Japan "Don't Rain on My Parade"

Så jag i helgen. Kanske på apoteket? När de säger att de inte för Blessed Herbs.

Helgtips

Ok, jag vet att hälften av er nu blir deeply affronted och kommer att överväga att aldrig mer komma hit. Jag ber om ursäkt redan nu.
Men hur skulle jag kunna motstå?
Tänk på mig som er unsightly tonåring: jag är kille, femton, med acne, glasögon och tandställning. Ni ökar på mitt stigma genom att stryka pressveck på mina blåjeans. Jag har en Commodore Amiga och spelar schack med Magnus och Janne på fredagskvällarna när alla andra tonåringar är unspeakable. Jag behöver någon slags release. Jag vill revoltera.
(Plus att jag prenumererar på Popbitch.)

För er som nyligen påbörjat en parrelation: ett unifying projekt inför nästa vecka?
Alltså:
Helgtips.

Jag tvekar lite när fingret hovrar över "Enter".
Men sedan går det ganska bra.

Men jag hade

kunnat tänka mig att se något om Ted Bundy. Jag såg en miniserie en gång med Mark Harmon som Ted Bundy, sedan dess tycker jag att Mark Harmon ser galet opålitlig ut. Jag misstänker alla med muntra spjuverögon för att ha seriemördartendenser, förutom möjligen personer med syndrom.

This stolpspråk has to go

Alltså tänker jag berätta för er att jag tittade på Evil Week igår kväll på Discovery, ivrigt pushat för av min mamma, som gillar att få the evil of the world bekräftat via tv:n. Jag somnade ungefär när BTK fick sin dom, och vaknade när den där österrikiska seriemördaren som jobbade som journalist intervjuades, i vit kostym och röd knapphålsblomma.
Vardagsrummet var alldeles öde och mörkret utanför kompakt.
Jag borstade tänderna snabbt och gick och lade mig.

Min bror igen.

Jag får vykort från min bror och svägerska i brevlådan nästan varje dag, ett från Venedig, ett från Grekland. I skriver alltid på isländska och korten har en bisarr touche; det är något med meningsbyggnaden som gör att man inte riktigt vet om han skämtar eller är allvarlig.
De firar tioårig bröllopsdag. Min svägerska har köpt ett par ljusturkosa speedos och ett par illrosa åt honom enkom for this occasion. Han skrattar men har dem på sig, det vet jag.
I är tio år äldre än jag. När jag var i tonåren fick jag sminka honom hur mycket jag ville, han bjöd mig på teatern minst en gång i månaden.
Alla mina vänner hade en crush på honom; Micro med, tror jag.
Nu är han fixerad vid gamla Porschar. Han har fem stycken, som alla står i hans garage, dit han har en specialförbindelse till sitt arbetsrum via en spiraltrappa. En av bilarna är täckt av en Union Jack.
Och jag skriver stolpspråk.

Så att ni förstår

Jag skriver oftast inte om saker jag skrattar åt här. Det här är ett offentligt rum, folk tar illa upp, poängen går förlorad i texten.
Tex det här:
Att man skulle montera rotorblad med skärfunktion på undersidan av gamlingars självgående rullstolar, ungefär som den där trilobitliknande gräsklipparen ni vet, och sedan ba: ut på gräsmattan, långsamt och planlöst choppande från ena sidan till den andra.
Ni ser.

Role models

Hörni, kvinnorna i femtioårsåldern, som man stöter på ibland, i bokhandeln eller vid delikatessdisken; accomplished uppsyn, osminkade, med salt-och-pepparfrisyrer i lite längre varianter och smala, svarta kläder, ibland bruna; designergear, intellektuell schtick: de ser fierce ut.
Som att de verkligen har fattat ett och annat.

Och herregud,

detta duschande. Jag vill ha en ny och inspirerande tvål, eller i alla fall duschkräm.
Typ sandelträ, som jag älskar.
Koncenterar mig på detta nu.

Angående Miller

En sak som slår mig, eller som jag skamligt undrar över är hur bilderna på de döda togs, efter invasionen, i koncentrationslägren, i hemmen. Har händer lagts tillrätta, ögon stängts, huvuden vinklats? Återfanns de på det sättet, eller gick man runt lite, rökte, pratade, set the scene?
Jag tänker på den självförgiftade borgmästardotterns pietà-ställning, hur hon är invirad i en nazijacka.
Jag tänker samma saker när jag tittar på Andres Serranos eller Elizabeth Heyerts fotografier, även om kropparna där redan är manipulerade, sminkade, ihopsydda, undersökta och befinner sig på bårhus eller begravningsbyråer.
Fotograferad död medför alltid en känsla av att bevittna något otillbörligt, på ett helt annat sätt än vid andra motiv. Extrem voyeurism.
Kanske är det för att ögat vant sig vid frusna modeller, ögonblick, stängda ögon, folk som sover - i modespreads, i filmer - och att det här vid första anblicken ser likadant ut. Vetskapen om att det här är på riktigt accentuerar på något sätt den paradoxen, och får de avporträtterade att te sig märkligt skyddslösa och inneslutna på en och samma gång.
Kanske också för att motivet är så fjärmat från det mediet oftast förknippas med: ögonblicksbilder, skeenden, rörelse, liv.
Ett inlärt förhållningssätt - jfr minnesfotografier från förra århundradet - men ändå.

Lee Miller

.

På V&A i London börjar snart en utställning om Lee Miller, den amerikanska fotografen som på tjugotalet flyttade till Paris, hängde med Paris-possen, hade Cocteau och Man Ray som lovers.
Jag vill se den så badly att det värker i käkarna.

Jag menar det

Eddy Duchin & his Central Park Casino Orchestra Night and Day

it's no matter baby, where you are, I think of you

Jag lägenhetssöker. Det är inte riktigt dags än, men jag har bestämt mig. Det här vill jag ha: en stor, ljus, trägolvad lägenhet med kakelugnar eller öppen spis, tack. Badrummet ska vara rymligt och snyggt också, med ett fönster.
Helst vill jag ha en fyra.
Där vill jag fira varmkindade julaftnar och dricka te om höstarna.
Ni kan fnysa och säga att det är out of my reach. Pah. Jag ska tänka att jag redan har det.
Jag känner den rostade marmeladmackan krasa under tänderna, känner smörets kalla mitt mot gommen. Jag tittar ut och det är frost ute, och känslan inuti är spänd förväntan.

Larre!

Så här känner jag nu

Jag bor i ett fabbigt stenhus, eller tegel but of course, ett mansion rentav, på engelska landsbygden, men tillräckligt nära till London och våningen för att kunna gå på teatern eller handla julklappar utan besvär.
Jag har en trädgård med rosor och mossa och ekar och murgröna. Stockrosor vid gamekeeperns stuga. Jag bruka hålla till där om dagarna, framför brasan på hösten, eller vid mitt skrivbord som står intill ett av de vackra, buckliga fönstren med handblåsta, blyinfattade lufter.
Jag har nog några jyckar som ligger på en matta framför. Solen strilar in, värmer deras päls. De är trötta efter promenaden vi tog nyss, de har kardborrar i pälsen, jag har fickorna fulla med kastanjer.
Pojkarna dundrar in klockan tre, de har slängt cyklarna i en hög utanför dörren. Hundarna skäller. Klockan fyra går vi upp till stora huset. Då har min hubby kommit hem. Han är den roligaste man jag vet. Och den hottaste.

Correction

Jag älskar heavy grade-nonsens.
Det som irriterar mig är en speciell attityd av bajsnödighet, och förnekelse.
Hos mig själv också.

As of now

Jag är skittrött på allt nonsens runt omkring mig, alla vuxenlekar, energin som läggs på strunt.
Jag känner mig krigisk.
Och bloggandet skulle kunna sorteras dit, men det gör det inte för mig, det här är allvar, en outlet.

11:00 A.M

Jag utnämner härmed Facebook till min kortaste fad någonsin. (Fast jag har idéer till vissa applications som skulle kunna göra det roligare.)
Nu ska jag googla på "Jordan" istället, eftersom hon är min idol.

No need

for alun, känner hur min stiffness och aggressivitet är back on track.
Allt känns som vanligt.
Och late night-inläggen i går kväll var inte povrecita-inlägg, jag försökte bara beskriva en specifik frame of mind, en där man börjar gråta åt Del Monte-reklamen på TV eftersom den innehåller en panorering över gröna kullar och möjligtvis lite stråkar.
Förstår ni, jag är väldigt pro stiff-upper lip.
Allt annat känns så, jag vet inte, mänskligt?

