

Jag har ganska bra kolleger. Sju stycken i en lite snävare sfär och sextio or so i en större.
De sju närmaste har olika färdigheter. De lånar mig bl a böcker om savanter, berättar om sina senaste vulvaperioder - när man som homosexuell man plötsligt blir kär i nån av motsatt kön - och erbjuder sig att tala om exakt var i In Demand-videon Alan Rickman får stånd. Och allt detta efter bara en dryg månad.
Min unge bolivianske kollega och jag Pritt Correct-it:ade häromdagen förra veckans mötesprotokoll samt valda artiklar ur väntrumslektyren. Han arbetade idogt medan jag tog lunch för att kunna ge mig meningen "The price is somewhere...but more often somewhere in the middle". Och någonstans i en vägghängd stålhylla har alla relevanta ord i en paleontologisk text eliminerats.
Nu har jag lite ångest. Kan man avskedas för sånt?

Tubular hells

Det vajar halvfärdiga byggnadsställningsrör utanför mina fönster idag och klink-klonkar morosely, som otäcka upp-och-nervända vindspel.
Snart är ståbrädorna uppe och då kommer de orangeklädda att ha full insyn i ALLT. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag får leva i sovrummet och i badrummet, och åtminstone göra rörelserna i de andra rummen. Diska och koka te.

HaHAAAA

Talade ikväll med nån som berättade om hur David Byrne, när han -94 släppte ett självbetitlat album och växte ut håret, tyckte att det skulle vara coolt med ett spegelvänt efternamn på konvolut såväl som på turnéaffischer. Det här gick bra överallt i Europa utom i Sverige där ingen ville köpa biljetter till en megaloman nobody med långt hår som hette David Enryd.

Salad Days

Eftersom fastighetens balkonger och tak ska renoveras framöver, måste jag dra ner allt mitt skräp från vinden och stasha det i mina living quarters. Det här är vidrigt. Jag har förpassat saker jag inte vill påminnas om upp på vinden i väntan på att orka auktionera eller sälja eller whatevra bort det. Alla mina...fynd.
Jag vill inte se dem.

Plus att målningen med underlivsflickorna inte kommer att klara sommarmånaderna i mitt vardagsrum, och i väntan på att jag ska orka riva ner de platsbyggda shanty-skåpen i hallen, måste jag alltså hänga den i sovrummet. Ovanför sängen. Hur tragiskt är inte det? Ungefär lika tragiskt som att ha en visionboard med katter.

Smör och

hälleflundra är det enda jag kan tänka på. Har känt smaken i munnen hela kvällen. Stor, nyfångad, på Island -90. Vi stannade vid ett ställe med bås. En stor chunk på en tallrik.
Jag fick köra, helt olagligt. Vi mötte ingen på vägarna.

Tala till mig,

jag behöver veta

a) om små jyckar, typ Yorkshireterriers, alltid darrar? Är det inbyggt i deras way of being? Eller är det bara just nu, för att det är kallt och för att täckvästar och att sitta i mattes väska på t-banan inte hjälper ett endaste dugg? Jag undrar på allvar, inte på skämt.

b) om det finns ett syfte med att Elin Kling alltid ser ut som hon just bajsat på sig? En blottad tandrad och lika delar relief och sorg.

Lady with a little bog

Jag såg The Reader också, äntligen, och den var rätt trist. Vissa bitar var okej vackra, andra parodiska (hela kassettbandsstycket, med tok-Fiennes mot Homerosmummel och musik). Dessutom verkade alla skådespelare lida av temporallobsstörningar som gjorde att de bröt på tyska. Ogillar det verkligen, liksom när förpackningar och tidningar etc är gulnade eller har antiklook i scenografi.

Fint, dock: Kate Winslet var förtjusande när hon rynkade pannan i badkaret. Jag tänkte att jag också ville göra så.

A Connecticut junkie at King Arthurs court

Ingen tidning har jag hellre längre, vilket är en relief of sorts.

Angående Skugge och skilsmässan: told you so. (Eller jag kanske inte sa det, men jag tänkte det.) Tvärsäkerhet är en sån giveaway.

Eller så är jag bara skadad och maliciös; tänker att skilsmässa är en naturlig och absolut del av allt familjebildande, nåt alla måste gå igenom innan...jag vet inte. (Allvarligt tänker jag så, så fort jag ser en småbarnsmamma med en bebis i Katvig-kläder. Eagerness i ansatsen, tveksamhet i blicken.) Och innan ni halshugger mig vill jag säga att det här är vad jag tror hälften av tiden, inte alltid.
Jag vet inte vad som är en rimlig form av samvaro. Idén om tvåsamhet lockar och repellerar mig i varierande grad.

Såg Olle Ljungström-dokumentären, speaking of Skugge, och kände mig beklämd och irriterad, utöver de uppenbara skälen. Men jag är inget fan. Jag tycker att Ljungström är medioker. Hemskt snygg - som en testosteronknaprande kvinna i sina bästa år - men medioker. Kanske är det därför han är så olycklig.

Sen stör mig såna här "osminkade" dokumentärer (jfr K Special om Berny Pålsson) och vad de har att säga. Materialet är, som i vilken dokumentär som helst, utvalt och alltså vinklat, men epitetet "osminkad" funkar som en Kravmärkning, och folk nickar och ahhar. För att det är tryggt. För att det talar till ett behov inom oss, understödjer en idé om ett förutsägbart samhälle där medlemmarna har givna funktioner, och för att typecasting ger oss en illusion av regelverk; av att det finns en ordning. Jag tror bl a att det är därför Olle är en sån besvikelse för mig (eftersom han SER intressant ut, borde han vara bra). Att vara troubled eller alkad eller psykiskt instabil är inte per automatik ett tecken på briljans, lemme tell you. Konstnärsmyten är konserverande. Duh. (Och misogyn och elitistisk.) Gunilla från Coop Forum i Sala är också plågad och komplex och kreativ, dock utan arenan. People generally are.

Men det var v. Kenta och Stoffe när Ljungström träffade sin producent nånstans och båda tomtade runt med svajiga knän och typ stickade mössor.

c'mon, bogue

Jag boggar så kackigt och lite nu för att jag är förvirrad och tappar ord. (De känns ändå ganska utbytbara sinsemellan, gör de inte?)
Snyckt utan "l". Ser hörselskadat ut (det med). Bogga låter a) gritty b) nivåsänkt & c) som "bugga". Nånstans på landsorten, typ in the wilderness of Aspudden. (Ap-udden, jag minns.)
Bland bogs and brakes and quagmires.


Jag är förvirrad, som sagt. På så många plan. Relativt newly broken up också. Jag kan inte säga mer om det, men det är såklart viktigt, och bör ingå i min anamnes.

Cheap men kul.

När Corrazza Bildt visade sitt Emilien i DN Söndag. Glömde bort att säga det då.

Jag verkar helt galen idag,

kan ni vända er bort ett slag?

Men kanske,

och här talar jag om nåt helt annat, tror jag, vore det bättre att agera som om man vore tvärsäker hela tiden. Låsta ögon och GI-müsli.
(Om jag vore sån skulle jag kanske t o m kunna utnyttja mitt gymkort.)
Förstår ni vilka jag menar? De som skulle kunna förstå undertonerna, men väljer att inte.

b)

Jag menar inte att negera allt jag säger. Det är så tröttsamt, G only knows. Jag menar bara att jag inte vet vad "väl avvägda" egentligen betyder.

Lyssna,

man MÅSTE vara fördomsfull. Annars blir livet astrist. Fördomsfull och nyfiken i väl - eller kackigt - avvägda proportioner.

Sportlov

Mot Mörby.

Jag gillar snön. Och bonus: igår kväll gick jag hem från tunnelbanan genom Narnia - med trippla lyktstolpar - och imorse satt snöhäxan från samma ställe snett emot mig på tunnelbanan. Visserligen dressed down i stålgrå poplinkappa med pälsbräm och dito mössa, men boy var hon fierce. Och två stationer senare steg Edith Sitwell på. (Trettiofemårig musiklärare i i nån slags native huvudbonad, men han såg så kuvad och otherworldly ut och mössan skrek "I'm it!")

Och Djuna med

Och när vi ändå talar societetslesbianism vill jag ha sagt att jag tänker plocka ner min rea-utgåva av Colettes samlade ur bokhyllan ASAP. Och att jag ser fram emot Stephen Frears Chéri.

Jag har trevliga minnen till Colette: jag och A i ett tält på en stenstrand på Gotland i ett regnigt juni, sjutton år gamla. Han brände myror på en trädstam. Vi ville båda strypa varandra (eller ännu hellre ha sex med Pelle Dean) men sublimerade genom att läsa Colette i fuktiga sovsäckar.

Har jag berättat det här förut? Säkert. (Men jag vet att ni är hemskt artiga.)

Men

två trinkets fick jag ändå med mig från Små smulor: ett professionellt inramat och aningen skrynkligt glyptoteksfotografi av en diskuskastare - om det fantiserar jag att det är ett hemligt tecken från någons fyrtiotalsskrivbord - och Truly Wilde av Joan Schenkar, en biografi om Dolly Wilde, Oscars brorsdotter, som med sitt affinity for high fashion and low behaviour under mellankrigstiden uppenbarligen var en fixtur i Europas och Hollywoods skarpaste crowds och litterära salonger.

