Nina Björk, Sisela Lindblom och konsumismen

I DN i dag utvecklar Sisela Lindblom det resonemang kring konsumism som Nina Björk förde i sin krönika förra veckan (och som också är en fasett av den senaste tidens flitiga diskussioner kring klass och det utökade eller föränderliga klassbegreppet. Och vad menar vi egentligen när vi talar om klass i dag? Bildningsnivå? Antavla? Eller konsumtionsförmåga? Eller minst två av dessa faktorer i kombination?).
Jag har förstått att många retade sig på Björks egenmanifest, tyckte att hon var kategorisk och fördömande och nedlåtande; "Vaddå? Alla har väl rätt att köpa vad de vill" osv.
Jag uppfattade det inte alls så; uppfattar inte Lindblom så heller.
Vad jag uppfattar är ett ifrågasättande av vår ökade benägenhet att vilja köpa oss ett egenvärde, ett exoskelett av prylar och statusattribut.
Det handlar inte om att förringa folk som drömmer om ett nytt köksbord, utan om att det måste få vara helt ok att inte ha möjlighet, lust eller ork att göra det, att inte fortsatt anamma axiomet att vår yta definierar oss som människor; att vår självkänsla måste grunda sig på andra beständigare värden (som t ex en Lexus, eller fab skin).
En person i min närhet, har en garderob bestående nästan enbart av plagg med tags från Dior, Kris van Assche, Miu-Miu, Prada, Jil Sander och M J. Well worth it too; han fick mycket användning för sin skinnjacka för trettiotusen, faktiskt ett helt år, ända till HM kopierade den.
(En gång för länge sedan, när vår relation såg annorlunda ut än nu, ringde de från Natalie Schuterman och sade att han just hade glömt kvar sin plånbok där. Tio minuter senare kom han hem och svor över mötet som dragit över på tiden. En annan gång flög han till Paris över dagen, i smyg, för ett illicit besök på avenue Montaigne. Men det är en annan historia.)
Ett stycke tyg eller lite läder, och ett namn; kejsarens nya. Alla gillar att shoppa, men seriöst. Och jag köper inga argument om andrahandsvärdet, det är knappast därför man handlar.

Förresten såg jag nyligen en ganska söt högryggad grå liten soffa med knappfördjupningar (men inga knappar) i senaste Living etc. (£ 1600 om jag inte minns fel.)

Hallå Morpheus

Idag är jag så trött. Och det är irriterande att harpa om det i ett blogginlägg, men jag gör det enbart för att rosig och glansig (på ett bra sätt, inte psykofarmakalooken) kunna komma tillbaka senare och minnas mitt sömndepriverade jag. För jag ska sova.

På en konstskola en gång kände jag en spliffrökande schweiziska som hela tiden omtalade sig själv som "such a sleepy-head", så där cutesiegt, och retardostirrande att det blir besvärande och man nervöst börjar undra vad dealen med det hela är; om det är så att personen vill tala om att han/hon har nedsatt fattningsförmåga, men inte hittar orden, eller om det egentligen är en kod för något annat mer makabert som nekrofili, eller gustavianism.
Risken att bli sådan eliminerar jag genom att sova.

David Beckhams hår. Eller tupé.

Joe Orton skrev en gång om en ny frisyr ngt i stil med att den såg att vara "incredibly natural, whilst in fact being incredibly artificial, which is a philosophy I totally agree with", och Beckham verkar tycka samma sak. Fast tvärtom.

Och visst, t o m Hedi Slimane har väl ibland lobbat för samma frilla, men på David Beckham blir den ännu lite mer eerie; Den enfaldige mördaren-eerie, Deliverance- och "squeal like a pig"-eerie.

Jag vet inte ens varför jag skrev det här, jag bryr mig inte; good for him; men hilariousnessen triggade väl något.

Mergers & Acquisitions

Yuppie-revival igen, sjätte varvet. Den 5 april kommer Dana Vachons debutbok Mergers & Acquisitions ut i USA, och om den skrivs det nästan överallt, eller kanske snarare om Vachon själv.
Vachon är preppykillen från Duke som blev investment banker som blev bloggare, "upptäcktes", fick bokkontrakt och blev namnet på allas läppar.

Intresset kring Vachon ligger framför allt i det han antas representera: yuppiens återfödelse.

New York Observer skriver upphetsat om Vachons strumplösa fötter i förmodade Gucciloafers. New York Times dreglar över Vachon & cronies i en Stillmansk get-together.

