Aber

Fast det är inte henne jag menar heller, utan en annan; utseende insekt, med nedåtloopade ögon och vass haka. Sticklegs. Syndrom. Ni vet, all the goodies.

Sista

. Veruschka, sextionågongång. (Som transa: Verucca.)

Aja.

Istället ska jag tänka lite på skiffertak, de finns gott om sådana i trakterna kring Ålösund. Urfabbu. Nästan som förspel. För sådana som ogillar sex, som idé. Eller tvärtom.

Hey:

Mina höfter skulle ha varit så framåtskjutna och min hållning så kyfotisk och manierad att typ Dovima skulle ha gråtit glycerin*. Eller ännu hellre: Veruschka.

*Uppblandat med vatten, lätt sprayat över färdig make. Deeww-yy.

Seriöst,

jag är så bitter att jag inte kan skriva. Ska googla Henri Toulouse-Lautrec för en friend in misery. Fast han hade cash och depraverade freundins.

Nedräkning mot bitterheten/ Vogue-balen

Ikväll ska jag stå och tråna i ett fönster (det som vetter mot grannarna), medan kloakråttorna från Stockholms undermåliga avloppssystem syr en snazzig liten Gallianorippad trasa åt mig.
Except då hade det ingått i planerna att jag ändå hade fått gå, och det hade jag gjort, med hår upp till himlen och en halv decimeters enhanced läpplinje. Jag vet exakt hur man emanerar en perfectly mimikstel plastikopererad look, jag skulle ha de högsta klackarna ever; anything, jag lovar.

Besides,

när microhead har hängt här lämnar han andra spår: luisaviaroma som senast inskrivna adress i browsern.

Idag

.

känner jag mig lite introspektiv. Jag vet inte om det är MacBook-shotsen från igår som spökar.

Och alltså, om ni undrar: det var inte microhead.

Ahead in banking

Min mamma gav mig tips om bankärenden häromdagen.
Vårt samtal:
”Jag aldrig borde ha bytt tillbaka till Swedbanken; Sebb var bäst. Där de verkligen var hjälpsamma.”
”Sebb? SE-banken?
”Nej, inte Swedbanken. Sebb! Du vet: Seeeebb!”
”Ess-e-be? Alltså SEB? Skandinaviska Enskilda Banken?
”Nej! Sebb!”
Paus.
”Du verkligen måste gå till psych-olog, gumma. Du är helt sönder.”

Och

vad är dealen med att DN Kultur först rec:ar "en inkännande bok" om "förlamande fobier" och sedan sätter en fet spindel på omslaget som överraskningsprezzie till alla spindelfobiker där ute?

The Chapman Brothers

Gammal men relevant.



Ni måste lyssna ordentligt till vad hon säger.

T.E.P

Mina ögon värker litegrann. Jag såg en utförlig sekvens ivägskickade MacBook-shots av en exemplariskt utförd handmanöver + outcome hos en vän i kväll.
Av någon vi båda känner. Some är kinda prude. Inte ämnat för våra ögon.

Jag blev inte ett dugg förvånad.

STHLM is churning

Vad jag däremot verkligen sörjer, är att jag inte kan gå på Bögjävlarnas Vogue-bal i morgon; en av de få grejer i år* jag verkligen skulle kunna kick my a into gear och gå på.


*Fobisk och undvikande, inte picky och blasé.

RIP # 3: Monsieur Bergman

Jag undrar om det är så att allting kommer i bulk, tre åt gången, som det sägs? Lars Forssell, Ingmar Bergman, vem mer?
Jag är säkert svarthjärtad, men det mest intressanta är omvärldsreaktionerna nu när Sveriges största internationella superstjärna gått ur tiden; nekrologerna, festivalshyllningarna, biografierna, dokumentärerna.
Och SVT får stuva om i programtablåerna.
Och "gått ur tiden", alla dessa eufemismer kväljer mig.

Anyways

Let's change the subject.



Innan J.L blev tröttsam.

Birthday

Pappas händer var de vackraste. De utgör mallen för vilken typ av manshänder jag tycker är attraktiva. Bestämda. Starka. Säkra. Varma. Jag minns hur hans tumnaglar såg ut; välklippta, och halvmånen nere vid nagelroten hade ett särskilt uttryck: optimistiskt. Ol’ microhead hade sådana händer, har sådana händer, jag tänkte att det var ett bra tecken när vi började bli allvarliga; alltså försöker jag nu att ompröva litegrann, vidga urvalskriterierna. Men still.
(Och ol’ M.H. har sina fina sidor, och jag kommer alltid att älska honom på ett särskilt sätt, som en extra limb. Period.)
En annan sak: jag förstår ibland nu vissa saker han brukade tala om, och som jag då tyckte var reaktionära. I år är det sex år sedan han dog, och jag antar att det kanske är så vår odödlighet ser ut, att vi gömmer tankar i andra människor, jag har sagt det förut; samtalen tar inte slut.
Och jag måste skriva det, även om det låter som en floskel, men i mitt och I’s fall var det sant: vi hade verkligen den bästa pappan i världen.

Saturday Night

.

Igår, illamående av godis, såg vi "the acclaimed BBC version" av Sarah Waters Fingersmith. Den var urkass. Meningslös. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, jag har aldrig läst Waters, men miniserien i går lyckades bara förena en schematiskt återgiven story med en viss oaptitlig storvulenhet. Och attraktionen mellan huvudpersonerna kändes obegriplig; sexscenerna enligt finmallen för flatsex: suckar, softness, hårgardiner och närbilder på spets, alt. händer som kramar spets. Dvs more like bögsex.

Skojar.

Kostymmässigt var den däremot extremt tilltalande. Igen: handskar. Med en liten pärlemorknapp vid handleden. Jag fattar absolut den viktorianska upptagenheten av påklädnad och täckning. Nakenheten blir så påtaglig och laddad, ovan för ögat; kontrasterna så stora.

Mesmer

Vi var och handlade nyss, och ute på parkeringsplatsen kom en vägg av brandmän emot oss.
Alice gick förbi sin bil, jag var tvungen att ropa på henne, hon var transfixed.

TWIMC # 2

Och snälla, vissa uppdaterar så sällan att jag löper en allvarlig hälsorisk. Förutom en vag oro i bröstet har jag ont i pekfingret as we speak, av allt klickande fram och tillbaka. Och ge mig inga tips om RSS-crap, slumpmässigheten har ändå sin lockelse.

Jag menar det in the nicest possible way.

Check

Och jag vet: jag motsäger mig själv hela tiden.

All my skills # 3: Anankism

Hörni, sorry; jag lider av en åkomma som gör att jag ständigt känner mig nödgad att förklara mig vad gäller nonsens (kronologi, felpubliceringar), fastän ingen bryr sig. Därav alla överflödigheter. Alltså förklarar jag mig även nu, och ber om ursäkt. Och jag är skittrött och oredig.
Jag åt salami igår. Jag har inte ätit salami sedan vintern -56, men igår erbjöd sig en okänd person att hämta tilltugg till mig - det verkade rimligt att tacka ja - och återkom med ett rulladbröd - oliver, salami, ost - i en servett, och jag hade redan så fullt upp med att sortera sinnesintrycken (stelkäkat konversera främlingar innan alkoholen började verka - just då en buff kostfascist ( t h) och en svartfransad tjugotreårig byggjobbare som noggrannt förklarade fördelarna med att jobba naken (t v) - notera iriskoloriter, korrigera mimiken, samordna ögonrörelserna, the usual) att jag inte pallade att förklara mig, och besides; jag har sedan förra året känt att allt är lite flytande ändå, att jag inte riktigt bryr mig - tjuväter redan kycklingvingar; värsta libertinen, och kom igen, jag älskade salami way back when - så jag åt upp.
Det var gott.
Läs in vilka metaforer ni vill i det här. Det gör möjligen det hela ännu mer riveting.

Incidentally:

Igår började min hårtork att brinna, jag slängde ut den genom fönstret. Hoppas att grannarna såg.

Brimstone

Och det är high drama-väder ute och jag måste duscha. Kan man inte bli electrocuted av plumbingen i gamla hus när det åskar?

Karlito

Var inte larviga, ni vet att ni vill. Innerst inne.

En sak till.

Karl Lagerfeld skulle fortfarande stå högst upp på min to do-lista. Om jag hade någon.

Två saker.