Jag vet inte om det är trösterikt att veta att hon också sköt upp saker och aldrig utnyttjade sin fulla potential. Är inte det själva bandet som knyter ihop mänskligheten? Upplevelsen av waste, i en eller annan riktning.

Och vad är egentligen att utnyttja sin fulla potential?

When asked what she would do that day, she replied: `Probably nothing but hesitate'.

Leisure

Vi tog en promenad runt Vinterviken idag, och sen under bron och runt Trekanten, och Trekanten såg ut som en Brueghelmålning, jag lovar, eller en 1880-talsmålning av vinternöjen i Paris, i alla fall på håll. Skridskoåkare och flanörer överallt, och pilgrenar ner i isen, och så jag och Iza. Jag hade tredubbla lager på mig och sa åt Iza att ta av sig solglasögonen för att maximera strålarnas influx på kroppens biokemi. (Och ögonens eventuella starrutveckling, men det mumlade jag under my breath.)

Sen gick vi in på Små smulor och det var hemskt. Lukten av armsvett och unkenhet, den fastnar på en gång i hår och halsduk. Solkigheten efteråt. Och såklart var det trångt, eftersom Små smulor är Parisbornas främsta och quaintaste lilla helgnöje.
Hur mycket jag än gillar begagnat kommer jag nog aldrig att köpa tjugohundratalsidén om det helt. Jag blir alltid beklämd. Tänker att bakom vintageyran och tantkopparna finns människor som handlar nåns gamla Lindexbodies till sina barn inte av quaintness utan av faktisk nöd. När jag fantiserar ihop historier bakom sakerna är de aldrig lyckliga; bara dementa tanters sista lager av värdighet över äldreboendeblöjorna i form av plisserade konstsilkeskjolar, eller soffor där övergrepp begåtts. Och insprängt mellan allt: små medelålders chilenskor som provar horstövletter med beslutsamhet.

Autosave

Ett problem med att vi är du och jag med varandra nu är att jag inte kan berätta saker för er på samma sätt längre. Som i alla trygga relationer. Ni vet hur det är. Generositeten med förtroenden i början, tystnaden sedan. Hur man gradvis tar tillbaka sitt territorium, för att inte sammansmälta totalt och...utplånas? Sneakiga och oemotståndliga impulser att hemlighålla tankar för att äga något själv.
Jag har mycket on my mind, saker jag skulle vilja förklara, men det gör sig inte här.
Se det som ett token of my devotion.

Jag kränker andra

För så här är det: mellan mitt huvud och mina talorgan finns ingen förbindelse idag. Egentligen inga dagar den här veckan. Munnen är automatisk, hjärnan MIA.

Igår frågade jag myndigt en sur och strumaögd person "kommer du ihåg vad du hette?"

Medan äggen

kokar, skriver jag det här, eftersom mitt liv numera är en jakt. Jag har somnat på soffan mitt i en kopp te, nästan varje natt den här veckan, och alla i helgen. (Äggen äter jag för proteinets skull, inte av enjoyment; jag vill inte att ni ska få den uppfattningen om mig; att jag skulle vara en ägg-ätare by nature.)

Och

Synecdoche slog mig sedan. Förstå mig rätt: jag placerade den i kurslistan för filmvetenskap vt 2012 while watching, like any person med svag självkänsla, men jag pieceade ihop probabiliteter och fattade saker först efteråt. Ett avstånd på i alla fall en halvtimme behövdes för mig. (Eller så var det bara tiden det tog för en Seveneleven-inköpt Lionbar att normalisera mitt blodsocker.)

Jag ser er flacka med blicken already. Det enda ni behöver veta är: gud vad Jennifer Jason Leigh ser ut som Helene Billgren i första delen av filmen.

Kino

Ungefär här somnade jag.

(Och det finns antagligen saker vi borde tala om, men vi gör det imorgon hellre.)
Läs istället det här:

Your horoscope for February 9, 2009
Are you an artist, writer or musician, salvada? If so, you might find your work taking on more of a symbolic or impressionistic tone.

Hur kan de veta, så exakt?

Efter jobbet idag träffade jag Iza aprés en exquisite quadrupelkommunikation som uppstod efter att Iza hade glömt sin mobil och ringt till sitt ex som ringde till makro som ringde mig och med gäll röst skrek (jaja, jag vet) åt mig att ställa mig vid bögringen -han sa så, jag svär, men menade förstås spottkoppen - på Centralstation roughly around tjugo i åtta. Jag gjorde det. Fick inget napp. Bara Iza, fem minuter försenad och...how can i put it...positiv. Vlket ju betyder en helt annan sak nu än på det naiva nittio-talet.

Sen gck vi på bio och såg Kaufmans nya. Jag åt popcorn och somnade när det var 25 minuter kvar. Ungefär samtidigt som Caden och Hazel och deras respektive uttolkare började dö och ersättas med andra skalliga gubbar och Emily Watson. Iza skämdes lite, tror jag. Särskilt när vi reste oss upp och det låg popcorn överallt där jag suttit. Jag visade henne skyltarna från socialtjänsten på tunnelbanan hem, de där de söker ledsagare åt personer med sociala funktionsnedsättningar.

Jag tror att hon kände att det blev too close, så hon la ut texten om Hal Hartley (?) istället. Jag kände mig obekväm eftersom jag hade konstiga kläder på mig. Stövlar och bruna byxor och en ful scarf och en ful jacka som får mig att se ut som en blåskimrande, elongerad skalbagge. Avskyvärd. Och såklart tänkte jag på dig.

Vad min mamma frågar E,

efter tio minuters konversation:
"Du är inte buög, nej?"

"Han har diamant i örat."
"Du förstår, de senaste årens utveckling var förskräcklig trauma för mig."

Just det.

Med den, i en påse. Och alla ska se mig.

Meanwhile

vill jag ha en ensemble i samma färg som löksoppa. Stickat och tweed. Och folk måste se mig när jag promenerar längs villagatorna med den. Och jag vill att året ska vara 1980.

Och

Kleerup och Grammisgalan, och Konstfackaren och uproaret.
Är det här it?

Och nej,

jag tycker inte att jag är färdig med jordelivet än, ta' for asking.

taiträ

Jag ber om ursäkt

Kan inte ens få gnälla för ett sympathetic ear. Så, här är jag. Låt mig få komma nära till era hjärtan så som den jag är den jag försöker vara .
Idag nr ett: Daniel Westling i ekonomidelen, krampaktigt leende.
Idag nr två: modecovrandet. Jag orkar inte fästa blicken vid orden. All respekt för journosarna, men samma ord, olika år. En ny vokabulär behövs.
Eller: kanske inte.
Idag nr tre: Håkan Hellström. Intressant: "Varje gång jag är i Köln passar jag på att köpa kroppar." Inte: "Köttfärsås och spaghetti."
Helylle isn't isn't isn't fun anymore, doesn't get me lathered up like it used to. Ge mig nåt annat. Jag vill läsa nåt vars innehåll jag inte kan gissa mig lika lätt till på förhand. (Vilket exkluderar den här bloggen, jajaJA, men dragplåstret här är, som ni alla vet, förnedringen, mörkret, skammen.)
Bottnar det här i att jag är trött och behöver sova, men inte får eftersom jag måste göra en massa strunt som innefattar stödben och dessutom gå upp 05:45?
En retorisk fråga behöver inget svar.
Och psykomotorisk excitation behöver inget försvar.
Men gräshoppan nedanför Karin Boys var kul.
Räääskoppan.
Jag visste inte att de var så roliga.

En sak till:

(ja, jag är en människospillra), men: que tonterias! Det är en sån ful bild. Vinylsinglar. (Säkert speciellt utvalda singlar dessutom. Bullseye through music.) How v skojfriskt av them. Jag kan ABSOLUT förstå impulsen att näcka, t o m att man ger efter för den om man känner sig fit, fifty & fabulous! och vill att världen ska veta, men kunde han inte valt nåt annat? En koteka?

Eller så kunde de ha dolt varandra med en strategisk hand där eller ett huvud där. Ett knä. En daisy chain av modesty.

Vi vet ju att nånting ditåt är bildens ursprungliga intention.

I'm throwing my arms around Paris, innerkonvolutet.

4.

Jag skojar. Han är en mere babe in the wood, herregud. Knappt fyllda femtio.

Samma ämne en gång till

1. Jaha.
2. Tydligen är the aged aktiva (jag kan i ärlighetens namn inte föreställa mig nåt annat) inte bara där.
3. Han ser inte ut att ha så stora fötter.

Senast jag åt

protein var i måndags, duger det som ursäkt?

Jag har noterat

att seniorer främst har sex i Tyskland, och rättat my earlier ways; se tidigare inlägg.
Alla har väl främst sex i Tyskland, det är väl sånt de gör där? Här menar jag inte mammas väninna Alla, utan alla människor. Fast vad vet jag.

Dessutom har jag ont i huvudet.

Jaha.

John Currin är 47. Han skulle kanske vinna på att ha tunika.


