Dextrös # 1

.Såg första avsnittet av Dexter, och är så fast.

Ska förklara varför sedan.

Och så det här:

Gillar när folk namedroppar geografi, kanske gatunamn specifikt, skriver om hur de går, via boulevard Haussmann osv upp förbi där och där, boulevard si och så; sneddade över place de la Concorde; låter så parisiskt, så 1800, så mycket flanör och kyffe i Montparnasse, linnekostymer av sommarsnitt och gardenior i knappålet.
(Och syfilis i blodet.)

En annan tanke, från igår,

.

för att bevisa min tes.

Innergårdarna på Huddinge sjukhus har så klara fantasykänningar, typ slutna, högmurade borggårdar med gräsglints i mitten.

Igår när jag gick förbi en, med en enorm stålskulptur i mitten, med vinklar som påminde om medeltida huvudbeklädnader, kom jag att tänka på omslaget till The Handmaid's Tale.

Och allt föll på plats.

Det kollektiva say what-medvetna

Är trött på bloggkoketterandet, även mitt eget, hur man väljer att presentera valda delar av sin person, sitt liv, hur man styr över klippningen, som i en dokusåpa. Allts - bloggar, litteratur, film, konst - yttersta syfte är väl att flerfaldiga och fördela den mänskliga upplevelsen; katalogisera, så att vi ska kunna försäkra varandra om att det finns andra som tänker likadant, ser världen på samma sätt. Förut var utgivningstakten en annan, nu har vi alla tillgång till samma referenser samtidigt, influeras av ungefär samma saker, formas på liknande sätt, och det vi inte har upplevt har vi läst oss eller iakttagit oss till. Och så originell är inte vår organism, eller våra hjärnor; tankarna blir marginellt olika. Alltså: när allt är så readily availible, vi är så informerade, är det som skrivs då giltigt? Behövs det? Behövs det ständiga bekräftandet av våra upplevelser? Vi tänker ju alla samma tankar, samma meningslösa tuggande, om och om igen, och vi vet att det är så.
Allt ter sig så urvattnat, och här sitter jag ändå, och gör saken värre.

Ready for bed

.
Natti.

tell me that ya feel the same

Kom just hem och allt verkar så mycket bättre nu.
Och tonåringarna på bussen hem var så vackra, de vet inte hur vackra de är, hulliga och smallemmade på samma gång, i fula JC-hoods och Cheap Monday-jeans, med en sprinkling av acne över kinderna och just den där bruna tonen som finns under somrar med ena benet kvar i barndomen.
Hade Ramones Baby, I Love You i min Ipod, non-stop; så bra. Förra sommaren med.
Det kallas uthållighet.
Är kär i kvällen igen.

Regn # 632

Väntar på att bussen ska ta mig härifrån.
Tänker på det här med kosttillskott.
Har några nya förslag.
Mitt Val Gerontofil.
Mitt Val Koprofag.

Ni ser hur det är fatt, jag behöver verkligen hjälp.

Lanvin

Lanvins höstkollektion, herr. Så snygg.
(Till och med en choirboy i lila fanns med.)
Vill ha ankelkorta låggrenade byxor i gabardin, tobaksbruna, fast kvinnliga. Vill att det ska bli höst.
Är det en rimlig strategi att ha när det är 24 grader varmt ute?
Vermodligen.
Borde jag läsa på om acceptans?

deep in the heart of me

Finns så många människor jag hatar, men som jag inte kan skriva om här, tack vare allt jävla tjafs om näthat. Men ändå:

• Teatermänniskor runt trettio, alltså thespians

Men inte alla, bara p-störda narcissister i ful trikå som arbetar med blicken även utanför scenen. Jag kan namnge några stycken.

Jag tror kanske att jag behöver någon form av näringstillskott.

on the ledge

Ser småbutch ut idag. Uppkavlad t-shirt, eftersom jag klipper häcken (rostig sax). Min mamma är här, envisas med att rensa kirskål och staga upp pioner, jag störs av hennes närvaro, känner öststatsaggressiviteten genom väggen när jag skriver det här. Finns så mycket jag skulle kunna berätta. Men jag avhåller mig.
Det finns en typ av schersmin som doftar Wrigley’s Spearmint. Den sorten har jag inte här, men den fanns i Kransen, utanför vårt sovrumsfönster. Den som finns här har blommat av sedan länge och gör så att man fastnar framför busken; man inte kan sluta dra in doften, blir gul på näsan av frömjöl och får små, statiska pupiller innan man tuppar av.

Human remains

Måste hinna så mycket idag och är helt slut. Sover för lite, är för ful.
(Finns sötare djur än mullvadar?
Velourpäls och stjärnnos och stora labbar.)
(Jag behöver en månad på sanatorium i Uralbergen, tank om jag börjar hänga på Cute Overload, då måste ni ingripa.)
Detta förfall.
Det överrumplar mig.

um-be-rella

.

Fortfarande regn. Om det här vore jag, skulle jag sedan vilja gå runt hörnet till ett fik. Innan hade vi varit på museum. Och det var sent åttiotal, och vi skulle tjuvröka taxfreeköpta Marlboro 100's i regnet. Och vi skulle just ha fyllt sjutton, men det syns dåligt här.

Cover

En låt Morrissey borde covra om jag fick bestämma: I Touch Myself med Divinyls.
De var nastily unsettling på pizzeria-vis: hon såg ut och lät lika andlös som en rödfärgad Lena Nyman (inget ont om Lena) med alkoholsmala pinnben och cushioniga tuttar; han som en urholkad heroinist. Men låten är bra, och ett genusshift skulle göra den så mycket mer intressant.
Föreställ er ångestbröl och falsettsång, koketterande och sladdpiskning, med lätt rockabillyackompanjemang. Fast han kanske hade fixat det bättre runt -94, innan höftledsproblematiken satte in, medan han fortfarande kunde rulla runt och gå ner på knä och blotta sitt hjärta.
(Eller kanske tidigare ändå; guldskjorteeran, typ -92.)

Persian kittens

Mitt i det som pågår, triggar en tur förbi spegeln som står lutad mot vardagsrumsväggen ett minne: av en väninnas pojkvän för länge sedan, den mindre obehagliga av de två riktigt obehagliga hon haft. Han talade långsamt och såg ut som en blandning av en långhårig gammal kärring (dement) och Jack White (inte klädmässigt).
En gång var vi ute sent (vi var tjugo, han äldre), och jag sov över på en madrass (överenskommet innan; han följde oplanerat med), och försökte förgäves stänga ute suction-ljuden och salivslaskandet som fortplantade sig genom lägenheten. Nattbussarna gick inte och om några timmar skulle jag vara på en föreläsning på Filmhuset. Jag tänkte att de skulle låta bli. Jag tänkte att det skulle avta.
Jag hade fel. De hörde hur de gick upp, och efter ett tag också hur köksbordet rytmiskt stöttes mot väggen.
Så småningom somnade jag.
Jag minns att jag på morgonen nekade till bondbrödet hon skar upp på bordskivan, jag minns hans debila triumferande leende bakom glasögonen och den matta, toviga hårgardinen.

Vad jag försökte säga, innan jag förlorade mig i alla minnen, är att mitt hår ser ut som hans, och att jag borde göra något åt det.

En sak till, Matte:

Threesome-yoga, alternativ fyra:
d) en ung Rod Stewart + Cate Blanchett med kolorit som den irländska flaggan, dvs vit hy, rött hår, gröna tänder

Nä, förresten. Inte valbart.

Making your mind up

Matte R. klagar på att jag är slö med uppdateringar . Det påverkar hans jobbsituation. Jag instämmer. Alltså M, fundera över följande:

Helst ligga sked med:
a) Adam Ant
b) den venetianska dvärgen i Don't look now
c) Claude Montana

Helst bo fem år i ett mangroveträsk med:
a) Donald Sutherland (som rollfiguren i 1900)
b) Parker Lewis
c) Brigitte Bardot (nuvarande inkarnationen)

Helst gå på erotisk threesome-yoga med:
a) Annika Sundbaum-Melin + härligt långhårig hårdrocksman (inkl. Torshammare)
b) Bill Wyman + han den lille dansante i Boney M/ James Blunt
c) Sasha Pivovarova + Vlada Roslyakova

Jag tycker att ni alla ska fundera över de här frågorna, noga.
Alltid är en bra tid bra för självrannsakan
Fler queries sedan.

Wayfarer

En sak till, vet ni vad jag är jävligt trött på? Vitbågade Ray-Bans.

Förlåt, hörni. Jag skriver allt så snabbt nu, dagen flåsar mig i nacken, det är därför det blir så kackigt.

Och det är så skönt att det regnar idag. Ni vet, te i soffan + bok.
Haha, skojar. Life has a way.

let's have words

Jag köpte svenska pocketversionen av Joan Didions Ett år av magiskt tänkande i Pressbyråkiosken där jag rände igår - de hade ett erbjudande - för att ha något att läsa på bussen hem (det var en sådan där med sätena vända mot varandra så att man är tvungen att ha ögonkontakt, och redan på busshållplatsen misstänkte jag att en rödbränd person med shortlong hair försökte att bonda. Han stirrade med påverkade pupiller och höll munnen öppen som för att säga något, trots att jag hade solglasögon. Jag orkade inte vara vänligt avvisande, utan bestämde mig för en rustning i bokform.)
Hur som helst. Jag tror att jag har några saker att säga om den.
Nu måste jag duscha, ska iväg på något unspeakable.

