Jane Seymour

Ursnygg.

Om Valborg #2

Jag borde vara någon annanstans, jag borde vara i Edinburgh. Eller i Corfe Castle, och dricka te och äta scones med clotted cream och vandra i hillsen runomkring, riva mig på björnbärssnåren och vara lite Christie Brown.
Snälla. Jag hör inte hemma här. Ni har tagit fel på person.

Om Valborg

Så här: det känns alltid som om någon fattas.

Mitt liv som legym

Jag måste skriva klart mina två trista uppgifter. Jag har fortfarande inte installerat min Mac, jag har känt mig febrig och letargisk och inte pallat, men jag ska göra det på onsdag. Alltså använder jag fortfarande min ancient slödator, vi matchar varandra.
Jag har så mycket som måste hinnas med idag, innan kvällen, och jag avskyr Valborg, man fryser alltid och har alltid en känsla av att man borde befinna sig någon annanstans, där folk har roligare, är kärare. Valborg är meningslöst och depressivt, ett undantagstillstånd. Kanske är det något med ljuset, eldarna borde ha brunnit på hösten istället, i november, som på Guy Fawkes. Röklukt i fuktig, dimmig höstluft är bättre. Valborg är fyrtiotal, på sämsta tänkbara sätt, folk i hemsydda kappor och klumpiga skor som går hem och äter vickning i kala funkislägenheter, och sedan femtio år senare blir folkhemspensionärer i konserverade frisyrer.

Valborgsmässoafton och midsommarafton är lätt mina mest hated holidays, allt är för stilla och ödsligt, umgänget tillkämpat, i alla fall när man är vuxen, och det är ju jag.

En till bild från idag.

Sepia

Jag hade solglasögon på mig idag, hela dagen, och det är förvirrande, nokturnt. Solljuset behöver träffa näthinnan, jag är säker på det, det måste finnas en mening, och stuff vitamin A-alstring, jag talar om ngt existentiellt. Mina solglasögon är gamla, ärvda (öststat), och snygga, men världen ser ut som en bruntonad och blekt polaroid och det är också känslan man får när man burit dem en hel dag: att man framlevt sina timmar någonstans runt 1975, på en militärbas. Som att man har drömt ihop en dag.

the boys in my gang

Jag tillbringade dagen med personer som dessa:





Vi gjorde det de brukar. I Eskilstuna, och jag gillade det mer än jag trodde.

Jag har upptäckt en knuta på halsen. Hoppas att det är något hanterligt nasty, typ körtelfeber.
Fast det är himla länge sedan jag kysste någon.

Renoveringspengar

Jag har en ny MacBook Pro framför mig.
Den ser ut som en shiny, sleek piece of silverpappersinslagen kola, som den innanför den gula stanniolen på flygplats-Quality Street:en när man var liten.

Två koppar starkt te

var allt som behövdes. Nu mår jag prima. Och jag tänker inte ändra mina inlägg, de är intressanta dokument över förfallets struktur. Eller, med öststatsändelse: intressanta dokument-er.
Skit samma, jag gör vad jag vill.

Dagens outfit

Här är jag, i mitt hem. Jag samlar bl a på toapapper.

Farmakologi

Upp, för att skriva två grejer varav en skulle ha varit inne igår, och då har min dator alltså till sist breakat helt med mig. Med allt som fanns på den. Schyrre. Jag bryr mig ändå märkvärdigt lite, jag är så loj idag.
Så jag får shoppa en ny, och jag har verkligen inte tid, jag vet inte vad jag vill ha, vad jag behöver, jag vet inte något överhuvudtaget. Dessutom är jag helt dazed av meds, och avinhiberad, lite som rundabordsavantgardet i Bon, och vill egentligen bara sitta och stirra in i en vägg och kanske, om jag orkar, dregla lite. Aja, kommer tid kommer råd.
Se bara, jag citerar väggbonader. Det är alltså hit vi har kommit.
Jag minns ett sommarjobb, och en ilsken, medicinerad pensionär med Inte en dag utan ett leende på väggen.

Inte en dag utan ett passivt-aggressivt leende.

Inte en dag utan ett passivt leende passar mig fint idag- lagom mycket avskurna pannlobsförbindelser och ragdollkatt, som jag idag: liknöjd.
Ska jag köpa en MacBook? Eller en Acer? Vad ska jag ha? Till vad? Vilken är bäst att dregla ned tangentbordet på? Jag måste ringa någon som vet. Sjukvårdsupplysningen kanske.

Och härmed upphör jag genast att formulera mina inlägg som frågor, jag ska dansa fram dem istället, Isadora Duncanstyle. Jag ska genast ringa på hos grannarna.

Förlåt mina medicinerade ramblings. Jag ska ändra det här sedan.

'Arry Rawlins?

Hörni alla femton. Är det inte dags att SVT repriserar Änkorna snart?
Och hela Heimat?

Svenska pluraländelser, en öststatsöversikt

En bisnismen - flera bisnismänner.
En aktyeur - flera aktyeurer. (Som i Paul Newman.)
En tussilagom - flera tussilagom.

Carl Fredrik Hollermann

Jag har helt missat Therapeutic Pictionary och SVT Nöje.
Plura och omslaget till De ovanliga har gjort att jag måste ta en aspirin.

Sweettalker

"Förlåt, men de där bajsmoundsen av mördeg med russin i var jättegoda", sa någon jag åt frukost med nyss.
Samma person dammsuger sin lägenhet iförd gula hörselskydd. Alltså öronkåpor. Bör man heeda advice från en sådan person?

Theory of mind

"Följer du med till Antwerpen?", frågade någon som jag verkligen inte vill åka till Antwerpen med. Eller "Vi kan åka på en weekend", eller "Vi kan väl flytta till Nya Zeeland/ New York/ engelska landsbygden? Du kan måla och skriva."
Ursäkta mig.
Ser jag utvecklingsstörd ut? Ser jag särskilt gullible och medgörlig ut?
Fortfarande?