Jag har

skärpt mig till i morgon.

here it comes again

Kan det vara old age? Så snart, så redan?
Fast jag har klara minnen av sista året i gymnasiet, hur jag gick hem, smög mig ut bakvägen till bussen, för att vätan överrumplade mig. Bara plötsligt, utan förvarning, långsamt, som en sjukdom.
Så...opraktiskt.

like a new emotion

Jag har haft en floodgate-dag idag; en där slussarna öppnas och det räcker med att någon frågar hur man mår för att man måste ta till all sin koncentration och alla sina böner och alla sina svordomar och förträngningsmekanismer för att inte börja böla. Och så klarar man det ändå inte, och så vill fanskapen inte sluta att trilla, och man vet inte ens varför det är man gråter.

Prisidé:

8 miljoner SEK.
Helge är allt jag behöver för att styla mitt redan enticing hem till fulländning.

BTW Helge:

Fatta obehagligt att ha en identitetsförvirrad skäggig gubbe med lagt hår i kärringlajjor och baglady/dekonstruktionskit perched uppe på taket.
Hoohoo!

Min look

idag efter att ha cyklat i blåsten:

Time, ladies and gentlemen.

Det börjar bli dags för mig att ta tag i vissa saker, avsluta andra, ordna ett liv.
Jag har hovrat inne på AMS sida och började nästan att hyperventilera. Sedan ringde jag en kompis för att tipsa henne om ett jobb. Sedan kollade jag utbildningar.
Det här borde ha varit en done deal för miljarder år sedan.
Och nu tror jag det är en god idé att duscha hett och sedan trotsa blåsten och gå till blomsteraffären.
Sluta tänka på de här obehagligheterna.
Till klockan fyra.

Dekad

.
K, så William Gibson och Strange Days, men ändå.
In keeping med allt annat nitttiotalsåterbruk kanske det vore dags för revival av VR som mänsklighetens förstörare? (se även: Facebook)
En novell via 3: AM, av Rachel Kendall: The Pleasure Principle.

Och kan inte SVT reprisera Dennis Potters bril Cold Lazarus igen?
Överhuvudtaget Dennis Potter.

End of summer

Så få getingar i år. En seg, slö stackare som gömt sig bakom någon dörr över natten vinglar runt här just nu. Det är kallt idag och huset är som ett såll, har aldrig blivit isolerat. Spånfyllda väggar
med nedsjunket innehåll säkert. Kenya-färger i trädgården.

Jag är disgusted

Jag har just börjat läsa Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder i pocketutgåva.
Och kära ni, kunde de ha fixat ett fulare omslag?
Jag tror verkligen inte det.
Möjligtvis samma fast riktigt elektriskt kornblott. Kleinblått.
Straight-up- associationer: bilder av indianer som morphas till coyotes, tecknade i sepia, köpta av folk med egna minidreamcatchers i den där hideösa affären där folk köper kort och planscher och gråa tårnallar som håller i hjärtan som det står Förlåt eller Älskar Dig på. Den med gul och svart logga, som finns i varenda galleria värd ett Lindex. Gallerix.
(Dessa -x i slutet av företagsnamn. Tips: Frenulum-ix.)
Varför trashomslag? Sänker - fast det inte borde - förväntningarna. Är det kanske meningen? Så att man blir glatt överraskad? Som ett Juicy Fruit till någon van att tugga på torkade limrester eller suddigummin eller något?

(Och jag kan inte komma på en enda person som jag fortfarande skulle ha the hots för om den gav mig en sådan nalle. Eller jag vet inte, får säkert äta upp det där.)

Jag vet inte

om jag är psykosnära, men i dag när jag hastade förbi NK pågick ngn slags ljudinstallation (hoppas jag, jag bör kanske äta Abilify) i skylten. Jag var ivrig att komma därifrån, annars hade jag noterat nogrannare, men jag tyckte precis att det lät som Quentin Crisp. Jag hoppas att jag hörde rätt, det vore förskräckligt om det var Christer Ulfbåge eller någon.

Alltså för att jag vore så way off my mark.

P.S

Jag skulle vilja läsa en bok om Blow, se en film om Blow. En riktigt bra. Inte som kackusla Front Row om Anna Wintour. Läs aldrig den.

Blow

.

Jag läser om Isabella Blow, Vogue-assistenten som off:ade sig själv genom att dricka ogräsmedel tidigare i år. Hur lång måste inte övergången vara, från larger than life BYT till institution - och rickety - innan man antingen sorteras in i ett acceptabelt fack (Anna Piaggi) eller dör och kanoniseras.

Ett utdrag jag gillar från en intervju med I. B av Tamsin Blanchard, Observer 2002:

Blow has a strong voyeuristic streak. She likes to create situations and then sit back and watch. The thing that fascinates her almost as much as clothes - and it is no doubt related - is sex. She describes her own styling aesthetic as 'chic pornography', and unless something has a strong sexual charge, she isn't moved by it. 'I always think sex has been such a disappointment to me. I think such a fuss is made of it. It's not that I don't enjoy it, I think I'm frightened of it. The way to have fun is to let other people have fun and you just observe, and get pleasure from watching. When you're married it's difficult to have sex with everybody because I'd get kicked out on to the street. But I think inherently I'm probably a total slag. Desire is the strongest human emotion - desire for a hat, desire for a dress, that's what drives people to buy and want things.'

Så lätt och skarpsynt om längtan efter det optimala, fullkomliga (eller ens det); hur det samtidigt är en prokreativ och nekrotisk lust; efter det man aldrig kan få (Björn Ranelid), med oändliga projektionsytor, där allting runt nästa hörn måste vara bättre, det man har väntat på, som stillar ens törst, om än temporärt; estetik och konsumtion som symbol, som sublimering.

Och kolla hur snygg hon kunde vara.

Och jag är skittrött, så förlåt bristen på sammanhang.

Sleep

Jaha, nu kan jag ändå inte avsluta min kväll, och jag måste säga att chipspåsen i förrförra inlägget har en störande ful färg. Den fulaste färgen någonsin är kornblått. Jag fattar inte. En färg som är så ful. Och så förekommande nu eftersom den är rena rama 1984, tillsammans med grov fiskbensmönstrad tweed i Ponténmodeller och svarta byxor. Bauhaus-färger, betongstolar. Och alla creepy vidareutvecklingar och spawns: trafikskyltsblått, Domusblått, svampade hallväggar i cheepy-kobolt, och allt vad det implikerar: personer med för stora raggiga hundar, ockragult komplement i form av något vile, tid som stått stilla sedan 1995.
Jag kan se att kornblått är striking, men ångestresponsen i mig är för stark.
Och jag blir lika aggressiv varje gång jag läser att "svenska folkets favoritfärg är blå".
Please. Guld kanske? Som Domenico Dolces och Stefano Gabbanas sovrum.
Vilket of course, men aningen felinformerat, får mig att tänka på sömn.
Jag tror inte att guldreflexerna är tänkta att ge en estetisk upplevelse när man sover.

Stop the madness, kapitel 2

Någon jag känner blev erbjuden en lägenhet på Glidvägen. Seriously. Put's a damper on alla känslor.
Föreställ er att behöva uppge adress.

Losing my mind

Under min hud, i min mun, mot min tunga, jag kan inte tänka på något annat.

Crazebook

Facebookandet förhöjer min ångest, jag är socially impaired även där, tycker att det är skitjobbigt att poka folk eller trycka iväg en friend-request. Alltså gör jag inte det. Alltså är poängen med Facebook relativt bortkastad på mig.
Naturligtvis måste jag ändra mig, det är inte vidare kul att vara så här.

Well, well, well.

Efter en stram och målmedveten tur till affärerna ska jag tvätta fönster, måla trä och kasta. Jag har saker jag vill läsa, saker jag vill se, och planer för mitt fysiska jag (grönsaker, protein, ansiktsmasker, GI Jane).
Jag borde gå och lägga mig i tid oftare.