Breakout!

Hydrabase / Right side of the river har stängt ner sin blogg, så jag klagar och gnäller här i stället: du är sorely missed redan. Jag är chockad. Men jag accepterar, motvilligt.




Försökte hitta en perfekt video till dig, fick frontallobsförlamning, så det får bli den här, som ett slags frigörelseanthem.
Love, och jag tänker ge sminkslynorna på MAC hell för det här. Jag håller dem ansvariga.

Betong

Skrev precis av mig lite i ett mejl till någon som gjorde mig glad idag; det finns saker jag inte kan skriva om här, som rör andra människor på ett specifikt sätt. Det skulle bli utlämnande och gränslöst. Förstår ni?
Jag kan snudda vid dem, försiktigt, och säga att jag tror att allt kommer att bli bra, att livet inte är statiskt, och att skeenden faktiskt ersätts.
Jag kan skriva om Huddinge sjukhus' arkitektur, om hur brutalistisk och befästningslik den är, hur kajorna eller kråkorna eller råkorna sitter på taket som korpkusinerna på Towern.
Och hur ihopkopplade vi är av det som äger rum bakom betongen; dödsfall och födslar, alla känner vi någon som gjort det ena eller det andra där, och HS är porten.

Sommar

Vet ni, saker är förvirrade nu: någon jag tycker om har det svårt.
Därför blir det korta snippets av ingenting, som t ex att kassörskorna på Kvantum på midsommarafton hade artificiella blomsterkransar i håret. De såg förvirrade ut, som om de hade råkat fastna i gigantiska ljusmanschetter från åttiotalet.

T o m

hur jag postar mina inlägg kan tolkas felaktigt. Märker ni: hur en fobiker är aldrig fri?

Status

Har ingen som helst tankeskärpa just nu, tänker nonsens dagarna i ända, fattar ingenting, har regredierat. Förstår ni? Inget djup; botten lyser igenom.
T om mina skämt förvanskas någonstans mellan tanke och delivery.
Borde kommunicera via knackningar.

Skrattar åt

det här.

The Queen

Något helt annat: såg The Queen igår, somnade innan Dianas begravning. Förstod så långt verkligen inte hyllningskörerna. Vad är poängen med filmen? Att visa hur stofila och isolerade det brittiska kungahuset är? Hur de lever efter gamla regler och ett stiff upper lip-set of values, och hur svårt de har att anpassa sig? Hur orkestrerad en seemingly spontan sorgereaktion var? Så originellt.
Självklart tycker jag att drottningens reaktionsmönster var poised, osentimentalt och no-nonsense, fattar precis. Dessutom serverades hyperbola klyschor efter varandra -prins Philips kliniska tjafs om tolvtaggare, Tony och Cherie Blairs jämlika cosy-relation, spin doctors och bakomliggande smarta demoniska talskrivare etc - jag har sett Hallmarkfilmer på samma tema med större lyhördhet.
Ska ändå försöka se klart den för att verkligen vara säker.
Några saker dock:
Kunde de ha valt någon med ännu mindre näsa till att spela prins Charles?
Och Helen Mirren var ursnygg, drottningoutfitsen var ursnygga, det stålgrå, ondulerade håret till duväggsblått siden och röda läppar. Känner för att fixa frisyren och ringa till mamma och tigga hennes pärlhalsband.
Fast det kanske vore bortkastat här.

Först

Det finns så många saker jag skulle vilja säga just nu, men de rör människor omkring mig på ett sätt som inte känns ok att diskutera. Varför skrev jag ens det här då? Vet inte; halvbikt.

Sunday, lovers.

Efter att ha bankat recklessly på tangentbordet funkar det igen, jag är ingen nät-Ellen James:are längre, men jag vet verkligen inte hur länge det varar. Jag kan inte ens logga in på min blogg när g & h inte funkar. Så att ni vet.
Nu lite random saker jag känner att jag vill få ur mig, men som jag inte pallar att knyta ihop eller resonera vettigt kring:

• jag såg ljusrosa bondpioner och klarröda rosor i en rabatt mot en grå putsvägg häromdagen; såg ut som en japansk sidenmålning, och gav mig en sådan startle att jag känner att min transformation till linneklädd person med Torun Bülow-smycken på temaresor till vad heter den nu, den där vita trädgården Sackville-West:arna anlade osv, finally har börjat
• jag såg en tunn, blonderad kvinna med öststatshudton och midjekort täckjacka i pärlemorpoplin på Shitty Gross häromveckan, på en av sommarens hittills varmaste dagar. Jag undrar förtfarande om hon var a) förutseende inför kylan därinne b) anorektiker c) rumänska
• jag tycker att Eric Mabius i Ugly Betty är lite söt, har tyckt det ända sedan han med naken överkropp var recipient för sin flatgirlfriends attentions i första säsongen av The L word. Och han är lite lik någon jag en gång var kär i. Men: visst känns han gay? Eller är det bara jag?
• (Sissinghurst, naturligtvis.)

Zeitgeist

Ska se en film om en bro ikvall. Eller: en film om sjalvmord, sa _ar en da_ efter midsommarafton. Nu funkar inte bokstaverna mellan f - j på mitt tan_entbord i_en. Vad ja_ försöker tala om ar att ja_ ska se T_e Brid_e. Det __r ar ett tecken. Få se om ja_ kan lo__a in på min mejl, eller ens __r.
Varför kanns det _ar typiskt? Varför försöker ja_ ens förmedla nå_ot? _ur störd får man bli?
(Den nast sista bokstaven i alfabetet funkar inte _eller.)
Rubriken _ick bra att skriva. Ja_ _ar ett virtuellt talfel. _ur talande ar inte det?

Sassafras

.

Letar efter Louis Malles Pretty Baby, vill se om den, minns inte så mycket.
Är - helt unrelatedly - stuck vid amerikanska södern igen, klichébilden: Georgia, Louisiana, träskmarker, ruttnande verandor, inbreds, Midnight in the Garden of Good and Evil, spansk mossa, vodoo, horhus, sjabbig-gentila kreoler. Ska försöka hitta Karma Chameleon-videon på Youtube, som snabbfix.

På Lenox Av

Jag har - av vissa - mobbats, skymfats, blivit behandlad som en untouchable för min When I Get U Alone-faiblesse i alla år (2003 & onwards). No more, säger jag. Jag står för vem jag är.
Det är så här jag tänker cykla på min fula nostalgidamcykel genom villaområdet upp till gamla Konsum för att posta brev, eller kanske när jag svänger förbi bibblan, för att njuta en snabb heart-to-heart med biblo-Garbo. Ska öva på sadelhoppandet och hårkastandet och ta min revansch. Ska stå och göra otåliga dansrörelser med uppfordrande handgester, vänd mot dörrarna på soprummen, eller i lånekön. No more loonien i outskirtshuset.

Oye, Caliban!

.






Några av dem som kommer. Rudy Nureyev ser lite ut som Boone i Lost här.

Jaha: över pucklen. Äntligen mot mörkare tider igen. Och även om årets midsommar gick överraskande bra har jag börjat planera för nästa år.
Jag föreställer mig en liten get-together.
Förutom den vanliga crowden (Francis, Edie osv) tänkte jag bjuda:
Norman Bates, eller om det inte går: Anthony Perkins
Carmen dell’Orefice
Cecil Beaton med crowd
Tony Curtis (ung)
Syskonen Sitwell
Joe Orton
hela possen kring Paul & Jane Bowles

Oliver Reed
Sarah Stockbridge
Siouxie Soux
Adam Ant

Andy Warhol
Joe Dallesandro
Candy Darling
Pete & Kate
Debbie Harry
Jerry Hall
Janice Dickinsson
David Hockney

Quentin Crisp
Kendra Wilkinson
Jean Shrimpton
Morrissey
Leigh Bowery
Terence Stamp
Gloria Vanderbilt

Sophie Ward (ni vet, i Roxy Musics Avalon)
Howard Hughes
Maggie Smith
Vivienne Westwood
Karl Lagerfeld
Orry-Kelly
Marisa Berenson
Jeffrey Eugenides
Diana Vreeland
osv, ja ni vet: alla, jag orkar inte räkna upp, orkar inte tänka ut, ni får fylla på.
Alla från Performance, alla från typ Barry Lyndon osv, alla konstnärscliquar, författarcovens, hamnkvartersslödder, Hamptonska richbitches, Southern whoremongers there ever was; alla som var i Berlin under mellankrigstiden; Paris på femtiotalet, New York på sjuttiotalet; London på åttiotalet; Marocko tredje kvartilen last century. Alla oldy-woldy gamla hags, biddies, crumpets, alla fab ever.

Det kommer att finnas artonhundrahundra lådor skumpa, ostron i badkar fyllda med is, annat.
Vi håller till i ett gammalt hotell någonstans; trashigt, lagom många rum, lagom många toaletter och skrymslen, en Fitzgeraldträdgård utanför med kulörta lyktor i sidenband, en orkester i skuggorna, servants to die for - handsome rentboys med stiletter gömda i strumporna - någon kommer att fattas, någon kommer att dö.
Ni kan välja detta. Eller att skåla vid ett blåsigt långbord någonstans, och känslan av att ha hamnat fel situerad någonstans mellan magsäck och strupe.
Ni får gärna fundera lite.