Tick-tack-toe

Det finns löjligt många rådjur på min tomt. Min bloggande vän gillar dem ( på ett, faktiskt, ganska retarderat sätt). Och visst, de är himla rara och så där, men riktiga Typhoid Marys, och jag undrar om hon skulle gilla mig lika mycket om mina skills halverats efter en bout of TBE.
Förmodligen; vi skulle bli mer jämbördiga då.
SKOJA bara A!
Men ändå: tick heaven.

Disclaimer

Jag får smärtilningar längs lårens baksidor, av genans, när jag läser gamla inlägg. Vill bara klargöra det. Jag kommer att känna likadant inför det här inlägget om en månad; för mina feeble excuses. Det är så det funkar, märker jag.

Tegelmissbruk

Yup. Tegel är the shit, har alltid varit. Pianofabriken vid Telefonplan har jag har möblerat så många gånger; funderat över hur jag bäst skulle kunna putsa rutorna, att jag nu känner mig redo att överge den, och flytta vidare. Den byggs ju ändå om.
Jag har stirrat lystet på fabriksbyggnaden vid Västertorp, den med den vackra skorstenen.
Och visst. Men kanske inte.
Och det är då det slår mig: att det röda teglet har bara varit en inkörsport till de tyngre grejerna.
Det började för några år sedan med förstulna blickar på gult sextiotalstegel; hus med plommonträd i trädgårdarna. Hela sista året har jag gått omvägar för att kunna ogla en grim sjuttiotalskub i svartbrunt tegel, utan några som helst fönster att tala om.
Och nu har det jag fruktat mest till sist hänt: jag kan inte slita ögonen från första generationens mexitegelvillor, de med mörkt bruk mellan stenarna och övervuxna barrväxter i stenpartierna.
Jag kräver en intervention.

Jag kommer ut

Någon jag känner vet att jag bloggar. Någon jag litar på och älskar, och som jag har en pakt med. Eyo, homie.
"Är det här din blogg?", sade hon, och det var som att erkänna ett heroinmissbruk; skamligt och elaterande på samma gång, att äntligen få dela sin filthiga secret; påkommen på gästtoan med blottat armveck och spänd bandände mellan tänderna.
Nu bloggar hon också och hon är bril.

I'll show you mine

Det hände mig en så märklig sak ikväll. Filmiskt, nästan; sådant man tror att livet är fullt av när man är liten, men sedan förstår är en fiktion, tills det plötsligt händer och får en att tro på märkligheter igen. Ett oväntat utbyte av ord, en förtätning i luften och så är man där.
Jag och någon jag bara känner genom hans yrkesroll och professionalitet (well) och som jag aldrig kommer att träffa igen, spilled our guts ikväll, wholeheartedly, berättade hemligheter, han någonting han inte berättat för någon annan någonsin, jag berättade om oss, den sanna historien. Gränslöst, hell yeah, men bra; någon man träffar på en flygplats typ, och aldrig mer igen.
Dial-a-cliché. Och det var så bra, att tala, och att för varje uttalat ord känna att man var otillbörlig. Och att båda visste det.
När jag gick kände jag hans oro, att han hade gått över gränsen, brustit i sin yrkesroll, han kommer att ha svårt att somna i natt, kommer att undra om han håller på att tappa greppet, om det som hände är symptomatiskt för det andra som händer i hans liv.
Han borde inte känna så. Det var faktiskt ganska fint.

6

Efter att ha läst senaste Bon har jag insett att jag aldrig mer kommer att ha sex. Jag kan lugnt ägna mig åt annat, t ex kattavel.
Nu måste jag kasta i mig en kopp te och snabba mig på, för andra gången idag. Och jag har ont i halsen.

Det här om pudlar

Jag insåg igår hur lejonklippta pudlar är nästa stora grej.
Chihuahuaägarna får säga att de kånkar på silkesapor eller något.
Anyway. Allting går i cykler och var tid har sin favorit. Så här har jag tänkt:
Chihuahuan. Egentligen en fyrtiotalsjycke, en sådan man tänker sig instoppad i gabardinkavajen på Hollywood- ( eller Klara-)versionen av en ung, svältande artiste med gomosexuella tendenser, n'est-ce pas? Brytpunkten fyrtio-femtiotal. Efter chihuahuan och gomokonstnären: starleten med sin fjollbollsklippta caniche; femtiotal (och trettiotal och laxrosa silkesunderkläder också), med rosa pannrosett och the works. För los Cary Grants: bulldogg.
Sextiotal: strävhårig tax. Pappa röker pipa, mamma är snygg och effektiv och lagar rymdåldersmiddag i förkläde. Hunden är en korv.
Sent sextiotal: kanske Grand Danois. Eller förresten, den kanske snarare är ett upper middle-class alternativ till sjuttiotalets stora ras: schäfern, som innan den blev narkomanmarkör var de rigeur tillsammans med Maoblåa v-jeans och leopardtryckta fleeceöverkast. Hit hör kanske också boxer (kuperad).
Brytpunkt sjuttio-åttiotal: Dobermann Pinscher. Magnum P.I.
Åttiotal: golden retriever, labrador. Sent åttiotal: dalmatiner; tillsammans med lila sammet, fakepersian och Richard Ellmans gröncovrade Oscar Wilde-kniga. Borzoi också.
Brytpunkt åttio-nittiotal: snusnäsdukad Jack Russell med matte i Henri Lloyd-jacka.
Nittiotal: beagle, bullterrier, kinesisk nakenhund.
Tidigt nollnolltal: ja, ni vet. The unspeakable.
Which brings us back to Fifi, la belle caniche, som hittills levt urininkontinent, tillsammans med en rökande pensionsfärdig hårfrisörska i Sollentuna (i en lägenhet med tidningspapper på golvet). No more, say I. Cirkeln är sluten.
Egentligen behöver man inte säga mycket om lejonklippta pudlar.
Kung Sol, liksom.
Jag tror att jag skulle vilja ha en liten inavlad, nossquashad mops; astmatisk kärring och Queen Victoria.
Egentligen borde jag kommentera Bons sexartikel, men jag är faktiskt lite lost for words.