Wall Street och Patrick Bateman känns inte långt borta alls.

Vachon utnämns till "nye Jay McInerney" och förlag och produktionsbolag gnuggar händerna: M & A förväntas bli samma kommersiella hit som Weisbergers The Devil Wears Prada. Filmrättigheterna är sålda sedan länge.

Amerikanarnas faiblesse för - och mytologin kring - WASPiga golden boys med olydiga streaks, här med the added pleasure of ekonomi, göder förhoppningarna om att M & A kan bli ännu mer marketable än chicklit-iga Weisberger.
M & A är delvis självbiografisk; Vachons vänner och kolleger utgör nästan alla bokens karaktärer, och dessutom ingår referenser och profuse name-dropping.

Jag tänker läsa.

En norsk pionjär

Alain de Botton och teorierna kring lyckans arkitektur får möjligen maka på sig lite, det kanske är här mitt husproblem ligger. En mycket observant hyresvärd, tycker jag och föredömlig; att identifiera obekväma problem kräver klarsynthet och mod, ni vet: cruel to be kind och så där.

Det är frost ute

och jag ska fundera på den här bilden idag.

Alain de Botton

Det här hade jag velat gå på, för att få höra att det verkligen inte är mitt fel att jag har igångsättningssvårigheter med golvläggning och disk.
Och jag är rigitt japansk vad det gäller inslagning av presenter, och socialfobisk, och därför var kön bakom mkt inconsiderate när jag i julas, minuterna efter att jag köpt den, var tvungen att kräva ett återköp av min tänkta present eftersom expediten dragit av prislappen så att en bit av den yttersta kartongytan följde med.

Kristoffer Poppius och det jämställda

Jag är absolut kär i K. P, mest kissy-kissy hela vägen, men ibland är han prövande, med sin PK-ness: "Sann jämställdhet handlar inte om lika lön...utan om att lösa upp hela vår syn på genusskillnader". Poo talk säger jag. Sann jämställdhet handlar inte om att vi slutar att förlägga specifika egenskaper och traits till olika kön, och utropa dem som unika för just det könet, sann jämställdhet handlar ytterst om individuell valfrihet, oavsett ålder eller kön eller varifrån impulserna till de exakta valen kommer, oavsett om de kommer från nastydockor på TV eller särskilt pedagogiska föräldrar. Om en treåring (flicka) vill vara prinsessa, heck, om en trettiotreåring med skägg och utvecklad rhinophyma vill vara prinsessa, om det är vad som pushar hennes eller hans knapp så fine. Det är inte ett sämre val än något annat. Visst, det är fab med killar som vill vara Lucia eller tjejer som leker Batman, men inte bättre eller finare än det just nu kanske mer typiska; det blir också en slags riktad alternativ stereotyp (prevalent främst i en utbildad (medie-) medelklass och därmed precis lika normativt som whatever, på flera olika områden), vi borde inte ens lyfta på ögonbrynen, bara OK:a.
Barn är konforma, det kanske behövs för att senare våga individualism, vad vet jag, men jämställdhet är en fråga som berör mycket mer än bara könsroller och rosa; det handlar om den generella mänskliga rollen eller mytologin; om vad som är accepterat på individnivå.
Och jämställdhet kommer alltid alltid alltid att vara en ekonomisk fråga.

Mer bibliotekarier

Och visst förstår jag fascinationen med bibliotekarier, vi vet ju alla hur de är.

Jag noterar

...att bibliotekarier och personer med Aspergers syndrom verkar blogga mycket. Och det finns ingen förtäckt elakhet i det, jag bara konstaterar att det är så. Modebloggarna får se upp.

Perez Hilton f.Kr

Perez Hilton har alltid sett sympatisk och ickemobbig ut.

Från Faded Youth.

Wasted or Retarded?

Jag skrattar fortfarande åt det här på Two Girls and a Gay.

Boys in the Band

En fransman vid namn David Lambert-Brun håller på att skriva en fiktiv biografi över Pete Doherty och Carl Barât. Här finns ett utdrag, på franska. Den ska heta Boys in the Band, liksom pjäsen av Mart Crowley, filmad 1970, som Libertineslåten rippat sin titel ifrån.

En pjäs om homosexualitet och closetedness, but of course.

Undrar om David hänger på Albion Fic.