Igår briljerade jag som imbecill. Ställde samma frågor om och om igen, stirrade på skärmen framför mig utan att se saker jag borde sett, osv. En kollega sa åt mig att trycka ctrl F5 och jag ba', med stigande panik "FM? FM?!" säkert fyra gånger. (Tryckte jag inte t o m "f" och "m"?)
Well, friska tag.
Nu har jag blottat en smutsig liten hemlighet. Låt mig blotta en till: Jag känner mig provocerad av nästan alla kulturyttringar i den här stan. Av alla kulturyttringar in any city, period. Nairobis. Känns som att jag a) är utestängd och b) som att jag aldrig kommer att hinna ikapp. Som att jag genom ett extra fult och ickepermeabelt membran - typ en skojig regnrock - kan ana värme och rörelser på andra sidan, men inte mer. Och jag vet, jag vet; det är för intimt, men idag känner jag mig så låst i de närmaste månaderna. Jag tvekar inför allt. Vet inte ens om det jag säger är sant när nån frågar.

Jag tror att jag har en tidig fyrtioårskris. Om några år är siffran en fyra, liksom. Lika bra att betrakta sig som redan där och istället koncentrera sig på nästa stora och subtly flytta sitt fokus till femtioåringarna som identifikationsgrupp. Jag ironiserar inte. Det enda problemet är att när jag väl är där -taiträ - kommer mina peers inte klä sig i trevliga jaquardvävda tunikor och samla på lustiga träfigurer, vilket är vad femtioåringarna i mina fantasier gör (de går i alla fall INTE i orgasmskola eller skaffar ankeltatueringar som those walking around amongst us), utan precis som nu fortfarande bara slänga sina Whyred-väskor över axlarna och cykla iväg till sina reklambyråer. Och jag kommer att diagnostisera visualisera livet vid sjuttio.

Kanske borde jag se den där våldsamt tabu-raserande danska filmen om pensionärer som har könsumgänge.

Och det är nog sextiotvå-åringarna som har tunikor. Femtioåringarna har jeans och hår som är uppljusat två nyanser.

E - som är en lithe twentysomething i ännu några år - berättar om pensionärerna som besöker filmhuset i samband med nån outing, och som är så vana att bli vallade och fösta att de ibland dyker upp ensamma inne hos honom och uppgivet (men uppfordrande) frågar "vart ska jag?".
Utan att förklara sin situation närmare. (Ibland börjar de med ett "jaha".)
Vad jag undrar är naturligtvis: hur kan nån svara?

Edit: TYSK. Naturligtvis är filmen tysk. Men man kan förstå hur jag tog fel.

Stupor

Jag har nämnt min mammas väninna Alla förut, eller hur? "Alla äter alla mediciner; Alla älskade Jeltsin men jag sa 'Han är som alla: bara skit'; Alla vill ha en ny kylskåp" etc.
När jag är trött leker jag med tanken på att hon skulle ha en väninna som hette Inga också, och att hon agiterat skulle redogöra för vad Alla ville vs vad Inga ville.
En skön fåtölj och lite Cocillana på det och jag skulle vara set.

Fluzie

Jag skulle kunna sova i tre dygn till. Lätt. Vakna till lite, justera armar och ben under mitt alldeles för varma duntäcke och sen drömma fler jagade drömmar om att ha köpt en mögig etagelägenhet (två rum och felvända trappgrindar) på en bortglömd europeisk semesterö och att i sömnen inte kunna se klart; inte kunna se om jag tapetserat över den fuktskadade badrumstapeten rätt eller om stenstranden i anslutning till mitt tak är farlig. En känsla av lösspringande jyckar på gatorna.
Jag är så trött.
Jag hade tänkt se Ylva Oglands lägenhetsutställning idag eller igår. Sov bort timmarna.
Jag hade tänkt se The Reader, med Kate Winslet som nazilägervakten som blir kär i en femtonåring. Jag beslöt mig för att vänta. Jag skulle ha somnat.


Makro berättade för mig att han har hört av flera som tagit flushots att de aldrig blivit så sjuka i influensa som efter det. Kan jag ha drömt det?

Hata personen, inte handlingen

Alltså borde ni kolla upp H-i-t-t-a-t. T ex två-serien från 17:e januari, som börjar med ungefär den här bilden.

Och apropå

Billioth och Aderup minns jag hur nån jag tycker mycket om lovade att öppna dörren till erotiken i år. Jag måste genast ringa och höra hur det går. Februari already.

http://www.kerstinkerstin.blogspot.com/

Jag blir ganska upphetsad av tanken på HM:s nya inredningssatsning. Faktiskt.
Pollockhanddukar, va. I could tell you a little something about Pollockhanddukar.
Och hon inredningskvinnans tips i dagens bostadsbilaga - de uppblåsbara Niki de Saint Phalle-figurerna från Modernas presentshop - fick min dag att lyfta lite till. Cheap, men kul.
Uppdatering: Dvs hennes bildbyline + Niki de Saint Phalle.
Känner att jag måste vara specifik här.
I första versionen av det här inlägget lät det som om jag blev glad över...den härliga figuren.

OBS! Jag klarar inte av att bli misstänkliggjord just nu!

The Selby

I mig ryms en hel del. Förutom harm t ex snor. Feber. Värkande ryggkotor. Hosta.
Men jag fick ett gammalt brusrör Citodon avlämnat i eftermiddags och jag avnjuter alltså just nu en mugg krispigt vatten med sen länge utgånget bäst före-datum. Förrådslagrat.
"Källare: Ett halvt rör Citodon, 2002-05".

Det ligger travar med travar överallt. Disk nedanför soffan. Disk på fönsterbänken. Mitt hem ser ut som shite, och jag matchar. Valfri Ulla Billquist-imiterande kärring i lottauniform är ung och kooky jämfört med mig - nyligen bekräftat av källa med lindrig mental retardation - och jag funderar på att lägga upp bilder.

Men sen tänker jag: Nej, Salvada. Gör det ICKE. Bär din harm som den sista droppen vatten. Om en dryg vecka kommer du att börja förvärvsarbeta (de undanlagda pengarna är slut), och då kommer allt att bli så mycket mer ordningsamt. Pressad på tid kommer du att hinna med allt så mycket bättre. Du kommer att skriva en bok. Du kommer att baka eget bröd. Du kommer att gymnastisera om kvällarna. Du kommer att känna dig tillfreds.
Det här är vad mina vänner talar om för mig. Och jag tror dem. För de har koll.

Se bara, från Izas hall (obs! Ej skoj. Blodigt allvar):

Years of refusal

Kolla här, vilken snygg bild. Det här är E i Antibes. Han är tjugotvå eller tjugotre, och gör det han brukar. Prislista finns som pdf.

Kära nån,

jag behöver verkligen äta nåt köttigt.

Jag skriver på en

pc nu och inte på en mac. Och inläggen ser annorlunda ut när de är publade.
Det här undrar jag över.
Kanske har jag bara kommit åt nåt.
En spärr i mitt inre.

the new pretty

Igår, till vänster om mig när jag satt i soffan, fladdrade ett streak av gult och orange förbi. En fjäril. I mitt vardagsrum. Utanför snö, här nåt annat. Overkligheten var en present. En fjäril mot en iskall ruta ovanför snö på ett fönsterbleck. Jag tog bilder när den vilade på mitt dammiga element. I taket hörde jag grannarnas hälar.

Annars tänker jag att det går en så användbar skiljelinje, lika tydlig som MQ, mellan människor som skriver på -under? - upp rop mot sär skrivningar och människor som inte gör det - såklart. Och en sida är så mycket mer decent och mindre tröttsam att tillhöra än den andra.

Låt detta t ex bli er en guide när ni väljer livspartner. Eller, minst lika viktigt, makro: slampiece.

Nytt år

Ha! Jag känner mig energisk idag! Somnade vid tre och vaknade för en timme sen. Solen skiner! Makro har precis gått, efter att ha sovit över på soffan, och jag tänker skippa att sopa popcorn och istället ta en promenad. Dagen gnistrar ju! Iskristaller överallt!
Igår var bra. Vi gick inte på festen som Iza stressad och rödkindad smög iväg till. Efter att jag kastat ner saker åt henne från balkongen, lovade hon mig att hon skulle svara ja på allt, hela kvällen. (Det här handlar inte om Yes Man, utan om att jag häromdagen hörde mig själv förklara för E att om jag varit Yoko Ono skulle ordet högst upp på min stege varit "No". Bestämde mig efter det för att försöka gå emot mina instinkter.) (Men eftersom Iza sa ja till festen fick hon börja.)

Istället gick vi ner på fotbollsplanen och sköt raketer. Vid tolvslaget landade en brinnande raketrest just där vi nyss stått. (Mellan en rödvinskupa och en flaska Cordoniu.)
Senare skakade Alice ut metformin över en gigantisk, svampig pandoro och medan vi ryckte bitar åt oss - efter att ha pratat om ufo:na hon och N sett och bannat N för hans sockerintag - förklarade hon att hon älskar pandoro för att det är som att äta molln, vilket lät väldigt mycket Inga Tidblad.


(Och som fick mig att minnas att Alice förut ägde en lång, svart och mycket urringad klänning som burits av Inga Tidblad i en Dramatenuppsättning och som jag lånade en gång när jag var nitton och det var halloween och jag och makro - weirdly enough, för vi umgicks egentligen inte då - mitt i natten fick en förflugen och tonårsromantisk idé om att åka ut till en kyrkogård och ha en picknick (dvs dricka vin). Vi enlistade M - som inte hade blivit informerad om att vi befann oss i Alices andrahandslägenhet (hon var inte där just då, utan hos sin tjugo år äldre bf; han var operarecensent och quite galen; hon hade precis börjat på Musikhögskolan), utan i stället väntade i bilen på gatan utanför mina föräldrars hus i nån timme.
Allt rann ut i sanden. Och Tidblad-klänningen såg i ärlighetens namn ganska urvuxen ut på mig: jag är 1,76; Inga och Alice diminutiva.
Men det var en urringning to die for.)