1. Jag tror att Dita Von Teese (trippelgäsp) aldrig har sex. I like.
2. Är inte Michael Stipe alltid stylishly geared? Eller är bara kontrasten mellan hans fåror och de högkavalitativa plaggen striking?

Natti.

The Kennedys

När jag gick förbi hallen nyss, fick jag syn på gårdagens kulturdel, och jag är ledsen , men jag kan inte låta bli att tänka "Camelot" när jag ser Les Schulmans frimodiga nunor le emot mig. Undrar hur saker ser ut om tio år, uppgång och fall, ni vet; slakten som oundvikligen följer på adulationen.
Och herregud, jag vill inte vara tant Moje, men jag kan bara inte låta bli att spekulera i the dark stuff around the corner, det är lite glammigt.
Kanske har jag fel.
Och Alex S. verkar ju uppenbarligen ha en del issues.

All my skills # 2: Intuition

Jag är så trött, har inte sovit, och jag slits mellan två alternativ: försöka sova eller uträtta saker som behöver uträttas. Jag behöver t ex en ny ögonpenna. Men om jag inte sover nu kommer jag att

1. se plågad och skelögd ut
2. vara osammanhängande
3. somna efter första glaset vin

ikväll.

Ny ögonpenna it is then.

Sörru!

Det känns som om dimman har lättat, jag är mitt vanliga sura, shallow jag igen. Jag har solat lite och duschat i något grönluktande och crisp och nu cyklar jag iväg till en traitor. Jag har en snygg övergång mellan mage och höftben och en svag nyansskillnad mellan exponerad och icke-exponerad hud. La vie!

All my skills # 1: Sublimering

Puke-e-ree. Nu talar vi om allvarliga saker istället, t ex vad jag ska ha på mig i morgon och alla andra dagar, typ jeans och en urtvättad t-shirt ( är så trött på min slöhet, som extendar åt alla håll). Och något annat: sköljmedelstvättade handdukar, hur svagsint får man bli?
Seriöst, noll uppsugningsförmåga. Som nya handdukar, innan man fått bort preturen.
(Och det jobbigaste med hotell, förutom möjligen interaktionen med personalen.)
Och Fucking Åmål. Lämnar mig oberörd. As does stjälkselleri.

Och jag lät positively norrländsk i förra inlägget.

Hörni.

Stå ut ett tag. Det här håller i sig ett par dagar och sedan duger te fint igen.

feber igen

Han hade vikt ett hörn av filten de satt på, när hon var borta och det kom nya människor som ville slå sig ned, följt henne till bajamajorna; ni vet, all the makings of a great romance. I A’s röst idag hörde jag ett leende, och jag är glad för hennes skull – F verkar perfekt för henne och hon för honom - och samtidigt kan jag inte låta bli att känna hur något kramar mitt inre och viskar i mitt öra: det kommer aldrig att hända dig.
Det handlar inte bara om att jag sitter i mitt dilapiderade hus och leker miss Havisham, utan om något bortom det. Jag vet verkligen inte vad jag vill ha.
Eller jo, det gör jag.
Men jag är inte säker på att det finns och är tillgängligt.

Angående ondulerat hår

.

Snyggt.

tandkräm, lakan, drömmar etc

Ska strama upp mig tills i morgon. Lägga av med de här osmakligheterna.

Ni fattar.
Mina egna nervimpulser är tyvärr trögare.

Och jag

Det här med vicarious living, jag är skittrött på det. Livet dwindlar. Och sedan ringde jag till A, som var där jag kunde ha varit ikväll - och som hade sett fram emot att träffa någon särskild där - för att fråga hur det gick (urbra), och hennes röst påminde mig om hur allt borde kännas.

Emily Dickinson

Det jag verkligen vill ikväll är att vara på fest, bli lagom full, lagom varm, prata med den fabbigaste där, någon som jag vill prata med; gå ut på balkongen, vänta, se om han kommer efter, prata, gå ut i hallen, vänta, osv, adrenalinkoreografier; en tyst pakt.
Det är alla livsambitioner jag har just nu.
Men istället har jag ätit misosoppa med ol' microhead, som - efter att ha delgivit mig sina planer på att göra sin gulhårige tyske lover jealous med ett muskeldynamo - ville bli fysisk. Jag gav honom en smäll. Eller, nästan.
Sedan Youtube: ade vi When In Rome's The Promise - eftersom han började nynna melodin och vi var tvungna att komma på vad det var för något - och han försökte med "tänk om det regnade nu och vi låg i soffan och tittade på en riktigt bra engelsk deckare".
Men det var ändå ok.
Och jag lever vicariously ikväll. Liksom alla andra kvällar.

Dear X igen

Ni förstår, jag försöker byta ämne.
Men jag är fortfarande afflicted.

Dear X

Mitt hår ser för färgat ut, för mörkt - hårfrisörskemörkt - och för långt. Två tvättar till, tror jag.

Tills dess måste jag adaptera en look.

Kan man låtsas vara Barbara Carrera om man inte har bruna ögon? Och om man också bortser från hullingtexturen på stråna och hela min look i övrigt?

(Och kolla Miranda Richardson i Dance With a Stranger. Vitblont lagt hår, snipmun och dockansikte; så snyggt.)

FYI

Ni anar inte hur afflicted jag är, hur upptagen av vissa saker.

non-stop myopic cabaret

Och jag blir själv så elak, det är faktiskt inte min mening, men det börjar likna dropptortyr.
Lovers, läggningar och skilsmässor, det är en mindre deal; livet är variabelt. Det andra, däremot, är svårmanövrerat.
Vi är inte de vi inbillade oss att vi var.
Jag vill andra saker. Och, tror jag, faktiskt han också.
Nu ska jag sluta skriva om det här, det är så pedestrian.

New York Marriage

Känner mig trött idag, har något att göra med meningen "börja om från början".
Så här är det: man backar inte skilsmässa och preferenser easily.
Och i vårt fall inte alls.
Och det är tröttsamt att svara mekaniskt på upprepningar.

Eller

så kan jag dricka lite te.

Ja, det kanske blir bäst.

Eat a pillow

Ok, här är dealen: ses i en backalley på industriområdet någonstans kvart i elva så kan vi singla slant om vems knän som ska bli uppskrapade.

this town ain't big enough for both of us

Idag, när jag gick on the very streets där jag brukade vara lycklig, kändes det som om jag inte hörde hemma där heller längre, alla såg så accomplished ut, småbarnsföräldrarna särskilt, de hade något avstängt och självtillräckligt i blicken. Jag vet inte om den här tanken på att flytta tillbaka till Kransen - eller kanske Telefonplan eller Åsen - bara är att lura sig själv, det skulle ändå aldrig bli som förr. Och någon tänker köpa lägenhet i Pianofabriken, jag tänker inte ens börja förklara varför det är så fel och elakt, och försöker pusha de billigare baracklägenheterna typ opposite eller nåt ("så kan jag stå i mitt köksfönster och vinka till dig". Hola de Sade), men jag vet inte längre. Fresh pastures kanske är grejen, men vart då? Inåt stan? Utåt? Jag vet inte ens vad jag kommer att ha råd med.
Sanatorium i Berghof, Davos låter annars bra.

Jaha

Att dokumentera mina impulser = nästan upplevt, eftersom jag är en defekt och stalling person, prone to undvikanden.
Jag har en vän som är everything now, i natt drömde jag - förlåt, kan inte hjälpas - att vi och en tredje person emigrerade till Australien. Allt var daterat: threadbare heltäckningsmattor, lukten av desinfektionsmedel. Man var tvungen att avlägga ett besök på ett konsulat of sorts innan man fick stanna, och t o m i drömmen var min vän på, stack in huvudet genom dörren som stod på glänt och frågade om det gick bra att ta intervjun nu på en gång. Jag var tvungen att le extra mycket för att kompensera konsulatpersonen. Han var ganska attraktiv, och vi hade någonting going on över skrivbordet - jag i en nedsutten soffa, han i en hög kontorsstol - innan väckarklockan förstörde allt.

Alfred Lord T.

" 'Tirra lirra', by the river, sang Sir Lancelot" = campigaste textraden någonsin.

Om något verkligt, långsamt

T ex mina trash cans. Det kryper i mig av meningslösa cravings, jag kan inte ens uttyda efter vad, hur sorgligt är inte det? Kvällsluft på saltsvedd hud, att vara sexton år på en cykel?
Kanske.
24 h epikurism?
Ni vet att jag redan är där.