En uppenbarelse

Jag fick en uppenbarelse i går när jag skulle somna, om lejonklippta pudlar.

dot com

Jag tog bort ett födelsemärke i ljumsken för ett tag sedan, jag vet inte riktigt varför, jag hade alltid gillat det, det var snyggt, men jag antar att det kändes lite som ett brännmärke eller något. Det hade bevittnat oss i så många år, lite så; alltså bort med det förflutna på ett överdrivet handgripligt sätt; ett slags offer eller symboliskt avslut, eller kanske en thwarted ridikulös hämnd.

Dessutom hade det alltid funkat som den osminkade fläcken i en geishanacke eller som sammetsbandet runt halsen på en Montparnasse-prostitutka; det hade alltid accentuerat nakenheten på något vis, fäst uppmärksamheten där när jag badat, fått ögat att föreställa sig lite till; fått mig att känna mig mer naken än jag har varit.
Så jag tog bort det, spur of the moment. Jag tror att jag ångrar mig.

Nervryckningar

I-tunes randomiserar fram Daydream Believer med Monkees och jag påminns om att filmad sextiotalsdans är bland det roligaste som finns, särskilt den lille lytte med tamburinen i just Monkees, som ser ut att lida av koreatiska dyskinesier. (Vilket inte är kul i andra sammanhang.)

Ein Riesen

En sak till, som bl a knyter ihop tyskar med förra veckans findings om att det som främst skiljer män och kvinnor åt är att män onanerar mera, och undertonen i manligt riktad reklam: Riesenmannens "eget knep för att slappna av".
Metastoryn i Werthersreklamen vill jag inte ens tänka på.
Jag noterar annars att Dolmioreklamen fortfarande är extremt obehaglig; skakande rentav.

Panofsky

Volvos nya reklam (är den ens ny?) med fallosbilar som kör igenom tunnelformade blommor, och som avslutas med Volvomärkets modifierade symbol för maskulint genus. Seriöst. Hur mycket mer obviös kan man bli?

Ed Gein and again

Vem tyckte att det här var en kul idé? Förutom alla tyskar och schweizare?

Och sådana som vill att man ska smörja lotion på sin body?

Code Blue

Apropå Ed Gein så tog plockade jag bort stygn på en kompis i förrgår. Med nagelsax och Tweezerman. Compelling.
Ni vet graderingen inom läkarspecialiteterna, med kirurgerna högst upp; well, ni kan titulera mig sir.
(Jag vet också detta: att vara thoraxkirurg är mest hardcore och Hemingway, att alla hudläkare ser återfuktade och homosexuella ut, att narkosläkare har kortare life-expectancys än andra specialister, och att vara psykiater är lite frowned upon; det är ju nästan som att vara psykolog, herregud. Dvs shady.)

Långbad

Idag hade någon på sig sina Pradabyxor i tunn prasslig poplin, och raggisar i sandaler. Jag vet att han vill Junya Watanabe, men det blir Ed Gein, och jag måste lugna mig själv i flera minuter efteråt.

A kink

Igår var det my type of spring, en av dem i alla fall, med sådana där särskilt slöa droppar som smetar sig ut över fönstren och allting är så grått och ljuset så märkligt att en slags kontrollerad nervositet infinner sig, som när man är förälskad i någon och vet att någonting annat än det som just sagts har sagts, det där ögonblicket som nästan är ett medgivande men inte riktigt för man vill dra ut på det, antyda lite till och sedan retirera; plåga varandra lite mer. Man vet att man har det i handen, men också att man fortfarande kan låta bli, låtsas som ingenting.
Jag får samma känsla i gamla bibliotek, eller övergivna industribyggnader eller när man sölar på guidade rundturer i stately homes, och hamnar ensam i ett rum med blyfläckiga speglar. Någon slags dense thrill; en känsla av oändliga möjligheter. Det låter skitidiotiskt. Som om man tyst ville dra med sig någon bakom en repavspärrning och hångla lite.
Te och gloomy. Och lite Nicholson Baker-Fermata.
(Lite som innan åska, och teasade inte himlen med det hela eftermiddagen igår kanske?)

Jag är 82 år

och skriver mina memoarer. I nästa nervkittlande inlägg ska jag redogöra för mina släktingars syn på stolgång. Håll ut.

Mera kött

Innan ni tröttnar på veckans ältande, så minns att jag har många bakom mig: Goya, Bacon, Soutine, för att inte tala om alla involverade i de sista decenniernas svårskakade fixering vid biomaterial i konsten.
(Och hela BBC Crime Librarys persongalleri, je sais.)

Vad jag vill utveckla i dag är hur mitt förhållande till kött, och ätandet av kött, kom att bli så uppfuckat.
Jag växte upp i en familj som hade bott på Island i ungefär tjugo år. Några hade givetvis bott där längre, och några hade som tidigare nämnts bott i en öststat.
Isländsk mat är generellt sett ganska fet; inte fisken, jag vet, men alla köttprodukter, i alla fall då. Jag har inget emot fett, jag äter enorma mängder, särskilt smör (vilket folk uppfattar som en provokation, eller som ett tecken på att jag är lite slow), och har alltid tyckt att lightprodukter är en abhorrence och vår tids DDT.
Mitt BMI har i vuxen ålder alltid hovrat runt 19, som barn var jag stickthin.
Men isländsk köttbaserad mat handlar om något annat än föda, den handlar om att vara viking, 'k? Och fett och textur är centrala element.
Anyway.
Min farmor var övertygad om att Sverige var ett utvecklingsland, och skickade paket med skýr, blodmör och fårskallar så ofta hon kunde. Det räckte inte.
Min mamma scourade fervently Stockholm på jakt efter isländskt lamm; hon fnös åt det magra svenska eller nyzeeländska, och kokade lammsoppa med stel yta åtminstone en gång i veckan. Hon skakade på huvudet när affärerna annonserade ut "magert kött", och polade med slaktare på Ica som delade hennes affinity för rejält fettsprängda köttstycken.
Jag var inte lika upphetsad som resten av familjen när svartsvedda fårskallar med intakta idisslartänder och blottlagda sinuskaviteter blev vårt stipulerade fredagsmys, men jag höll god min. Det gjorde jag också när de gulvita fettstyckena i lammsoppan avnjöts.
Jag gömde allt som lades på min tallrik i blomkrukorna på fönsterbrädan bakom mig.