Jag har inte Photoshop

.

på den här datorn, men väl Paint. Och jag är tretton år gammal, men den är så irriterande och jag behöver en ventil.

Nu ska jag göra om Mia Törnbloms "Självkänsla nu!" till "Rektoskopi nu!".

(Och "Anafranil nu!")

Jag är kär

.

Slöstirrar på Girls of the Playboy Mansion, tittar aldrig på teve, igår och idag är ett undantag, men jag måste säga det; jag älskar Kendra. Älskar, I tell you.

Jag tror att hon är skitsmart, legally retarded my ass.

Jag fortsätter

Är tillbaka nu, kort, ska snart iväg igen, men: det här med hudtoner och hudtexturer. Har på sistone omprövat en del sanningar, som tex att rödfärgat hår och solbränna inte går ihop.
(Nej, det har jag naturligtvis inte. Resultatet är fortfarande mosslik/Norrköpingsfrisör med fräsiga glasögonbågar.)

Däremot såg jag en rundhyllt kvinna runt trettio på Kvantum som gled runt med shoppingvagn och rosablommigt linne och förmanade sin afrikanske make. Det kunde ha blivit Duane Hanson, men hon hade inga flipflops, och nu till det viktigaste: hennes kolorit var sublim. Jag vet inte om hennes rundhyllthet hjälpte till, huden såg upplyst ut underifrån, om det nu kunde ha varit underhudsfettet, hon såg i alla fall juicy och plump och scrumptious ut ut, inte förtorkad och förvedad ut, som medshopparna. Hon var rödhårig, och åt bourgognehållet snarare än morot eller strawberry, ni vet, nästan vinröd (absolut artificiellt). Och hon hade varit ute i solen, bränt sig lite, och var nu vitrosa, med en pale expanse av fräknar över ryggen, men allramest vitrosa och helt undistinguishable från linnet hon bar.
Det var hur snyggt som helst.
Nu måste jag iväg igen. Och jag har inte ngn form av autismspektrumstörning. Däremot är jag undvikande, fobisk och tvångsmässig.

Uppdatering
När jag talar om rödfärgat hår och solbränna talar jag om flaskvarianten mot naturligt ofräknig och jämnbrun hud. (Och mosslikssyndromet progredierar i takt med stigande ålder. Väl bibehållna 20-åringar kan accepteras.)

Här

.

En bild att tjusas av så länge. S'Express såklart. (Mark Moore hör f ö till gomspaltsskolan lookwise. Ni kan föra in det i era noter. Tillsammans ska vi kartlägga mänskligheten.)

En fin tanke

Förstod ni något av förra inlägget? Förmodligen inte. Jag sover för lite, räcker så.
Nu vill jag tala lite om hudtoner. Det finns inget som fascinerar mig mer (förutom hudtexturer och hårtoner och -texturer, ögondito, muskel- och fettfördelning, skelett, benstruktur. På ett icke-autistiskt sätt).
Såg nu att jag måste iväg, så vi tar det om en stund. Küss.

Gone bitchin'.

Började dagen med en sedvanligt riveting morgonmanöver: lyfta ut en spindel ur badkaret, en mellanstor.
Nu ska jag försöka förklara något snårigt och halvsmält.
Det finns bloggar som är så irriterande: fyllda av falsk blygsamhet och regular guy-ness (genus irrelevant), och som kan bli addiktiva att läsa, just därför. Där schysst sensitivitet är det som presenteras på ytan, men där en lätt självgodhet är klistret som håller ihop meningarna ( min blogg, säger ni, jag hör er). Det kan låta ganska attraktivt, eller hur, men jag menar det inte så; jag menar bloggar som känns ensidiga och samtidigt självförhärligande på ett stagnerat ”äsch, inte ska väl jag”-sätt (återigen min blogg, säger ni, men jag väljer att inte lyssna). Helt enkelt folk som aggressivt vaktar myten kring sig själva och de egna åsikternas suveränitet. Resultatet blir trögt och odynamiskt. Och jag talar verkligen inte om bloggar som är neurotiska, intelligenta, fabulösa och intresserade, som mina fyra-fem absoluta favoritbloggar.
Grejen med de här smygself-lovebloggarna (vilket alla bloggar är, jag vet, om man boilar ner det, bara att vissa är smygigare än andra) är att de ändå kan vara bra, t om jättebra. Bara irriterande ibland.
(Dessutom är jag trött på flockmentaliteten; på åsikter och röster som uppfattas som fritänkande och tillåtande, men som faktiskt är rätt bajsnödiga och inskränkta. Men det spar jag till en annan dag.)
Återigen är det här ett inlägg ni kan bortse ifrån, jag vill inte bli beskylld för näthat.
Eller missunnsamhet, jag uttrycker bara en åsikt. Och jag står fast vid den, även om den fluktuerar.

Peter Lorre

Och M på tvåan. Har för mig att den var konstig, chilling och märkligt upbeat på samma gång. Fast jag var tjugo; upplevde man inte att allt var så, då?

the best of days

Jag är delusionally snygg nu. Vinsquashade läppar och tänder, snurrhår, gick åt fel håll när jag skulle hem. Helen Mirren och Jeremy Irons på teve, gerontofili everywhere, in my life too, soon. Det blir till att flytta till Österlen, mogenkärlek och linnebyxor, Ermst Kirchsteiger och solbrända fötter. Fast jag vill ha allt nu. Jag är lite full.
Plötsligt föll en jordglob ner, någon gillar inte det här uppenbarligen. Ska börja med Wicca, eller hur Alice? För att uppnå våra extensiva livsmål? Hångla med X och the King of patentstickning?

Tänk vad jag kommer att hata alla dessa inlägg med slarvigt anglofilt språkbruk sedan. Skämmas och yvas.

Ännu en plan

Apropå det, så såg jag en tjock kvinna i sextioårsåldern igår som var ute och promenerade längs cykelvägen med sin kepsförsedde make. Hon såg ut som Gena Rowlands. Jag vill se ut som Gena Rowlands när jag blir gammal; stort, välfriserat hår, italienskt nästan fast ändå WASP:igt; Veronica Lake på en sextioåring; Maria Wine fast utan all the bitterness. Bara perfectly composed med a impeccable shade of lipstick.
Min exman ska se ut som Rhea Perlman, dvs liten, förkrympt und so weiter.

Human toil

Och varför tar alltid allt smink slut samtidigt? Touche éclat:en är slut, min favvo-ögonpenna, the lot. Plus att det finns andra grejer jag vill ha och behöver. Orka handla. Jag motsäger mig själv i vartannat inlägg ungefär, märker jag. Konsekvens, herregud.

So

Det är något fel med laddningen av sidor från mina direktlänkar; får inga uppdateringar. Prövar att googla fram sidorna: funkar. Det verkar ändå bara vara en sida som är affekterad, och då bara från den här datorn.
Måste packa upp min nya, är ridikulös i mitt undvikande.

Och ändå

är jag kinda full av love. Ni vet: livet.

Att sylta och safta

Hade tänkt skriva något nostalgiskt, har känt mig vänligt inställd på sistone, men eftersom jag är arg nu tänkte jag passa på att spill my guts. Känner mig ändå mindre fuming redan, efter bara de här orden, mest lågfrekvent irriterad, passionen i den riktningen finns helt enkelt inte längre. Och kanske mest irriterad på mig själv, min förlamning. Jag respekterar inte mig själv just nu, är låst i en situation av egen fri vilja. Men passive-aggressivemopandet triggar fireworks i mig . Vi är ju skilda. Och jag vet att det är skitfult av mig att gnälla så specifikt om ett trait, so beneath allt, men jag är så trött. Vi delar ju fortfarande business, är inte helt frikopplade än, kommer aldrig att vara det heller. Det här bickrandet om praktikalier, det är som när vi var gifta. Vi borde ha kommit runt det by now. Jag ser allt tydligare vilken disaster vi var för varandra på det sättet – det är ingen efterkonstruktion, jag är extremely grateful för annat – och hur svårt det kan vara att bryta mönstren. När huset är sålt och allting avklarat borde vi inte ses på två år eller något. Seriously.

Jag, en daredevil

. Funderar på att börja med scrap-booking. Har en del material.

Fun and games

Har varit förlamande trist lately, helt oavsiktligt, känner mig bedövad av min egen tråkighet. Ska bättra på upplevelsen genom att titta på Dahmer nu. Det finns något sorgligt och heartwrenching i storyns yuckiga mitt; fick åtrådda psykiatripapers (dvs non-gore) om fallet av en vän som förut gjorde utredningar på rättspsyk. Försökte beställa Joyce Carol Oates' Zombie igår, men den var slut överallt; fanns på tyska och begagnad (men de luktar alltid rök, påstår individer i min närhet, så jag lät bli). Autismfrågan intresserar mig. Undrar varför.