Nyårs-sms

Gott nytt år, vi får hoppas på ett bra år med många trevliga bilturer! Med hoppfulla nyårshälsningar TOYOTA CENTER - Kungens kurva

Jag är lite förbryllad. Jag har ingen bil, men jag vill vidarebefordra.
Budskapet är bra, och lite suggestivt, på ett haven't got a stitch to wear-sätt. (Death by reference; blir man fri någonsin? Läder på passagerarsätet, läder i vindlingarna. Så himla åldrande.) (Jag skulle kunna radera det här, men jag gör det inte. Krampar istället inombords och beslutar mig för större rörlighet under 2009.)

Gott nytt.

Jag har tänkt så mycket på det här

Essensen av lyx: en vit yllekappa. The opposite: en solkig vit yllekappa.

Känns så wistful att se nån med ett smutsigt vitt ytterplagg framför sig i en rulltrappa om vintrarna. Som att ha gett upp. Som att bära en remnant av ett annat liv. Som att klamra sig fast.

(Fastän jag vet att det inte är så; fastän jag vet att ett ljust ytterplagg blir skitigt på två dagar. Men kanske just det: att ge sig in i nåt som man vet att man ändå kommer att förlora. Det är ganska vackert, om man har den läggningen.)

Han svarar på frågor i en tidning:

Juljoxet;

granen och hyacinterna: mellandagarna är fortfarande en kokong av...nåt. Men första dagarna i januari, när ljuset är är aningens aning annorlunda, vet jag hur allt det här kommer att te sig: som onanimaterialet efteråt (I've been told). Nyktrare ögon, svalare blod.

Kollar ni Stjärnorna på slottet? Kjerstin Dellert och Robyn = dead ringers.

or the wrong blond

I mina bregott-paket ligger lappar när jag öppnar dem. Jag får vykort med lösryckta rader i posten. Ord från böcker; snuttar ur låttexter; repliker från hemliga ställen. I mina skåp står plötsligt märkvärdiga pryttlar på hyllorna, ditplacerade utan att jag märkt det. Jag upptäcker en blå plastfigurin dagar senare, när jag lyfter handen för att ta ett glas. Han säger inget, men finns överallt. (Och snokar överallt. Håller segervisst upp saker och frågar "vad är det här?" "Vad finns i den lilla asken till höger om dina tröjor?" fastän han vet vad det är och har tagit reda på innehållet i alla mina askar sen dag ett.)

Och han tror att han ska uppfostra mig, jag känner det. Att vad jag saknat är en fast hand och disciplin och lite motstånd.
Han har fel.
Men efter strypimulserna och brottandet och golvsläpandet och sparkmatcherna i soffan saknar jag honom så fort han försvunnit iväg till flygplatsen.

Låt den rätte komma in

Vad snygg prins William är plötsligt, i skägg. Han ser ut som en amerikansk åttiotalsman; film- eller videovarianten av en regissör ca 1984.
Det här tänker jag på annandagen medan jag sprättar upp sidorna i Atlas litterära tillägg nr 2 och klappar på mitt nya husdjur i form av en camarasaurus-unge.
Yessurree. En Pleo.
Jag har en.
Och jag känner mig tvungen att kela med den. Jag talar med låg röst och stryker över de datoriserade ryggkotorna och skäms lite while at it. Känns som om jag har en Real Doll. Fingrarna fastnar på silikonhudens (eller vad nu är dinoskinnet är gjort av) ödleprägling. Jag matar honom med ett plastblad när han grymtar och tänker "behöver jag verkligen det här?" Skuldkänslor över en robot.

Min f d svärfar lades in på sjukhus med hb 24 på julafton. Han såg ut som ett preparat när han kom in på akuten. Han hade känt sig lite hängig de senaste månaderna - typ plockat fram sin mammas gamla rollator och inte klarat av mer än tio steg i taget - men INTE sökt läkare. Lägsta uppmätta hb där nån fortfarande överlevt är 17. Nästa 21. Min f d svärfar måste ligga trea. Vi talar om en rätt så neurotisk men i övrigt frisk, smärt och ungdomlig man i sena sextioårsåldern. Med en fallenhet för förnekelse. På julafton, när vi hälsade på honom hade han fått tre transfusioner, men var fortfarande svår att skilja ut från lakanen. Han skrevs ut efter att blivit fylld med sju påsar blod. Han sög på en mandarin här senare och åt en lussebulle, men vågade inte testa boxningen på Wii-konsolen av rädsla för att falla omkull.
Jag är lättad.
Och han har börjat äta Duroferon.

Och min dator är paj, sen innan jul. Nån spillde vatten på locket och nån annan penetrerade den med ett främmande, smutsigt usb-minne och nu bearbetar den traumat i avskildhet. Ibland vaknar den - som nu - men oftast inte. Jag ska ska ta den till vetrinären, som kvinnan på If Freudslippade. Hon korrigerade sig i efterhand, men vi visste båda två.

Santa - what other time of the year do you let some creepy stranger hold your children?

Den här bildserien från Fecal Face. Ni bör klicka.
Och snälla; klicka på deras Photo of the day-ruta också. Upp kommer flera års arkiv med bra foton (om man scrollar ner i pop up-fönstret). Man kan inte sluta högerklicka. Jag VET att ni skulle gilla dem.
Bara gör det!

Min hunger är omättlig

Och jag är så sugen på stark och pepprig och buljongig och texturerad kinesisk mat. Läste ett recept som innehöll aubergine som man måste skära upp och låta ligga på EN sida i tre dagar innan man stekte den. Hur tillfredställande måste inte den vara i munnen?
Älskar öht torkade asiatiska livsmedel. Torkad shii-take. Och det bästa: torkad tofu eller yuba. (I skrynkliga plattor eller tubformer som man bryter sönder.)
Bästa koncentrerade smaken och konsistensen tillsammans med färska råvaror.

The done thing

Ledsen för tystnaden, men mina händer har haft fullt upp.
Andra spännande saker är att jag inte kan andas genom näsan eftersom jag är täppt. Alltså gapar jag. Är en karp i grön polotröja och känner mig sinnesslö. Läser saker med hakan hängande, lyssnar på människor med hakan hängande; vilket är just as good antar jag, eftersom jag innerst inne inte tror på relationer över artgränserna.

Hur mår ni?

Kanske

kysstes vi.

Men jag har egentligen inte tid att tänka

på såna saker nu; jag har en extremt viktig dejt ikväll, och jag måste börja göra mig i ordning. En make up lägger sig inte själv.

Jag undrar

Vad är grejen med alla vandringssägner som blivit verklighet de senaste dagarna?
Först narkomanen med sprutan på tunnelbanan och nu det här; en skådis som i en självmordsscen inser att han skurit halsen av sig med en riktig kniv istället för med slö rekvisita?
Och häromdagen läste jag om systrarna som varje helg under tio års tid besökt sin döda, balsamerade mamma på en begravningsbyrå för att sminka henne och umgås.
Och låt mig inte ens börja tala om den plötsliga surgen av fejkade vykort på folks hallmattor.

Sista

Eh...BBC-dokun Gimme a freak, om Boy George och Taboo , med Marilyn och andra, finns också på Y-tube. Fem delar.
En sak jag tänker på varje gång jag ser senare bilder av Boy George, är att han ju har blivit Quentin Crisp. En herrhatt är en herrhatt är en herrhatt. Särskilt i kombo med en viss typ av excentricitet och en viss typ av profil.

Och jag är ledsen för länkfrenzyn, och för fixeringen, men ni vet hur det är: det ena ger det andra och jag är övertygad om att det är så man till sist hittar sin Graal.

Från en av vjuerna

I found it hard portraying my life as it's happening. You understand. I find portraying my life this second and every second of every day hard. Living is not easy.

Om att figurera i delvis Boy George-skrivna musikalen Taboo (som handlar om Leigh Bowerys legendariska klubb med samma namn).

Hallå!

Fick tips av snälla Johanna Lu om de här Marilyn-intervjuerna. Tack så mycket!

Läs.

Och jag har

ljusgrön färg på fingrarna och vodkarester runt hjärnan och jag rekommenderar er att se doku:n "Whatever happened to the gender benders?" som finns upplagd i fem delar på Youtube, och som handlar om nyromantikerna och tidiga åttiotalets klubbscen (specifikt The Blitz) i London.
Sångaren Marilyn är överallt i klippen; hans historia och persona är så intressant; hela tiden on the verge, men sen inget och tragedi. Och han är på så många sätt så lik min barndomsvän A, i alla fall när vi var i sena tonåren och tidiga tjugoåren. (Som full och högblonderad också alltid angav sitt namn som "Marilyn" och när folk insisterade på "men egentligen?" slog ner blicken och svarade "Norma Jean".) Jag menar inte livssituation här.
Och jag är dödsnyfiken på Marilyns - enligt Boy Georges självbiografi - påstådda affär med Gavin Rossdale. Rossdale säger never.
Maz själv menar att orsaken till att Gavin gift sig med Gwen naturligtvis är att hon är the next best thing. Och såklart hejar jag på Marilyn, för att det vore mer spännande och eftersom han är helt dishevelled och utfattig medan Rossdale är framgångsrik och verkar character flawed (på ett osympatiskt sätt). Hela den där businessen med dottern Daisy Lowe - Marc Jacobs vårfeja 09 - t ex.
(Men kanske framför allt för att han har ett opålitligt och Disneyaktigt utseende. Han ser ut som musen Roquefort i Aristocats, även om Roquefort visserligen var quite decent.)