Mamma har alltid varit a cook's cook, åt Anthony Bourdainhållet (hon avskyr honom; hon avskydde Kitchen Confidential: "nonsens". Hon gillar inte Nigella heller -"ohygienisk"- men Jamie O. har passerat nålsögat, förmodligen för att han har macroglossus och väcker hennes beskyddarinstinkter), aldrig köpt dyra specialutensilier eller hel-eller halvfabrikat, förrän helt nyligen och nu verkar alla sådana spärrar ha släppt. Hon erkände skamset i höstas att hon ibland fick cravings efter och köpte, det är nästan svårt att skriva ut, så personfrämmande, men: falukorv.

Naturligtvis noterade hon att jag var defekt; en bortbyting, som gillade bröd och stärkelse för mycket, ett definitivt karaktärsflaw. Hon blev övertygad om att mitt kosthåll satte mig i riskzonen för järnbrist, och beslutade sig för att mellanstadiet igenom servera mig en frukost bestående av en rare biff, oljedousade rårivna morötter med solrosfrön och ett stort glas färskpressad apelsinjuice, rumstempererad.
Hon frågar sig fortfarande varför jag blev vegetarian.

En sak till: när jag började dricka te brukade hon tillaga teet på, ok, det låter som att hon var fullkomligt deranged och sadistisk, och egentligen, vad vet jag, men: äggvatten. Dvs det vatten som äggen hade kokat i. Hon var övertygad om att det säkert var nyttigt på något vis. När jag frågade varför teet luktade ägg fick jag aldrig något redigt svar.
Hon erkände för några år sedan.

AU

Det här . Bilden där Morrissey smiskar Johnny Marr känns särskilt autentisk.
Jag kryssar mellan ämnena på äkta psykopatmanér; jag ska sluta blogga så här sent. (Min bloggtid släpar efter någon timme, och telefonen ringer ibland, så klockan är över tolv.)

Det verkar som om

veckans tema är kött. Jag känner mig ganska queasy just nu.
Jag minns när jag just läst Alive, ni vet flygkraschen i Anderna, och då specifikt ett avsnitt om halverade kranium och upphettad liquified hjärna, jag tror att de låtsades att det var smält ost för att palla (även om jag inte riktigt förstår varför, det verkar bara ännu äckligare).
Hur som helst, jag skulle äta pizza och beställde en inbakad (som jag faktiskt aldrig annars brukar äta). Första snittet och well, ni förstår.
Jag fattar inte varför jag skriver sånt här.

Transubstantiation

Jag har läst om Issei Sagawa idag. Jag har sett bilderna, och jag mår skitilla. Och ändå är det som om en miniscule del av mig hoppar på Japanvagnen och nästan tolkar det vidrigaste som något performativt, jag måste fundera över det, formulera ordentligt hur jag menar.
För han dödade och skändade ju faktiskt en m ä n n i s k a.

Väskdebattens avlösare

Är konsumismbråket äntligen the old black, Jonas Thente (permalänken funkade inte, scrolla ned till "Ja guuud så nervöst.") och Linna Johansson?

Studieteknik # 1

Det här är en bild som är lika skrämmande varje gång jag ser den; hits me like a ton of bricks in the gut, everytime. En helt och hållet visceral reaktion.
Inte bra att titta på mitt i natten.

Och jag har inget särskilt emot honom personligen, han är säkert jättetrevlig, men det blir bara ngn form av sensory overload, ni vet: Boxer-Robert, the glass closet och allt det där.

runt tolv eller så

Jag borde gå och lägga mig. Jag borde ta vitamintillskott också, och fiskolja, och jag borde verkligen tvätta bort min make*. Men jag är för trött. Och jag har ett berg av disk som måste diskas, tvätt som måste hängas upp, och jag borde dricka vatten.
Jag borde läsa mina böcker, scheme for my life, framtiden osv.
Det borde jag.
Min computadora funkar nu i alla fall. Och det är ju nästan som att ha en hjärna.

Det märks ju tydligt i mina senaste inlägg.


* som i smink.

Meat me at the railroad bar

Mitt problem är kan bero på att jag har varit fiskfuskande vegetarian i ett halvt liv. Jag kanske lider av köttbrist.

(Jag låter som en klostersyster på väg att bryta ett celibat. "Fiskfuskande" låter som en omskrivning. Det är det nu inte. Det hade dessutom varit nasty, då hade jag skrivit ostronfuskande eller honungsfuskande eller något.)

(Funderar jag lite till låter "fiskfuskande" ännu lite otrevligare. Om man läser ordet snabbt några gånger.)

Det här med kött som metafor: jag minns hysterin i tonåren när jag och en kompis tänkte trycka tishor med No Meat In This Fridge på (efter Steven P.).

"Aldrig! De vil tro ni er lesbiankor!"

Inga särskilda fördomar, bara öststatscredot "hos oss det finns inga gomosexuella".

Ett gott kok stryk

Jag har en sån angst att jag har svårt att andas, och min dåligt syresatta hjärna kommer med alla möjliga impulser till överslagshandlingar: börja träna terränglöpning, eller xtrail (vilket skulle passa mig som handen i handsken eftersom jag är sur och slö och springer med underbenen utåt, kvaliteter som garanterar triumf), slipa innerdörrarna och måla, ta bara en kopp te till. Och sedan en kopp kaffe. Och en sista kopp te, så att jag inte får huvudvärk. Och sedan lite vatten och en huvudvärkstab för säkerhets skull, eller ett pulver; p u l v e r låter så mycket bättre om man är en bakåtsträvare som jag.