Kan någon ge mig B12-shots? Bitte?

some sweet self-lovin'

Det är inte konstigt att småungarna förgås av passions; de är ju cubs, det hör till, det är så jävla mycket konstigare när vuxna gör det, mer exhilarating och hoppingivande, att de inte lagt sig till med just that-attityden, och med det menar jag inte de som ännu förvaltar ungarnas upp på barrikaderna-ethos, det politiska engagemanget (även om det är också är bra), folkölet; utan förmågan att schema, drömma, hoppas, skämmas; intensivt och numbingly, att slitas mellan vuxenhet och ansvar och samtidigt känna hjärtat krampa av längtan efter något mer, att erkänna det, och att älska det hos sig själv istället för att förpassa det till en bortglömd fleshskrubb någonstans och sakta låta det självdö. Och jag menar inte unravelling at the seams, de som bara är den ena sidan; gycklare, narcissistiska teaterpeople, härlig kollektivism och andra freelovers, nej, ett visst mått av inskränkthet är ett krav. Och jag talar inte heller om media-tochy-feely. Jag talar om en inre skillnad, en valbenskorsett som håller tillbaka magman. Jag talar naturligtvis om mig själv. Och om er.

Ni kan bortse från det här inlägget också om ni vill, ni har min blessing. Jag är inte säker på att jag är helt lucid. Jag låter galen och D.H. Lawrence. (Eller kanske rentav T.H?)
Men jag förväntar mig botgörelse straight after mass on Sunday. Sakristian. Var där*.


* Ni som är bortresta eller otherwise engaged kan i efterhand repenta själva, efter eget godfinnande. Det är ok, för den här gången.
Stänger ner browsern nu. Det här har gått för långt.

I natt

drömde jag...skojar.
Jag drömmer inte.
Men jag brukar puckelryggad klättra på grannarnas tak och spela xylofon på deras takpannor.
Nu lägger jag av, jag är inte rolig, men jag kunde inte låta bli tangentbordet.
Har panik över att jag har ont i handen, det är lite som att förlora talförmågan.

the best mind of my generation

Den är borta igen, min trolösa hjärna, kanske har grannarna snott den till de onämnbara sillinläggningarna i midsommar. Jag ska ringa på och fråga, men först ska jag Baby Jane:a min look lite, öva några danssteg.
Jag föreställer mig den konserverad i salt och socker och lagerblad, en guppande liten bobbin i en stor glasburk, right at home.
Var är mitt röda läppstift?
Jag tror att jag ska deklamera Howl för dem också.
Eller, jag vet inte.
Jo, de blir nog glada.
Ska se om jag inte kan hitta min trasiga elhäcksax också, som rekvisita.

so last season

Jag stall:ar, borde göra grejer, men grips av tvångstankar kring att vilja se något med Hasse Ekman (fast det ju i såna fall hör bleakvåren till).
Känner mig kluven, hela grejen känns väldigt personlighetsfrämmande.

Och

jag har en microkvissla på ena läppuckeln (ett sånt bril motbjudande ord; amorbåge låter för Zarah Leander), vilket praktiskt taget gör mig till tonåring. Är ganska snyggt, ser lite sorelips-hånglat ut. (Alltså inte coldsore, utan järnvägsbro + Manchester 1984.) (Fast det kanske är samma sak, egentligen.)

Still oberäknelig

Jag äter cocktailkapris just nu, och klockan är inte ens tolv, så säg inte att min youthful exuberance är gone.

Up at the Villa

.

Vi hänger lite i Tangier. Det regnar inte där.

Viktigt

Var inne på Perez lite och glodde och två saker slog mig:

1. Det är Anna Wintour Posh Beckham försöker likna
2. Angelina Jolie klär sig extremely damigt, nästan lite flatdamigt; Jodie Foster, Ellen osv; sidenblusar, skräddade vita byxdressar, slacks och herrskjorta; Dietrich och Hepburn (the K variety). Good for her, men man skulle kunna byta huvud på henne och Carolina Herrera och vara non the wiser

Och

måste verkligen öva på skrivteknik, har asont på utsidan av handen, åt lillfingerhållet till.
Är bara för lat.

This aging business

Jag har tappat driften att konsumera; känner inget behov av att införskaffa. Saker kan göra mig lätt mentalt upphetsad, men inte tillräckligt mycket för att vilja köpa. Jag tänker att det säkert kommer något annat – ännu mer riveting – sedan. Mest beror det på min situation, att jag inte vill köpa något innan jag flyttat, inte samla på mig mer stuff. Jag vill välja saker jag verkligen suktar efter, utan att de är tainted av tiden här. Start afresh, även om jag vet att sånt är ganska mycket idioti. Förnyelse ligger inte i tingen. Men jag vet också att omgivningen faktiskt påverkar, och att jag vill ha en spick’n’span-känsla så gått det går ändå, nya lakan, nytt porslin. You know. Jag är primärt visuell.
Grejen är att min tappade lust till konsumtion sträcker sig till alla möjliga områden. Jag lallar oftast runt i samma par jeans och urvättade t-shirts, samma gamla uråldriga Stan Smiths, och I kinda like it. Jag tittar aldrig på tv. Det jag vill se, ser jag på datorn. Jag har ingen radio, väntar med det också. Dagstidningarna samlas på hög, att läsa dem känns som ett krav. Till höger om mig ligger en ID och en Arena Homme + som jag inte vågar öppna av rädsla för att trigga ngn slags känsla av att gå miste om saker. Rubbat. Men mitt liv är så mycket on hold. Jag är bara rädd att det sedan ska ha blivit en vana. Jag hoppas att det inte är så. Eller är det kanske nu åldrandet har satt in på riktigt; liknöjdheten; tuggandet av samma referenser, återbruket av samma look, vägran att pröva nya infallsvinklar.
Delvis gillar jag den utvecklingen, embracar absolut åldrandet, det är attraktivt med tyngd och lite lagom tröghet, men det måste finnas briljans ibland; blixtförälskelse, upptagenhet av en ny idé.
Böcker vill jag faktiskt köpa, har listor med titlar jag ska nätbeställa, eh, sedan. Jag har alltid haft tendenser som denna, i perioder; skänker regelmässigt bort åtrådda oanvända kläder jag skulle ha ”sedan”, för när jag står där på morgonen blir det oftast ändå de plagg som kroppen vant sig vid; kamouflage på ett sätt, inte pga feghet utan av bekvämlighet och lättja. Och någonstans egentligen också för att no-nonsense fruntimmer som Jane Goodall, eller kanske gråsprängda barska behålösa skulptriser i förklädesklänningar med lerstreaks på kinderna, alltid har varit mitt ideal.
Saken är den att jag gillar att skita i saker, känna mig ofjättrad, men jag vill ha en jämvikt, inte slå över helt åt eremithållet. Inte figurera i nästa upplaga av De ovanliga helt enkelt.
Jag vill fortfarande förföras av rushen det nypptäckta kan ge.

Skin trade

Häromdagen, på vägen hem, bestämde vi oss för att svänga in på sidovägen, den som leder till ett område av gamla hagar, åldriga telefonstolpar och nybyggda kataloghus. Vi letade efter ett särskilt, som vi inte hade adressen till, utan bara fått beskrivet för oss. Vi skulle inte hälsa på, bara inte åka hem än.
Det var som att åka genom en krisenklav; känslan av kåkstad är så rampant på såna ställen; gamla villor där vassmattor och hönsnät tittar fram genom putsen, de nya i målat trä som ligger så tätt, överdimensionerade för tomtarna, och trädgårdarna är ofärdiga, det bidrar säkert, de nyutrullade grässtripsen är för ljusgröna och tillfälliga än.
I alla fall, vi körde där, och det minde om förr, när vi delade en plan, och jag tror att vi båda ville låtsas lite; reta minnet med de bästa stunderna, porra lite i nostalgi, följa de invanda rörelserna. Men hans bil var så ny och sleek, och lukten var helt fel.

Karl Lagerfeld

.

Hur fabbig är man inte om man heter Karl och döper en extra gulfärgad parfym i drickflaskemodell för Liquid Karl? Liquidd Karrrll.

Så att ni inte glömmer.

When Smokey Sings

Tänk så här idag:



Det tänker jag göra.
(Notera: det snygga korta, blekta håret på tjejen; det blå åttiotalsljuset; Tippi Hedren-scarvesen på kören. Och Martin Fry's slighta mun-assymetri, som berör mig på ett sätt som är svårt att förklara.)
Och låten är så så bra.
(Och herregud: Chanelgitarren. Hardcore.)

sweetness

Jag äter körsbär och känner mig orolig; kär i kvällen (förlåt, det har hänt nåt med mig, avert your eyes om ni är känsliga, jag borde vara gnällig och maudlin och together, inte skriva såna glaring floskler; det är ett faux-pas - ett av flera på sistone - men jag kan inte stå emot just nu).
Det känns som om jag väntade på något, och kanske gör jag det också.
Det finns så mycket jag vill, förstår ni den känslan?
Och ibland är det i avståndet allt ligger.

en ovan känsla i hjärtat

Fick det här i ett mobbigt formulerat mejl från en snotty liten est jag känner, som fortfarande blir leggad på systemet (han förbereder sig i dagar, har Flickan med svavelstickorna som utseendemässig förlaga). Tack hr. R.
Och visst, hur kan man inte vara en sucker? Self esteem-issues plus att han ju faktiskt ser lite impaired ut, nästan som en onkel jag hade.

