Om Hr Ranelids looks

.
Jag känner att jag vill dryfta något som bör dryftas.
T ex Björn Ranelids utseende.
Det får vara nog nu.
Det är min uppfattning att Hr Ranelids scarves, sommarkostymer och mjukrosa läppar har häcklats long enough.
Jag själv är medskyldig. Och grejen var kanske rolig för tre-fyra år sedan, där, in the dawn of Skugges lipglossanklagelser. Men verkligen inte längre.
(Fast Pojkfröken är skojig här och här.)
Vi borde vara tacksamma över Hr Ranelid och hans sense of style; han är sin vision trogen på närmast Wilde:skt manér.
Ranelid är vår egen gällskrikande påfågel, och borde applåderas.
Han pushar ju faktiskt ingen småtrist run-of-the-mill-hetero- (eller homo-) uniform med skinnpaj och lagom slitna jeans, som countless andra män I Sina Bästa År. Han är cool och småandrogyn (i alla fall i det åldersspannet) i sin fåfänga, med sina scarves och gulvita lockar, och företräder samma approach och skola av utseende som Ernst-Hugo Järegård och Jan Malmsjö. Minns hur häcklade de var, länge, innan de slutgiltigt ankrade sin roll som ikoner.
Förlöjligande är ett stadium de riktigt folkkära måste utstå; betraktaren bör få ventilera sina motstridiga impulser; lite som de sporadiska äckelkänslorna vid en förälskelse (jag vet att det inte bara är jag.)
Men: jag tror att Hr Ranelids tid i skärselden är över.