The Raw Shark Texts

Stephen Halls referensproppade och hypade amnesiroman The Raw Shark Texts har kommit ut. En film ska det bli, och här snurrar Stephen Hall iväg kring siffran 31, boken lär followa suit.

Baudrillard och Bauman

And it goes on. Nu ska jag beställa Zygmunt Baumans Liquid Modernity.

Ruffian on the Stair

Här finns Joe Orton i en BBC-intervju från 1967, och i april, i London, ordnar ICA visniningar av en av de bästa filmerna någonsin, Stephen Frears Prick Up Your Ears från 1987.

Sarah Polley

I dag tänker jag på Sarah Polley. The Sweet Hereafter var så bra. Atom Egoyan är så bra.

Och Sarah Polley kunde lätt ha spöat världens alla Scarlettar och Dunstar, med tyngd, och ögon jämnbördiga Malcolm MacDowells. Hon regisserar nu, hör jag.

Oz

Jag missade Oz när den gick; flyttade och hade inte trean, men under vintern har jag crammat, och ligger nu på eppy 15, säsong 4, och den är så bra, med lilla gayprästen och sister Peter, Peter Marie, haha, och Keller och Beecher och Schillinger och Robson och Busmalis och Rebadow och bröderna O'Reily - Cyril!- och jag förlåter trist-Michael i Lost allt efter Augustus Hill.
Bitty-lord, I am your slave.

Hår

Och ska jag, ska jag, ska jag klippa en kort, kort page? Det är retarderat, jag vet, och osjälvständigt, kom igen, jag är förbi yta, men kläderna skulle se så mycket snyggare ut; hell, jag skulle få en helt ny garderob, och jag föreställer mig det mörkt och blankt ovanpå en lång hals och horigt sneddande över ena ögat; så vuxet. Yohji Yamamoto och Rei Kawakubo på åttiotalet och såå mycket kulturtant. Herregud, jag flämtandas. Och Louise Brooks flimrar förbi: naturligtvis. Fast jag vill inte ha lugg, jag ser ut som någon från Sibiriens tundra med lugg (vilket kanske inte är a wholly bad thing, tjuktjer är snygga).
Men jag behöver nyktra till och sluta luras av våren, jag skulle aldrig in a million lifetimes se ut som Louise Brooks, mitt hår är för tjockt och torrt. Kanske Slit och släng-Lena Larsson, om jag har tur. Skönt, då har jag bearbetat det.

On a happier note

Randolph Scott och Cary Grant var red blooded housemates i sisådär en tio år. Här avbildade i ett hemma hos-reportage från bachelor pad:en. Härligt med lite sann vänskap, mitt ibland allt ungkarsliv och alla unga starlets.

Tre prickar

... det här... är också jävligt irriterande. Smileysar med. Utropstecken ibland.
Oklahoma! är skoj, jag skrattar alltid när jag ser Oklahoma! i skrift, så camp.
Och jag är, ser jag nu, en ogin människa med förkrympt känsloliv.
Och hela det här inlägget var javligt irriterande.

Anguish

Och ser jag eller hör jag någon mer referera till Sex and the City som stilförebild eller sellingpoint så kommer jag att undra över exakt vilket syndrom de föddes med. Tio år är tio år, och nostalgi känns lite trist, ännu.

V, Numeró och L'Uomo Vogue och allt det där

Jag har inte läst ett modemagasin för kvinnor på två år, helt enkelt därför att herrmodet känts så mycket snyggare och mer wearable (efter anpassningar) och tidningarna smartare. Material, snitt, detaljer och accessoarer är bättre, ideérna intressantare, sexigare. Och spreadsflosklerna hovrar mellan postmodernt sublimt och blatant. Och maj är den bästa månaden, efter september. Fast kanske är det dags att ändra sig nu, det blåser nya vindar.

Towelhead

Jag har precis läst ut Alicia Erians Towelhead. Och den var bra.

Snabbt

En snabb fråga.
Det här med att förtexterna eller vinjetten (heter det så?) kommer mitt i serieavsnitten eller tio eller tjugo minuter in i dem (Lost, Prison Break), är det 00-talets svar på 90-talets gemener? Eller bara härskarteknik?

Gyoza

Gå till JFK vid Södra station, köp Gyoza.

Pin up

Anthony Perkins lår ser lite grann ut som mina. Härligt.

Bilden kommer från ett ställe som specialiserat sig på barfotabilder av kända män: Barefoot Provocateuse.