A, the spoiljoy, hade naturligtvis sett programmet i London och mumlade "aja, men det var inte lika coolt i verkligheten, han jobbade faktiskt professionellt innan, och så bra var det ju faktiskt inte", men jag låtsades inte höra; jag känner för att älska idag. (The non-creepy way.)

Mot Lorelei

.

En sorts morgon

Idag är en morgon då man borde ha vaknat vid fem, fyllt en termos med kaffe, hoppat in i bilen, vevat ned fönstren och åkt mot färjan. Sedan salt luft och sillgrisslor i en vecka.
Eller ännu längre bort, färjor nedåt; tyska gäststugefrukostar, hyrda lanthus i Frankrike, osaltat smör och nybakta croissanter varje morgon, värdens feta taxar och mycket yngre fru, och ett körsbärsträd om knuten. Ibland vill jag vara sjutton igen. Men inte lika ofta som förr.

En gång till

Någon frågade mig om jag ville resa bort, och I, du vet att jag hade det så gärna, men jag har bara inte råd att bli distraherad just nu, och vi som pratade biennaler och vin i vintras; jag followar aldrig through, men så småningom, jag lovar.

i would rather not go (b.t.t.o.h)

Det blåser så att takpannorna skälver och huset hoppar till, som om någon öppnar och smäller i dörrar nere i källaren. Och vallmon är tallrikstor borta vid de (förr om åren, men jag tänker ändå alltid på det när jag går förbi) kissbevattnade rhododendronbuskarna (grannen var trädgårdsmästare och delade med sig av helpful hints; de sedan länge bortrensade hallonen thrivade även på bajs har jag hört). Igår kväll, i regnet, slog mig det att det nog är sista gången jag känner schersminlukten här på M-vägen, sista gången jag skulle kunna ta in pioner i vaser och burkar och ställa på borden och pianot och brevid sängen. (Men jag gör inte det.)
Mina tonår finns här, min barndom. De senaste tre åren.
Det har varit ett bra hus, och älskat, men jag tror att det längtar efter något nytt.

Suav-e.

Lite lugnare nu, men i mitt kök har jag fortfarande en person som envisas med att

• flexa ut sina (vältränade och - det bär mig emot att säga det - faktiskt ganska fina) lår framför mig, prostitutkastyle, stående framför mig med ena foten på min stol
• placera sitt (kalsongskylda) skrev framför mitt ansikte
• diskutera sina märkligt situerade muskelbristningar
• hinta att jag bör företa en undersökning
  
  Sedan undrar han om jag vill att han ska baka en rabarberpaj.

Not quite serendipity

Ibland sammanfaller precis allt. Men det finns fortfarande starkt te med mjölk att tillgå. Och människor som man älskar. Och gomosexmänniskor som vill att man ska känna på sträckta senor i närheten av deras perineum.

Jag

tror att jag censurerar mig själv mer nu, när jag har vänner som läser vad jag skriver. Paradoxalt, det borde vara tvärtom, att det skulle vara lättare att skriva vissa saker (funkar inte så, jag vet, vet inte varför jag skrev så, men vill inte ta bort det heller; det är signifikativt för min förvirring).
Och det är hos mig skräcken ligger: att bli dömd, suckad över, avförd från listan. Kan man leva sitt liv så? Ja!
Nej. Alltså ska jag försöka skita i det, det här är ju faktiskt en anonym och ganska diffus blogg, och den är en outlet. (Och ni kan ju alltid låtsas som om ni inte sett mig in this state of undress, om det är för obehagligt.)
Förvirrad mess, men ni förstår, eller hur? Kissy, gomies.
Ska sova sedan.

(a trick of my own

Ska till Bois du Boulogne nu. Är det vad någon som äter jordgubbar med glass och grädde skulle göra? Tycker ni?)

(Tar med mig en vän. Bye.)

Perserverence

Fick just Hansenglass (handgjord, grädde & rabarber) levererad. Seriöst, vad är dealen? Varför gör ni så här?
Gasljus?

Den skökan.

Någons 55+analytiker hade bara fötter i sandalerna idag. Över telefonen hör jag: ”Kan du förstå? Hur horig som helst!”

Mer

Det är en speciell typ av finish som pågår här i villaområdena, jag är den battiga lonern i spökhuset. Välanpassade familjer med trampolin, och krukor på grindstolparna, de går ut, grillar, använder kläder med färg i, jobbar som jurister. Grupptränar på gym.
Kvinnor med lågt sittande, kraftiga lår på tränade bodies, spadar sig fram liksom. Borttränade tits, muskulösa armar i MQ-toppar. De rör sig målmedvetet, ser otåliga ut. Jag…lingrar.
Jag känner att jag måste rättfärdiga allt jag skriver. Varför då?

telegram

Drömde så där som man gör när man sover på dagarna; oroligt i smultna färger, i en död kropp. Väcktes av konstiga telefonsignaler och väntar nu på att någon ska komma. Blev sugen på att äta en nektarin, så då gör jag det.

Jag känner att jag måste få det ur mig

Jag trodde ganska länge att det var en myt med människor vars nationalism är så ingrained att de är övertygade om att all världens storverk är sprungna ur hemlandet. Sen träffade jag tant Alla, en av mammas surmulna barndomsväninnor. (Hela mitt liv har jag plågats av utrop som ”Alla hatar Toma!” osv, jobbigheten i att förstå om det är stort eller litet a som avses - vilket f ö ger mig tillfälle att berätta att Alla är mkt upptagen av sina tarmfunktioner.)
Alla hävdade en gång på fullt allvar att Ghandi nog egentligen kunde härledas till hennes eget peculiar brand av öststat, jag tycker att det är svårt att fortsätta att skriva om det ens, det blir som usel stand-up, så jag slutar. Alla är mycket medicinskt intresserad. Farmaka är the love of her life. Bättre med ett stolpiller för mycket osv, krämer, ointments, the shit. Hon ser balsamerad ut: rynkfri, mimikstel, vaxgul; luktar kemikaliskt. Hon ler inte tillbaka om man försöker skoja, byter bara blickriktning och replikerar med en unrelated fråga via mamma.
Alla är gammal historiker, om jag inte tar fel, vilket gör hela Gandhigrejen än mer anmärkningsvärd. (Men medicinerna kanske får henne att se världsvävens trådar tydligare.) Alla har på sistone upptäckt New Age, och är just nu övertygad om det förträffliga med pyramider. Hon har införskaffat flera stycken – i kristall - och placerat dem på strategiska platser i lägenheten. Hon uppmuntrar mamma att göra samma sak, skickar bevisföring i form av tidningsurklipp. Mamma svarar henne med omvänt öststatsresonemang ” hos oss alla pratade om sådant for femton-tjugo år sedan; ni är afterblivna där”. Dock har en av Allas superior knowledge-teachings fastnat: den om att hälla vatten från hög höjd, dvs hålla tekitteln i öronhöjd när man gör te och så där, eftersom vattnets fysikaliska egenskaper då blir så mycket bättre. Så nu letar en staunch östatsperson efter en kittel med extra lång snout, à la beduin eller nåt, vilket är jättebra eftersom hon knappt kan lyfta armarna högre än midjehöjd as it is. Så guess who’s gonna be appointed kettlekeeper? Mina framtidsutsikter ser allt bättre ut.
Enough gnassel; vaknade fyra, måste sova. Natti.

late night, M street

Sitter och väntar på att färg ska torka. Bokstavligen. Nordsjö Kärnmjölksvitt. (Mest marketable.) När jag flyttar ska jag ha åtminstone en smutsig vägg, det är det enda mina ögon dras till numera, är jag fast i träsket? Ni vet: en snygg. Bortpeelade lager av tapeter som ändå lämnat residues, mitt svarta kinesiska lackdekorerade träskåp mot det, och mina rostiga arkivhurtsar. Min porslinspudel. Böcker, papper, pennor, penslar. Och musik.
Just nu vill jag bara till min säng.
Medan färgen torkar - humidity - kan jag berätta att jag idag i comfortfoodgåva fått jordgubbar och Lindt av två separata caretakers. Vad är det jag har omkring mig; feeders? Just mat? Ser jag svulten ut? Hungrar mina ögon?
Eller vill ni något annat? Köpa min tystnad?
Ni har den.

pout on lip

Jag har haft en seg anslutning mellan tanke och talorgan idag; människor har sökt ögonkontakt, kommit fram och velat prata om stuff, och jag har stelnat och viftat lite med besvärad handled och sagt "jag tror att jag måste gå dit bort", och sedan hovrat i buskarna.
Det kändes som om de ville mig något.
(Och hela tiden kanske det bara var den lånade Benetint:en på läpparna.)

Och jag svär på att jag inte ens var i närheten av Brunkebergstorg eller så.

hand on hip

Hydrabase berättade att de har det varmt och fint hos henne också:



Och jag konstaterar att min exman har varit på båtutflykt igen.

Stendhal Syndrome

En person jag känner (vars ideala förspel är hemstickade bruna pullovrar) var i London i helgen och passade på att nippa in på Antony Gormley-utställningen på the Hayward.
Hon sammanfattade så här: ”Jag är så kass på att beskriva, men du anar inte; mitt hår såg helt gorgeous ut efteråt! Helt unbelievably gorgeous!”