Men Daisy har assets.

Bara kort:

Det här tjafset om den manliga Lucian som inte fick lussa osv rubs me the wrong way på samma sätt som "I kissed a girl". Dvs helt okej, men så himla ofarligt och beside the point. På samma sätt med lussandet.
Och ändå blir det nåt slags töntigt kvasiuproar. Och mot vilka? De som ändå kommer att förlora.
The uneducated and the old.

Eller åtminstone

det här.

Tecken

Jag har kånkat mitt skåp fram och tillbaka nu under två dagars tid. Bredvid skrivbordet -> bredvid fönstret -> bredvid balkongdörrarna -> bredvid skrivbordet. Repeat. Med tretimmarsintervaller om kvällarna. Ger upp vid midnatt ungefär, av utmattning. Har flyttat soffan också. Och..allt egentligen.
Gick i fackeltåg tidigt i morse dessutom, for that added town freak feeling. På väg till en kyrka för att lyssna på Hosianna etc. En ung kvinna var präst och alla hade bekväma kläder på sig. Hon: sin svarta blus instoppad i nån slags svarta jeans. I ett modernt, ljust kyrkorum med sextiotalsmosaik i fönstren.
Jag ville ha

• guld
• mörker
• ritualer
• fear of the Lord
  

Lite klarsynt vetenskaplig input, please

Låt mig bara få inflika, re det här med fransmännens påstådda behov av större French letters, att jag nån gång förra året talade med en mkt intressant och upplyst (och vansinnigt snygg) kvinna som var gynekolog och som minsann hade the hard facts. (Hon var iofs ryska också och därmed förmodligen lätt genetiskt predisponerad att fixera sig vid penisstorlekar. DESSUTOM var hon gift med en islänning, go figure. Kinda like meeting mamma.) Hon sa att orsaken till att fransmän har rykte om sig att vara sweettalkers och passionerade är för att de har varit tvungna att utveckla alternativa överlevnadsstrategier pga liten kukstorlek. In fact är de minst i Europa. Islänningarna - naturligtvis - var störst. Fast svenskar och norrmän och övriga nordbor fick nästan samma placering. Därav ordkärvheten och reservationen. No smoothness required.

Kul:

Too little, too late

But I always loved you in that dress.

Arse longa

Läste just Augusten Burroughs Running With Scissors och hade hela tiden en distinkt känsla av att ha läst allt förut. Förmodligen för att ett loopy persongalleri med dysfunktioner funnits i nästan all lit jag läst de senaste tjugo åren. I all film. Heck, i min egen blogg; i mitt eget liv. I fiktionaliseringen av liv. När jag ser tillbaka och brejkar ner, eller beskriver, verkar allt så rubbat. Och overkligt.
Direkt efteråt såg jag filmen, och det var weird, eftersom jag samtidigt förhöll mig dels till det jag just läst, dels till den här intervjun med Burroughs mamma. (Jag vet också att Dr Finchs familj stämde Burroughs.)
Mellan scener och repliker försökte jag sortera information och estimera rimligheten i allt. Jag funderade över vinklingar. Jag antar att jag ville hitta nåt slags gemensam sanning.
Halvvägs insåg jag såklart att det är som med allt annat: att det nog aldrig går.

Ask and ye shall recieve

i varje rum i huset

Hörni, jag menar inte att genera med töntigheter.
Och jag väntar med att trycka publish till senare ikväll nångång.
Men, alltid den här tiden på året: en tät längtan, svart sorta. Inte hopplös och allomfattande och sånt crapperi, utan som i tyg. Som i sammet. Kittlande sorta. Som när man sitter tyst i ett tyst rum och allt är koncentrerat - man ser dammpartiklarna i ljuset från fönstret - och man känner att nån snart kommer att öppna dörren och komma in och att det kommer att kännas obscent.

Ass 'n' titties

My own private tomte

Jag har hängt upp adventsstjärnor i dag, och plockat fram farbror Nisses och tant Karins fyrtiotalstomtar. De ser ut som trädgårdstomtar egentligen, med koftor i ljusblå glasyr och Valentino-orangea ansikten.
Jag älskar dem.
Det var Nisses föräldrar som byggde huset på M-vägen. När han vuxit upp byggde han sig ett eget hus bredvid. Han och tant Karin blev ett slags släktingar när jag var liten, och vi just flyttat till Sverige. Som grannar kan bli. De hade inga barn. Karin var lite sjuklig. Jag tror att hon hade varit rödhårig som ung. Eller blond, med porlös, ljusfräknig hud. Ljusa ögon, ljusa läppar. Jag minns hur det luktade hos dem - rent men avstannat, som om allt bara väntade och tickade, som ofta hos gamla människor - och hur god rödvinbärssaften var.
Nisse målade och skulpterade. Han noterade människors mått. Mamma blev nöjd över att han noterade korrektheten i min fingerform och armlängd, och återkom ofta till hans observation. Jag tror att han försökte förklara skillnaden mellan prepubertala barn och vuxna för henne, dvs the awkwardness, men mammas förakt för korta limbs got the better of her; hon hörde vad hon ville höra.
Min mamma är big on mått, dvs korrekta. En stor del av min barndom ägnades specifikt åt korrekt vs defekt öronplacering och -form. Irl dvs, inte konstnärligt. Pappas öronplacering oroade henne. Och all annan mänsklig utformning också. Särskilt rumpor (där människors personlighet ju direkt manifesteras). Hon blev fumed up av ett Morrisseycitat jag läste för henne i tonåren, nåt från James Dean is not dead, eller så (jag var sexton, mkay?); nåt om att nånting hade utspelat sig "back in the day when Liz Taylor was all bust and behind": "Neeehee-ej!! Så det var inte alls! Liz Taylor hade jätteful rumpa! Alldeles platt! Stor bröst men ingen rumpa!"

Hon förlorade som sagt ett ben när hon var sjutton.

Jag har ju glömt

Små, små steg med Mitt piano: vad jag HATAR den.

Såg

Mike Leighs nya, Happy-Go-Lucky. Kan inte bestämma mig för vad jag tyckte. Eller jo. Jag tror att jag gillade den. Fastän den kändes hemskt...lat. Under de första fem minuterna ville jag kräkas. Sally Hawkins Poppy är skitjobbig, hennes kompisar astrista. Som om Parlamentet polar i ett tjejgäng och hysteriskt krystar ur sig bajstråkiga oneliners och knappt aldrig kan prata om nåt på allvar, aldrig kan röra vid nåt verkligt utan att släta över och fnittra, eftersom ångesten bakom är för stor. Jag vill rycka dem i scrunchietestarna, och Mike Leigh också för att han lutat sig tillbaka och befäst alla fördomar om simple folk som nånsin funnits och visats på film. Tjejernas sjabbiga retrolook, deras pubande osv. Och visst, that might be his game.
Ändå är Poppy och hennes vänner (lägre) medelklass och ganska together; har både pluggat och rest och verkar klara över sina förmågor, eller som Poppy själv säger till sin lillasyrra: any idiot can get a degree. Jag vet inte vad Leighs poäng är här riktigt. Han hintar visserligen om en annan bakgrund, genom att poängtera den tredje systerns strävan efter säkerhet och hennes fångenskap i klassiska könsrollsmönster, och jag undrar om Poppys yrkesidentitet - hon är småskolefröken - kanske i själva verket handlar om ett byte av koordinater för kvinnor i brittisk klassmedveten film. Bort med kassörske- och fabriksjobben, liksom. (Still: upplägget känns antikverat.)
Men hursomhelst. Poppys evinnerliga skämtande och "tokiga" huvudskakande och djupa inåtsuckar följda av ett skratt är tortyr, i en och en halv timme. Trots det fängslas jag. Inte av handlingen, som egentligen inte finns, utan kanske för att interaktionen mellan Poppy och Scott eller Poppy och hennes beau eller Poppy och hennes familj får mig att känna skräck över hur litet och stumt livet kan vara, och hur mycket av det som egentligen bara utspelas i mellanrummen och i en själv.
Sally Hawkins ansikte är addiktivt också. Och flamencolärarinnan ganska kul, även om Leigh där verkligen ligger ner och slött viftar fram ancient och beprövade jokes.
Och "Enrahah!" är skoj, fastän tinged med sadness.

How to

Hade jag en katt skulle jag SÅ köpa det här.
Min mammas engelska väninna Audrey lärde på sjuttiotalet - eller var det sextiotalet? Nittonhundratrettiotalet? Before life as we know it began anyhow - sin katt att använda toaletten; det här är mammas ena mest frekvent återberättade toa-historia. Den andra handlar om amerikanske Bobs brist på decorum (han var pastor; the american variety): han hade en gång i förtrolighet förklarat för mamma att han samtalade med Gud wherever, även while at it.
Föll absolut inte i god jord; mamma tyckte att nån respekt måste man ändå ha.
Det här var på sjutttiotalet, det vet jag, eftersom det nuförtiden finns så mycket annat min mamma uppfattar som brist på decorum: analsex, två barnvagnsmammor i bredd på trottoaren etc.

