Jag undrar över det här. Perez Hilton är naturligtvis motsatsen till auktoritet vad gäller utseendemässiga bedömningar, men ändå. Vanessa Paradis är naturligtvis gorgeous. Och hon har gliptänder. Vilket är ursexigt.
Kom igen, det vet alla: gliptänder är en sann erotisk faktor, till skillnad från skalfasader. Alltså ett drag som kanske skulle kunna anses som defekt, men som på en i övrigt attraktiv person, med rimlig intelligens, blir det som verkligen får dealen att gå i lås.
Samma sak med krokig näsa, ett öga mindre än det andra etc. Min fråga är nu: var går gränsen för hur många defekta drag som får samsas i ett ansikte innan det bedöms som enbart fult? Tre? Fyra?
Jag undrar verkligen.
Tuesday, 30 January 2007
Framtidsplaner
Jag vet att man förr eller senare får äta upp sina ord. Så förhåller det sig.
Ödet tvingar en alltid att ompröva sina tidigare övertygelser.
Alltså: om man önskar sig något bör man alltid formulera sig noga, och inte lämna något utrymme för tolkningar.
Man måste utgå ifrån att man författar ett juridiskt dokument.
Jag har östeuropeiskt påbrå. Jag vet vad jag talar om.
Ödet tvingar en alltid att ompröva sina tidigare övertygelser.
Alltså: om man önskar sig något bör man alltid formulera sig noga, och inte lämna något utrymme för tolkningar.
Man måste utgå ifrån att man författar ett juridiskt dokument.
Jag har östeuropeiskt påbrå. Jag vet vad jag talar om.
Monday, 29 January 2007
Sunday, 28 January 2007
Foxxx
Jag har en röd räv i trädgården idag, mot förtorkade brunkvistar och snö.
Överallt Bruno Liljefors, enough already.
Och allvarligt, Bruno: ditt nittiotalsmåleri var inte kul.
Överallt Bruno Liljefors, enough already.
Och allvarligt, Bruno: ditt nittiotalsmåleri var inte kul.
Nina Björk och Lucy Jordan
I DN i dag funderar Nina Björk över Marianne Faithfulls The Ballad of Lucy Jordan; om kvinnan som en dag konstaterar att hennes ungdom och chans till glamdekat beatliv försvunnit.
Jag har också funderat över Lucy Jordan. I mina kretsar (ångestneurotiker) har Lucy Jordan blivit den ultimata metaforen. Och de som mest har identifierat sig med henne har faktiskt varit männen.
Och jag vet inte hur det bör tolkas.
Johan Croneman
Tänk vad Johan Croneman är bra. Alltid.
Inget nonsens, ingen lubrikation, bara skarpa och smarta iakttagelser.
Inget nonsens, ingen lubrikation, bara skarpa och smarta iakttagelser.
Thursday, 25 January 2007
Kellerman, T-bag, Mahone och jag
Nytt avsnitt av Prison Break. Nummer fjorton, säsong två, och ett helt avsnitt med seriens främsta: agent Kellerman, agent Mahone och psykopat Bagwell, och äntligen befinner sig nu Kellerman, Burrows och Scofield tillsammans i relativt trånga utrymmen, och möjligheterna till slash är löjligt uppenbara, om bara Mahone nu kunde erkänna för sig själv vad det är som egentligen driver honom.
Och jag frågar mig själv: vore inte detta ett utmärkt ämne för en musikal? Om man skulle skippa all utfyllnad som politiskt rävspel och överhängande dödshot, och bara koncentrera sig på berättelsens egentliga kärna?
Bonnie och Clyde och Sju brudar för sju bröder, fast med en uppdaterad och könspolitiskt korrekt rollbesättning.
Den skulle kunna utspela sig i en liten timmerstuga i Montana: Mahone i ett litet förkläde, med vattniga isögon i sitt vinthundsansikte, stirrande på Scofield som barbröstad just har blivit klar med vedklyvningen. Scofield kisar tillbaka, i ännu en gäckande, sublim triumf över traditionell mänsklig mimik (Wentie Miller är avantgarde), och musiken börjar.