Nä, hörni

Nu dricker vi en kopp varm mjölk och sedan går vi och lägger oss, sida vid sida i våra nattmössor, som Laura och Mary. Jag är Half-pint, ni är miss Holier-than-thou.
(Nattmössa kanske vore ett oh-so-provocative! tillskott till min redan raffiga garderob? Om ljuskillen kommer igen, eller han vars kylare började koka? Då kan jag tugga slappt på en morot och skratta och säga "schucks!" så att morotsbitarna sputar och sedan klia mig lite för aggressivt i håret genom tyget. Kan knipblinka slött med ögonen några gånger också. = no more doftljus.)
Natti.

Mina hjältinnor

.

Och jag har verkligen varit exceeedingly jamsig på sistone, det känns inte bra. Jag har därför beslutat mig för att skärpa till mig och börja konsumera min omvärld.
Skit i allt emopjunk är ni snälla. Här ovan är bilder på två förebilder jag tänker använda mig av.

De här tankarna kommer om kvällen

Dessutom är jag så irriterad över att jag inte kunde publicera ett - för första gången på länge - relevant inlägg om medelålders erotica-konnässörer, puckotwinks in denial och sextioåriga schaltanter. Och dirt- och kakellovers.

Det är ju jag

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Jag har, eh, produktutvecklat hela dagen; googlat och sökt och läst på, och nu är jag så trött att triumfen från idag har förbytts till tvivel och bekant seghet. Men ändå.
Det kommit en massa dörrknackare de senaste dagarna, de har envisats med doftljus och whatnots, jag vet inte vad jag ska göra. Är jag inte skräckinjagande nog? Ser jag ut som en person som har doftljus i mitt hem? Tiotusen kartonger, sopsäckar med papper, nedrivna tapeter; en deranged person i säckiga herrlångkalsonger och ett relaxerande doftljus?

Ehrm.

Jag har fått en så bra idé, och den ska jag exploatera.

Och

där läste jag bl a om Mydeathspace.com, som ni kan läsa om här och här också.

And, oh.

Ang pensionärism:
Jag hänger på Obit Magazine och läser om the deceased.

Snälla.

Jag är fullständigt devoid of a hjärna sedan ett par veckor. Dock har jag ganska snygga skulderblad.

1. Jämnar det ut sig?
2. Vad ska jag göra?

Skicka spammiga mail med förfrågningar? Hjälper det om jag undertecknar dem Philip Dnnog Ombatu?

Pensionärism

Jag har noterar några saker. Bl a att min slutgiltiga transformation till poplinklädd pensionär nu är finalized. Jag menar det inte på ett skämtsamt, selfdevaddetnuheter sätt. Jag talar blod och inälvor.
Jag vaknar och går upp samma tid varje morgon, oavsett vad jag gjort dagen innan.
Sedan kommer jag tyvärr inte på mer just nu. (Minnessvårigheter.) Men jag vet att det har skett.
Mer info snart.
Och micro var här och hovrade på min dator igår kväll, när jag var borta. Massor av ställen har jag sparat lösen på. Jag är paranoid. (: Pensionärism.)

Hey lovers again.

Bannlys nätter i augusti. Jag vet inte om det är syrsorna eller den ljumma luften som lurar inälvorna att tro att alla andra kysser någon de verkligen vill kyssa (borta i skuggorna nere i det höga gräset vid hallonbuskarna ungefär). Nervändarna på läpphuden är också svikare.
Är lite full, men inte så full som jag borde vara.
Och det här gagnar ingen.
Det blir obehagligt, som att se för mycket av sina föräldrars hud.
Och hemskt mycket, jag vet inte? är "sjuttiotal" ordet jag söker? Frånskilda kvinnor i femtioårsåldern som revanscherar sin dormant och undertryckta sexualitet med unga importpojkar som heter Raja.
Något sådant.
Nu måste jag centrifugera min hjärna. Ses.

Requiem #2

Ranelidbloggen är borta, så synd.

Making Book

Och nu har jag gjort det jag sa att jag inte skulle, hängt på Facebook, och det är lite läskigt tycker jag.
Fast svårt att slita sig.

Am Freitag

.
Jag tar inte ett steg i någon riktning just nu, är swamped av göromål, och min frist har börjat att gå ut. Försäljningen av huset är det viktigaste, jag vet det, och ändå fastnar jag i nonsens dagligen.
Jag är så innerligt, retchingly trött på mig själv för tillfället, och mina upprepningar, min lättja, min mentalitet, på mitt eget mikrokosmos här i dammet och kartongerna, som en slags rubbad comfort zone; pure catlady.
För hundrade gången.
Och sure, the old stuff klipptes av i ändarna för ett och ett halvt år sedan, men jag borde ha gotten my act together någorlunda by now.
När micro då berättar om diverse lyckliga sammanträffanden, framtidsplaner eller om sin humunguösa lön efter en lyckad löneförhandling vill jag bara ta tag i den långa broskiga protrusionen mitt i hans ansikte och vrida om. Impulsen är så stark.

Åh, Hr Ranelid.

Jag är kär!
Och könsförvirringen gör det hela så spännande. (You're a girl and I'm a boy!)

Och nu

tänker jag faktiskt sluta skriva om sex.
Till nästa gång.

Yo Alice!

Igår fick jag av en händelse lösen till amateurstraightguys.com.
Nu är frågan:
how much is that worth to you?

Jag, er guvernant

En ny sorts morgon. Och jag ska kasta saker: trash (som är mitt favoritord, tillsammans med "dirty" - inte på Aguilera-sättet, det där oproblematiska och amerikanska, utan åh, på det där storslagna, menacing och kriminella sättet som implikerar faktisk fysisk och psykisk smuts, svett och rännstenar, vilket, jag vet, är skrattretande prissyish när det kommer från en stelleende, undvikande neurotiker som jag själv. Men jag har rätt till mina drömmar.)
Dessutom ska jag läsa alla tidningar jag lagt på hög hoarder-style i hallen. Och utifrån dem ska jag sedan pieca ihop ett liv.
Skojar.
Litegrann.

Viktigt

Det finns en sak jag vill säga om Alice efter alla dessa scat-inlägg.
(Jag vet, bara ett, men hur skulle jag kunna motstå?)
Alice är medveten om alla sina preferenser och är discerning.
Däremot har hon extremt dåligt minne, och kan lätt övertygas om att hon har gjort saker som hon faktiskt inte har en endaste recollection av.
Det var allt.
Oh, och hon är fab.

Landmark

Vi submittade precis gissues till Urban Dictionary. Poppa champagnen.

Telegramspråk

Jag har så mycket issues just nu. Ledtråd: mina inlägg.
Det blir lätt osmakligt så alltså pratar vi om något annat. (En öststatskonversation: jag talar, ni lyssnar.)
Men vi kan fortfarande beröra issues. Och vikten av att lära sig något av historien.
Jag tänkte skriva ett långt inlägg om det här med män och repressed gay issues, men jag orkar inte.
Räcker så här:
Whole lotta men out there med repressed gay issues, gissues. Sammanfattningsvis: går i gång på andra män litegrann. Ser man och accepterar = ok. Tvärtom = inte ok. It's gonna come knocking.

Anywhoo.

Alice var på en blind date med jailbait i går. Hög gissue-faktor:

• ung, puppylooks
• mimik, gestik, röst
• kul, vass & dissig
• foundation i sitt badrumsskåp
• a certain je ne sais quoi
• Qruiser-konto (men enbart för att träffa nya vänner)
  

(Låter godtyckligt, men hon gjorde en bedömning in situ.)

Hon datar en annan också. Enligt henne är han couple material.
Go figure:

• puppylooks
• oral issues (performativa.)
• relationship issues (tre girlfriends/tio år. Ordentligt utspridda.)
• dock inga fysiska issues (eftersom han älskar att kramas med sin bästa bögkompis i soffan när de ser en riktigt bra film.)

Kan tilläggas att Alice förra BF snäsigt svarade "inget att orda om eftersom jag är hundra procent straight" när man frågade honom om varför han bjuckade på free blows backstage efter att ha gått en visning på TipTop.

Alltså, piece of advice, A: ny mark, mebbe?

En annan sorts hausfrau

Snart är det crispa, klara, ljusgula septemberdagar och då ska jag sitta i växthuset med de spräckta glaspanelerna på eftermiddagarna, bland alla snigelskal och slemspår, för där dröjer sig resterna av sommarvärmen - uppblandad med lukten av döda tomatplantor - alltid längst kvar.
Och jag måste baka äppelpaj, en riktig, med utstansat täcke, av de få dassiga icke-angripna som kommer att finnas kvar på trädet med septemberäpplen.