Och Tony är ursnygg i sin baddräkt.

Jag behöver ett avlatsbrev

Rostat bröd med rökt lax till frukost, och gott te. Sol ute. En vag, lätt obehaglig känsla av optimism.
Och en enorm bultande underhuding, stor som ett implantat, rakt på hakan. Varför?
Är det något protestantiskt?

Enough

Och nu borde jag ta Zyprexa och lite benz och gå och lägga mig.
(Och här känner jag mig tvungen att förklara för de två personer som kommer på en direktlänk att jag inte ska göra det egentligen, jag syftar bara på mitt agiterade tillstånd.)

Mer antropologi

Och en sak till. Straighta kvinnor har sin egen perverterade motsvarighet; jag vet inte hur deras programförklaring låter men så här ser de ut: sportiga, slimmade Peak Performancejackkappor i svart eller oliv, halvkort brunt, glansigt hår, frisk hy med trista, praktiska, biomedicinskanalytikersmarta ansiktsdrag. Skor från Rizzo, svarta byxor och påfallande ofta: ryggsäck, förklädd genom dimensionsförvanskning och tätvävd, mellanglansig polyester.
Dessa personer handlar ofta på MQ i något delusional utslag för medelklassnobbism och är 32 år gamla. De gillar tidningen Mama och Polarn o Pyret-ränder. Och Designtorget. Ofta är de gifta med någon från KTH.
Snälla ni, många terapeuter är anslutna till försäkringskassan. Och det finns högkostnadskort.
Jag vädjar.

En fråga

TWIMC, ang. le gaystyle:
Jag undrar över när blev det önskvärt att se ut som en kristen pianolärarinna, och jag menar inte uptight'n'slutty-varianten, eller ens Rodeo-varianten, utan den med flottig mittbena; dvs den där näsglansiga, småglajade stålbågelooken, med obligatoriskt mörkfärgade Acnejeans, smårutig skjorta med v-ringad pullover, fula skor och lena, fuktfingriga händer med naglar som är så nedbitna att de försvinner in i huden. Och nästanrakad skalle som ändå avslöjar tunnhårighet. Tänk tidiga Jimmy Somerville/Jon Voss/valfri norrländsk depressiv bög, utan några som helst forgiving konnotationer; en nästan slumpmässigt tillkommen stil baserad på feghet i kombination med pretentioner. Det finns många olika despicable linjer i bögestetiken men den här är särskilt upprörande.
Vad är meningen? Upphör genast!

PM

Idag måste jag fatta några beslut inför framtiden.

Relaps

Nu har jag precis ändrat några ord i en post i alla fall. Men jag kunde inte leva med dem.

Judi Dench

Jag såg Notes on a Scandal för ett par dagar sedan och den var bra. Blanchett var som Blanchett brukar; fladdrig; sluten och intim på samma gång, det känns som om hon får de roller som för ett tiotal år sedan skulle ha tillfallit Judy Davis. Hennes pojk-Lolita såg ut och spelade som en mer genetiskt evolverad variant av Gallagherbror. Bill Nighy var Bill Nighy.
Och Judi Dench var bang on.

T o m läpparna var karaktärstrogna. Låt mig förklara. Judi Dench är en omvittnat attraktiv kvinna, sexig på samma sätt som Helen Mirren, med ett tilltalande yttre och the added appeal av (kanske inbillade) egenskaper som mognad, integritet och intelligens. Men hos båda ligger den mest sublima lockelsen i munnarnas artikulering. Helen Mirren gör små, eftertänksamma, nästan imperceptila mikroplutningar, Judi Dench röjer en lätt assymetri i överläppen när hon talar. I kombination med en granskande, reserverad blick och beslöjad eller hes röst blir kontrasten till läpparnas inneboende brist på självkontroll underförstått sexuell, något som ytterligare förstärks av att varken Dench eller Mirren är gestikstora aktriser utan återhållet regala i sitt uttryck.

Men i Notes on a Scandal framstår Denchs läpprörelser och assymetri som thwarted och snipiga. Röstens nasala heshet känns affekterat klassmedveten. Och maquillaget understryker allt med isande klarhet; Barbara Covetts brunfärgade tunna hår med genomlyst hårbotten, det obligatoriska pudret som vinklar rynkorna i orange. Jag har sett det själv, på svenskatimmarna och i ljusgården, och det är hjärtskärande.