Jag menar allvar.
Och jag frågar mig själv: vore inte detta ett utmärkt ämne för en musikal? Om man skulle skippa all utfyllnad som politiskt rävspel och överhängande dödshot, och bara koncentrera sig på berättelsens egentliga kärna?
Bonnie och Clyde och Sju brudar för sju bröder, fast med en uppdaterad och könspolitiskt korrekt rollbesättning.
Den skulle kunna utspela sig i en liten timmerstuga i Montana: Mahone i ett litet förkläde, med vattniga isögon i sitt vinthundsansikte, stirrande på Scofield som barbröstad just har blivit klar med vedklyvningen. Scofield kisar tillbaka, i ännu en gäckande, sublim triumf över traditionell mänsklig mimik (Wentie Miller är avantgarde), och musiken börjar.
Jag menar allvar.
Tuesday, 23 January 2007
Monday, 22 January 2007
Donna Tartt & collegeromanen
Ulrika Kärnborgs recension av Lucía Etxebarrías Beatriz och himlakropparna i DN i går, där Donna Tartt omnämndes som "collegeromanens okrönta drottning"; jag vet att det förhåller sig så, att man tänker så om Donna Tartt, men detta måste sägas: Den hemliga historien är pure kack.
Det är ganska många år sedan jag läste den; jag kanske borde läsa om den, men jag minns karaktärerna som klichéer, i en författares erotiserade önskan om hur ett collegeliv skall te sig: Ivy League, intellektuella pretentioner, klassiska referenser, homosexualitet, transgression, men allt förmedlat på ett ganska oövertygande och ghey sätt. Inga överraskningar. Morden i Midsummer och Harlequin Bildningsfetisch, 'simple as that.
Däremot gillade jag The Little Friend, även om jag fortfarande undrar över det snörpta slutet.
Det är ganska många år sedan jag läste den; jag kanske borde läsa om den, men jag minns karaktärerna som klichéer, i en författares erotiserade önskan om hur ett collegeliv skall te sig: Ivy League, intellektuella pretentioner, klassiska referenser, homosexualitet, transgression, men allt förmedlat på ett ganska oövertygande och ghey sätt. Inga överraskningar. Morden i Midsummer och Harlequin Bildningsfetisch, 'simple as that.
Däremot gillade jag The Little Friend, även om jag fortfarande undrar över det snörpta slutet.
Saturday, 20 January 2007
Tyskar
Säga vad man vill, men tyskar är väl bra perverterade ändå.
Ni kan kalla det sexuell generalisering, jag kallar det för insikt om sakernas tillstånd. Jag har träffat åtskilliga tyskar.
Det finns något oroväckande oneurotiskt över tysk sexualitet, en slags motbjudande naturlighet, som alltid innefattar en lagom trist liten kink någonstans. Reglerade partnerbyten, trädkrameri, intimpiercings, you name it; tysken har varit där, gjort det.
Och vad annat kan man förvänta sig.
Hitler hade sina relations med Eva Braun: en bortskämd, hullig familjeflicka med väl utvecklade bortträngningsmekanismer som lät sig fotograferas när hon gjorde morgongymnastik i motljus vid en sjö.
En twisted, narcissistisk liten man, och en mjölkpiga. Och jag förenklar, jag vet, men hela scenariot är så... icke-demoniskt och trivialt att det blir, tja, perverterat.
Och inte på ett bra sätt.
Den moderna naturismen uppstod i Tyskland.
Jag tror jag stannar där.
Men någon gång ska jag berätta om Friedhelm und Ellen, und MB.
Ni kan kalla det sexuell generalisering, jag kallar det för insikt om sakernas tillstånd. Jag har träffat åtskilliga tyskar.
Det finns något oroväckande oneurotiskt över tysk sexualitet, en slags motbjudande naturlighet, som alltid innefattar en lagom trist liten kink någonstans. Reglerade partnerbyten, trädkrameri, intimpiercings, you name it; tysken har varit där, gjort det.
Och vad annat kan man förvänta sig.