Ska gå ut

Det är soligt idag. Alltså tänker jag nog använda SP15.




Bra låt.

I as in victory

Jag har en väninna som idag lagt lingering bitar av the past bakom sig, och jag vet att allt kommer att bli hur bra som helst.

I, vem ser det här ut som?

Just sayin'. Skojar. (Lite.)

Jag vet att du tänkte så här:

Men det kanske hjälper att tänka på den översta.

Dvs rätt svar: A) Ted Bundy

Jag funderar lite över demensutredningar

Jag fick salt & vinägerchips* igår av en aggressiv spansk person, och nu har jag ingen tunga kvar. Är det en acceptabel ursäkt för att slippa tandläkarens fingrar i min mun i morgon?


* Hemskt snällt, men jag tror att det har skett ett missförstånd; det var en flaska Mitsouko jag ville ha. (Helst i pumpflakong.)

Orientalism

Jag har solsting, eller något liknande. Och min senaste upptagenhet, förutom en annan, är eunucker. Jag inser samtidigt som jag skriver detta hur jag genom en twist of fate och samtidig noggrann planering har blivit allt det min östatsmamma hoppades att jag inte skulle bli.

Jag hittade en site som hette typ Eunuch.com: pure nonsens; kackiga porrnoveller om gay ballcrushing eller femdom (tänker absolut klaga). Lite överallt kan man också läsa irriterande, crappy fakta – kastrationsgrader, ni vet - och massor av sidor om indiska hijra, men det jag vill ha är emotionell hardcore; om upplevelsen av att vara emaskulerad och ”ofarlig”, att delvis stå utanför, men ändå vilja samma saker som alla andra, och då kanske inte främst i samhällen som redan är präglade av tydliga kastsystem med sfärer för tredje kön ( vilka ändå antar en kvinnlig social och sexuell funktion). Jag vill inte heller läsa maktredogörelser över eunuckchancellors eller om Anne Rice’ trashiga slashcastratos i Cry to Heaven. Fast jag vill ha pent-up thwarted doomed desire och lätt psykisk dysfuntionalitet.
Jag hittar inget som passar mina requirements. (Förutom kanske K.P’s blogg. Skojar.)
Jag tänker läsa Jason Goodwins deckare i alla fall; den verkar bra.
Men, nu till mitt huvudtrauma. I mitt sökande stumblade jag över en Angélique/ Fanny Hill-bok i haremsmiljö, på vars hemsida författaren publicerat uttdrag för att locka köpare. Jag småläste och, eh, fastnade lite. Eunuckbitarna (ha. ha) var inte uttlagda, och storyn erotisk, dvs sexet trist, puny och irriterande. Och ändå fastnade jag. Kan ni förstå?
Eller kanske Kan ni förstå?
Det här är alltså vad jag fyller min tid med.
Är jag Ernst Brunner?
Tanken känns rimlig.
Och jag är lite rädd.

late night copingstrategier

Grejen med att vara så anal som jag är, är att jag när jag börjar nyktra till känner mig indiskret för att jag har pratat om saker, när jag egentligen kanske bara ville vara yta, som att jag har avslöjat mitt diseasade inre, gett mig in i resonemang jag inte är säker på att jag ville ge mig in i och dessutom rökt två cigaretter - greps av existentiell panik, tänkte: I'll lose my looks, min mikrocirkulation har påverkats oåterkalleligt.
Men det var ljummet när jag gick hem och den enorma haren låg mellan äppelträden när jag kom fram.

Jag är mer stabil i kynnet nu,

lite som en chow-chow.
Jag är extremt tillåtande, jag är bara trött på friserade och synbart frigjorda kvinnoroller, som är precis det motsatta. Likewise mansroller. Likewise queerroller. Likewise härligt tokig bonhomie. Ni vet vad jag menar.
Ärligt uppsåt är en helt annan sak.
Audrey fforbes-Hamilton är mitt ideal.

I'm pulverized by this latest thing

.

And you should see my Shirley Bassey-do.

Transa? Jag tror att jag förstår. Ska fixa lite Rompun och lite paprika och göra ett försök.
Och du:

Mera hat

Gud vad jag avskyr Jules et Jim. Avskyr, avskyr, avskyr. Gud vad jag avskyr kvinnoporträtt i fransk film överhuvudtaget. Avskyr kookynessen och flickkvinnorna.
Av samma anledning har jag svårt för Breakfast at Tiffany’s, jag minns den på samma sätt – har bara sett den en gång – men jag skulle vilja krossa Hepburns Holly Golightly med ngn form av traktorappliance. Hatar kooky, naiva barnkvinnor. Hatar när man kryddar med lite klädsam skörhet. (Eller lite sexualiserad skörhet.)
Men det är bara för att jag själv alltid har varit en kärring at heart.
Fast jag gillade när de sjöng Moon River i B at T’s och jag gillar Jeanne Moreau.
Och ett franskt kvinnoporträtt jag vill se snart är mamman i Mon fils à moi, Sonen.
Kom på att jag också tolererar allt med Charlotte Rampling, och hon den där andra som ser nästan likadan ut, fast är några år yngre. Isabelle Huppert. De är tillräckligt vuxna och retentiva för att det ska bli disquieting. Inget jävla Jane Birkin eller Betty Blue.

to the manner born

Det slår mig så tydligt när jag läser mina blogginlägg hur tydligt kärringen i mig, den mest definierade delen av min personlighet, tittar fram. Det känns inte så kul. Men det är så det är.
Smugnessen, fjollkoketterandet, resten.

the smallest game

Hur svarar man på något man är osäker på att man har hört?
Förmodligen inte alls, eller hur?
Eller genom att skratta tyst.

Plötsligt: min barndom.

Jag växte upp i ett hem där könsorgan kallades för ”apparatur” respektive ”ounderlivet”.
Jag blev, med tillhörande knowing glances, frekvent upplyst om att folk - ofta nära släktingar - var ”virila” och hade ”en ordentlik app-a-ra-tur”? Och alltid per ”jag har hört att”, eller ”det var sagt till mig” eller ”förmodligen”.
Hur tror ni att detta påverkade mig? Eller, let me rephrase: är det konstigt att jag är sexualneurotisk?
Jag minns även andra oförätter, som att jag tvungen att smörja solkräm på min mammas rödbrända rygg när hon solade på baksidan av huset, under tvättlinorna. Jag tror att det var då jag bestämde mig för att bli vegetarian.

Thierry Mugler

Thierry Mugler har biffat till sig, ser jag. Kul. Fast han vill bli kallad Manfred nu. How...subtle.
Fast allvarligt: good for him; coolt att välja sitt liv.
Skulle vilja se en liknande bild på Karl. (Med bilhandskar, hårpiska, specs och mager strykhundskropp. Fatta fab.)

my big break

Jag har haft en hideös dag, med ett vackert slut. Jag har varit så magnifikt galen, och med det menar jag inte kookygalen, utan tvättäkta bona fide nervöst sammanbrott-galen. Men jag har lagt det bakom mig nu.
Jag har dessutom varit jävligt indiskret, sårat människor som inte alls förtjänade att bli sårade, varit feg, bitvis spineless, och bara plain rubbad. Grälat. Sagt att jag inte pallar att prata, anklagat. Tackat nej till grejer jag kanske borde ha gått på. Sabbat chanser. Och sedan på kvällen ringer vänner som är fabulösa, och som orkar höra mitt ältande och hulkande, och utanför fönstret ser jag hur en svart bil parkerar på grusuppfarten och så, vid halv elva, kommer någon som jag bashar för ofta med blommor och choklad och två byttor Baileys och jag snorar lite mer och vi pratar och han erbjuder befängda men snälla lösningar, och jag vet att någon väntar på att jag ska ringa upp – och jag ska göra det first thing tomorrow, och samtalet innan vi avbröt var en sådan tröst – och någon annan ringer två gånger från London fastän hon är förbi av trötthet – och som jag också ska ringa upp first thing tomorrow – och så plötsligt är allt hanterligt igen.

Jag vet inte hur jag ska säga det, men jag tror att ni förstår.

Och

Jag är så sötsugen att jag äter russin. Fatta tragiken i att överhuvudtaget ha russin hemma, eller borde jag säga patologin?

Grenouille

Nu ska jag berätta en yuckig grej om mig själv, för att visa vilket förtroende jag känner för er.
Jag älskar lukten av sommarsvett. Alltså inte armsvett eller någon annan platsspecifik svett, nejnej, utan mera typ sommarhud. Som huden på underarmarna luktar när den fått sol på sig en hel dag, lent och lite bränt och lite tvål och lite utomhusbadat. Som knark. Jag kan lukta i timmar.
Cherisha den här informationen.

Jag märker tydligt att analys vore bra för mig.

Om bla koafförer

Alla dessa påtvingade fysiska kontakter med folk jag inte känner, och som jag dessutom förväntas konversera - frisören - finns det verkligen inget annat sätt? Det är ett sådant genuint och förnedrande intrång på min person och mitt personliga space.

Jag känner mig redan så feeble och försvarslös i frisörstolen efter reprimander om hårkvalitet och on top av det måste jag utstå nesan att bli insvept i en kåpa som innan pimpats underifrån med tjock frottéhanduk runt halsen, vilket naturligtvis renderar mig ett knopphuvud (och jag är ändå på nära håll redan bekant med fenomenet och därför ovanligt tolerant) på rugbyaxlar, och sedan ombeds jag att utvecklingsstört följa efter bort till shamponeringsstationen.