Jag ser samband

När man sitter inomhus på soliga marsdagar kan man, om man har tur, drabbas av kolmonoxidförgiftning, och plötsligt framstår allt som så mycket klarare.

Morrissey, den gamle minotauren, har i alla sin dagar svärmat rejält för Terence Stamp, något som är fullt förståeligt. Även Sandie Shaw hörde till de omhuldade. Jag har förstått sambandet. Jag presenterar ovedersägliga bildbevis: de är lika varandra, samma stora, squarish ansikten, breda kindknotor, blåa lite galna, muckiga ögon. Och Dickie Burton; samma sak där: det stora breda ansiktet, stirrande blå ögon. Och de är alla lika Morrissey själv; männen i alla fall, Sandie är en aberration på ganska många sätt, tror jag, en ungdomlig, vad ska jag säga...läglighet.

Nu måste jag luppa bilder på David Johansen. Enligt samma logik borde gamle leatherface gilla Jack Palance och kanske också Carla Bruni (i drag), men: ögonen är en springande punkt.

Allting är upplyst

Bloggande är en KBT-övning i kontrollförlust. Man lämnar ifrån sig text som egentligen hade mått bättre av att vila lite, och gör man inte det, utan går tillbaka och ändrar, eller mullar över det skrivna, försvinner själva grejen med bloggandet: spontaniteten (right) och friskheten.
Det här är en helt anonym blogg, ingen jag känner vet att den finns, och det är själva förutsättningen. Ändå är hälften av mina inlägg draftade eller deletade. För vem och varför?
Tanken var att jag här skulle skriva om allt som irriterade eller intresserade mig eller whatever, och ändå censurerar jag mig själv så prissyishly att jag faktiskt blir förvirrad. En- eller tvåradsinläggen är lättast att klicka in, de känns så diffusa och odefinierande, som om ingenting kan utläsas från dem, vilket naturligtvis måste var bloggandet främsta aim.
Jag ser mig själv på ett nytt, obehagligt sätt; ser min egen narcissism, min kärringaktighet, min feghet. Var kommer allt i från? Och är dessa egenskaper lika tydliga i övriga sammanhang?
Linningen på min noppiga bruna polo känns plötsligt trång.
Kanske är bloggandet, om man verkligen genomför det, rentav ett cheapysubstitut för psykoanalys?
I så fall är jag en jävligt kackig analysand.

F ö har Svenska psykoanalytiska föreningen en föreläsningsserie som heter Med psykoanalys från vaggan till graven. Mkt uppmuntrande.

Sporno

Mark Simpson, som enligt egen utsago myntade uttrycket metrosexuell, har sista dryga halvåret pratat sporno, dvs den genom reklam medvetet sexuella objektifiering av idrottsmän som främst riktar sig till andra (hetero- såväl som homosexuella) män. I gårdagens inlägg på sin blogg skriver han om och länkar till en Old Spice-reklam och här finns en liten sporno-FYI i New York Times.

Stanley Kowalski

Några vänner: han framgångsrik inom gender studies, hon by far smartast. Och ändå är de fångna i de könsrollsmönster han så uppmärksammat angriper: han roaming the world och hon med karriär on hold och halsflussiga barn.

Vim och skosvärta

Mytologin kring Francis Bacon fascinerar mig; att han på ett erotiserat sätt blivit seriöst straighta kulturmäns stora manliga förebild, hur hans homosexualitet tolkas som machismo.

Ett sätt att diska snabbare

är Klaxons. Neon och allt det där. Och en truism: handvispad grädde är godare än maskinvispad.

a Marcel wave in your hair

Solen är en särskilt aggressiv blottare idag; allt syns, jag måste härifrån, sälja huset. Mina enorma ritningshurtsar från trettiotalet, i tung, tung metall, med vinröda bakelitknoppar, hur ska jag få plats med dem i en tvåa? Bjälkjaget kommer att ge vika, de är urtidskolosser, tröga och förankrade, som Filmhuset i mitt vardagsrum ungefär.

Funeral Blues två

Det är något med skärningen i det tidiga nittonhundratalets kostymer för män, över bröstet, axlarna; den höga midjan, som om silhuetten ville närma sig en mittpunkt, mellan könen, där effektsökeri på något sätt faller sig naturligt; ett slappt ben över knäet, kinden lutad mot en hand.