Om ingenting, snabbt

När jag låg uppe på stenstranden vid Langeneset, och det inte regnade, och I inte rensade fisk eller tände bål, läste jag pocketen jag köpte två minuter innan tåget gick: Curtis Sittenfelds The Man of My Dreams. Jag har nämnt Sittenfeld förr; men ni vet hur det är: man läser någon för förströelse och blir överraskad, och lite förälskad. Historierna är förutsägbara och run of the mill, ett konglo mellan chick lit, coming of age och bokklubb, men iakttagelseförmågan är osentimentalt spot on, och vissa formuleringar så klara och fullkomliga i vad de säger. Och omslaget är hideöst (titeln med), hon förtjänar bättre.

and at such an advanced age

Ffwd femtio år i tiden, när jag sitter med tio uppstoppade Pet Sematary-katter och tjugo papperslovers framför en panoramatapet (motiv Trondheim) och nickar gillande åt alla fantasier som slog in.

Lytton Strachey et alt.

När vi åkte bil ner till Oslo, I och jag, tog vi Trollstigen genom klippor och forsar, och det var så regnigt och fuktigt att bergväggarna var kolsvarta och dimman var så tjock att man knappt såg den mötande trafiken. Det var lite som Island, i alla fall när vi befann oss ovanför trädgränsen. I blev skitsur när jag sa så; "du är i Norge och längtar till Island" (som ett karaktärsfel) men det var inte alls så jag menade. Senare, när vi åkte genom dallandskapen, tänkte jag att det kanske är så jag skulle vilja bo: vid ett fuktigt, grönt kustlandskap, i en vitmålad träkåk; äta bergensisk fisksoppa till kvällsmat, ha en lagom förvuxen trädgård, försörjningen tryggad genom old money, kunna bli batty och vindpinad tillsammans med en make som kände likadant. Vi kunde skriva, oväntat stöta på varandra under dagens lopp i hallen och bara vaguely känna igen den andre, tävla, aldrig tröttna, och sedan ha vänner som kom och stannade några dagar här och där; glammig vinalkoholism och drama.
Fast jag vet inte, vi kanske skulle behöva backa en sisådär nittio år tillbaka i tiden.
Ser ni, jag är Merchant-Ivory-skadad and I never even meant to be.

"take the night by the hand

set it on fire again" är annars mitt motto för dagen. Ert med?

Flödesschema över döden

Skulle ställt ut soptunnorna i går kväll, vaknade halv åtta och sprang ner för att göra det, men är orolig för att de kom förbi redan vid sjutiden. Misssade förra gången, så det är extremt viktigt att de blir tömda nu. Annars får jag åka till vänner och slänga sopor under veckorna som följer, och ni förstår hur tragiskt det skulle vara.
Plus att soptunnorna i sig är extremt yuckiga sommartid, och jag vill helst slippa spola ur dem iförd skyddsutrustning och visir.

Jag fortsätter

Långa läderhandskar är the thing, kombade med en demure socialitelook, dvs the opposite of Amy Winehouse.
Skulle kunna klippa häcken i dem, gräsmattan, whatever takes my fancy. Åh, möjligheterna!

En plan för mig

.

Hur snygg kan man bli? Mittenbilden är så jag i vinter; Konsum, Kvantum, alla min hangouts.

Ska ställa mig så vid kundvagnarna och vänta; något måste hända.

Ska gå och öva mittbena nu.

Twosome. 3

Dokumentären om Kåre Morten och Maybritt på tvåan, har vi inte alla varit där? Och hur stylish var inte Maybritt med sin konsekvent genomförda Thompson Twins-look? En färg för varje veckodag, no less. Gutsy.

2. 2.

Bakhuvudet.

2.

Jag vill specificera att jag tycker att tvåsamhet är grejen, den är bara så komplicerad och issueridden ibland; man har redan wooat varandra, briljerat, skrämt varandra, och sedan blir man lite kastrerad fet hankatt, och fastän man trivs så vet man att vissa nöjen är för alltid utom räckhåll och man har blivit för bekväma, för intima med varandra för att kunna bli unsettling igen, etc. Vet inte vad jag vill säga, är för trött.
Hörde nyligen om ett par som levde i ett vitt äktenskap sedan tre år - ena parten beskrevs som p-störd, rel. gorgeous och in denial - men de skojade och bantrade om det, fastän det uppenbarligen var en enormous issue. Hela grejen fascinerar mig, känslorna bakom, oavsett riktningen; undvikanden, aggressioner, skuld; slitningarna, jaja, ni vet.

Och paret från i natt - två män, som representerade heteronormativiteten med flying colours - verkade inte troubled på något sätt, bara cosy och huvudet-i-knät-förtroliga.

Vet ni vad?

Vi strycker ett streck över natten, glömmer och går vidare; jag hade färgat håret tidigare på kvällen, har ni hört talas om osmos?
Jag tänker kemikalier rakt in i hjärnan.

kant stand me now

Så fult att fylleblogga. Men att gå hem i en ljum natt, att komma vid nio till tre utbredda filtar, dricka för mycket bag-in-box, för snabbt, och sedan, förlåt mig M. men ägna kvällen åt att påminna sig själv om att det här är någons kiddiebror, bete sigvuxet, involvera alla i samtalet och så där, och sedan utifrån se the motions; t ex hur någon har the hots för någon som vägrar se, hur bekväm och samtidigt mördande tvåsamhet kan vara; hur alla hela tiden egentligen vill snogga andra - måste det inte vara så efter ett tag, eller är jag defekt? Det är som om man får byta in något mot något annat, och så plötsligt mitt i alltihop, på vägen hem så sköljer beautyn av allt över mig (al Quhal) och ljumheten, varma blad, hopplösheten, längtan, krossar mig, förlåt det hyperbola, och just då shufflar itunes fram whatever, och jag minns hösten för tre år sedan, när jag hoppades och skrämdes av att det skulle vara slut, och nu är det det, och det är bra, utom kanske ibland, och så tänker jag att det måste finnas någon annan som förstår vad jag pratar om.
Ska inte radera det här i morgon. For ereal.

The Muhlenberg Dynamics - Come On Eileen

stick to the B.E.A.T, get ready to ignite

Exakt mitt liv.
Men: någon hade fixat en Zombie till mig och var här och lämnade den nyss (amerikansk biblioteksissue), fatta hur glad jag blev, hur utterly rart det var.

Praktikalier/ Bloggandets essens

Jag kan ju bara börja återpublicera gamla inlägg, eftersom jag hela tiden säger samma saker, upptas av samma meningslösheter. Undrar om Stephen Hawking känner likadant. Får fixa en sweathut, åka på rolfing-läger eller börja äta nermalda renhorn och vulkansand.

# 639

Igår, när vi åkte bil, blev jag sur när han pekade ut ställe efter ställe och förklarade att där är desserterna urgoda, där kaffet, där etc. För vad han egentligen försöker säga, eller det är så jag uppfattar det, är hur innehållsrikt och omväxlande hans liv är, och att alla de ställena har han varit på med någon annan, so there. Vad är poängen? Det blir så bisarrt när vi gör impromtu-stuff ihop, en smygdissonans liksom. Vi köpte pizza på gamla stället, och handlingen var så välbekant. Men på kvällarna, om han dröjer sig kvar, och särskilt om någon annan kommer hit, blir dynamiken ännu mer odd; får mig off-balance, påverkar mitt humör, och inte för att jag sörjer eller blir nostalgiskt, utan för att tomheten är så konstig och samtidigt standard mellan oss.
Senare satt jag och en vän i soffan, och det kändes så annorlunda, jag tänkte att den tidigare känslan var typisk, att jag ofta känt så när vi var tillsammans redan; att upplevelsen på ett sätt blev mindre, stummare, som om något ibland fattades rent intrycksmässigt när vi var ihop; inte när vi pratade, men när vi gjorde saker ihop, fastän det var fab på så många andra sätt.
Jag har hört vänner klaga på en känsla av tomhet när de gör något själva, att de längtar efter någon som bekräftar upplevelsen, men med oss var det nästan tvärtom. Det låter så konstigt, jag vet inte om jag har fel, om tiden gör mig muddled, eller om det är en efterkonstruktion.

P.S

Apropå uttrycket "friend of Dorothy's", som K.P använde igår, så existerar numera även varianten "friend of Doherty's" om heroinister. Sådant är roligt - lager av referenser- även om det som åsyftas är tragiskt.

Eller

.

så kan jag skaffa en liten låg vagn, positionera mig så här på den och sedan långsamt rulla fram i sidled, medan jag suger kind. Ska prova ut en passande frottéhandduk.