Info

+




= E.

Just to clear up any lingering confusion.

och jag har ett läderskärp mellan tänderna också

Still ill. Idag behövde jag ett usb-minne. Check, tänkte jag, och kom sen på att nån tagit det. Typ fyra månader sen och counting. This doesn't work in their favour, let me tell you. Och det var en present från samma person.
Men jag går vidare med mitt liv.

666

Jag är SKITIRRITERAD idag, på allt. Är asirri på E som inte låter mig publa en bild på honom (utan lämplig kompensation, som han måste tänka över, dvs never) fastän jag hade ett toppenbra inlägg klart i huvet (efter att makro ringt från länsakuten igår kväll och skrikit "Guuuuuu, va likt! E och Roberto Saviano! Hur lika som helst!") ("Måste vara för att båda är SKALLIGA MÖRKA!")
Så nu lämnar vi det at that.

Asirri på folk med stövlar som är FÖR höga i skaften, så att de nästan täcker knät och kapar känslan av ben. Fulast, näst efter för vida, styva skaft, eller såna där rundgjutna, med högre skaft bak på vaden. Finns inga legs som inte ser ut som inte ser ut som om de satt på en Fjällrävenlärarinna i såna stövlar.
men allt irriterar mig idag
Jag har väntat på en inspektion av min sönderfallande balkong (ja, av mobila psykteamet, E) sen nio i morse, men guess what? No show.
Rev och slet i the shrubbery vid åttatiden i morse för att de skulle kunna komma åt; lyfte in saker från hall och vardagsrum i sovrummet så att jag skulle kunna verka normal, men ingen ringer på.
Och nu ringer telefonen, men jag vågar inte svara, för jag har inte tid att prata; jag har en miljard saker jag måste hinna med, och tänk om det är nån som man inte kan avsluta samtalet med, nån som låter sur och förnärmad när man försöker?
Asirri.

Kattströ

Silk.

Var tvungen att googla om

Pampers Silk eller Libero Silk fanns. Nope. Tidsfråga.
Bajspåse Silk. (Inte papper, jag vet.)

F ö

verkar löften om "silk" i cellulosavaror avsedda att användas i hygiensyfte vara hett just nu.

Secondly, let me tell you about avoidance

Jag såg killen som höll i Nitty Grittys kafé igår i gången under Gallerian. Och istället för att gå fram och fråga om han drev nåt nytt ställe, och säga att jag ibland fortfarande drömmer om filopajerna de serverade, slog jag ner blicken och gick vidare. Ångrar mig.

First let me tell you about Psycho

Det ser ut som om en dement och limpwristed poltergeist bitchslappat väggarna i mitt badrum. Hur annars förklara att min sugproppsfästade badrumshylla plötsligt ligger i min duschhörna och mina sexton kackigt tvättade penslar ligger utspridda (i ett ganska snyggt mönster) tillsammans med Libresse Silk runt min toastol? Mig veterligen har jag inte lämnat ut några nycklar vare sig till makro eller e.

Höstsonaten

Jag vaknar febrig idag, ser snön och stapplar ut i badrummet, där jag hör min granne kissa like never before. Slutar aldrig, spolar inte. Inser att han tappar upp ett bad. Blir avundsjuk, efetrsom jag inte har ett badkar. Nån föreslog en gång att jag kunde använda en blå ikea-kasse, men i'm not feeling it. Skulle öka på känslan av freakdom. Liksom: med risigt morgonhår och svullna ögon, ihopklämd i en ikea-kasse. Oförmögen att ta mig upp skulle jag vara tvungen att välta ner mig på sidan, där jag skulle ligga i fosterställning i min blå makeshift-livmoder medan (foster-)vattnet långsamt sipprade förbi mig och tvingade ut mig i världen.
Not into that sort of degradation. Once is quite enough.

?

Jag såg en till kvinna idag som väntade på tunnelbanan vid Mariatorget, och jag kunde inte bestämma mig för om hon var hip eller lindrigt utvecklingsstörd. Normalt sett brukar man ju kunna se skillnad, men jag lovar, det gick verkligen inte. Jag fick panik, scannade hennes kläder efter giveaways men INGET! Hon var untouchable. Kudos.

Och:

När jag kollar senaste Bonde söker fru-avsnittet på TV4:s hemsida, har reklamslot:en till höger köpts av apoteket och visar en kvinna med crisp-distriktssköterska-i-mitten-av-åttiotalet-benstruktur, som incessantly gnider sin hud än fram än tillbaka. Jag känner mig helt sore efter fem minuter, helt violated against.

I am Sam

På allvar tror jag att min IQ sjunkit med, say, tio-femton enheter det här året.
Inget jag kan kontrollera, eftersom jag aldrig gjort ett IQ-test; skulle aldrig någonsin våga, eftersom jag a) tänker att testerna är ganska rudimentära och b) skulle bli devastated om jag fick en siffra på min intelligens och det skulle visa sig att jag hade en besvärande mycket LÄGRE quotient än folk i min omgivning som fått sin IQ mätt och skjutit förbi Mensagränsen. (Jag menar inte dig här, Larre; ditt medlemskap är en mänsklig triumf på alla sätt och vis.)
Och c) jag skulle aldrig kunna ljuga om att jag hade gjort ett test om nån frågade, utan istället vara tvungen att stamma fram ett "eh...minns inte så noga, heh, typ 105..." och sen le buttclenched medan jag lyssnade på Mensagardets tröstande ord om att "de är så himla otillförlitliga de där testerna, man kan lära sig hur de funkar".
Alltså har jag inget val. Jag får fortsätta i ett trivsamt mörker.
Men, for what it's worth: jag känner att jag cocoonat i nedre delen av mitt möjliga intelligensspann for a quite a while nu. Jag tror att det är en direkt effekt av att jag mest rör mig mellan mitt hem, min tvättstuga och Ica, och att jag all the while samtalar med mig själv om redan söndertuggade ämnen. I really don't surprise myself anymore, if you know what i mean. Spänningen är borta.

Starting to get to me

Varje dag, bakom mig: nakna eller halvnakna flickor som glor på sitt eget eller andras underliv.

Den där killen

som dansar till Single Ladies, han är väl bra och så där - även om jag inte riktigt fattar vad all upphetsning handlar om; anyone whos ever had a bästa killkompis i tonåren vet att det här är vad man gör framför sin spegelvägg åttio procent av tiden - men vad jag framför allt tänker på när jag följer Perezlänken till ett teveprogram där han gör alla steg framför en screen med ursprungsvideon, är hur fruktansvärt jävla dösnygg Beyoncé är. Herregud.

Nu ska jag dricka te, innan jag möglar mig ner till min snålt utrustade tvättstuga.

Ses i Medellin

Jag tycker att Jocelyn är sorta vacker. Skojar inte. På ett helt nytt sätt.

Hittade till den här Expressenartikeln efter ett inlägg hos MBJ-Karin.
Hilar. Rubriken är ett mästerverk.
Men, och jag vet inte om jag minns helt fel här, rätta mig i så fall: har inte Benjamin Falk tidigare intervjuats om BDD och sitt beroende av plastikoperationer i nån kvällstidningsbilaga? Visserligen för rätt länge sen, men ändå. Raderna "Det är ingen av oss som har gjort något för att se annorlunda ut. Allt vi har gjort är för att få tillbaka ungdomen och se fräschare ut" förefaller lite märkliga då. (För att inte säga rent bisarra vad gäller 18-åringen i gruppen.)
Har jag rätt känns det som han om någon skulle kunna bidra med lite mer nyanserade tankegångar än så. (Kanske gör han det också, i sin egen tidning.)
Jag är fullt medveten om att jag baserar mina tankar på en Expressentext här - jag ska läsa Dorian också; ser fram emot Henrik Tornberg-artikeln - men uttalandet är ganska värderande (för att inte tala om konserverande) på ett sätt som motsäger hela idén med plastiknumret, dvs viljan att avdramatisera skönhetsoperationer och andra kosmetiska ingrepp.
Vad skulle vara fel med att vilja se annorlunda ut? Skulle åldersraderande ingrepp vara mer försvarbara och okej än andra? Och vad är egentligen skillnaden; ser man inte annorlunda ut redan efter en restylanespruta i läpparna?
Förmodligen är det ett sätt att svärja sig fri från misstanken att nåt varit fel med ens utseende innan. Att det bara handlar om underhåll, liksom (men orden anger samtidigt en medvetenhet om klasser och subdivisioner bland folk som opererar sig).
Plastikkirurgi intresserar mig mycket, bl a för att ämnet nästan aldrig diskuteras bortom procedurer och resultat; med frågeställningar kring identitet och självbild, eller estetik.
Jag fattar om folk inte vill tala om sina operationer, eller om motivationen bakom. Men om man nu bestämmer sig för att göra det, medelst ett statement, ter sig det här ursäktandet - half-stepandet ut ur garderoben, sorta - så weird.