Jag har haft en hel jävla månad på mig att plugga till den här tentan och ändå sitter jag här och sistaminutenpluggar grejer som jag skulle kunna fixat easypeasy anyday och som jag gillar goddammit, som jag redan kan (litegrann i alla fall). Det hade behövts så lite ansträngning för maximal glory.
Jag är strykworthy. Jag är för gammal för sådant här beteende.
E n h e l jä v l a m å n a d. Sex enorma tegelstenar, handslagna.
Enough. Nu får det vara nog. For real. (Att skriva ett blogginlägg är en bra början, eller hur, himla konstruktivt och ett schysst litmus på min sanna karaktär.)

Jag hjälpte en kompis med en jobbansökan häromveckan, den avgrundsångest det väckte är nog kopplad till det här.
Men mer om det sedan, i nästa självömkarlitania; jag måste portionera ut mina godbitar.
Dessutom har min ordinarie dator lagt av, så jag skriver det här på en gammal segis, där jag varken har direktlänkar sparade eller tillgång till alla mina bilder.
Jag har också varit ganska ful på sistone, distraherande så.
Ni förstår min situation. Och ändå klagar jag så lite.

Jag tänkte

tipsa lite om träning. På S.A.T.S vill de nog alltid lära sig nya tekniker. Be bara någon i personalen om hjälp med den översta övningen.

Den här kan man göra på egen hand. Eller kanske synkroniserad i grupp om man nu tycker att det är trevligare. Fråga klassdeltagarna på bodypumpen t ex, eller kanske medbastarna efteråt.

Pekoral

Jag var uppenbarligen påverkad av vårluft och solsken igår. På ett inte helt fördelaktigt sätt.
Eller så gästbloggar Carl Bildt här.
Och det är ju alls icke illa.

Promenader

Just det här stycket av våren är särskilt förödande.
Det gröna hårdvikta silkespappret som bryter fram på grenarna.
Violer. Storhumlor.
Hyacinterna och påskliljorna och de utspillda scillorna i villaträdgårdarna, där folk dricker kaffe på impregnerade fulaltaner och aggrostirrar på oss som går på trottoaren, på andra sidan av de nästankala ärtbuskarna.
Det är så vackert att ögonen har svårt att slita sig utan fastnar gång på gång i färgerna mellan det bruna och det grå, och sedan går man rakt in i dominatrixvårens fälla, och blir plötsligt sjutton år igen.
Det är så vackert att man inser att något inte stämmer, som med bilderna på plåtaskarna med påskchoklad när man var liten; studiofotograferat kattgräs och illgula kycklingar bland rosa primulor.
Snart bränner fotografens blixt av, och sedan demonteras illusionen, och vad som kommer efter det vill jag inte tänka på.

Idag var jag ute och gick i fyra timmar. Vi gick runt Långsjön, och han stannade och grät och jag kramade och så gick vi vidare, noterade skyltarna som uppmanade oss att rädda Långsjöns grodor, talade om hur det skulle bli sedan.
Så fick han syn på ett rådjurs vita rumpa och började gråta igen eftersom det minde om henne. (Rådjuret, inte rumpan. Tror jag.)
Han ångrar allt.
Jag pratade med henne sedan. Hon är i London och det är så sorgligt mest, fast lite hoppfullt också.
Och jag känner mig lite lurad av sadistvåren, exkluderad. Jag skulle också vilja ha någon att försonas med.

Jag har något viktigt att säga,

och här kommer det:
Jag har precis köpt vaniljsköljmedel. Nu ska jag tvätta hur mycket som helst.
Precis som innan alla tentor.

but a diamond tiara lasts forever

Bra. Klockan är inte ens halv tio och jag har redan hunnit gräla med två personer, dvs monologgrälat: en grälar, en är tyst. Jag var inte ens särskilt sugen.

Ibland behöver man inte ens en fysisk person att gräla med.

En vän, som jag inte längre umgås med, men som jag ofta tänker på och som jag alltid kommer att älska, och som jag hoppas förlåter mig mina skulder och min oavsiktliga och ibland avsiktliga elakhet, brukade ringa mig och säga "jag är skittrött, jag bråkade med dig hela morgonen". Det var en så rar och heartwrenching sak det han egentligen sa: att vår relation fortgick och att jag var en konstant.

Vi var som syskon länge. (Låt vara olyckliga, inbred syskon, men vi hade fabu times också.)
Jag var elak ibland för att jag var tonåring; omogen och narcissitisk, och han var generös och breathtakingly vacker med ett självdestruktivt streak.
Idag har han ett annat kön, jag hoppas att han är lycklig.

Joseph Beuys strikes back

Jag hade smetat svart runt ögonen och ner på kinderna, Baby Jane:at läpparna och var stel i ansiktet av vitt puder.
För er av the other persuasion kan jag tala om att det ingår i den kvinnliga livsupplevelsen att testa sminktekniker from time to time, och de följer alltid samma mönster: först snyggt, sedan snyggare och sedan Joseph Beuys. Man dödar sina darlings, enkelt uttryckt, och sedan smackar man på ännu mer bara för att få njuta den sällsynta thrillen att man faktiskt ser bättre ut renskrubbad.
Jag skulle kunna rita upp det schematiskt.
Så långt allt väl. Men ikväll knackade det på dörren innan jag hann till det avslutande momentet, och jag kunde inte gömma mig eftersom jag bor i hus och har onödigt många fönster. Utanför stod en person jag inte kände särskilt väl: någons franske pojvän (i ett legitimt ärende). Jag kände mig nödgad att förklara.
Han verkade måttligt övertygad och log lite för stelt, så nu oroar jag mig för en påhälsning av Mobila Psykteamet.

Ta lärdom av detta, är vad jag vill ha sagt.

Match.com

Tänk bara.


"Jag är glad och pigg. Jag har glimten i ögat. Jag gillar djur.



Jag är även ganska sportintresserad."

I love America and America loves me

Annars kan jag köpa den här:


av Joseph Beuys. Poison.



Joseph Beuys är, och det här är lite fel, men också rätt: hilarious.
Fettet, honungen, filten, herdestaven. Krimhistorien. Jag är seriöst fixerad vid Joseph Beuys.