But

all that's in the past now. Jag får försöka se stylish ut med hjälp av dagliga oväntade modifikationer av kroppshållning och mimik.
Cheeks in, lips out, shoulders forward and up, felvända armar i konvex kurva utifrån kroppen, händernas ovansida mot naveln, Lisa Fonssagrives-Penn-hunch, butt clenched. Sedan kan jag skruva mig in på Konsum och fundera på hur jag bäst ska stå för att ljuset ska träffa kindbenen.

Eztremadura makeover

I förrgår kom en annan gorgeous vän förbi för att visa upp sin nyinköpta Cacharelklänning, som hon naturligtvis var picture perfect i. Hon är dessutom en av de få människor jag känner till som klarar av att ha vita opaka strumbyxor utan att se ut som Izzie's kattunge, dvs challenged.
Förstår ni vad jag är up against, i mina lerfärgade skräptishor och blasktvättade Acne-hoes?

Attending to business

Jag har en gorgeous vän med självlysande ögon, vars katt för inte så länge sedan fick kattungar. (Katten är helvit, urvacker.) Hon ringde nyss för att ställa en pertinent fråga.
"Du jag sitter och tittar på mina katter och det finns en som...alltså, egentligen: kan katter vara utvecklingsstörda?"
Jag svarade att jag trodde att de kunde det.
Hon har fyra kitties. Hon har döpt dem efter familjemedlemmar. Special-kittyn delar namn med hennes pappa.

Lust for life

Vad tror ni att jag tänker säga nu?
Lilacs and roses och kattungar. Hard-ell-y. Efter en abominable dag slank jag ned till den lägsta gatan i Gamla Stan (Djurgården och Nytorget innan, så fatta mina travails) för att inte riskera att stöta på någon. Det första jag mötte var naturligtvis någon jag inte sett sen jag var tjugoett, och som har connections, och som kommer att skvallra om att han såg mig, unkempt och jagad, huka mig mot husväggarna i Gamla Stan, sommartid no less. Dessutom såg jag säkert ut att ha behövt pannbotox - snedsol; kisade crazystyle, vilket faktiskt är det som smärtar min fåfänga mest, det var så orättvist - och en personlig ledsagare. Låt mig förklara:

• exceptionellt fult förvuxet växtfärgade linnekläder-hår
• fula jeans


• ful t-shirt


• ful jacka


• allt exceptionellt urtvättat och beyond casual, beyond fult, beyond common decensy

Om jag ändå hade haft på mig solglasögonen.

Hey.

.


Föreställ er det här som leitmotif i M C Mr L; Bowie och Ruyichi. Särskilt trailern. Skit i Forbidden Colours.
(Och: Jocelyn Brown skrikande "don' talk jus' kizme, boy" mot Sakamotos sammanbitna nuna.)

Oral displacement

Har ätit upp ett halvt kilo handgjorda chokladnasties, som halvsmälta transporterats i bil genom Belgien och Tyskland omknutna med ett stort brunt sidenband. No more.

"Your leg came to rest against mine" + fortsättning = bra textrad.
"I've been sitting here for hours baby just chasing these words across the page" = också.
Men det är avhängigt av vem som säger det till vem, och när; kön etc.
Transgression. You know: samma gamla visa som för en timme sedan.
Herregud, det verkar som om jag är djupt störd och läser på Teknis.

My kinda gals

The scheming kind. Tackade nej till umgänge för att sova, men måste ändå stirra lite på Miss Marple för comfort through pictures.

Hey you.

Ark-passusen var ett skämt, hoppas ni fattar det. Inga värderingar i det.

Det här är också ett skämt.
Hoppas ni fattar det med.

White skin, Plantagenet face

Sedan läste jag om Isabella Blow, blev både deprimerad och elaterad; begravningsvagn dragen av plymförsedda* hästar, the works.

* Philip Treacy

84 Charing Cross Road

K', jag som var så rusig igår är så trög och trött nu. Ledsen, jag har shitloads to say; klagomål, förälskelser, saker, men det enda jag egentligen har lust att tänka på är saker som inte hör till mitt liv, vet inte; nästanhångel bakom en stängd dörr, i ett mörkt rum, ord, rörelser man kommer att ångra dagen efter, ni vet, blabla. Saker som inte för mitt liv framåt. Så trist och förutsägbar så att jag behöver en cattleprod i amygdala.

Satt brevid en annan förutsägbar person på tåget, visste hur hennes liv såg ut innan hon började prata, tatuering på skuldran föreställande typ delfin eller knölval, ni fattar, kan inte skriva mer eftersom jag är paranoid och inte vill såra; men alla ingredienser fanns med. Anyways, jag undrar vem som är mest förutsägbar, hur set jag är i mina tankebanor, hur jag så gärna ville att mina fördomar skulle besannas (fast det ville jag inte, jag önskar att hon hade sagt något annat, att hon överraskat mig, sagt något outré, så att jag också fått göra det, jaja, ni hör: hur feg och bekväm som helst, jag vet att jag hade kunnat go first, men det hade inte tjänat något till, och det är så jobbigt att överhuvudtaget att konversera någon man inte vill konversera, men jag vet inte hur man låter bli, särskilt inte när de är pådrivande och, eh, snälla, och man förväntas prata om sånt som främlingar på tåg pratar om - i verkligheten, inte Hitchcock. Dessa meningslösa ritualer, i fullt dagsljus, med åhörare, fyller mig med panik. Jag lyckades nästan undvika dem helt på tåget dit. (Men jag känner mig kränkt, vill vända mig om och skrika "är detta vem ni tror att jag är? En person som vill prata om hur bra The Ark är? Varför plågar ni mig så?"))

Jag vill ha en lång brevväxling, eller typ röksignalsväxling med någon, psykometri, anything, där det man inte säger, eller nästan säger, är det viktiga. Det är så med allt, eller hur? Stunden innan är den mest poignanta.

Gag me. In a bad way, för jag kräks på mig själv.

P.S

Vad ful min bakgrund ser ut på den hær datorn, typ inte puderrosa utan åttiotalsbeige, which, incidentally, might be bra.

Possums!

Imorgon ær jag tillbaka igen, gud vad pervigt det kænns att skriva på norskt tangentbord och det ser ænnu pervigare ut æn det kænns (hade en lærare en gång som hette en extra suggestiv variant av -balle, och som bytte namn pga det, vilket gjorde det førsta namnet ænnu mer uppmærksammat. Solly, ær høg på fjælluft och svele och whatnot; allt norskt). Ska sova i Oslo nu før att åka hem tidigt i morgon bitti, kom precis hit, har tagit allergitabletter thanks to av Figgis (Figaro), I's stora feta svarta hankatt med mænsklig næsa, och scuse me, jag ær Dame Edna, men det har varit så bra och jag vill berætta saker. Få se om jag gør det (koncentrationsførmåga, retardation: you know).
(Min vildmarkiga butchbrorsa - i vars amerikansk ski-lodgeinredda arbetsrum jag sitter -utbrister ibland, helt utan ironic intent "men halloooou!?" -tænk er norskt uttal- som værsta tonårsbruttan, nær han vill ifrågasætta någots vettighet, han gjorde det just nu, det ær obetalbart.)
Jag ær helt osammanhængande.

Ses på onsdag

.

Tänk på mig så här tills dess (jag är Bowie, ni är Ryuichi).

Brutha

Dricker en illegal kopp te, ska iväg tidigt i morgon. Jag ska möta I i Oslo, och sedan åker vi upp till Ålösund för att fiska.
Vi brukar inte fiska ofta, förra gången var pappa med.
När vi ses brukar han först krama mig så att mina revben krasar, och sedan klämma om min överarm med pekfingret och tummen som för att poängtera hur puny och sheltered jag är och för att kunna säga att jag borde börja äta kött igen. Jag brukar protestera, eftersom jag vet att han gillar det. Han vill mest visa hur stark han själv är, befästa balansen. På sistone har han börjat tjafsa om att jag borde träna någon slags kampsport, minns inte vilken. Jag hummar jakande, låter honom hållas.
Synd bara att jag alltid brukar spöa honom i fiske.
Annars är han faktiskt pretty much bäst.

Uppdatering: inget stæmde den hær gången, och fy vilket kackigt sista inlægg, jag ryser, tænk om jag døtt på trippen, ær detta vad ni hade remembered me by?