(Äppelplockaren genom trädgrenarna mot himlen, solen och luften genom glesstickade maskor i lopapeysan; jag minns hur huden såg ut på ett speciellt sätt när man kom in, för länge sedan, innan primär degeneration och stuff satte in. Men näthinnan har ett eget minne, och resten kan jag fejka med lite Teint Singulier och ett schysst rouge.)

Jag borde kanske också fundera lite över min imminent poverty, tänka ut en plan.
Och så bör jag naturligtvis inte tänka, utan snarare så här: min imminent extreme wealth.

I'll try anything with you

Ni fattar inte hur mycket jag leker med saker i tanken. Det är som om något släppts fritt det sista året, någon undanträngd oberäknelig beast (som the curse of paprika, som jag egentligen ogillar profoundly, i alla fall de grönare varianterna, och så plötsligt: varför leva bakbunden?)
Jag har blivit tolv igen, excited och shitscared på samma gång, som om ett tillbakahållet tic plötsligt fått fritt spelrum efter åren av moderation och partnerskap.
Jag har hånglat med hur många som helst på sistone. Jag hade en golden skejtare sittande i läderfåtöljen i mitt vardagsrum, bara igår; hans hud var som honung i det dammiga soljuset från panoramafönstren.
Och hon, hottien i tonåren som jag utbytte stealthy blickar med, en av de få tjejer jag haft en muddled crush på, har också varit här, under kompakt tystnad, i just de jeansen, med luggen släpande i ögonen. Vi var båda sjutton.

Så småningom tar jag det kanske till the next level, maybe even real life.

Men först ska min gamle filosofimagister titta förbi medan jag diskar. (Jag har precis börjat i tredje ring, och han fattar hur ett metasamtal förs i ett tomt klassrum.)

Ett inlägg för Herr & Fru R****a

.
Jag ser er.

Coiffure: exhibit A

.

Här kommer bevis.

Channelling Sonia Rykiel 1985.

Och the benefit of a pout.

Fast jag vill kortare: mitten på halsen ungefär. Men hejdå Miss Joplin i alla fall.
Det här inte är början på en trend, jag kommer inte forcefeeda er ansträngda plutbilder med Björnligan-tude. (Fast det blev skitmånga bra i den här serien; ljuset föll in genom persiennerna in the darndest way.)
Min mun är hälften så stor i verkligheten, och håret trippelt så tovigt. Och the bleach-out, herregud, the bleach-out.

Varför jag älskar Alice/ Me and Ms Parker

Jag och Alice diskuterade böcker idag över telefonen.
Jag hade kollat upp ett boktips (från E: Joseph Olshan):

"...lite bi-sex (engelskt uttal) också..."
"Usch då."
"Vaddå 'usch då'? You're one of them!"
"Jaså. Är jag?" Alice lät förvirrad, som om hon försökte dra sig något till minnes.
Hon var tyst ett tag medan jag fortsatte mitt malande.
Sedan, lättat:
"Åh: bi-sex!! Jag trodde att du pratade om scat!"

Runt en spegel

Gick just med micro runt sjön. Så dumt och jobbigt av mig. Vad trodde jag?
Sist vi gick runt sjön tillsammans var en frostig mellandag för ett och ett halvt år sedan, när gångrörelserna var ovana och han en främling. Han hade den rosablå Duffer-tröjan han fått i julkapp av mig på sig och jag ville dränka honom. Istället stod vi länge och tittade på den defekta gräsanden med blå näbb - outcasten - borta vid träbron där svanarna håller hus.
Han var cheerful, jag dog inombords.

Idag märkte jag hur mina läppar mindes den promenaden, hur de krampade av illa återhållen aggressivitet, och jag sade saker som visserligen var sanna, om vad jag önskar mig i framtiden, men som jag verkligen inte borde dela med honom. Jag gjorde det bara för att vara elak.

Nästa gång jag går runt sjön vill jag göra det med någon som jag verkligen vill prata med; någon som jag verkligen har något att säga till.
Fast det här kanske var sista gången.

Tänk om jag

har skörbjugg?
Det skulle förklara så mycket.

Now boarding at gate anything

Saken är den att jag alltid pine:ar mest efter att resa nu, i övergången mellan sommar och höst (likom också alltid i april).
Jag vill packa mina bags, stryka kläder, känna den slighta pulsökningen vid ankomsten till Arlanda.
Men eftersom jag fortfarande är i ingenmansland, antar jag att jag får försöka framkalla samma reaktion vid ankomsten till, säg, fiskaffären i Frunkan, eller kanske biblioteket.
Sista gången jag flög någonstans var till London i december - eller var det november? - förra året (annars gillar jag faktiskt London i januari) för att se David Hockney på NPG.
Jag köpte ett par byxor som jag aldrig använt. Höga, vida, breda, blekta jeans à la Madchester. Jag ser efterbliven ut i dem. Inte på det sett som tjugoåringar kan komma undan med, utan the real deal.

W-O-O-D B-E-E-Z

.
Micro fortsätter att smida planer. Idag fick jag den här videon i ett mejl



tillsammans med en förfrågan om jag inte ville följa med till London och gå på en av Michael Clarks föreställningar i höst. (Clark dansar i Wood Beez-videon.)
Och naturligtvis skulle jag vilja det, men det är fortfarande lite too much, too soon.

Micro har, som det verkar, utvecklat en smoldering crush på Mr Clark, som på åttiotalet samarbetade med bl a Leigh Bowery (och också The Fall i rockbaletten I am Kurious, Oranj) och sedan gick ner sig ordentligt i knark och depressioner ett tag innan han gjorde come-back i slutet av nittiotalet. Han är fabbig och en legend.
I detta önskar jag micro lycka till. Han har min absoluta välsignelse.

Mejlet fick mig också att tänka på annat som jag dittills blissfully glömt bort. Som tex Green Garthsides röst. Jag kan verkligen inte tänka mig en mer enerverande, eh, voce (ev. Lena Nymans) i hela världen, och jag hoppas innerligt att Green har en annan version - som inte gör att man vill slå honom - avsatt för icke-melodisk mänsklig interaktion. För ärligt talat: man vill göra något fairly aggressive med honom. (Däremot har jag ingenting emot Wood Beez & Absolute.)
G. G är dessutom en dead ringer för hälsosamma, fräkniga Malin i min lågstadieklass, vilket gör det hela än mer eerie.
Märkligt nog tror jag att micro tycker att också Green är lite tilltalande, trots att han och de andra jättebebisarna sitter i jamsingarna på ett enormt påslakan och ba spelar lite.
Jag tänker på skolfotograferingar i gymnasiet; alla dessa hormoner, och håriga rumpor, och the odd nalle eller napp thrown in här och där. Och let me tell you: minnena är inte enbart så pleasurable som de låter.


Bild från Richard Houghton.

i implore you, sir

Jag är dyslektiskt idag, staplar orden på varandra på ett så märkligt manér; upprepar och är allmänt tradig. Det fyller säkert någon avancerad biologisk/reproduktiv funktion, så ha överseende.

These things

Såg en bild från i lördags natt, tagen inifrån ett taxi: fem personer i baksätet, jag som en unappealing svartmaskad stenstod, stirrar argt ut genom bilrutan. Ihopklämd brevid mig, med blixten rakt i ansiktet, ler Alice. Hon ser överraskad men balanserad ut - förtroendeingivande rentav - i en dimmigt lila seventies-take på en fyrtiotalsklänning. Hon har håret uppsatt i små valkar, every inch the lady.
Ända tills man följer hennes ena arm ned mot handen, som inte syns. Eftersom den är securely wedged och busy under kittenbro's (tio år yngre) formerly (?) lesbian best friends kjol.
Hon ler också.

Idag

känns allt bättre. Jag går med stuns i stegen, upprätthåller ögonkontakt på ett ganska otvunget sätt och glömde inte att ställa ut soptunnorna igår kväll.
I en handvändning, mina vänner, i en handvändning!
(Sömn.)

Söndagsskola

Min själ är ugly at the moment, saknar övertygelse.
Bloggandet blir därefter, jag skriver bara trash.

Crispness är mitt främsta mål. Och money.
Räta linjer, prydligt invikta hörn. Kunna studsa en femtioöring på
bäddningen.
Jag vill också kunna svara på en invit och vilja något. Det känns som om jag har tappat den förmågan.

Lolou.

.