Huvudmomentet: terrormassage med hårda knuckles i en spänd hårbotten med nacken i ett skruvstäd av felkalibrerat porslin; jag vill egentligen bara sparka upp mitt svarta fjollskynke, välta stolen och bevärat mumla en ursäkt innan jag ger frisören i dekonstruerat, grått söderwear ett kok stryk.
Istället pressar jag samman läpparna till ett ”mm” på frågan om det känns bra, och hon tolkar plågan i mitt jakande som total avslappning och njutning, upplever därför en positiv reinforcement av att behandla kunder skändligt, och kommer så småningom att introducera spetsfilade knogjärn i sin strävan efter optimal tortyrverkan.

Sedan klippningen, foliehånandet med snurrande värmelampa och sist föningen inför det orgasmiska avslutet: nackspegel och mitt väsande ”ja, jättebra, tack så hemskt mycket” innan jag som en rakad hund med renhorn skruvar mig ut ur salongen (efter en lenghty session på toan under trappen, där jag andas och föröker att fokusera inåt).

Min prestationsångest är enorm och varje frisörbesök kräver noggrann mental förberedelse; genomgång av eventuella frågor, plausibla svar etc. När det är över känner jag mig förlöst och accomplished, och nästa gång känns så avlägsen. Dessutom alternerar jag enligt ett givet rota mellan roughly tre salonger för att slippa en allt för personlig kontakt med mina plågoandar, och för att undvika en beroendesituation, dvs undvika att de ska bli ledsna om jag inte kommer tillbaka eftersom jag vet att de noga håller koll på mina comings and goings. Personer i min omgivning försöker övertyga mig om att de couldn’t care less, men jag är smartare än så; jag vill inte lägga någons liv i ruin.

Vad jag vill ha sagt, eller vad jag vill ha till stånd en debatt kring, är att det måste finnas ett modernare förhållningssätt för konstruerade situationer med taktil och ensidig kontakt; frisörer, tandläkare, läkare herregud; det måste finnas en rimligare väg än att ha en främmande människas händer i håret, i munnen och samtidigt lightheartedly prata om saker.

Och personer som frivilligt betalar för massage, för beröring utan att det föreligger ett reellt behov, är en anomali. Jag blir vimmelkantig av suggestion när folk talar om att åka på spa eller att gå till Axelssons.
Eller som en öststatsmatrona jag känner brukar säga:
”There but for the grace of God go I.”

Jag kräver closure. Nu.

ja det e ditt nya namn

Jag tror att Alex Schulman har planterat något på sin blogg, och det gör mig så ledsen. För om det hade varit sanning hade det varit magiskt. Mer kan jag inte säga, för jag vill inte sluta hoppas.
Men:
Bröllop
Skåne
Det Okända

Ett ord på vägen # 2

Jag tycker att snippa är ett skitbra ord, är trött på alla "guu va töntigt".
Skitbra.
Fab.
Fabu.
I want a snippa for my birthday.

Ett ord på vägen

De här sakerna:

"han var nog inte riktigt med på det, om jag säger så"
"svar:ja"
"svar:nej"
"låt oss säga att det kom ett antal överförfriskade tjejer in i lokalen"
"vad Henrik Schyffert är rolig"

är ett observandum hos de flesta individer. Jag vet att ni vet, men ibland kan det vara bra att påminna.

Över en natt blev jag fjorton all over, jag vet inte vad som hände, men det är över nu och jag mår bra igen.

This is the nightlife

Jag leker med tanken att börja i psykoanalys. Å ena sidan skrämmer upptagenheten mig, å andra sidan tänker jag att det för mig skulle bli annorlunda.
Hursomhelst har jag och A tillbringat kvällen med att ringa runt till analytiker uppsatta på en rekommendationslista, för att notera intrycket deras röster ger över telefonsvararen. Merparten har sedan avförts från listan.
Nästan alla har ålderdomliga telefonsvarare där raspiga band talar om att "det gå bra att tala in ett meddelande efter tonsignalen som ljuder". "Tonsignalen som ljuder" verkar vara all the rage fraseringswise i Stockholms analytikerkretsar.
Vi skrev lite stödord efter varje avprickat namn t ex
"nej tack. demens"
"trevlig, ancient lingo"
"ok tycker A, inte S; påminde om bildlärare som ville knulla"
"transa?"
"acceptabel, har tonsignal som ljuder"
osv. Sedan googlade vi, kollade födelseår och bilder; ska jag ha en analytiker som jag ska utveckla en obsession kring måste det vara ngn som kan se snygg ut iförd bussarong i mina fantasier, annars kan det lika gärna vara.
Vi åt ostbågar också, och jag gladdes åt mina nya Guatemalatillverkade grå espisar - as good as Margiela- som jag ska ha med vida och uppvikta gubbyxor i tunn bomull av låg kvalitet. De ser incredibly S/S 08 ut, och kostade nästan ingenting. Win-win.
A köpte ett par söta vita klackskor med svarta detaljer och läderremsknyt på, och jag tvingade henne, efter tröttande bjäbb och gnäll, att köpa vita nedvikta strumpor till; synd bara att hon tar av sig skorna i farstun hos analytikern, aja, hon får väl låtsas ramla eller nåt, eller fråga honom om han är fashionsavvy och kan ge henne advice. Han ba: "jau, jau tiycker jo att Walltöur fann Bäjrienduånck arr änn harrlig kjille. Ogg haänn dien ljille sum juör bäuddräukter i Nävv Juårkk, hann arr bräau hann mäjd."

På repeat

McAlmont & Butler Yes
Världens bästa torch song. Stråkar och falsett, och McAlmont ser precis ut som adopterade Lisa från Malaysia i min lågstadieklass, samma gracila benstomme och handviftningar.
Och hur kan man inte sjunga med hur högt som helst och förorättat knycka med axlar och huvud? Borde vara mandatory på skolavslutningar.

Min exman är snäll, jag är bitter

Jag älskar faktiskt min exman på ett sätt, jag har bara ingen annan* att basha.

* det finns faktiskt ingen annan i min omgivning med så litet huvudomfång.

Fancy - Slice Me Nice

Jag och min exman i huset sommaren 2005. (Jag har stayups, min exman en hård läderlook.)

Ess-ell-I-C-E!

Miss S.S.

Jag är tillbaka nu.
Hatar mig själv (men är också oförklarligt fascinerad av min gåtfulla och kultiverade person), but never mind all that, istället tycker jag att vi koncentrerar oss på Sarah Stockbridge, the epitome av åttiotalscool. Så snygg. Vivienne Westwoods darling och också med i den där Benny Hill-video-take:n med Blur, för Country House ( f ö regisserad av Damien Hirst och där också Matt Lucas från LB syns). Hon är den svarthåriga i mjölkpigeutstyrsel som senare sprattlar med benen i badkaret. Jag tror att hon intervjuades eller åtminstone syntes i ID eller nåt i vintras. Hon skådespelar nu.

Jaja. Ursnygg i alla fall.

Pour vous

Bxxxxx Juin 4 2007

Karaste vanner!
Befinner mig just nu i utlandet, langt harifran, pa ett exotiskt och glamorost stalle; palmer, unga svarta man i hoftskynken och sidenmoaré, champagne och absinthe, turkiska papyrosser i halvmeterlanga parlemormunstycken, ett stalle med hogt stallda krav på sitt klientel, dvs ett sadant stalle som min exmake definitivt inte skulle fa tilltrade till.
”I’m afraid we don’t allow heads with a smaller circumference than four inches, sir”

Jag är sa full, av intryck och och av hummer och ostron, granitéer, pistagetryfferade dadlar och petit fourer.
Jag tanker pa er. Er tid kommer ocksa.

Er karaste vaninna

S.

Ref. mot. 07.45
Sign. R. Hermansson
Avs. S. Kant, avd 5:4, Hus 2, Karsudden
Skickas utgående 09.00

kvällen

ska jag tillbringa i stilla kontemplation.

jag ger dig min dag

Idag har jag plågats av en skriande dödsångest. För att lindra den åt jag den Lindtchokladkaka (Lindor), som en vänlig själ donerade imorse. Det fungerade inte.
Jag känner dock att jag måste utreda min omgivnings tendenser att ge mig comfortfood, vilket är väldigt vänligt och jag uppskattar det mycket, men som ändå är något man brukar göra när någon är, hur ska jag uttrycka det, i n k a p a c i t e r a d; lätt förståndshandikappad, åldrig eller sjuklig. Kanske är jag allihop?
Jag vill å det bestämdaste dementera de två första. Den tredje: kanske. På ett estetiskt tilltalande sätt.
Fast brukar man sticka ner en påse Jumboostbågar i brevlådan hos La Dame aux Camélias?