For ___ and ___ opportunity knocks

De andra filmerna jag nötte ut, Withnail and I och Prick Up Your Ears, de var som smutsiga lovers, tonen i dem, någon slags anticipation och svart glamour. Och vad de handlade om: symbios och klaustrofobi och underliggande potential och inte à la Harold and Maude med otäcka baby-Peter Lorre och whatnot.

the blood of Christ, or the beat of my heart

Jag såg Merry Christmas Mr Lawrence om och om och om igen, och hade Forbidden Colours på repeat en hel sommar, alldeles för sent, många år efter att den hade kommit, och när jag lyssnar på den nu är känslan densamma och David Sylvian är så Little Lord Fauntleroyigt verlorn, och så Thatcher, i det där håret; som en exceedingly beauteous kärring.
Och filmen; Yonai och Major Celliers; den var grym och vacker, och Bowie var bra och gulblond och Ryuichi Sakamoto sammanbiten, och jag kände mig olyckligt kär.

Manifest

Jag är trött på att ändra i det förflutna. Väl spenderad tid btw. Sovjet -32.
Nu räcker det. Jag får inte gå tillbaka och ändra poster, jag ska lämna dem och skita i dem när jag skrivit klart dem, det här är ju löjligt; det här är en blogg, så här anal kan man inte vara; och jag ska inte ska avsluta med syfilitiska sum-ups (men de bara rinner ur mig, herregud, jag behöver ett tolvstegsprogram eller någon form av intervention). Det här är en anonym blogg och den är min. Och ingen läser den; cast away the shackles.

Funeral Blues

Jag ville ha honom, men lade inget bud. Se bara hur kostymen sitter, och manschetterna, slipsen, skorna, de tunna grå strumporna; föreställ er hållarna på vaderna.
Ah well, det hade kunnat vara vackert.

Mia Farrow

Mia Farrow låter sig intervjuas.

Jag såg bilder på Mia Farrow i senaste Another Mag.
"Formaldehyd" summerar det hela fint.
Och visst, urbra, hennes engagemang och allt det där, men Mia Farrow har alltid irriterat skiten ur mig, med sin konstruerade flickighet, som hon uppenbarligen vägrar att överge.

Flickighet är extremt missklädsamt och creepy hos alla över 20 (möjligen kan flickighet - och jag menar verkligen flickighet - ibland accepteras hos vissa femtioåriga män, och hos Grayson Perry) men premieras tyvärr i vissa kretsar av såväl kvinnor som män, tillsammans med utställda fötter och A-kupebröst. Och jag talar inte om ungdom utan om prepubertet; en sexuellt underutvecklad kropp, med hukande hållning och förläget skratt, som förväntas stå för oskuld och kooky naivitet.

Det göms en misogyni i detta, och ett självförakt, som om vuxenhet hos kvinnor skulle vara ett oattraktivt och unfortunate trait i en kultur som då måste definieras som vaguely peddig.

Fina anorektiska flickor: plattbystade, självförvägrande, okroppsliga, blir en symbol för ett sensitivt inre och moderation och kontrasterar fint till Motsatsen (Carolina Gynning).

Det löper en linje, från Twiggy till Mia till Winona till tidiga Kate till, aja, någon hungrig kontemporär it-skata (som i it-girl, Clara Bow; inte informationsteknologi) med uppdragna axlar, och jag ser den.

Vi som aldrig sa horkarl

Jag måste skriva en grej om Ernst Josephsons Näcken/Strömkarlen och jag funderar på att konsekvent referera till den senare som Horkarlen i min text.

Mina kondoleanser

Någon har köpt dessa skor i Pradaguise.

Någon i min närhet har köpt nya skor, Pradacasuals med blå neoprenkant och synlig logga som precis ser ut som ortopediska kardborretofflor av den postoperativa sorten, vilket är all good, dvs på någon som inte redan ser geriatrisk ut.

Mot Hades

Det finns ett äldreboende på Gotland som heter Stuxgården.
Styxgården.
De kan verkligen skoja till det, de där gotlänningarna.

Night of the Living Dead

Igår försökte jag hålla mig vaken till intervjun med John Duncan på Arty-reprisen vid midnatt, bara för att se hur han ser ut, men jag vaknade med stel nacke, skrynklig bok och oborstade tänder vid halv två istället.

That Ole Devil Called Ponce Again

Ponce de León är ett roligt namn. Kanske skulle André Leon Talley kunna rippa det om han någonsin släpper en parfym.