Fast mitt är längre. Men jag menar andan.
Skit i kulturkärringsremarken.

Det viktigaste.

Känner att jag måste tala om något annat.
Klippte av mig håret med kökssaxen igår. Ursnyggt. Kulturkärring.
Eller kanske hon de la Falaise, Saint Laurents musa, på sjuttiotalet.

Logix

Igår gick jag ut för första gången sedan 1967. Jag hade kul, tunnelbanan var smockad med svettiga människor när jag åkte in.

Allt utvecklade sig i enlighet med den logik som redan råder i mitt liv: grannarnas yngste son tried to get it on.
Kan ni förstå? Vad är oddsen?
Jag som redan gömmer mig i källaren, och hovrar i fönstren för att kunna hämta tidningen och slänga soporna när ingen annan är ute.
Nu måste jag verkligen flytta.

Jag känner en extrem ångest för att det ska knacka på min dörr.

Men först

vad är dealen med Jim Kerr i videon till "Love Song"? (Förutom att han är rätt snygg à la fransk mimare i body och högmidjade kostymbyxor.)
Varför sitter han perched Matthew Modine-i-Bird-style och blickar ut över posh totty:n samtidigt som han smäller autistiskt och hotfullt med handflator och spretiga fingrar?
(Arytmiskt.)

Borde jag tipsa Alice?

Själv

ska jag göra mängder med urspännande saker idag.
Kanske t om besöka soptippen.
Fast helst skulle jag vilja läsa en riktigt bra bok.
Och klippa håret med kökssaxen.

Om syskon

Alice var ute igår. I morse fick hon ett mejl.
"Gissa vem som är med i Stureplan. se idag?".
Med följde en bild på en aggressivt outblottad Alice och ett pyttelitet inringat ansikte i bakgrunden. Hennes mellanlillebror.
Det tyckte jag var kul.

Om små huvuden och stora

Jag oroar mig för att ha blivit en tröttsam känslomånglare: jag, micro, micro, jag osv.
Han har fler sidor än dem jag distastefully och förorättat fläker ut här.

Jag funderar på att byta namn

till Mögelbloggen.

www.moegel.blogspot.com

Det låter

romantiskt cause I kinda make it out to be.
Det är inte så i verkligheten.
Bara lite kanske, om man är wired that way.

Rue Morgue

Jag är så trött på allt decay härhemma. Inre och yttre.
Jag är trött på de spruckna tallrikarna med Willowmönster, trött på de gröna stengodsdito.
Jag håller ut tills jag flyttar, vill inte kontaminera nästa boende med något från den här eran (knappt i alla fall).
Igår morse när Alice och jag drack te, och det kom ett plötsligt skyfall, svär jag att det lät som om det droppade från innertaket (och inte bara från kökskranen).
Dörrarna knarrar. Innertrappan är gisten. Handräcket till yttertrappan försvann för två år sedan.
Pianot är ostämt (sedan sjuttiotalet).
När det blåser låter det som om taket är på väg att flyga av. Och någonting smäller nere i källaren.
Och nu det sista, i natt: det lät som om någonting brakade loss ovanför det pappspända taket i stora sovrummet i natt. Jag kunde knappt somna om, trodde att vinden med alla getingbon skulle falla ned i huvudet på mig.
Allt det här tänker jag naturligtvis inte berätta för mäklaren.

Blitzkrieg

Nog med trams.
Micro droppade förbi och nynnade i falsett på Party Fears Two; hade laddat ned Associates, och rippat hela min liking. "Men hans röst är så irriterande".
Secondly upplyste han mig om att han och Mr Bronski hade ätit middag på samma ställe som han och jag tog en drink på efter vårt stealth-giftermål i rådhuset (med bara Alice som vittne). Sedan stack vi till London.
Stället var en punkt i vår mytologi.
Eller borde jag säga min mytologi?
Jag blev ledsen; orimligt så. Så töntigt av mig, men det känns som om allt redan crumblat, jag har så få icke-tarnished minnen kvar, och han verkar jävligt intent på att squasha dem också.

Nu ringde han just och bad om ursäkt: "jag vet inte vad jag tänkte, det kändes jättekonstigt, det var verkligen dålig smak av mig".
Jag ok:ar, för vad kan jag göra, vad tjänar det till att tjafsa, ber honom att inte köpa massa blommor och stuff i någon misguided försoningsgest.
Och jag vet att han bara gör det som förväntas av honom, och att det för honom inte var en biggie.

Om Hr Ranelids looks

.
Jag känner att jag vill dryfta något som bör dryftas.
T ex Björn Ranelids utseende.
Det får vara nog nu.
Det är min uppfattning att Hr Ranelids scarves, sommarkostymer och mjukrosa läppar har häcklats long enough.
Jag själv är medskyldig. Och grejen var kanske rolig för tre-fyra år sedan, där, in the dawn of Skugges lipglossanklagelser. Men verkligen inte längre.
(Fast Pojkfröken är skojig här och här.)
Vi borde vara tacksamma över Hr Ranelid och hans sense of style; han är sin vision trogen på närmast Wilde:skt manér.
Ranelid är vår egen gällskrikande påfågel, och borde applåderas.
Han pushar ju faktiskt ingen småtrist run-of-the-mill-hetero- (eller homo-) uniform med skinnpaj och lagom slitna jeans, som countless andra män I Sina Bästa År. Han är cool och småandrogyn (i alla fall i det åldersspannet) i sin fåfänga, med sina scarves och gulvita lockar, och företräder samma approach och skola av utseende som Ernst-Hugo Järegård och Jan Malmsjö. Minns hur häcklade de var, länge, innan de slutgiltigt ankrade sin roll som ikoner.
Förlöjligande är ett stadium de riktigt folkkära måste utstå; betraktaren bör få ventilera sina motstridiga impulser; lite som de sporadiska äckelkänslorna vid en förälskelse (jag vet att det inte bara är jag.)
Men: jag tror att Hr Ranelids tid i skärselden är över.

Tänk att jag

skrev "längtanskrypningarna" idag. Jag har till slut blivit det jag länge emotsett: femtioåttaårig svensk författare av manligt kön.

Köttets lust.
Hennes sköte.
Min lem.
Huldra.

Är lite andra ord jag kanske också kan använda mig av.

The Teahouse of the August Moon

= mitt liv.
Och det blev höst idag. Susningarna i lövverket har ändrat karaktär. Jag måste inventera min garderob.

Åldrande är inget att skämmas för

Ni känner sedan tidigare till att gamle micro har en alternativ approach till det här med huvudomfång. Well, det verkar som om krympningen accelererat nu.
Jag fick i morse det här mejlet:

Hej gumman!!

hur stavas cadacesh i portugal?

1. Vi brukar aldrig mejla varandra.
2. Micro innehar en förtroendeposition.
Bör jag varsko någon?

(Cadaqués. Tips: sökmotorer.)
Och "gumman"?
Blandar han ihop mig med hr Stefi? (Eller kanske neurologbakjouren?)
Hur som helst tror jag att han försöker tala om att han planerar en resa.
I så fall bör han, som L. A vänligt påpekar i kommentarerna, uppa sina geografiska kunskaper.
Det bör jag också. (Men en del länder har så fula nya namn.)

En sorts nerver

Jag har inte ro nog i kroppen för att titta på något. Istället ska jag slå upp lite stödord för dagens aktiviteter, som tex:

• linjär
• stram
• matematisk
• non-crumbling
  

En sida jag gärna hänger på

är den här. Och jag tror att herr Wawle kan ha rätt.

Tänk vad tragiskt

ändå: det som skulle kunna vara så glam - förneka två lovers på en vecka - gäller inte ens mig själv (i alla fall inte ena gången).
Nu ska jag kanske titta lite på Hot Fuzz (med Martin Freeman & Bill Nighy) medan jag äter min frukost. Alice har pinnat iväg för att förbereda kvällens middagsbjudning.

Nu

kom Alice just förbi, med beardburn och förnöjd kattuppsyn, efter att ha tillbringat natten med Jarvis Cocker.
Det som bekymrar mig - och E, du får vatten på din kvarn - är att de hade skrattat på min bekostnad åt att bo i Francis Bacons ateljé. Och nu är min ångest rampant; om Jarvis nu skulle börja ge sig ut på nätet för att leta efter Alice, och istället hitta min blogg, så måste jag skriva:
DET VAR I N T E MIG DU WHATEVRADE MED I NATT.
(Men hon finns kanske i min länklista.)