K. Sporadiskt calm.

och lite florsocker

Jag måste tänka så här:
Jag är inte så här gnällig. Jag är schysst och forgiving och calm. Och kan ibland se symmetrisk ut.

kanske tvåhundra gram alun

Någon ringde igen, från Köln, för att fråga mig om måttangivelserna till äppelkakan han höll på att baka till sin lover. När bakade jag senast? Mellanstadiet?
Jag sa att han kunde kolla på nätet.
Seriöst, vad är meningen? Hur desensitized får man vara? Pure mean.

Lookie here

Mitt älskade ancient (well) motivlackade, svarta kinesiska skåp har en stor flisa som fattas nu. Grin and bear it , antar jag. Och alla andra har så fabbiga liv just nu. Jag har en klåda inombords och hud som känns för stram (och inte på ett youthful och bra sätt, utan mer som farao Ramses II).
Helt enkelt: jag är bitter och möglig och bor i ett skräphus.
(Och skräphus, gravkammare; same same. R II känns alltmer som en själsfrände. Undrar om han är ledig 2009.)

Stil och grace

Ännu ett samtal, från Köln. Vi försökte båda vara elaka med så trevliga ord som möjligt. Jag är oroad, rädd att jinxa stuff genom att inte kunna hålla tyst.

Eyo.

Är medveten om den sehr unappealing outlook on life som oozar ut ur varje por just nu, självgodheten. Kan inte hejda den, så ha överseende. Är inte rolig, pallar inte att tänka heller. Vet inte riktigt hur man gör.
Grannarna är ute nu och högtryckstvättar sin fasad, är livrädd för att de ska komma över och chitchatta. Ska gömma mig nere i källaren.

Livet börjar vid 75

Ett nytt samtal.
"Toscana i oktober?"
Toscana-cypresser-Toscana-stenhus-Toscana-vin-Toscana-blekt färgkort från femtiotalet. Good life-glam.
Jag lovar att mina käkmuskler spasmade när jag tackade nej och mumlade "men kanske nästa år" i en så chirpy och löftesrik ton som möjligt, för att inte bli bortglömd.
Med detta försöker jag tala om att jag nästan, i alla fall teoretiskt sett, skulle kunna ha ett liv.

Sexxxx.

Sedan gick vi och handlade de grejer som behövs för att i helgen maximera vår attraktionskraft; hotpants för Alice, regnställ för mig.

Hoodela-ly

Låt mig få berätta om mitt liv.
Idag gick jag och Alice - spur of the moment - och spådde oss. Vi hade ätit lunch; sett skylten redan innan, och efter lite tjafs gjorde vi det. (Alice försökte först haggla om priset, det gick inget vidare.)

Det var intressant på ett girly sätt, som en initieringsrit, och jag bortsåg från alla internaliserade öststatsförmaningar och de flesta av mina egna fördomar. Vi intalade oss att det var som att lösa biljett till en föreställning; att vi betalade för upplevelsen och inte för, eh, informationen.

Det var naturligtvis hur spännande som helst.
Efteråt jämförde vi, och försökte tolka; tystnaderna och pauserna framstod plötsligt som lika meningsbärande som förutsägelserna. Jag sa att det fanns saker jag glömt att fråga om. Alice också. Hon ville gå tillbaka; var frantic, trots att hon fått råd om både karriär, lovelife och analys. Hon lugnade sig lite när hon kom på att hon skulle fika i närheten i morgon igen, och då kunde passa på att smita in för en andra session (prishagglandet var nu bortglömt).

Och nu till berättelsens kärna.
Alice ville inte främst fråga om glory and riches, inte heller om barn eller liaisons.
Det vore slöseri. Alice ville fråga om det som verkligen betyder något. Hon tänkte oförväget kasta sig in i lejonets kula med en risky query om en av framtidens mest obestridligt viktiga parametrar.


Jag tänker inte säga vad det var hon undrade om.
Fundera ett tag.
Det är möjligt att det är för svårt att lista ut.

Men om X-berga plötsligt dyker upp i en tanke, är ni inte helt off track.

Eskimo två

Det där med mänskliga impulser, jag menade det inte på ett holier-than-thou-sätt, utan på ett stört och defekt sätt. Men det kanske är samma sak.

Och kaffe med

Ett nytt samtal, en annan vän, på väg till ett inringt extrajobb. Hon hade promenerat med sin mamma till pendeln och ville nu meja ner hela Skeppsholmen. Ljuden runt henne: smattrandet när ljuset slog om till grönt - hon måste ha stått vid övergångstället innan Grand - trafiken, var så attraktiva, finns inget bättre än en stads morgonljud.
Jo, det gör det, men ni fattar vad jag menar.

the eskimo blood in my veins

Någon ringde precis till mig, lagom tipsy, och skrek "vet du nu har vi kommit på det ultimata jag ska ha på mig på lördag för att få knulla!"
Jag lyssnade uppmärksamt, bröt av en bit på mitt saltkex, och tittade noggrannt ner på mina fingrar. De såg mänskliga ut. Jag kände med fingertopparna utmed kindbenen. De kändes också mänskliga.
Så varför känner jag mig så fjärmad från alla mänskliga impulser?

Nämen!

All kärring now. Måste byta namn till Ulla.

PS

.

Typ så här. Inte Don Camillo. Och inte öppet lecherous, utan mer, eh, klyschig. Som i ett aesthetically pleasing Ballykissangel, fast i dammig värme. Angst. Repression.

Och definitivt utan intresse för korgossar.

Jag tror att jag och salig Ms Cartland har kontakt.

Vem kan jag diktera för? Och, more importantly, var finns min rosa negligé och min mjöliga ljusgröna ögonskugga?

Att tala öststat

Med tvistade menar man moraliskt felkalibrerade.
Med imbecill menar man det angivna.
Med jordens skum menar man mänskligt avskräde.

Och vin med

Jag kanske behöver något. En tvål som luktar kemiskt, saltvatten en stenkast från dörren, olivträd runt hörnet, en stormarknad med produce och märken jag inte känner igen. Frasgrillade sardiner vore gott. Och sedan en dirtroad och kanske eukalyptus och korkekar och förmodligen en buske nerium. Utifall att.
Och en blandrasjycke och två hönor, en tupp och en get och en lecherous kaftanklädd bypräst.

Upptäckt idag

Jag har ändrat stavningen av shampoo fram och tillbaka.
Jag har dyslexi, dyspraxi och en otrevlig personlighet.

Catlady

Tänk att bo i ett litet, platt, brunt tegelhus, med för mycket krukväxter i fönstren, en lågt hängande Tiffanylampa i trollsländemönster över köksbordet, eller typ en sådan där i blåst opalglas i mässingsställning, ha hennafärgat lockigt hår - tvättat i jordgubbsshampoo från Body Shop - och lila småmönstrad Liberty-klänning. Undrar hur det skulle vara? Undrar om man hade hetat Anne och varit lågstadielärare? Vi talar om 1978 nu. Hade man hade haft spaderformade solskydd av bananblad i fönstren då, och tyckt att Indiska var fabu? Hade man velat åka till Ceylon? (Eller hette det redan Sri Lanka?) Hällt upp te ur en brun stengodskanna och tänkt på Thames Television och Big Ben? Tyckt att Woody Allen var attraktiv?
Hur hade man haft sex? Sittande på någon i en tunn röd kimono med rökelse i en lerkopp och en scarf med guldtrådar slängd över sänglampan?
Jag går förbi ett hus ibland, där det här verkar ha pågått.
Jag har tvångstankar om det.

Tycker för övrigt att folk borde börja döpa sina barn till Lena igen. Känns lagom, på nåt vis.

Efter en otäck chailatte och even nastier citrustuggummi

Småggressionerna tröttar ut mig. Jag är utmattad och måste hitta ett nytt förhållningsätt.
Måste tänka på mina kranskärl, eller nåt.
Köpte just julinumret av engelska Vogue, som givetvis handlar om hyllandet av ålderslöshet, som i "äldre kvinnor är lika gorgeous och dubbelt så intressanta", vilket är halvsant (de är inte lika heartstoppingly, smoothskinnat gorgeous, men ofta dubbelt så intressanta, och i bästa fall gorgeouösa på ett annat sätt: stramt och knowing) och förväntat.
På omslaget är "förebilderna" nästan oigenkännliga; Erin O'Connor ser sexigt voloptuös och östrogenpåverkad ut; Lily Cole inte lika mongo; Yasmin Le Bon yngre ut än för tjugo år sedan osv. Min favvo Cecilia Chancellor är snygg. Om man vill övertyga med nya slagord, varför hårdPS:a så?
Har inte läst, mer sedan. (Jag vet: Didion och Dexter. Kommer.)