Hitler hade sina relations med Eva Braun: en bortskämd, hullig familjeflicka med väl utvecklade bortträngningsmekanismer som lät sig fotograferas när hon gjorde morgongymnastik i motljus vid en sjö.
En twisted, narcissistisk liten man, och en mjölkpiga. Och jag förenklar, jag vet, men hela scenariot är så... icke-demoniskt och trivialt att det blir, tja, perverterat.
Och inte på ett bra sätt.
Den moderna naturismen uppstod i Tyskland.
Jag tror jag stannar där.
Men någon gång ska jag berätta om Friedhelm und Ellen, und MB.
Friday, 19 January 2007
London
Min vän M ringde nyss från London, i en taxi med fyra främlingar på väg till flygplatsen. Tågen var inställda på grund av stormen, och främlingarna ringde till folk som behövde informeras.
"Prata med mig, låtsas att du är min familj".
Hon är älskad, min vän, och har en stor familj.
Men ibland blir ett telefonsamtals primära funktion inte att kommunicera något till den som blir uppringd, utan till de som sitter runtomkring; ibland behöver man någon som man kan vara tyst i luren med, och som fattar att man inte har någon egentlig mening med sitt samtal, utom att stilla sin ångest och slippa tappa ansiktet för fyra okända människor i en taxi, på väg till en flygplats.
"Prata med mig, låtsas att du är min familj".
Hon är älskad, min vän, och har en stor familj.
Men ibland blir ett telefonsamtals primära funktion inte att kommunicera något till den som blir uppringd, utan till de som sitter runtomkring; ibland behöver man någon som man kan vara tyst i luren med, och som fattar att man inte har någon egentlig mening med sitt samtal, utom att stilla sin ångest och slippa tappa ansiktet för fyra okända människor i en taxi, på väg till en flygplats.
Mr Marketing Director
Den bästa sitcomkaraktären: Michael Cochranes perverterade och pansexuelle Mr Marketing Director i Paul Kayes gamla serie Perfect World.
Förra inlägget fick mig att tänka på honom.
Thursday, 18 January 2007
Köttet är svagt
Bild:DesignMiami Kan man vara kär i ett föremål? (Jag vet, Wall Winther Berliner-Mauer är det, och jag sympatiserar.)
Jag vill ha Fornasetti-byrån här ovan badly, upptryckt mot en vägg, tillsammans med mosaikparkett, eller kanske ett oljefärgsfläckigt brädgolv, och en omplanterad, beskuren fiolfikus i terracottakruka. Är det för mycket begärt?
Herregud: m ä s s i n g s b o c k a r; jag är alldeles torr i munnen och yr.
Roman och Pete och jag
Det kom just en tankbil och fyllde på olja. Naturligtvis gömde jag mig i badrummet.
Jag bor i ett dilapiderat hus som jag snart ska flytta ifrån. När jag flyttade hit, hade jag hisnande perspektiv och gott om tid. Det har jag inte längre, och nu har huset istället antagit Repulsion-karaktär och blivit en metafor för mina inre skeenden.
Ofullständiga golv- och taklister, halvt nedrivna tapeter, droppande kranar och tillsvidaremöbler. Skräp. Tidningar. Mandarinskal.
Pete Doherty vet vad jag talar om.
Jag bor i ett dilapiderat hus som jag snart ska flytta ifrån. När jag flyttade hit, hade jag hisnande perspektiv och gott om tid. Det har jag inte längre, och nu har huset istället antagit Repulsion-karaktär och blivit en metafor för mina inre skeenden.
Ofullständiga golv- och taklister, halvt nedrivna tapeter, droppande kranar och tillsvidaremöbler. Skräp. Tidningar. Mandarinskal.
Pete Doherty vet vad jag talar om.
Ponce de León
Det här är elegant, tycker jag.För det första måste jag säga att "modernt" är ett trevligt ord. För det andra har jag för mig att jag för ett tag sedan läste en intervju med den gamle räven Hedi Slimane där han tillfrågades om vad han fann attraktivt, och att han då han svarade något i stil med "firm, plump skin".
Jag tror att han utelämnade "smooth".