Väck mig

Huset är så tyst idag, tomten utanför med och regnspåren gör allt brunt. Jag skulle inte vilja röra mig ur fläcken.
Längtanskrypningarna har börjat igen. Och jag kan inte tydligt identifiera vad som är vad den här gången heller. Det vore lättast att säga att det nog bara är det mest basala, men det skulle i så fall inte vara helt sant.

Verkligen,

förlåt. Men jag kan inte hålla mig borta från tangenterna. Och Alice ringde precis, på väg ut för att ta en drink med en vän (sedan vidare ut med sin kittenbror), hon satt på tunnelbanan och i vagnen satt ett yngre medelålders par - de såg ut som turister, talade tyska - som började tissla och tassla (herregud "tissla och tassla", vilket uttryck; upprepa det några gånger) om hennes outfit och uppenbarelse. (Och hon var tiptop, uppsatt hår, höga Kors-pjuck, snygg klänning.)
Varför gör folk så? Kan de inte hålla sig? Till nästa station, nästa år, oändligheten?
Eller i alla fall tills de tagit av sig trekvartsbyxorna?

Jag måste gå och lägga mig.

Ni måste förstå

att jag är trött idag, så trött att jag känner mig full. Jag vet inte vad jag skriver.
Vet ni vilka Bob Colacello och Michael Musto är?
Jag blandade ihop dem i flera år. Samma grundtyp av utseende, samma områden.
(Fast Bob Cola har history och skriver för Vanity Fair, Musto är skvallrigare och skriver för The Village Voice.)
Anyway, jag blandar inte ihop dem längre.

The arch enem y/a

.
Wittgenstein & vattensport.

Jag kom precis på vem det är Wittgenstein påminner mig om: microheads kollega och främsta rival back on the island. Jag minns hur fuming och clenched micro blev när någon kommenterade att X blivit dumpad av sin girlfriend med orden "vad hemskt för honom, som ser så bra ut".
Jag har ofta undrat vad mer som låg bakom.
Men det är en helt annan historia.
Däremot hade de facto fake-Wittgenstein en mun som såg ut som en ringmuskel. Pre-bleach.
Han var också lite lik Christian Bale. Och ganska rolig.

Petit morte?

Kanske Ludde med?

Ville han inte dö hela tiden, och stuff?

Jag har för mig att

Kinsey gillade urethrapenetrering, på sig själv, btw.
Bara så att du har lite fodder for thought.

Fast

Ludde växer för varje titt.
Kanske ska ta och förstora honom, printa ut, ta fram saxen och sedan bädda ned.
Jag kan koka gröt och mata honom, låtsas att han är bed-ridden. (Borde jag laminera honom först?)
Åh. I min sköterskeuniform.

Blir du svartsjuk i så fall I.a?

Och kanske också

Ed Gein?

Helpful Hints

Jag känner att jag vill tipsa min vän från det föregående inlägget om andra hetingar i samma stil, t ex Alfred Kinsey:

Jag oroar mig inte bara för honom.

Det här fanns också i min inbox:

"ingen lustigkurre precis, men snygg, centraleuropeisk, rik och djup...o död men va fan

...så nu korar jag Ludwig till den snyggaste filosofen genom tiderna.

Tror du vi skulle passa ihop?"

Så långt är allt ok. Men sedan. Det här är en av bilderna hon bifogar:

I morse

fanns dessutom det här i min inbox:

Personen som skickade mejlet utbildar brandmän i konsten att rädda liv.
Men nu.
Är detta ett förtäckt hot?

Eller har han bara börjat läsa på Tekniska Högskolan?

God förmiddag, allesammans.

Jag ska försöka röra mig lite snabbare idag.
Jag känner mig uneasy eftersom det de två sista dagarna plötsligt ringt personer som jag inte pratat med på länge, och på mitt aldrig använda Facebook-konto , som jag efter övertalning skaffade förra sommaren, har släktingar i USA från från min ytterst inavlade Islandsgren nudgat, eller pokat mig heter det visst, och jag förväntas reciprokera. Dessutom fick jag nu på morgonen höra att någon lagt upp mig på bild under "people I'd like to meet" på sin MySpace, vilket egentligen är ganska rart, men också ganska sad, eftersom jag inte heller där kan agera, pga av emotional- och lojalitetsstuff (och inte bara för att jag inte är MySpace-användare själv).
Det låter idiotiskt, allt, och det är det väl också, men när sådant här sammanfaller oroar jag mig för att det handlar om att jag ska dö, och nu förväntas ta avsked och make peace.
Alltså måste jag röra mig snabbare idag, dodga kulan.
So call me russian.

Pain in any language

Jag är inte mig själv idag; medvetandeförändrad, av trötthet och utnötande av MacKenzie.
Men herregud, vilken röst, oftast. Och texterna achingly, heartwrenchingly vackra ibland, tvetydiga, på ett elegant sätt. Och uppsynen, i alla fall som ung - Scudder med pugilistvibbar - så typiskt Morrissey att ha en crush på. Och jag vet inte om ni såg dokumentären men Gott im Himmel vad de hade mjölkat sin porslinswhippet.
Det är så besvärligt med dokumentärer som posthumt beskriver en artist eller en era eller ett band eller tillkomsten av en viss platta, man vet vad som kommer att sägas, dramaturgin är given, som i en handbok om hur man skriver en deckare. Allting är Det Största, efter motgångar och kassa odds, någon enstaka gång är förhållandet omvänt, som med BM. Och alltid intervjuas något rambling fan med entusiastiska galenmansögon, som kan allt om huvudpersonen - i.e internaliserat honom/henne - och som nu har skrivit en initierad bok och upplever att världen äntligen kommit på rätt köl och uppmärksammar Det Viktigaste.

DEMENTI(A)

Efter dagens förfrågningar känner jag mig nödgad förklara att jag och micro INTE got it on igår kväll.
Gee, ni har höga tankar om min integritet.

Specifikation

Alltså från topp till tå.

Bara en sista grej

innan jag lägger av.

Ni vet skolpojks/ friställd Hitlerjugend/ mentalpatz-temat hos Miu-Miu s/s 08.

Bara jag får se micro i någon av de här fitsen nästa sommar förlåter jag honom allt.

Idag, morgon, alla dagar.

.

Resolve

Jag ska sluta att skriva om microhead på sättet jag gör; jag förminskar allt, och det vill jag inte, för det var vackert och verkligt och fult. Och inte särskilt roligt.
Det är över nu, nästan, och det känns bra, som om det kanske var meningen all along.
Men vi hade ett kingdom ett tag.

Och nu måste jag skärpa till mig och börja deala.

Vet ni

Jag har ont i hjärtat idag, borde inte skriva. Blame it on Billy Mackenzies röst.

Borde jag ljusa upp håret?

Skulle det göra någon skillnad?

11:00 A.M

Jag skulle vilja gå i skogen idag, i en bokskog, ingen barrtjafs, med TFI på repeat i hörsnäckorna.
Ett plant lövgolv. Jag skulle hitta ett ihåligt gammalt träd, äventyret skulle börja.

Härskartekniker

Autentiskt samtal med person från öststat, måndag:

"Det var fel på min telefon igår"
"Vad? Jag hör inte."
"Min t e l e f o n. Den var trasig."
"En gång till, på engelska."
"My TELEPHONE. Som du talar i nu. Som man ringer med. Ring, ring."
"HROMOsome? Vilken hromosome du menar special? Jag förstår ingenting. Du verkligen måste till psych-olog. Eller logoped."

Och angående förrförra inlägget

är frågan framför allt: tror ni att jag behöver lämna huset för att uppnå det?
Jag har annars en vass sax och många tidningsansikten i nära nog naturlig storlek (och hey, jag är van vid less than average-sized huvuden).

Förresten

är tyska matvaror hilariösa, bara produktnamnen: Ehrmanns, Dr Oetker, osv. Känns lätt perverterade att köpa.

Refrigeration keeps you young I'm told

Indiskretion verkar vara mitt nya ledord. Alltså behöver behöver jag rena mitt inre.
Och fastän jag menar själsligt köpte jag häromdagen ett tonikum i hälsokosten, det skulle verka ungefär som en fasta, fast utan uppoffringen matmässigt.
Det känns äntligen som om jag gör något varakigt för att förändra min situation.
Jag behöver också lite skrynkligt någonting i mitt liv, typ jobba på en kolpråm utan umbärandena och sotlunga; vara tjugoett och svettig och svartdammig och ready for love.
Hur ska jag uppnå det, tycker ni?
Hälsokosten?