Idag

smakar mitt kaffe misosoppa, vilket gör mig förvirrad eftersom jag gillar båda smakerna men - tror jag - inte tillsammans. Jag grubblar över dekorationsband, och över en tråd jag följde på Flashback igår (ja, jag kände mig tom och smutsig efteråt) där en kille hade hittat ett derelict (och privat) gravkapell med kistor från förra sekelskiftet uppe i en skog vid en herrgård nånstans. En av kistorna var uppbruten. Han hade lagt upp bilder som bevis, eftersom ingen trodde honom. En av trådläsarna uppmanade honom att söka igenom fickor och kläder i jakt på identiteter.
Ba: äsch.
Ni fattar.

HahaHA

Johan Hilton i Kvällspasset nyss, i en diskussion med en representant för Katolska kyrkan i Sverige, om det opassande i att använda uttrycket "helvetet" alltför slarvigt:
"Liksom...vad kommer efter helvetet?"
"Stjärnor på is?"

2.

Sen gillar jag lampor med fodrade och draperade sidenskärmar också, såna med stängd topp. Alltså bordslampor. Laxrosa eller duvblå eller smutsigt gräddiga, med alabasterfötter, symmetriskt placerade på var sin sida om min säng. Omaka är inget hinder.

Och två lampor jag gillar:

Ron Gilads Dear Ingo.


Tide av Stuart Haygarth. Av skräp han hittat på stranden.

Jag hatar:

Särskilda gömställen. Alla mina särskilda gömställen är jävligt kassa. Jag hittar ingenting. Just nu behöver jag en grej som jag använde när jag spikade fast tyg på min cracksoffa (egentligen nån slags appliance till en ikeamöbel) och som jag la på ett särskilt ställe för två veckor sen och nu inte hittar alls. Det är så jobbigt när inadequacies örfilar en. Med spretfingrar.

Det här är intressant - snappy titel också, The Industrial Vagina - fast jag vet att jag aldrig skulle orka, i alla fall this side of christmas. Men Sheila Jeffreys är tuff.

Och senare,

när jag sneddade över parkeringsplatsen, hörde jag ett gäng falsettiga klimakterietanter på väg mot mitt håll. Except att när de blev synliga bakom en suv såg jag att det var ett gäng pojkar i målbrottsåldern.

Förstod ni förut?

Att jag såg att det snöade medan jag skrev? Därav galenskapen; därav blitzentjafset.
November gör mig helt torr i munnen. Vackraste månaden. Vacker-ast.
Och den som inte fattar det, inte fattar gråskalorna och fukten, fattar inte de klarare färgerna heller; inte egentligen.
Ba: fukten. Lila luft.
Och, like: illröda äpplen på svarta grenspett.
Så in your face! Och helt skamlöst.
När jag gick ner mellan villorna, med Axelbergs menacing bruna, grim boxes i bakgrunden som en varning, tänkte jag att jag nog älskar trädgårdar allra mest när de inte används; när de bara är nåt man shuttlar förbi, på väg in mot gult ljus över köksbordet och varmt te.
Smutsiga trädgårdsmöbler. Löv. Strössel av snö. En suspekt person i blått bävernylon och ful mössa som stirrar in genom ens cosiga fönster för att hon inte fattat att det här är en vändplan. Vi mot dom. (Trädgårdarna som är tysta och jag.)
Jag föreställer mig hur det skulle vara att bo i husen, i alla fall då; vilken slags människa jag skulle vara om jag bodde i tegelhuset med synliga hårmousseflaskor mot femtiotalsrutan; hur min familjesituation skulle vara om jag bodde i patriciervillan med järngrindarna.
I den första: småbarnsmamma 1967. I den andra: tonårsdotter 1993.
Nån eldade nånstans.
Jag gjorde ett BBC-test en gång - Moas fel (det här är ingen konstig quid pro quo-länkning, Moa, honest t G, det bara blev så här) eftersom hon strax innan förlett mig att göra ett test som visade att jag hade en övervägande manlig hjärna, jag blev helt devastated f ö, det kändes som om jag hade fått en diagnos - om luktminnen, där resultatet med entydighet visade att jag vuxit upp på trettiotalet och inte senare, eftersom min starkaste barndomslukt var brinnande löv.

November

Jag lyssnar på Plastic Littles Foil och äter rostbröd.
Igår såg jag A Complete History of My Sexual Failures. Jag gillade den jättemycket. Men strictly dokumentär? Hm. Lika mycket som om öststatsmammors guiltande vore strictly spur of the moment och inte noga rehearsed och planerat.
Och det grå utanför, det går inte; jag skulle ha tagit en promenad ages ago, avböjde frukost pga att jag hade en idé om frisk luft och rörelse och mina limbs.

Men! Det SNÖAR ju?
Jag berättar mer sen, måste ut.

Snabbt bara, det är en sån perfekt setting; kom att tänka på nåt jag läste nånstans för ett tag sen och som handlade om mitt själsliv:
Unless it’s the Blitz or it’s snowing, you never talk to strangers. This is the very cornerstone of English civilisation.

Men:

jag tog en insomningstablett igår, just for the fun of it. Jag hade nog kunnat somna ändå, men jag hittade en karta, kvar från 1922, och tänkte att jag skulle pröva. Är fortfarande påverkad, och det är så bra; jag har avslutat två samtal idag med det som ursäkt.

Och jag måste

surra min guldsoffas ben med rep igen; den gick sönder förra månaden, på min födelsedag, när tre människor satte sig i den samtidigt, alla med BMI 0.
Min auktionsvurm är jävligt diminished, ska ni veta.

V-vägen Social Diary

Jag har svårt att få en överblick just nu (alltid); så många saker jag har känslan av att jag missar. Jag vågar inte öppna tidningen av skräck över att det ska finnas nåt nytt som jag ska behöva förhålla mig till.
Jag har inte råd med det. Jag orkar inte.
Mina dagar går ut på att undvika laddning och avledningar. Böckerna på skrivbordet bakom mig är such teases. I want them, you know.
Men jag är en vuxen människa.
Noveller tillåter jag mig, eller cheap lays i form nån snabbläst svensk lånebok eller pocket.
De senare går ganska bra, även om jag känner mig lite smutsig av vissa, som Jon Jefferson Klingbergs skilsmässobok, eftersom svenska relationsromaner skrivna av männsikor ur ett visst sammanhang ger mig exakt samma känsla som när jag gick i gymnasiet och tänkte att jag aldrig skulle kunna hitta nån att ha sex med i hela mitt liv eftersom ingen fattade vikten av det osagda. (Well, except min filosofimajje.) (Och, incidentally, min bildmajje, som såg ut som en likable hobbit och som plötsligt en dag la handen på mitt strumpbyxebeklädda knä under en filmvisning och viskande erbjöd sig att fixa en privat screening av Dr Mabuses testamente senare. Men jag förlorar mig själv här.)
Det problemet har inte A M Homes, och hon är ett av skälen till att noveller inte funkar lika bra som snabba quenches.
Jag läste hennes "Do Not Disturb" i förrgår och var tvungen att ta den i installments för att regelbundet snyta mig i Lambi extra soft rosa (en present från Iza).

Vilket är helt oacceptabelt, i simply can't stand for it; det får mig helt ur riktning.

Dessutom upptäckte jag just att David Ebershoffs "The Danish Girl", boken jag beställt till nåns födelsedag, om Einar och Greta Wegener (den som ska bli film med Charlize Theron och Nicole Kidman som wife and hubby), inte kommer. Slut på förlaget.

Enlighten me

I Don Kulicks inlägg om djursexdebatten i Expressen, finns en rad som stör mig som inget annat:

Kommer vi någonsin att verkligen kunna utveckla en respektfull etik gentemot djur om det bästa vi har att erbjuda dem är att de blir betraktade som barn?

Just "det bästa vi har att erbjuda", med implikationen att barn är det lägsta och att vi är skyldiga att inordna djuren i en aningen högre kategori beings. Fast det kanske är just det han menar? Att barns rättigheter är de mest försumbara och därför egentligen equals noll på skyddsskalan?
Any old way irriterar resonemanget mig i sin ofullständighet.
Även om jag håller med om hyckelfaktorn, det är lite som med pälsindustrin och biprodukterna från kötthanteringen, men: two wrongs och allt det där.
Nånstans måste man ändå börja.

Men nu lämnar vi det här

beklagliga bakom oss och gör oss en stark kopp te.

Ni vet att

Blogger har mängder med finesser numera? T ex kan man radera andras oigenomtänkta kommentarer och sen omformulera dem i enlighet med lämnarens egentliga intentioner.

Ha!

That settles it.
Jag som aldrig bott i radhus i hela mitt liv!

Förtal

Jag hade ätit RÄKNUDLAR, slyna. You saw me.
Och jag njöt av att öppna dörren och se dig huttrande och clenched scrambla ut i regnet.

Allting börjar hemifrån

Min P3-sjuka har gjort att jag förvirrat od: ar Kristian Anttila nu. Klickar replay på hans Myspace hela tiden. Hör gitarrerna som ett fantomljud när jag duschar, upprepar "kom till Västra Frölunda och lev och dö, tanken slog mig när jag åkte på spö" för mig själv som ett ocd-totem non stop när jag kokar vatten till te.
Kan ni ingripa? Jag uppger adress vid förfrågan.

(Uppdatering: "Lev död" ska det vara. Puh, allt är inte förlorat.)