Talar man om "smooth" hud exkluderar man obönhörligen tonårsplitor och pustler, och jag tror att Hedi utelämnade "smooth". Det Hedi talade om var ungdom: köttigheten och lystern, ni vet, under huden, den som dwindlar med åren, när underhudsfettet i ansiktet sjunker undan och bort och blottlägger underliggande kraniala strukturer i förmultnandets först lilla smygclaim.
Tro mig, jag vet; jag träffar min exman alldeles för ofta.
Jag minns hur jag i retarderade tonår längtade efter definition: sofistikerade vinklar i ett vuxet ansikte, en lagom insjunken, lungsjuk look; well not anymore. Ge mig plumpness och kindrondör anyday. Eller kanske inte.
Ska man operera sig måste man ha lite framförhållning.
Dagens inverterade anus-läppar och svullna ansiktsartikulation genom fillers känns daterad. För det är med plastikkirurgi som med mode; silhuetten förändras. Micronäsor, klotbröst, felkalibrerade tinningsrynkor på lätt solbrända män, en gång de rigeur, nu tittar vi generat bort. Det allmänt tillgängliga och lättavkodade blir ögonblickligen passé, såvida inte en knowing intertextuell tolkning föreligger i form av en nostalgisk blinkning bakåt. Gemma Wards och Lily Coles modest dimensionerade munnar hade inte hängt halvöppna under naivögonen om inte läppimplantaten funnits.
Plastikkirurgiska ingrepp är på samma sätt som kläder kultur- och socioekonomiska markörer, och paradoxalt nog, om de utförts i föryngrande syfte, åldersditon.
Plötsligt känns old school-vindtunnellooken som ett alternativ: lite amerikanska ödlesocialiter, Lee Radziwill och allt det där; ett mycket mindre estetiskt än kulturellt ställningstagande. Lagom mycket referenser. Miu-Miu eller Marc Jacobs, ungefär.
Plump hud är the old black. Hårt åtdragna mungipor däremot; I tell ya. Eller ännu hellre, ännu mer avantgarde, mer Antwerpen: ingen kirurgi alls.
Jag förväntar mig plastikkollektioner med specifika program knutna till de stora modehusen. Plastikkirurgi är urbra, men jag är så trött på den fula estetiken. Och på den fula mimiken.
Jag tror att han utelämnade "smooth".
Talar man om "smooth" hud exkluderar man obönhörligen tonårsplitor och pustler, och jag tror att Hedi utelämnade "smooth". Det Hedi talade om var ungdom: köttigheten och lystern, ni vet, under huden, den som dwindlar med åren, när underhudsfettet i ansiktet sjunker undan och bort och blottlägger underliggande kraniala strukturer i förmultnandets först lilla smygclaim.
Tro mig, jag vet; jag träffar min exman alldeles för ofta.
Jag minns hur jag i retarderade tonår längtade efter definition: sofistikerade vinklar i ett vuxet ansikte, en lagom insjunken, lungsjuk look; well not anymore. Ge mig plumpness och kindrondör anyday. Eller kanske inte.
Ska man operera sig måste man ha lite framförhållning.
Dagens inverterade anus-läppar och svullna ansiktsartikulation genom fillers känns daterad. För det är med plastikkirurgi som med mode; silhuetten förändras. Micronäsor, klotbröst, felkalibrerade tinningsrynkor på lätt solbrända män, en gång de rigeur, nu tittar vi generat bort. Det allmänt tillgängliga och lättavkodade blir ögonblickligen passé, såvida inte en knowing intertextuell tolkning föreligger i form av en nostalgisk blinkning bakåt. Gemma Wards och Lily Coles modest dimensionerade munnar hade inte hängt halvöppna under naivögonen om inte läppimplantaten funnits.
Plastikkirurgiska ingrepp är på samma sätt som kläder kultur- och socioekonomiska markörer, och paradoxalt nog, om de utförts i föryngrande syfte, åldersditon.
Plötsligt känns old school-vindtunnellooken som ett alternativ: lite amerikanska ödlesocialiter, Lee Radziwill och allt det där; ett mycket mindre estetiskt än kulturellt ställningstagande. Lagom mycket referenser. Miu-Miu eller Marc Jacobs, ungefär.