God morgon.

.

Gamle microhead har tagit i lite för hårt med bantandet inför loppet. Det är inte helt... becoming.

But who am I to talk, med höhår och hakfinne. Ska ha debutantbal för den idag.

Annars loads of fun, blir upphämtad om tio minuter, och har använt ett nytt shampoo med för stark lukt, högstadielukt; lockerroms, tuggummi och cheapyparfym på fjortonåringar med för mycket know-how inom vissa områden. Känns subversivt, eftersom jag aldrig var en del av det då.

Magnificent Obsession

Pratade med en vän som tillsammans med likasinnade läst böcker och druckit vin på ett höloft på ett pensionat på Fårö i en vecka. De hade sett Grey Gardens också, och var enamoured; hade lekt Grey Gardens så fort något var slightly off.
Jag behöver inte leka, jag lever Grey Gardens, med sällsynt lite av the good bits: racoons, majskolvar, burkpaté på crackers, The Marble Faun etc.
Jag har istället The Shrunken Head, vars förehavanden oroar mig lite just nu.
Borde knacka på hos grannarna och fråga om de känner samma sak.

I say whip it

Idag mötte jag Piggy från Flugornas Herre, på en cykel. Han hade röd hjälm och småbröst under pikén, och hans glasögon var immiga. Jag hade paraply och trottoarerna luktade mosad daggmask.
Jag köpte inget av det jag skulle ha.
Istället: nybakt bröd, vällagrad getost, Baba Ganouj och choklad.
Jag måste våndas över det andra först, gå igenom alternativen ordentligt.
Leica?
Leni Riefenstahl?
Intersport?

Burt Bacharach

Idag ska jag ta en promenad och köpa en liten, behändig kamera. Och kanske ett regnställ. Jag gillar regnställ, skojar inte. För mig är de förknippade med förväntan: tonåriga cykelsemestrar, vildmarksliv, eller möjligen svampplockning; en sense av accomplishment och regnvått ansikte i alla fall.
Min i-pod är laddad, en kopp kaffe och sedan iväg. Jag tänker att om jag beter mig briskt och effektivt kanske jag kan lura mitt psyke att det är min rätta natur.

Ragdoll

Mina bouts av aggression varar aldrig länge; har duschat, känner mig balanserad igen.
I don't like it.

it's already past hate o'clock in the morning

Fick precis reda på något som gör mig seething. Jag måste hämnas longterm, på ett non-harmful sätt, göra upp ännu en plan.
Jag känner mig plötsligt invigorerad.
Allt jag kan säga är att jag hoppas att de har jävligt slut på Watanabe-bikerboots i överallt i höst.
Och resor till Punta del Este.

BTW

Vill gå med gummistövlar och termos i skogen i dag, vara typ tio år, och ha en röd ryggsäck.
Jag gillar att vara konstruktiv.
Känner ni till några bra gruppboenden i närheten?

Oi!

Denna maudlin skit, det får vara nog nu, ska bara skriva om texturen på mat hädanefter.

The prime of miss S.K

Det är fuktigt ute, och jag är nere i köket fastän jag egentligen borde legat kvar uppe i mitt lair av varma täcken och grenar mot fönstret. Det är eerie hur man vaknar vissa morgnar, med urholkad mage och spända muskler, som om man hade sprungit ett maratonlopp under natten, stel och nervös. Jag vill härifrån, jag önkar att golvlisterna kunde såga till sig själva, att källaren var färdigmålad, att allt blev klart, att allt ordnar sig, och att jag hittar ett jobb, helst ett bra, till hösten, och sedan får vi se hur det blir i vår. Studierna måste vänta tills saker är lite mer settlade. Och jag måste ha en genomförbar moneyschemingplan bakom.
Jag är så efterbliven att det är uncanny. Det här är sådant jag borde ha varit klar med för tio år sedan. Min tidsuppfattning kanske är defekt, mina expectancys on life kanske är defekta, jag kanske har något, jag vet inte, syndrom?
En het kopp mjölkigt chai kanske råder bot på dessa otrevliga tankar. Förnekelse är så betryggande.

à fifustöngum

Isländskan knockar mig ibland. Det låter så töntigt att jag vill retcha, men är sant; ordens mättnad och djup och vemod går inte att jämföra med något annat språk jag sett inifrån. Och ändå är jag otränad och kackig.

sisters and brothers should help each other

Att städa en fredagsnatt i juli när man borde göra något annat, är strangely soothing. Nattfjärilarna dunkar mot panoramafönstren i vardagsrummet. Jag förstår vad de menar.
Ingen parkettpolish.

Om visuell tortyr

Det här med ömsesidig fotmassage i filmer, hur perverterat får något bli?
Var befinner vi oss? 1997?

Om relationer # 3

.

Om relationer # 2

.

Om relationer # 1

.

Ett förtydligande

Vad jag hade tänkt var så här:
Jag ogillar en del bloggar.
Egentligen säger de lika mycket om mig som dem jag gillar.
Alltså borde jag ha en länklista med sådana bloggar. Vällästa bloggar som jag verkligen avskyr.
T ex de som låter som om personen bakom ska iväg på ett OT-toppmöte hos scientologerna.
Eller de som är fluida och prettoflummiga och som man bara vill spöa.
Eller de som är brash och sexuellt frispråkiga på ett mindre elegant sätt, dvs sådana där det känns som om det primära syftet är att befästa den egna attraktionsförmågan.
Etc.
Men det är svårt och jag känner mig ambivalent och gränsen är flytande.
Det finns alltid en gråzon, och några av dem läser jag ändå.

K.

Jag såg att jag hade publicerat en minnesanteckning. Kul.
Alltså: inlägget "jag läser inte, om bloggar jag ogillar" kan ni bortse ifrån.
Ense?

Sizzlin'.

Någon ringde precis och bad mig att anonymisera området, för att undvika att hajarna känner lukten av blod. See?

bang on the bell

Jag citerar:

R. M. Renfield, aetat 59. Sanguine temperament, great physical strength, morbidly excitable, periods of gloom, ending in some fixed idea which I cannot make out. I presume that the sanguine temperament itself and the disturbing influence end in a mentally-accomplished finish, a possibly dangerous man, probably dangerous if unselfish. In selfish men, caution is as secure an armour for their foes as for themselves. What I think of on this point is, when self is the fixed point the centripetal force is balanced with the centrifugal. When duty, a cause, etc., is the fixed point, the latter force is paramount, and only accident of a series of accidents can balance it.

From Dr. John Seward's journal.

Allt stämmer, förutom åldern. Och möjligen styrkan.

X-berga igen

Känner ni till Renfield i Dracula?
Då förstår ni vad jag menar.
Det känns som om jag just haft en telefonkonversation med Renfield om X-berga.

X-berga

Hur kan man föra en lucid konversation med någon som ständigt avbryter det naturliga meningsflödet med krampaktigt insmugna, framvästa påståenden som:

"plötsligt är X-berga all the rage"

"folk är som galna efter lägenheter i X-berga"

"det är värsta galna feeding frenzyn efter lägenheter i X-berga"

"det är kniven på strupen"

Och när man försöker lugna, pacificera genom att säga "jag vet att du kommer att hitta en fabu lägenhet, jag är helt säker", hör man hur någon, giddy av perverterad excitement, muttrar under sin breath:

"ja, men inte i X - b e r g a"

Jag förstår. X-berga är nya Lärkstan. Folk går över lik för att få en lägenhet i X-berga. X-berga är Xanadu.

Men allvarligt, just X-berga? Ser ni patologin? Och hur talar man om för någon, på ett icke-insinuant sätt, att det finns väldigt bra antipsykotiska mediciner nu för tiden?

Wicca

Jag var ute vid midnatt igår och plockade kamomill.
Jag var ute vid midnatt för att ingen skulle kunna se mig och mitt förvildade hår och tro att jag var en vargkvinna som gillar att föda barn hukande på stampat jordgolv och som äter tysk hälsokost och lyssnar på otäck kollektivmusik från 1975.
Allt jag mötte var ett par joggare. Och Alice, som var med, trött och huttrande och skeptisk, och som aggressivt ryckte blommorna av stänglarna och bara kunde blidkas genom droppande av analytikernamn.