Jag skrattar varje gång jag ser den övre bilden.
Den nedre borde jag kanske ha som profilbild.
Jag tror jag sparar den tills jag börjar nätdejta.

Hur fixar man

snabba cash?

Decisions and revisions

Och nu har jag bestämt mig för vilken jag egentligen vill ha.

Jag

håller på att förgås av habegär.

Jag är inte monogam

Det fanns två andra fina också. Och jag är förvirrad. Den med grön bakgrund var min första favorit.

Bilder från Bukowskis och Stockholm Auktionsverk.

Jag är en jealous lover

Vi hör ihop.

Jag har oglat i katalogerna till vårens prettoauktioner och där finns något som jag så gärna vill ha.

Det ilar ner i nyckelbenen av begär. Mina tänder gör ont. Den är perfekt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

P e l l e Å b e r g. En Pelle Åberg-flicka, I tell you, av bästa sort; top notch.

Undrar vad slutpriset blir. Undrar vem som köper den.

Jag mår illa när jag tänker på det.

Men jag kanske känner annorlunda om ett par år.

Bild från Bukowskis.

Please allow me to introduce myself

Ibland när jag kastar en snabb blick i en spegel jag går förbi, tittar Horace Engdahl tillbaka. Det är ingen psykos, utan det är faktiskt så, särskilt när jag just har färgat håret; att en yngre, men inte nödvändigtvis hottare, variant av Horace tittar tillbaka. Horace med långt hår.

Och nu har jag börjat förstå varför.
Begrunda texten till Sympathy for the Devil.
Jämför sedan de här två bilderna:





Resten är enkel matematik.

A Murray Mint in the glove compartment

Jag vill poängtera att jag är mkt uptight; sexulaneurotisk rentav, så föregående inlägg ska på inget sätt kopplas till min person. Seriöst.
Jag är Peder Lamm.
Så inga själsfrändemejls från ponypeople med kors i källaren eller smidesintresserade. Thanks, but no thanks.
Men jag tar gärna emot synpunkter.

Betony Vernon är min nya idol, litegrann.

Jag började slöläsa en intervju med Betony Vernon, och fastnade.

Hon är amerikanska, smyckesdesigner, och intelligent och välformulerad; fastän hon blir intervjuad av ett pucko conductar hon intervjun exemplariskt. Dessutom ser hon ut som Tilda Swinton gone Bettie Page, och det funkar ganska bra fast man spyr på hela Dita von Teese/burlesk/fetisch-grejen. Men Betony Vernon verkar äkta och mycket övertygad, hon är informativ och no-nonsense. Och lite rubbad.

Vernon gör multifunktionella smycken av sexuell karaktär (jag har så svårt för ordet erotisk) såväl som renodlade sextools. Just det: verktyg. David Cronenberg och dubbla Jeremy Irons. Bespoke.

Handgjorda i silver och guld med infattningar av äkta stenar, made to measure; fetish de luxe, för både män och kvinnor.

Rosa japanska kaniner i latex är the unspeakable enligt Vernon, som vill utveckla det ceremoniella kring sex och utbilda bort fördomar.

Utan en tillstymmelse till urkvinnoflum eller unsightly BDSM-klubbar i Norrköping eller Hartlepool. (En viss österländsk influens finns väl, men tack och lov inte i form av eteriska oljor.)

Bara koncist och stylish. Elise Ottesen-Jensen som formger prostatamassörer i silver. Hennes mer konservativa stuff säljs bara i några få, utvalda exklusiva affärer runt om i världen.

Och hon visar sina tools för ett litet intimt klientel, enbart by invitation. De får inte heller fotograferas.

Vill man beställa görs det också genom att man blir godkänd och inviterad av en redan initierad medlem i klubben Paradise Found, som är strikt members-only, och där Vernon också vägleder och instruerar, eller "föreslår" som hon säger. "I'm never hands on".

För de stora massorna väntar en bok.

Hon bor i Italien, med Barnaba Fornasetti, och är för övrigt Anna Piaggis favoritsmyckesdesigner.

Vad jag ville säga med det här vet jag sannerligen inte.

Jag behöver nog en kopp te.

Bilden kommer från Diane Pernet.

Death or glory

Den ena av mina två heartbrokna väninnor ringde till mig från tunnelbanan.
Sedan skickade hon fem agiterade sms.
"Mitt enda motiv nu är hämnd" stod det i det sista.

Det tyckte jag var vackert.

Irk

Obit Magazine, som SvD skriver om här, stör mig lite på samma sätt som Juergen Teller-bilderna på Dakota Fanning för Marc Jacobs från i vintras. Fast mindre.

Jag påmindes om dem nyss i Purple Fashion Magazine.

Det har varit lite för mycket källarinlåsta tolvåringar de senaste åren.

Genetik

En snabb tanke bara. Vad är oddsen att två människor med så aparta och specifika utseenden som Ben Watt och Tracy Thorn träffas och blir ett par?
Det är rart. Och seriöst romantiskt.

On the brown

Jag har ätit så mycket skit den här påskhelgen att jag har sockriga tänder, slapp själ och degig hjärna. Jag har alltså lösts upp och blivit en enda stor letargisk cell med otäta cellväggar. Jag är en amöba (och jag gillar det, kinda). Jag gillar också att påsken nu är över, och att inga fler impromptubesökare dyker upp på en fika eller spontanfrukost här i min encelliga kartongvärld. (Men jag älskar dem alla. Vissa dock kanske lite mer än andra.)

En helt annan, men minst lika viktig, sak: den enda glass jag kan äta är Häagen-Dasz, helst el sabor Baileys.

Har man en gång ätit Häagen-Daszglass existerar inga alternativ.

Man blir håglös; tappar sin naturliga nyfikenhet; bryr sig inte helt enkelt.

Mövenpick? Töntiga italienska mjölkglassar i authentic-looking plastbyttor?

Purrleeeeeaaase.

Blue Flag, från glasskiosken med de otrevliga tonåringarna i Skärholmen, kan i nödfall accepteras.