Men mitt hjärta krampar när jag lyssnar på Those First Impressions.

Carl-Åke Troilius?


Skoja igen.

Vem

tror ni att jag är?

Och morgnarna med

S K O J A .

Om nätterna

Jag venne, känner mig outad sedan bilden på något sätt, kan inte skaka känslan. Och micro inchar sig långsamt tillbaka in i garderoben igen, som det verkar. Jag vet att du läser, J.
Jag nappar inte på hans förslag om att ligga sked, så nu tänker han inte vara reko längre.
Efter att ha mögeltvättat vindskivorna ikväll stack han ut och sprang i en halvtimme. Sedan kom han ut ur duschen med en handduk om höften och ville bonda.

Så då gjorde vi det.
Long & slow & hard.

Ok,

räcker nu.

Those first impressions

Fast ni måste se det här från The Tube.
Så Sylvester.

My manners are failing me

Och kolla här, hur awkward han är och hur han seductively & generat sneglar på sig
själv i sidomonitorerna.
I dag har jag varit Billy Mackenzie hela dagen.

Att ta itu med det som verkligen betyder något

.

Jag behöver injecta lite mer tearaway-glamour i mitt liv. Inte bara anfrätt pensionärsanda. Alltså tror jag att jag ska läsa på lite om Billy Mackenzie den här veckan. Jag har Associates "Sulk" nedladdad och ska försöka få tag i Tom Doyle's The Glamour Chase. Och på Youtube finns det spridda dokumentärdelar.

Tillfreds.

.

Men vi var lyckliga då.

.

Annat som varit ok:

Jag har varit så märkligt trött idag, full nästan, hela dagen. Kanske har något att göra med balkarna? Typ extrem hypertoni? Hur som helst så bidrog det säkert åt att jag och MH idag skrattade som vi inte gjort på hur länge som helst. Åt typ att iklädda silverdräkter mitt i natten tutta eld på ett gammalt träd vi försökt såga ner forever, och sedan stelkäkade och lögnstirrande - när grannarna dök upp - hävda att ett ufo kraschlandat Roswell-style; det låter skittråkigt, är skittråkigt, men vi hade en massa background (en av grannarna såg ett ufo way back when) och it all made sense at the time.
Sedan kräktes vi nästan åt att en av oss skulle ringa på (hos grannarna) med den enorma - tre meter långa – nedmonterade rassliga antennen, och med Nozinan-blick börja prata om tv-pejling.
Det låter som om han är getting to me, men så är det inte alls.
Vi har alltid skrattat magnificently ihop, det var en av perksen med vår relation: vi skrattade oss druckna tillsammans, kunde inte somna av skratt, bröt ihop överallt: affärer, tunnelbanan, flygplatsköer, i samtal med andra, bara för att den andre fanns där och noterade samma fras, tonläge.
En gång, innan vi blev ett par, studskäxade han Ringvägen ned i en Gaultierjumpsuit för att få mig att skratta. Han svingade en plastkasse i ena handen. Jag borde ha anat.
Saker och ting ändras.
Oftast finns inte viljan oss emellan där längre, inte på samma sätt.
Vi skrattar visserligen ibland, men antyder samtidig fatigue; uppsåtet är tarnished.
Men idag funkade det. Och det var bra.

From the rooftops and beyond

MH var uppe på taket idag också och tittade.
Han såg lite gammalt krafs och knep till med avbitartången.
Det var telefonledningen.
Och fastän käkarna spasmade av skratt kom vårt äktenskap crashing back med full force. Vi var verkligen en blind som ledde en blind.

Men nu är jag connected igen.

Och en sak till,

så vi förstår varandra rätt, om det här med resandet hit och dit, jag är rädd att jag låter som Richard Branson: jag har absolut inte råd att åka fem veckor till Uruguay i vinter, skulle jag göra det skulle det vara på M-heads bekostnad.
Och vi ska inte åka någonstans.

Och så här:

Jag fattar att jag blir provocerad pga min egen inaktivitet. M-head är duktig just nu.
Ska roll with it och sätta igång.
1, 2, 3.

Så här:

. "Vet du om det finns några svarta sopsäckar någonstans?"

Update

Han dök just upp igen, hurtig och lätt aggressiv, med avsikt att rensa rännorna och beskära fruktträden. Jag borde vara nöjd, men av någon anledning stör det mig skitmycket. Det är något med hela hans rörelsemönster: en tyst förebråelse.
Muckigt.

What we do around here for fun

Microhead var här igår, klippte resten av häcken, gräset på nedre gräsmattan. Han åstadkom mer än jag gjort på hur länge som helst, och jag kände mig inadequate, lat och ertappad. Och angripen. Inkapaciterad. Som om jag inte klarar mig själv, tappar fokus, låter saker förfalla. Vilket jag ju faktiskt gjort sedan i höstas. Aja. Ett sorgeår, brukar man inte säga så? Första halvåret befann jag mig i ett slags chock, fick ganska mycket gjort. Sedan gick jag i ide. Och nu är jag en troglodyt, som fascinerat speglar mitt förfall i alla blanka ytor jag kommer åt. Skärpning.

M-head, som inte längre förtjänar sitt nick, eftersom han inte längre har rakad skalle, arbetar intensivt på sin flytta ihop/börja om-linje. Han ställer frågan femtio gånger om dagen, ringer från jobbet, pratar några ord och sedan poppar han den. Han lägger handen i mitt ryggslut när han är här (jag smäller bort den), försöker lukta på min axel, blockerar vägen. Det låter stört, men vi gjorde litegrann så, i alla år, det var som en lek; jag gled undan, han försökte tränga in mig i hörn. (Låter så mycket mindre stört.)
Han lyssnar inte till mitt nekande, säger att jag är konventionell och normstyrd. Tråkig. Jag nickar. Jag pallar inte att bemöta honom på allvar; det skulle antyda att jag verkligen övervägde hans förslag. Vilket jag aldrig skulle göra, det vore idiotiskt, för oss båda. Jag fattar inte vad han håller på med, om det är ett sätt att försäkra sig om att det verkligen är slut, eller om han kanske i alla fall har en hjärntumör. (Ta i trä.)
I fredags ringde han och tyckte att vi skulle sticka till Gotland över helgen. Jag tackade nej.
Igår försökte han pusha en femveckors resa till Uruguay i vinter. Jag tackade nej.
Han sa att jag var tråkig.
Och normstyrd. Och konventionell.
Jag sa att han kunde åka med S.

All my skills # 4: Neuroser

Känns lite, eh, kymigt med bilden. Vet inte om jag ska ha kvar den.
Ska fundera i kväll.

Hela kostcirkeln

Mitt kosthåll är bortom all räddning nu. Salmiakbalkar, Tiptop, baguette med kvittenmarmelad. I omgångar, + te.
Nu ska jag borsta tänderna.
Sedan ska jag satsa på protein.

Att vara undulat

.

Förstår ni tillfredställelsen i att göra något sånt här? Att vara osminkad och jävlig klockan åtta på morgonen och ändå come out on top för att det finns effekter som förvandlar en till hårkonturerad pixelmania med svart läpplinje?
Det här är serieeffekten. Jag kommer inte att kunna slita mig.

Och glödeffekten: sjutton år all over again, I tell you. Och lite Joanne Whalley Kilmer i Skandalen, om man står långt ifrån: övergången mellan iris och pupill försvinner och ögonbrynen blir kolsvarta in the darndest way. Och jag ser inte ett dugg ut som Joanne Whalley Kilmer irl (även om det faktiskt hos microhead i sin ungdoms dagar - när han var ein sportsler - fanns en viss likhet med Val Kilmer; något sly och opålitligt, vilket förmodligen var det jag attraherades av.)
Ses nästa år.