Men ändå, tendensen är oroande.
Jag håller på att förvandlas till min mamma.
Ekbladsdekokter? Samla poppelbark, koka tujagrenar?
Vermodligen.
Hejdå skolmedicin.

Inventarier

Vet ni, en sådan fåtölj som Pukus W. sitter i i videon köpte jag på auktion för två år sedan, fast schysst sliten. Jag har också en rökrock i tungt, tjockt, svart silke som min pappa köpte i Japan i slutet av femtiotalet, när han jobbade på tankbåt. Den ligger i en låda någonstans. Nu behöver jag bara någon som kan hälla upp te i mitt ännu oinköpta benporslin från Spode.
Kanske old microhead kan hyras in? Mot lite extern prostatamassage?
Skojar.
Känner skam.


(Men inte så mycket.)
(Och jag menar naturligtvis taktil behandling av hans "idrottsskada".)

Hörni

Vet ni vad som är extremt obehagligt att bevittna? Någon som spelar tvärflöjt.
Och som svänger med håret. Och har fuktiga nedbitna fingertoppar.

Rules and Regulations

Så typiskt. Man får alltid äta upp sina ord.
Nu har Wainwrighttarden etsat sig fast i alla fall.
Tror ni åderlåtning hjälper? Eller koppning? Det finns en drös med gamla honungsburkar nere i källaren (och en fresh Volgasvamp som fört en tynande tillvaro i ett syltkrus sedan hösten -78), kan jag använda dem?
Efter videon ska jag så läsa Patrik Steorns avhandling.

Men också:

Jag skulle vilja lägga mig på balkongen ovanför lilla rummet och sova i solen, Little Edie-style, så att min gröna blekhet den här sommaren modifieras, i alla fall lite (känner skräck för att synsvaga pensionärer ska börja dra i mitt huvud när jag står framför ostdisken och har svårt att välja nästa gång; hur ska jag kunna säga nej?), men den är plåtskodd och trätrallarna som ska ligga ovanpå finns i garaget tillsammans med särskilt oresonliga och cromosomically enhanced spindlar och den där enorma leopardsnigeln som jag försökte dränka med öl (han fattade inte, sket i min inbjudan). Pallar inte det umgänget nu. Och vädret är ändå så obeslutsamt.

Det här gnälliga draget kommer att förstärkas med åren.

Homestylingprinciper # 1

.

Idag tänkte jag först sortera stuff, och sedan måla lite. Efter det har jag en bok om Velasquez som jag är eager att börja med.

God morgon.

Nu mår jag bättre. Jag har mjuknat lite.
Vi kanske kan åka till Vadstena någon gång tillsammans i alla fall.
Har inte Birgittasystrarna ett retreat där eller något?
Då skulle vi kunna samtala i anden i stället.

Dear John,

Vissa samtal bör man inte ha, och definitivt inte mitt i natten. Jag vet att jag kan förhålla mig neutralt och sansat, att saker inte längre bekommer mig på samma sätt, men de här samtalen, de tar alltid samma vändning; jag blir paranoid, läser in förebråelser och hintar och känner att linjerna överträds.
Vi kommer alltid att prata om något annat än det som faktiskt sägs.
Mellan oss finns svek som inte försvinner.
Jag kan känna tillfredställelse över mitt balanserade tonfall och mina lättviktiga ord, hur väl jag parerar hans försök att enas i sentimentalitet över det förflutna, men orden gör så jävla ont.
Hur fan ska jag kunna förhålla mig neutral till hans våndor över ett förestående break-up? Varför prata med mig om det? Varför ständigt påminna om alla jävla platser vi någonsin gjort något på, varför envisas med samma rubbade framtidsfantasier, nu när de inte betyder något längre?
Jag är inte hans framtid. Han är inte min.
Han gör det bara för att inte låta det läka, jag tror att han gillar att ha det så.
Men så här är det, låt mig påminna dig:
Du och jag kommer

• aldrig flytta till England
• aldrig äta shortbread i Edinburgh
• aldrig gå på min farmors gata på Island
• aldrig åka till Kislovodsk
• eller New York, eller tågluffa, eller bila i Italien, eller fotvandra på en pilgrimsled, eller åka och fiska, eller äta krabbkakor, eller se Nya Zeeland ihop
• aldrig bli gamla ihop

(Vi kommer aldrig mer att skratta som vi gjorde ihop; åt Friedhelm und Ellen, åt twitchighet och campness, veta exakt vad vi kommer att prata om när de andra gått hem, hyra fem filmer och köpa pizza från Pino, åka moped till Fårö, köpa en iskall och rutten Nissan Cherry, obsessa över äkta hussvamp eller se A. nervöst trycka ner sin skyddsutrustning i en papperskorg på parkeringsplatsen bakom stormarknaden heller.)

Jag vill ha någon annan till allt det där. Riket och stanniolfolietandställningar med presentrosetter och citronträd på födelsedagsmorgnar och S på Midsommarkransens Järn och januari på Öster med den frostiga kålträdgården, Valdemarsgatan och Fågel Blå från Lim och Handtryck och ringen de skrev fel namn i, och de sista årens förlamande trötthet och stress som jag trodde att vi snart skulle vara förbi.

Hur puckad var jag inte? Det jag sörjer är min bästa vän, inget annat.

Så efter en lagom lång stund, för att inte verka hostil, säger jag att jag måste gå och borsta tänderna. Och istället sätter jag mig och skriver det här.

Men allt jag kunde tänka på ikväll, med M brevid mig i soffan, var hur du hade skrattat åt det här, och åt det där. Jag gjorde samma sak när pappa dog, länge; hade impulsen att visa honom saker jag trodde skulle intressera honom, diskutera nyheter som jag visste att han skulle ha en uppfattning om. Men jag gör det inte längre, inte på samma sätt.

Känslorna accepterar så småningom det intellektet redan tagit till sig, och jag är en god bit på väg.

23.00

Såg just Blades of Glory. Det twitchiga fanet var roligast.

En dag i juli

Efter åtaganden på morgonen och en snabb shoppingspree (Cow parfymeri) åkte jag med kräkmigrän hem till Alice. Vi fördrev eftermiddagen in style: klickade på randomly på Blogger navbar (sociologiskt experiment), jag låg i hennes klarröda, slitna läderchesterfield och stirrade medan hon guppade, stum, på en pilatesboll i ett hörn bakom mig för att rekreera en analytisk miljö. Jag sa åt henne att lägga av, det blev för creepy. Efter att jag hade poppat allt vad hon hade i farmakaväg hemma för att bli kvitt huvudvärken, låg jag i fosterställning på soffan och höll för ögonen medan hon satt i en fåtölj och läste högt ur Ottosons Psykiatri; avsnittet om personlighetsstörningar. Vi hann covra borderline/ histrionisk (hon) och fobisk/ tvångsmässig (jag), men även schizoid. Det var hemtrevligt.
Vi läste också litegrann om zoofili och koprolali, vilket passade bra eftersom en person med mikrohuvud strax efteråt kom och hämtade mig i sin Prius.

En knäckt kod

Det här är absolut logiskt.

Gåvor från ofrälse

Det bara fortsätter.
Idag fick jag av person 1:
En stor ciabatta från Kalaskransen.

Av person 2:
En Almondy mandeltårta med mörk choklad. (Ogillar mörk choklad, alltså ett fairly aggressivt val.)

Och:

EN GURKA.

Jag försöker fortfarande förstå.

Min idol

.

Min dator är så seg. Såg precis första delen av en unsightly hentai, kan det vara det?

Jag begriper inte hentai. Hur kliniskt kan något bli?

Bara ljudeffekterna är hilariösa, fuckljud sublimerade till nypressad apelsinjuice och extatiska fjollröster.

Och jag undrar: vari ligger lockelsen hos dessa annoying, barnröstade cartoons med ledsna ögon och ansikten som ser ut att vara resultatet av rekonstruktiv kirurgi? Inga näsor, inga munnar.

Verkligen. Jag undrar faktiskt. Jag tänker mig att de typiska användarna är 19 år; spetiga, acniga och ihärdigt onanerande i sina källarskrubbar med egna ingångar i föräldravillorna.

Och det är inte fel, men de borde välja sitt material med mera omsorg; ni vet, vissa degenerativa förändringar nedärvs rasande snabbt, från en generation till en annan.

Estetiken är för mig obegriplig, och det kan knappast vara en slump att Michael Jackson har en vivid fanbase i Japan.