Rökheroin har en lägre tillvänjningsgrad än H-D Baileys, och är säkert nyttigare.

Jag är en kardinal

Ibland måste man radera saker man skrivit, inquisitionstyle.

Mandelägg

Jag har ett så snyggt nagellack idag, mellanrosa med en precis lagom hint åt plommon, som plast; platt och opakt och jämnt utan minsta tillstymmelse till glitter eller sheen.

Förutom det luktar det bränd havregrynsgröt här hemma.

Vem äter havregrynsgröt till frukost?

Såna som sover i tagelskjortor och gillar lite uppbyggelig självflagellation.

Det kommer några sådana till om några timmar.

NCS

Jag har en timme på mig.
Att göra i ordning ett hus, måla vitt över gamla tapeter som döljer koder i rankorna, vitt över grånade skåpdörrar, för att sälja det, är en anomali.
Det borde vara tvärtom; att måla för att bo. Det känns ok ändå.
Men jag undrar om ramslöken växer nedanför galgberget där vi brukade gå.

Långfredag

Jag målar vitt i dag. Fel liturgisk färg.
Men att måla svart i köket känns inte som en korrekt homestylingprincip.

Bocksång

Jag drömde om en av Chapmanböderna i natt: den snygge; Dinos.
Han med de påsiga ögonen.
Ni ser hur tragisk jag är.

The lost language of cranes

Här, där jag går på morgnarna, bygger de.
Det finns kedjespår i den torra leran.
Enorma lyftkranar.
De ser ödsliga ut, mot en kattunshimmel; övergivna, på en röd dag.
Jag läste en bok av David Leavitt en gång, The Lost Language of Cranes, och i den finns en pojke, som lämnas försummad i ett rum som vetter mot en byggplats. När socialen äntligen griper in har han utvecklat ett eget språk med tysta, ryckiga rörelser, baserat på det han kan se från sin spjälhage: lyftkranarna.
Jag minns inget mer av det jag läste. Jag har för mig att boken var bra.

What the thunder said

Om jag bara fick välja en bok ur min hylla forever more, skulle det inte vara svårt.
Collected Poems, T.S. Eliot. Komplett med duvbajs på pärmarna.
Sedan jag var nitton år.
Fastän Eliot är den ultimata modernistiska ikonen, fastän det inte finns en tillstymmelse av originalitet i valet, fastän jag inte har utvecklats ett skit från mitt nittonåriga jag.
Fastän andra lovers har kommit och gått; några av de är fortfarande kvar.

Alla har snott allt från Eliot, från The Waste Land och Prufrock;
alla rock- och poptexter någonsin. Alla bra rock- och poptexter, inte nasty-rockarna eller proggarna eller de andra, utan de bra.
All prosa.
All jävla intertextualitet och appropriering börjar och slutar där. Sampling, mixar. Pretentionerna. Det prosaiska. Och visst, det fanns de som var före och samtida, men inte på samma sätt.

Idag har jag tänkt läsa lite Philip Larkin.

Skärtorsdag

Jag har fått två påskägg idag. Ett ljusgrönt i skrynkelfolie med gräddvit rosett, och en liten Fabergékopia i metall. I det första fick jag chokladkonfekt och i det andra oljeglansig hallonlakrits.

.

Chair betyder köttfärgad.

Angående shove me on the patio

Är alla tre här på det klara med vad en reel around the fountain är?

Bra.
Antikverad homoslang kan vara mkt subtil.
Liksom den samtida. T ex "rimadonna".

Mera antropofagi

Jag blev lite besviken igår över att det här var en anka.



Men nu finns det ju andra innovatörer.
Esselte skulle kanske kunna anamma idén: folks anhöriga skulle kunna implenteras i och få evigt liv genom utbildningsväsendet.
Skolbarns benägenhet att tugga på pennor skulle kunna uppmuntras.
Det är bra att de blir samhällsnyttiga så tidigt som möjligt, tycker jag.

Väl tänkt, helt enkelt.

Bilden kommer från Nadine Jarvis hemsida.

Shove me on the patio

Det är kallt i mitt hem idag. Jag fryser så att jag är tvungen att dra på mig två fula gamla koftor, fryser så att jag blir ännu fulare av alla ihopdragna kapillärer och blånade fingrar.
I dag följde jag med och såg på en lägenhet till. Telefonplan, nästan; Kransen, nästan. Fast inte riktigt. Men i krokarna.
Och där fanns inga pensionärsskuggor, bara längtan i fönstren efter pelargoner i Uppsala-Ekebykrukor, och en plötslig lust att sitta i en brun öronlappsfåtölj och lyssna på sändningar från den nya radiolan. Och kanske smygkika på grannarna från det mindre av de två köksfönstren.
1954 på ett bra sätt.
Och där fanns en egen uteplats.
En skyddad, inte alltför liten nästanträdgård, där M kan odla, och dricka te, och läsa crappiga böcker på klara höstdagar, insvept i sin mögliga gamla favoritfilt från -62 (hon gillar sådana; filtar med historia, dvs filtar som var mögliga och stickiga och hårda långt innan hon föddes. Men man väljer väl inte sina fetischer, antar jag, för i så fall finns det attraktivare). Det fanns t o m ett träd! Ett litet förvirrat dvärgkörsbär.
Jag vill att hon ska bo där.

Tarkovskij

Det stod om Tarkovskij igår i DN, och så här är det: Andrej Rubljev är världens vackraste film.

En annan slags antropofagi

Det här skulle nog kunna betecknas som rituell endokannibalism. Kanske har Keith funnit en ekologisk lösning på begravningsfrågan.
Han kanske skulle kunna snorta fler döda.
Hej då förorenat grundvatten!
Ajöss med alla fula granitslabs i "naturstensutförande" och otäcka penséer.
Alla skulle bara kunna gå på Stoneskonsert, och minnas svunna stunder medan de stirrade på en geriatrisk Richards i rullstol och med droppställning. (Fast det är väl det som lockar redan med dagens Stoneskonserter.)