Nästa gång vill jag ha en flaska Mitsouko och apelsinblommor. Och jag har fortfarande dödsångest.

jag ger dig min morgon

Vaknade idag av att Edy (min nubiska maid) väckte mig med våfflor, lättvispad grädde och starkt gott te, på sängen. Jag spillde lite på sidenbolstret men det gjorde inget. Med en smal långskaftad silversked åt jag sedan smultron ur en miniscule kristallbonbonjär – Edy gillar att skoja. Min mun är perfekt avpassad för sådana pleasures. I kopparbadkaret var vattnet redan upptappat; hett och doftande av de uppblandade persiska rosenbladen. Edy väntade med tjocka handdukar. Det kom talk överallt sedan, på golvet, speglarna, när jag med den rosettprydda sammetsvippan pudrade bort den sista fukten.
Så tillbringade jag min morgon.
Efter att jag nackstel rullat upp från min madrass och aggressiv släntrat ner i köket för att äta en bit paprika.

a drape for a skirt

Igår kväll fick jag av en mkt skuldtyngd person två olika varities av mandlar doppade i mörk choklad, kex från Fauchon, dyrt Assamte, dyrt Earl Grey, samt Roasted Spanish Almonds sprinkled with Maldon Sea Salt i en guldpräglad förpackning. Så gay. Jag har ätit upp dem nu och de smakade mögel. Men det var en rar gest. Mest njuter jag av kontrasten mellan omgivningens squalor och de luxuösa förpackningarna. Så gentilt att jag svimmar.

in my pet-palliated gown

Jag har säkert harpat om det förut, men det blev plötsligt så påtagligt och svårt att bortse från: jag vill kasta nästan allt här hemma, förutom de fem sakerna jag verkligen tycker om; är så trött på denna tröga röra av ruttnande junk som omsluter mig. Problemet är att mer än hälften är inte mitt, utan släktingars, exmäns (bättre i pluralform): provdockor, luftmadrasser, rickety telefonbord, projektorer, delar av ett matsalsmöblemang, sparade brevväxlingar; pure miss Havisham: damm överallt, besynnerliga nycklar som leder gudvetvart, någon dungeon i källaren säkert; kanske sitter ngn bortglömd emaciated gammal släkting i vinylhotpants där nere, och har livnärt sig på källarfukten och råttorna, herregud jag är så hjärtlös att jag inte ens orkar leta - och hur skulle jag sen förklara för min semledare på måndag att uppsatsen inte ens bär en skeletal semblance till en färdig produkt?

The Transformation of Mr Jacobs

Jag vill att ni begrundar de här bilderna på Marc Jacobs.
Jag försöker fortfarande att förstå.
Sedan vill jag att ni bestämmer er för vem av dessa ni skulle vilja ligga sked med efter ett riktigt svettigt grävpass i trädgården.

Inte så lätt som man först tror.
Jag borde kanske ha en liten pollmätare. (Och A, du kan föreställa dig de resp. versionerna med femtio extra år på nacken,)

wants

Jag har just nu the hots för marmor. Grågrön tjock marmor i kök, badrum osv tillsammans med hackig, trasig, blästrad, missfärgad, förmultnad betong, och pristine, handgjord tvål. Gulnade spetsgardiner. En kantstött mugg prosecco. Storm ute. Citrontarte i köket två våningar ner. Någon bankar på dörrkläppen. Jag blir förvånad - väntar ingen - men springer ändå ner, varmbadad, i raggsockor med blött hår; tar två steg i taget. Ni kan rutinen.
Den typen av marmor.

Så där, nu känns allt mycket bättre. Jag har fördelat min ångest i hanterliga bite-sized morsels.

i catch your drift, sir

T o m vädret hånar mig idag. Det är fulländat, för att kontrasten mellan mitt svarta förkrympta inre och världen utanför ska bli så tydlig som möjligt.

Tack; det framgår.

Morning glory

Sorry alla. Jag vet att några av er känner mig IRL också, och att jag inte borde göra så här, det blir obehagligt, för nära, jag vet, men jag måste få skriva av mig det yttersta lagret ångest ibland. Den blir annars så tydligt fysiskt förankrad, får kroppen att bli så påtaglig, får extremiteterna att rycka och spasma och benen att darra. Jag kan inte ens vagga fram och tillbaka, den slömjuka rytmen är olidlig och kväljer mig. Och ni vet hur grymma tidiga lördagar kan vara.

Jag har alltid varit usel på att slappna av; har alltid ogillat det. Eller är kanske hatat ordet jag söker?

Naturligtvis är detta en halv lögn, men köp den, jag orkar inte helt förklara eller reda ut min komplicerade inställning till avslappning just nu.

Jag minns de ångestförhöjande avslappningsövningarna på gympasalens gröna linoleum.
Jag hatade, men var tvungen att både delta och bevittna.
Under lysrören pågick en neanderthalitisk charad, en masspsykos, med feta Therese som languidly flexade en hand med avskavt nagellack my way, lite för nära. Jag blev om möjligt ännu mera spänd, ville hoppa upp som en släppt madrassfjäder och twitchande springa runt mina slöa kamrater som beredvilligt lät sig suggereras in i total idioti.

"Och så spänner vi muskeln allt vad vi orkar...och slappna av. Och spänn...och så slappna av."
Alltid med fallande tonhöjd, som för att dressera djur.

Naturligtvis hade vi en flata till gympalärare, ganska stilig i o f s; kort, landhockeyaktig, torskkäkad, blont snagg. Hon var som regel stonefaced och sur, men man kunde få henne att skratta genom att fjolla sig lite, lägga huvudet på sned och trula självmedvetet.
Jag kanske borde ringa henne nu och fråga om vi kunde köra ett pass. Saker och ting ändras ju.
Hon kanske finns på Qruiser?
Ska fråga min exman.

Ni kan förtränga det här om ni vill, det går utmärkt.

(count

5.
5.
0.)

Aldrig nog

Om ni tror att det är slut på förföljelsen har ni fel. Hatet fortsätter. Strax efter att jag postat föregående inlägg får jag den här ursinniga raden i min mailbox:

Dubbelgångaren för i helvete inte dubbelspel.

Jag citerade fel först; skrev "Dostojevskijs Dubbelspel" i stället för "Dubbelgångaren".

Men allt detta hat.

Ursäkta mig, men är jag inte människa?
Har jag inte händer, organ, kropp, sinnen, känslor, begär? Är jag inte utfodrad med samma mat, skadad av samma vapen, begränsad till samma villkor, uppvärmd och nedkyld av samma sommar och vinter? Om du sticker mig, blöder jag inte? Om du kittlar mig, skrattar jag inte? Om du förgiftar mig, dör jag då inte?

Det tycker jag du ska fundera över, MR.

Och ändå ger jag dig: Nådens Gåva.

The heart is a lonely hunter

Nesligheterna fortsätter. Inkorgen är min fiende. Jag har blivit skändad. Jag önskar att jag kunde skriva att jag tyckte om det. Jag önskar att någon enda ensam masochistisk liten flisa av mitt förtorkade hjärta kunde se skönhet i förnedringen.
Jag tror att skeendet ännu är för nära för att jag ska kunna förhålla mig någotsånär neutral till det.

Någon jag känner - en i övrigt relativt omdömesgill person - jämförde i ett mejl min gerontofila väninna (och än en gång: inget fel i det) Alice' eminenta blogg med Dostojevskijs Dubbelgångaren. Han skrev att "växlingen mellan besatta fantasier, besatta drömmar och besatt verklighet uppblandad med analytikerns torra kommentarer är väldigt suggestiv". Sedan följde en lång obegriplig harang om teknik vid pungslickning (han är heterosexuell), men det hör inte hit.
Jag krävde en recension av min egen blogg, sa att jag minst förväntade mig Carl Sagan. Jag var hövlig:

Och kom igen, har du varit inne på min blogg får du fan reca den med; utförligt. Och efter Dostojevskijomdömet för A kan jag acceptera, ja, jag vet inte riktigt nu, måste återkomma, men det måste vara ngn med riktig tyngd och kredd - ännu lite mer än charlatanen D; typ Carl Sagan. ASAP.

Det kom ett svar:

Viveca Lärn?

Förstår ni nu hur jag mår?

Nu skall jag gå och lyssna på Jeanne Moreau med raspig horstämma sjunga Each Man Kills The Thing He Loves. Jävligt många gånger.

Språkregler från öst # 4

• Säger man att någon är kinky, menar man förstås att personen är osamarbetsvillig och gnällig, dvs kinkig.
• Säger man att någon åt maten "met stor gounst" menar man att personen njöt av den, kanske t o m lite för mycket.
• Vill man tala om att en person med maskulint genus känner dragning till det egna könet säger man förstås att personen är en båågg.
  
  
  
  

Att materialisera en plan

Tänker att jag kanske borde städa lite idag.

Kom på att det är lördag i morgon, lär inte se nåt då. Men på måndag.

I see ancient people

Nu undrar jag; känner alla till något jag själv missat? Är det temadagar i stan? Karneval?
Har frimurarna möte, eller kanske rosenkorsarna?
För idag på morgonen kom en kärring i helsvart mundering vandrande längs cykelvägen med en svart unkempt pudel. Vore jag aningen mer paranoid skulle jag ha skuffat ut henne på motorvägen. Jag funderade i en halv sekund över om det möjligen var ett tecken från Gud.
Sen skärpte jag till mig.
Men ser jag en vitskrudad tant med tillhörande bichon frisée i morgon ringer jag jourhavande präst, eller min gamla pianolärarinna, hon har också kontakter.