Det tredje

är säkert för vibratortillbehören eller nåt.

you sexy fang

Jag drar mig för att gå och lägga mig för att det är så jobbigt att bosrta tänderna. Jag har en eltandbortse med tre lägen; ett är "clean" ett är "clean and white" och det tredje är nåt försumbart, men liksom VEM skulle bara välja "clean"?
När båda tar lika lång tid.
Och jag vet vad ni tänker: hur hjälper det min själ?
Well, lemme tell you: på alla sätt.

Med talfel:

Palme och Boris.

Rödvin och allergimeds, see.

Rubyfruit

Jag vet inte om det är allergimedicinen jag tog för att tåla Padme och Doris , eller om det är rödvinsresterna i blodet, men jag sitter här och jagar upp mig av ilska plötsligt. Halvskrattig ilska, inte den brinnande sorten. Det känns hemtrevligt faktiskt. Och på min gröna trippelrullade polokrage, miljarder år gammal, dröjer sig lukten av nån annans parfym eller duschkräm, jag vet inte vems, jag kindpussade många idag, hjärtligt.

Annars, den här veckan:

Mina båda ex har vid olika tidpunkter ringt från Rom. Ett samtal var jobbigare än det andra.
Tänker att de måste ha intressanta diskussioner om mig på hotellrummet efter att de kommit hem från läderklubbarna.
Men vad vet jag, egentligen? De kanske inte ens nämner mig, bara skrattar och bondar och ...well, never mind.

(Nu ringde den förste igen. De har jättekul och jag "måste resa hit". Well, ta. Watch me.)

Ochochoch:

Vad jag gillar Lily Tomlin.

Och, bästa citatet, från en intervju med Chelsea Handler i NY Times, där hon tillfrågas om
sin, ähum, art collection:

I like any art from New England, because my parents had a house in Martha’s Vineyard. I love the whole Cape Cod area. We have a great photo of the dunes on the vineyard. It reminds me of my childhood, before it was ruined by my parents.

Fast det låter vaguely bekant; som ett Woody Allen-quip, eller nåt.

Men för mig låter alla ord vaguely bekanta.

Fienden

Inte Iris Apfel, hon är hot.

Så låt mig t ex få tjata lite mer om ett av mina mest ältade ämnen:
Hur länge ska åtta-åringen vara ett ideal i vissa kretsar? Mode, konst, film, inredning?
När kommer egentligen backlashen på bred front? Inte den lagoma sexig bibliotekarie-flirten, utan for real. Kom igen.
Please.
Jag trodde att det bara handlade om en kvardröjande twee-störning, som skulle justeras nu när antidot i form av åttiotalsamazoner pushats lite varstans de sista åren. Att det hade typ breddats; Gynning bredvid cutesien Carina Berg i teve och så där?
Men det verkar inte så. Tårna inåt, hukande ställningar och korta girl-dresses, fortfarande? Herregud, will it ever stop?
Finns en inredningsblogg från San Fransisco jag gillar, men referenserna där är still oftast bara rådjur och småfåglar och barnlika ”lekfulla” teckningar och huvudfotingar överallt. Ni vet; à la telefonklotter i ett kollegieblogg, med tuschpennor. "Charmfullt" och "opretto". Disgust & ING.
Det är en sjukdom, vet ni.

Just nu flög det in en talgoxe här. Satte sig på min skrivbordslampa. I min lägenhet.
Den var så liten. Helt perfekt.
Jag vill inte ens säga vad det sägs varsla om, enligt russian logix. Taiträ.
Den hittade inte ut på själv, slog sig mot fönstren, så jag fick fånga den med en kökshanduk;
varje gång jag håller en fågelkropp i handen häpnar jag över hur miniscule & nervig & springy & temporär den är under fjädrarna. Pickpickpick från hjärtat.

Fuckit, jag kommer säkert att få äta upp mina ord. Bli unbecomingly girly, all of a sudden, när jag fyller fyrtio, eller nåt. En barnkvinna med dimmig spegel (på två meters håll) och kvittrig röst.

Jag tycker att det är så skönt när kvinnor vågar tala med grounded röster. Inte ljusa, söta, youthful ones.
Breathy, on the other hand, har jag inget emot.

Och jag har heller inget emot åtta-åringar. En av de två människor som äger mitt flesh är seven going on eight.

We Have Always Lived in the Castle

Jag kunde inte avhålla mig, har ingen självkontroll öht, utom möjligtvis vad det gäller att låta bli att "ta tag i" stuff. Alltså bloggar jag, men bara un petit peu, fastän jag inte borde, och fastän det skulle underlätta för alla parter om jag lät bli. Men jag behöver en confessional, ett litet bås att trycka in buildupen av bokstäver i.
Och "ta tag i saker"; uttrycket krossar mig, bortom den crispa blåvitrandiga buttondownen med säljarbakgrund som hör till.
Vad jag bör göra är att slita tag i saker, krampaktigt clencha tag i saker.
(Nä, det ska jag inte. Eftersom jag tack och lov inte är helt obalanserad, utan extremt medveten om vad som är gångbart uppe på Ica med omnejd.)
Jag ska famla efter saker, cause that's what i do.
Och det finns en certain je ne sais quoi about det också.

ps

Jag åt en plommonmarmelad jag fick av makro igår till frukost; den var jättegod och innehöll körsbärsvin, men jag har känt mig aningens full hela morgonen.

Kattskinn, glasstav

Patrick Petitjean är så D H Lawrence, vilket inte har nåt att göra med nåt.

Jag är så irritabel att huden känns gniden på.
Igår såg jag bröderna Coens senaste (raklång i min egen soffa, med en benig höft till höger och en burk gelatinfritt godis på magen) och första hälften var bra, ner i minsta biroll, andra hälften seg och antiklimaktisk. Men Brad Pitts "Is this Osbourne Cox?"-tjafs och Malkovich aggressivt uttröttade respons är det mest tillfredställande jag sett i år. Jag talar om skratt här. Men jag har inte sett mycket.

Jag tycker också att titeln på Anette Kullenbergs Marianne Höök-bio är snygg; att Hanna Fridén är sympatisk och smart och att Emily Dickinson var en brazen one. Vi hade nog grälat om vi rört oss i samma cirklar. (Vilket är till Ica och back.) Särskilt idag.

"Don't you know," she wrote coyly but decisively, "that you are happiest while I withhold and not confer?"

Please remember.

Jag har lyssnat på P3 en del på sistone.

Dvs jag har varit tvungen att lyssna på intervjuer med flickröstade, väna medelmåttor som tillfrågas om när de förstod att deras röst var "speciell" och de helt allvarligt, (efter lite klädsamma "asch, inte ska väl jag, även om det du säger iofs är helt sant"-pauser) försöker dra sig till minnes när de kom på att deras trista vokalistinsatser var så JÄVLA BRA.

Jag menar verkligen inte Veronica Maggio här, jag gillar hennes "17 år".

Det finns ett piano på M-vägen som måste bort, och ett hos min mamma. Vet ni att inga välgörenhetsorganisationer tar emot pianon?


Vilket inte oroar makro.

En sak till bara:

jag tycker att det är hemskt awkward med folk som bor i nybyggda trähus och har vinkällare.
No disrespect för folks drömmar, dvs nybyggda trähus är inget krav, det är lika awkward med vinkällare överallt, nästan.
Jag tycker nog öht att folk på vinforum med status "källare: 250 flaskor" är kinda naff.

Sorta like, venne, kukstatus?

Ni förstår

Jag behöver koncentrera mig, göra saker som tar emot.

Hörni,

det här funkar inte. Jag tar en paus.

Nej.

Jag hittar räkor i frysen, ett broccolihuvud i kylen och jag har en vitlök.

Your hobby is guilt

Ska jag orka gå till affären?
Ska jag orka?
Och vad ska jag ha?
Annat än baguette och avokado?
Jag har den där psyksjuka looken, ni vet? När man har varit inomhus för länge och försökt samla ihop sig.
Jag vet inte vad jag vill ha.
Jag vet inte om jag klarar relationsschticket.
Jag är gammal, jag kan inte bara ställa om sådär.

Lite Remi kanske.

(the corny RUBRIK)

Och never mind the corny, listen to this:

Nån jag känner köpte en pocket av Philip K. Dick med förhoppningen om att den handlade om homosex.

Do humanoids dream of umbilical cheats?

Igår morse ringde min mamma, indignerad och anklagande.
"Nu jag har drömt om dig hela natten. Nu jag kräver att få veta vad som pågår."
"Jag mådde så dålig av dina utbrott - och du var faktiskt for javlig otrevlig -", här sänkte hon rösten, som för att indikera att jag mycket väl visste vad jag hade gjort, men att hon var noble enough att let bygones be bygones, "att jag vaknade."

Brunskjorta

Det var inte kul att vakna upp från drömmarna idag, jag var så sheltered i dem, höll på med nåt meningslöst men givande, hade t o m en sense of accomplishment minuterna innan telefonen ringde. Och sen: klädhögarna på strykbrädan; moddlarna som stack ut ur jeansfickorna; mjölkpappen upprullad i en anklagelse borta i hörnet. Och allt det andra.
En kopp kaffe + NeutroRoberts sandelluktande duschtvål + en promenad i fukten och sen vänder jag mig inte om.