Kvicksilverutsläppen skulle väl dock kvarstå.

Aja. Alltid ska någon regna på min parad.

Lindblom & Björk & konsumismen igen

Sällan har väl aggrotiraderna avfyrats så samfällt som under de sista dagarnas harmfyllda klagan över Lindblom och Björk. Och suredo; att bli så upprörd över (den inbillade)upplevelsen att ens shopping blir ifrågasatt kan man ju förstå, det handlar ju egentligen om mänskliga rättigheter och det fria valet, herregud.
Om det inte vore så att det är ju inte det Lindblom eller Björk gör. De ifrågasätter inte rätten att få shoppa, utan mekanismen bakom; varför upplever vi kosumtionen som så integral i våra liv?
Om man inte vill funder över det, så fine.
Varför inte bara shoppa vidare och känna tillförsikt och glädje över att man precis lagt en tiondels miljon på en ny väska?
Att ställa frågor är alltid bra, resultatet brukar stavas utveckling.

Ian McEwan och The Cement Garden

Det stod något om Ian McEwans The Cement Garden i DN i förra veckan; Wahllöf och Wennö tror jag.

Jaja.
Jag älskar Ian McEwan, det är så jävla självklart och pinsamt att säga. Återhållsamheten, den stramheten, det mörka bakom hörnen; jag är en sucker för det varje gång.
Och ändå är det just det som är retligt; att McEwan företräder en modernistisk (och manligt annekterad) tradition, där traits som självbehärskning och modifikation är to die for, och att sådan litteratur alltid värderas högt.
Jag började läsa Saturday på Arlanda, på väg till Paris, mitt uppe i något jobbigt, för lite över ett år sedan; jag kom aldrig förbi de första trettio sidorna. Measured detachment funkade inte den gången.

Det finns en filmversion av The Cement Garden som jag gillar, med Charlotte Gainsbourgh från 1993. Scenografin var så bra, huset var som något jag mindes och samtidigt inte; en ångesttake på huset i Tatis Mon Oncle kanske, och en bunker.

Här bor jag.

Little Rock

I dag gick jag med en vän längs med järnvägsspåren för att titta på en lägenhet. Jag var med som smakråd.
Vårfjärilarna; de grusdammiga promenadvägarna; gräset, som såg överexponerat ut.
Jag mindes andra vårar.

En sak slog mig efteråt: att titta på lägenheter i femtiotalsområden i april faller aldrig väl ut. Pensionärsspökena hovrar så tydligt i hörnen, de städar och bär ut sedan länge bortskänkta mattor till piskställningen på gården, de nyper bladen av saint-pauliorna i köksfönstren och putsar med knarrande armbågar fönstren med tidningspapper.
På hösten och sommaren är de inte där, inte på samma sätt; sprickorna i putsen syns inte lika tydligt, spåren efter nycklar i gabondörrarnas fanér märks nästan inte alls.
Men våren är deras.

Det finns inga järnvägsspår i Västertorp, det var tunnelbanespåren vi följde.

Degenerativa processer

Jag har märkt av en oroande tendens på sistone: att jag tappar orden, blandar ihop dem, använder de som är mest närliggande; Kajsa Warg liksom. Jag har tänkt att det är lathet, för det är ju så jag och mina vänner talar; neologismer, anglicismer, stönanden och hummanden, falsettröster med fallande tonlägge i början av en mening för att ange citat av andra människor: "Aaaahhh, men då kanske du ska ta...", "du vet", "liksom", "du fattar" i stället för fullt ut formulerade tankar. Och det funkar väl bra, där.
Men nu är det som om jag har fått bestående men av min slapphet; jag är mer allmänt otydlig, och plötsligt griper en skavande misstanke tag i mig: att det är åldrandet. Jag har tillåtit mig själv att vara bekväm så till den grad att min hjärnvävnad har börjat dö, och nu är allt oåterkalleligt. Min hjärna har börjat disconnecta för att till sist shut down helt. (Fast jag har också läst de nya rönen om nya synapsbildningar hos geriatriska råttor, so there.)
Eller så är jag bara plain stupid. Eller så handlar det kanske om en olycklig kombination av dessa båda faktorer.

Men jag tror inte det, egentligen.

Ol' gay smut

De här två är ett obligatorium. Den översta är, jag saknar ord, men fabulös kommer ganska nära.
Den andra är mer saklig.

På den övre är det Donatellos David man ska associera till, den koden man ska avläsa. Palare i bildform. Och med förvirrade Dave som det nedlagda bytet.

Dave ser lite nivåsänkt ut, tycker jag.

Despair In The Departure Lounge

Kort hår, en gång till. Det här är så snyggt.

Men jag är inte Glenda, nor was meant to be.

Söndagsantropologi

Informativ läsning från 1966. Baksidestexten:

Unless every recent scientific study lies, each of us deals with the homosexual in every facet of so-called "normal" existence. He may be your boss, or the man who sells you your cigarettes at the corner newsstand...or, if female, a trusted secretary, the lady next door or the teacher of your children.

Save to another invert, most homosexuals are undetectable...although others, who flaunt their "difference" congregate in certain places at certain times in order to mingle and to seek sympathy and affection with their own kind.

In this fascinating study of the homosexual in his (or her) habitat, Tor Erikson embarks on a guided tour of discovery in which America's inverts of both sexes are displayed as they live, as they love, as they are, in their own favorite trysting places from coast to coast.

A revelatory picture of the little-known and less-understood twilight world of society's sexual outcasts as it exists all around us.

The Tudors

Vem är vem?

I kväll går första avsnittet av serien "The Tudors" i staterna, med eerily porträttlike Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen. Sam Neill är också med.

Jonathan Rhys-Meyers är attractive på det där rubbade Malcolm McDowell-sättet, dvs opålitligt, inavlat och oroande (lite som tidigare nämnda Sarah Polley).

Det gillar jag.

Söndag em

Jag fick nyss en stor Lindthare. Och jag har PG tips hemma.

Ett tillägg

Förra inlägget var indiskret, men kärleksfullt så.