Anyway, eftersom mitt liv är så glanslöst just nu, och för att det går så lekande lätt att hata, tänkte jag nämna två andra företeelser jag just nu ogillar:

• Amy Winehouse. Jag blir så trött. Hon är lite trist helt enkelt.



• Rufus Wainwright. Så priviligierad upbringing med kulturföräldrar + seg blick + whiny röst + kassa låtar + tröttande självgod.
  Han är lite trist helt enkelt.

Men min favvolatina Mutya Buena är tillbaka.

Lamino igen

.

Kan inte släppa det här med Lamino. Tog en bild med självutlösaren för att illustrera mitt inre turmoil.

Viktigt igen

En sak till. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig ta in en Lamino i mitt hem. (Ens efter en head-transplant, eftersom jag tror på teorierna om cellminne.)
Lamino är mitt ultimata hatobjekt, ett ting som så totalt upphört att vara sin funktion och istället blivit en signal. (Liksom matbordsvarianterna av PH-lampa.) (Eller min ex-man.) Alla de andra; Pernillor och Superellipser och Castiglioni-lampor är naturligtvis också så, men Lamino är värst. De andra har en not av fad över sig, men Lamino isn't going anywhere soon. Som Skogaholmslimpa, eller Kalles, eller Heinz; ett nedärvt preferito-brand.
Jag måste vända bort blicken av blygsel.

Jag är ledsen,

men jag är trött på ordet pugga. Känns som "vi tjejer" (ur femtiofemåringars munnar).
Typ nu erövrar vi språket, fixar ett eget ord och förser med utvalda konnotationer.
Nog beundransvärt, men so AMS, vilket säkert är all pugg-good och så där, men ändå: lite som att skjuta sig själv i foten.

Summer Before The Dark (minns du, JR?)

Jag vill att ni ska förstå hur traumatiska de här dagarna har varit för mig; hur jag kollade min blogg och varje dag möttes av de sista (before the tangentbordsdark) hånande, kassa inläggen. Egentligen vet jag inte ens vad som skiljer bra inlägg från kassa, mer än en känsla.
Och anyway, it's all in the past now, pallar inte att ändra.
Men skammen är min, för evigt.
Att kunna skriva h och g och ä ordentligt är en underskattad lyx.
Jag vill att ni noterar hur ödmjuk jag är, hur anspråkslös.

a grand escape

Det är dagar som den här jag önskar att saker hade fallit ut på ett annat sätt. Jag ser förtjänsten med att bo i hus. Vattenslangar och myskmalva, luktärter. Eller rosenvialer heter de väl , de fleråriga. Ogräset mellan gruskornen, sprickorna i fasaden. Ogräset mellan stenplattorna. Som i Kaukasus 1962: småungar i likadana kortbyxor, könlösa; huckleförsedda seniga babusjkor i mörka klänningar, stora sockriga bitar av vattenmelon, rickety chairs och aprikoser på träden.
Jag ska skriva en bok om det någon gång.

Nekrofilen

Jag läste Gabrielle Wittkops Nekrofilen i natt, man läser den på en knapp timme. (Jag har inte läst klart Didion än.) Nekrofilen var som jag hade tänkt att den skulle vara, mest "jaha".
Allt prat om "de isande vackra språket" osv känns som "nice personality"-snack. En fokuseringspunkt som låter sig diskuteras, liksom.
Jag blir mest nyfiken på Wittkop själv. Vad låg bakom hennes övertygelser; hennes avståndstagande till familjebildning och prokreation, hennes sätt att betrakta och framställa det mänskliga (eller kanske ibland det mänskligas index), i synnerhet barn, som en konsumtionsvara?
Att betrakta hennes ord som främst samhällskritik eller liknande känns för enkelt.

Rapport

Jag dricker riktigt starkt mintte, och låtsas, som vanligt, att jag är någon annanstans.
T ex inne på grannens tomt.

So in love

Fick en tillfällig tangentbordsrespit, hoppas att den håller i sig ett tag. (Har påbörjat ersättaruppackning efter aggressiva påtryckningar från flera håll.) Någon brunögd i kjol är på väg hem, tillsammans med sitt järnrör, sin hillebard, och sina kaststjärnor, en annan klipper gräsmattan, med anorektikerhunch och seniga armar(han har faktiskt en utomordentligt vacker käklinje), en tredje åkte just härifrån, och jag snor åt mig den här stunden, med tungan sökande efter en öm förkylningsblåsa på insidan av underläppen, jag kan inte låta bli den, smärtan är för retlig. (Hångla, någon?)
Och to hell with självutlämnande, har jag tänkt de sista dagarna; det är bara en trött bloggfras; det här är en personlig blogg, alltså per definition självutlämnande. Antar att det finns olika grader, och jag har inte bestämt mig än för vilken jag vill använda mig av. Jag fluktuerar, motsäger mig själv, som any good och remotely interesting icke-nazi.
En fjärde person ringde idag och ville bjuda med mig till sitt lantställe. Jag hade gärna, men jag hinner bara inte. Jag framlever hela mitt liv i det som kommer sedan, bör bryta mönstret. Jag vill att saker ska vara närmare sin lösning om tre månader, måste arbeta för att det ska bli så.

Igår tjatade jag på några vänner; de är hur roliga som helst. Hoppas de gör det vi talade om (älskade varsamt) (krampar av hur skojig jag är).
För länge sedan hade vi gemensamma plans: vi skulle deface:a biblioteksböcker, Orton-style, som ett slags aktion. (Vi var kinda unga då.)
Och förutom det vi pratade om igår, har vi nu en annan gemensam plan (finstämd instruktionsfilm) (skitkul, ska lägga mig ner och andas nu). Får se hur det blir med den.
Vill avsluta denna förvirrade hafsighet med några saker jag avskyr, bara för att få lite struktur:

• marmeladgodis, typ Jaffakulor och sådana där trikolorerade marmeladbars med vita mellanskikt = djupt degenererade individers candy of choice
• ovanstående gäller även "verktyg"
• sådana där fula minimalistiska fyrkantsvikta pappersskärmar som folk har i fönstren som sol- och insynsskydd, ni vet, inköpta på Designtorget -99. Jag hatade dem då, och jag hatar dem inte mindre nu. Favoriseras av yngre medelålders personer med dyra Mårbackapelargoner från upmarket-handelsträdgårdar i fönstren; folk som är ute efter kalkstensminimalism, ni vet: sådana som sandalförsedda stannar till vid lokala krukmakerier och sedan äter nasty saffranspannkaka på det intilliggande creperiet. (När de åker därifrån har de två burkar salmbärssylt och en burk Kränkublandning i linneväskan.)
• om det inte framgår: saffranspannkaka

Ett exempel

Stop te madness.

Ser ni _ur idiotiskt det blir nar vissa bokstaver inte funkar? Alltså av_åller ja_ mi_ från att posta tills Mac:en ar uppe. Fastan ja_ _ar massor att skriva.

Nonsens

Ett ord som kan skrivas utan defekta tan_enter ar te x peristaltik. Så synd att det ar ett ord som inte intresserar mi_.
F ö åt ja_ precis en tallrik _allon med mjölk.
(In_et samband.)

Mitt livs _istoria

Sedan i fredags har jag varit i en främmande våning, eller ska jag säga skrubb, med en shortsklädd Ivy League-jock med taut golden maghud som syntes genom revan i den ljusblåa skjortan när han låg ner på överkastet. Han stödde sig upp på armbågarna, och då spändes musklerna. Jag vet inte om han fick mjölksyra i armarna. Jag tror att det var runt 1981, eller -79 kanske.
Vad jag vill förklara är att jag har ett spännande liv.
Det här är orsaken till att jag inte har uppdaterat.
Inte att jag inte har kunnat logga in på mitt konto pga ett malfungerande tangentbord.
Nu packar vi upp din dator, sa någon som var här och klagade på bröstångest.
Nej, sa jag.
Jo, nu gör vi det, kom igen.
Nej sa jag. Jag måste göra det rituellt, ensam.
Vad är det för paket ute i hallen, sa någon.
Det är några böcker.
Du måste packa upp det. Kom igen, packa upp det.
Osv.
Detta tjat.
Undra på att hon har bröstångest.


Oc_ it _ann ja_ innan det pajade i_en. Ska packa upp, lovar.
Meanw_ile _ar ja_enorm bröstån_est över mina sista kacki_a oc_ _alvsmalta inla_ som ja_ nu inte kan andra i. Men minns att ja_ ar _ar, lurkin_ i sku__orna.