Plump hud är the old black. Hårt åtdragna mungipor däremot; I tell ya. Eller ännu hellre, ännu mer avantgarde, mer Antwerpen: ingen kirurgi alls.
Jag förväntar mig plastikkollektioner med specifika program knutna till de stora modehusen. Plastikkirurgi är urbra, men jag är så trött på den fula estetiken. Och på den fula mimiken.
Wednesday, 17 January 2007
Carol Beer
Såg precis Little Britain X-mas Special, och inser vad jag längtar efter; att Daffyd ska känna en smygande, förbjuden attraktion och reela av förvirring och skam. Jag vill att han kommer ut som straight already.
Jag vill se premiärministern lossa på bältet och Sebastian dra in andan.
Jag inser också att det är ett graverande tecken på mental ohälsa att jag är så engagerad i Little Britain-karaktärernas sexliv.
Jag vill se premiärministern lossa på bältet och Sebastian dra in andan.
Jag inser också att det är ett graverande tecken på mental ohälsa att jag är så engagerad i Little Britain-karaktärernas sexliv.
Åldrande
Jag blir ibland förvånad över diskrepansen mellan människors ansikten och deras kroppar, eller snarare: hur märkligt det är (och oroväckande eller förtröstansfullt, jag vet inte) att det under lager av kläder på en människa med ett medelålders ansikte, kan gömmas en ungdoms kropp. Slät hud, fast hull. Hur kan det bli så?
Jag hämtar min information från böcker.
Empirin, tror jag, är överskattad.
Jag hämtar min information från böcker.
Empirin, tror jag, är överskattad.
A slight twitch of the brain
Vad jag saknar med Island: grönt sommargräs, inte ängsvarianten, utan den kortare; silkiga strån som lägger sig ner i blåsten.
Tuesday, 16 January 2007
Glenda Jackson
Ett hot
Allvarligt talat, sluta att tjafsa om Walden.
Litdroppa något annat istället; en till Walden-referens någonstans och jag lovar: urban exploration får en ny anhängare.
Litdroppa något annat istället; en till Walden-referens någonstans och jag lovar: urban exploration får en ny anhängare.
Monday, 15 January 2007
Prep
Har läst Curtis Sittenfelds Prep, och gillade.
Highschool- och collegeromanen, särskilt internatskolevarianten, är lite Flugornas herre, lite Lost, lite Oz; ett ganska beständigt antal labila karaktärer isolerade i avgränsad miljö, och därför mycket lockande, i synnerhet om man förtränger att samma parametrar också gäller för Så ska det låta och Let's Dance.
Highschool- och collegeromanen, särskilt internatskolevarianten, är lite Flugornas herre, lite Lost, lite Oz; ett ganska beständigt antal labila karaktärer isolerade i avgränsad miljö, och därför mycket lockande, i synnerhet om man förtränger att samma parametrar också gäller för Så ska det låta och Let's Dance.
Thursday, 11 January 2007
Tarmkäx
Bild:www.spamula.net
Jag värmde lite lasagne nyss, och åt.
Jag är lite dum i huvudet.
Innan läste jag om Frederick Ruysch.
Ruysch framställde, bland mycket annat, egna små vanitaslandskap; anatomiska allegorier över det mänskliga ödet, i dioramaform, uppbyggda av små barnskelett och diverse preparerade organ och kroppsdelar.
En av bildtexterna måste ha fastnat.
En av bildtexterna måste ha fastnat.
"Ett barnskelett begråter sitt öde och torkar sina tårar med ett stycke tarmkäx".
Lasagneplattorna i munnen; glatta och gulvita som...något annat.
Fyllningen som rann ut och över tallriken.
En gång såg jag en inuit skära upp en sälmagsäck. (Pogo Pedagog.)
Jag vet inte exakt hur detta förhåller sig till Ruysch, men jag vet att ett samband existerar, och att detta samband i kombination med lasagne, hos mig genererar ett ganska omedelbart behov av Primperan och en WC.
Subscribe to:
Posts (Atom)