Peaches

Jag shoppade lite kläder i helgen, jag var ute med människor som kunde shoppa, sådana som inte obsessar om att plagget ska uppfylla alla kriterier, utan som ser något de gillar, provar och köper, och känner sig lagom nöjda, inte överhettade och förälskade, som jag i fredags, efter mitt första klädinköp på över ett halvår, om jag räknar bort mitt extremely stylsih regnställ.
Vad tror ni att jag köpte, efter att sedan i vintras ha gnällt över jeans och blasktisha-uniform?
En demure mjukblå ylleklänning? En blus med attraktiv vidd kring handlederna?
Nej.
Ett par gummistövlar. (Iofs låga och lacksvarta, med snörning på framsidan. Obscena nästan, vilket är bra.)
Ett par sneakers.
Tre par trosor.
Och:
Ett par jeans.
Men inte vilka som helst.
Inga trötta Acnisar eller Whyreds, utan ett par re-issue vintage-Levi's i limiterad upplaga. Kompletta med fejklagningar och tunnsliten rumpa. För två tusen. Så puckat att jag skrattar av lycka framför spegeln.
De sitter som himlen.

Oh, the glory of it all

Har packat upp, och installerat Firefox så att jag kan blogga the non-handicapped way, eftersom Safari och Blogger uppenbarligen funkar ganska abrasively ihop. Naturligtvis aktiverades g, h och ä på gamla datorn i samma ögonblick som jag packade upp den här. Så nu kan jag alternera när jag tröttnar på att inte hitta deletetangenten. Och kameran är hilariös, jag har en seriös kamellook med split överläpp à la Marc Jacobs going on som hittills undgått mig (vilket är konstigt för jag har en lätt mittenplopp på överläppen), blinkar debilt åt mig själv (segt, som eftersläpande tics) och skrattar. Ni skulle viska "vårdintyg" om ni såg mig.

Apropå det

.

Minns ni All Creatures Great and Small? Jag var for the longest time kär i både Tristan och Siegfried, kanske allra mest i koleriske Siegfried. Han verkade så pent-up: tweedigt perverterad. Closeted. Och så snörpte han på munnen och drog samman ögonen på ett sätt som i filmer anger eftertänksamhet/superior intellekt/streak av grymhet.

Jag ville se honom brottas med sina lustar, och sedan ge efter.

Borde finnas ett slash-arkiv någonstans.

"Siegfried/Mrs Ramsay's cat".

Love/glove

.

Jag kände en gång en person som hade en lång skinnhandske. Didn't like. Jag fattade inte då vad jag nu gissar att den skulle signalera.

Ska ni på dejt bör ni bära två.

I guess.

Just noticed

Igen: långa skinnhandskar. Fast vem de sitter på och hur de bärs är avgörande.

And rational

.

Borde Mac-fixa, pallar inte. Därav alla slöa inlägg, c & p:andet tar kål på mig.

Tänker istället se The Night Porter nu.

The satisfaction of being thoughtful

Min mamma fyller år i vinter, jämnt. Hon är picky med sina presenter, avmätt.

Jag funderar på:

1. en Hummer, för att underlätta hennes fickparkerande
2. ett trätobetsel.

Praktisch

Så passande då att det är något fel på varmvattnet i mitt hus: att duscha är en rollercoaster och det knäpper i rören.

Another country

Det är på detta vis jag lever mitt liv: när jag promenerar förbi före detta ödetomter varma morgnar som den här, och hettan reflekteras i de nya husens vita putsytor, och gräset luktar torrt, låtsas jag att jag att jag befinner mig någonstans längre söderut, på en charterresa, att jag är min mamma på sjuttiotalet. I morse gick jag förbi ett hus där någon form av byggmaskin; en blandare, fläkt, jag vet inte, lät precis som en flygplansmotor. Då drog jag gummisnodden ur hästsvansen, lät håret nudda armarna och medan t-shirten klibbade sig fast mot bröstkorgen var jag nästan där på riktigt. Och i den mån jag drömmer våta drömmar handlar alla om att jag delar klart, svalt, salthaltigt vatten med handflatorna, känner det över min rygg.

12:00

Har ångest över att jag kände behov av att vara så jävla indiskret. Nu ska jag lägga mig på plåtbalkongen för att koka bort mina synder.

Ba

Hela Destroyer-grejen: hur subversiv hade handlingen uppfattats om det inte var Karl Anderssons blonda Handelsnuna som låg bakom publikationen, utan svettmagade Göran, 67, året-runt-boende i Thailand? (Eller valfri öststat ripe med limsniffande tolvåringar? För kom igen, femton +, my ass. Tanken svänger åt andra hållet.)
Och "so what?"-mentaliteten och "intressant med en diskussion" är så passé.
Och jag checkade inte ut Germaine Greers The Boy på rea-diskarna i vintras, eftersom jag också i det fallet kan känna en ambivalens.

my ex Sunday rest

Så jävla typiskt, här gnäller jag om strävsamheten, om att stå ut, komma runt, överleva, the drill, och sedan när tillfälle ges, när jag verkligen skulle kunna göra allt det där, put my money där munnen är, så nekar jag. Tackar nej till strävsamheten. Men för oss är det verkligen mil för sent. Vi är inte ett par, har inte varit det på ett och ett halvt år. Det har hänt stuff.
Och han lovar och lirkar, säger saker som han tror ska locka mig; vi flyttar till en femrummare inne i stan, han står för allt - utom kanske mina kläder - och måste jag vara så jävla konventionell? Kan jag inte tänka annorlunda? ( när jag tar upp preferensgrejen igen ) och jag fräser att det var jag som v a r okonventionell, att jag också blev kär i andra, men att han - vi - var mitt projekt, han var min companion, fastän jag aldrig riktigt var kär i honom på det sättet, att det var han som var övertygad och pådrivande– och jag säger det kanske för att såra, och jag ser att han verkligen blir sårad, men jag kan inte hejda mig - och sedan ber jag om ursäkt, säger att jag istället älskade honom ”för hur länge är man egentligen kär i någon, ett halvår?” fastän jag tyst inuti mig ber; bönfaller om att man kan vara kär i samma människa ett helt liv, i omgångar, som folk säger att de är, och till sist vet jag inte vad som är sant längre, för jag var kär på ett sätt; enamoured, swept away, lycklig, ville inte vara med någon annan än honom, och vad är det om inte att vara kär? - jag kan inte skilja sätten åt anymore - och sedan säger jag plötsligt något annat, försöker att vara ärlig - samtidigt som jag ger akt på om det gör ont - men jag menar det ändå, och då ser jag hur han fattar något, hur han får det där uttrycket i ansiktet, och förlåt, men jag överrumplas av en ilning genom mellangärdet ner mot ljumsken, en vana, en Pavlovsk reflex; försoningar från förr.
Jag kan se att han håller tillbaka, blinkar och stirrar och då säger jag hans namn som jag brukade och så börjar han att gråta. Men jag kan inte. (Jag gör det senare, när han har gått.)
Vi sitter i köket, han i fåtöljen som N och C släpade in från vardagsrummet i helgen, jag vid köksbordet. Jag reser mig upp för att trösta honom; vi håller om varandra som vi inte gjort sedan jag vet inte, och huvuden och axlar som brukade passa in i varandra så bra känns nu , vet inte, lite stumma. Förr skulle jag ha sjunkit ner i hans knä, nu står jag istället böjd i en konstig vinkel, med bäckenet så långt ifrån honom som möjligt.
Jag försöker lirka mig loss efter ett tag, vill inte att något ska misstolkas, övergå i något som ingen av oss egentligen vill, men han klamrar sig fast. Tredje gången släpper han taget, sitter kvar med händerna för ansiktet. Sedan går han in i ett annat rum. Efter ett tag ringer hans telefon. Jag vet att det är hans lover. Han svarar.

Resten av kvällen är jag äckligt glättig, orkar inte ta ett samtal. Jag vet inte vad det ska tjäna till just nu. Om ett eller två år, kanske, när vi inte är lika inslingrade i den här sörjan.
Vi gjorde verkligen en mess of things.

Haha

någon är rolig idag! Som bashar och gör, samtidigt.

to see you now with nothing on

Eller: en uppsättning riktigt snygga bordstabletter + matchande coasters.


Skoj. ar.

As of now

Fast idag skulle det funka rätt ok med att - en liten stund - bara få axlarna upptryckta mot typ en mur någonstans.

New Romantics

Nu är jag abstinent. First up: jag blev sjuk i hjärtat av att läsa om makarna Strömstedt i dagens DN; jag mindes hazily att jag en gång levde i tron att vara nära det där, och nu är det inte så längre (jag talar om den egna övertygelsen, villigheten att verkligen försöka, inte relationen per se); inte så att jag inte tror att det kan inträffa, men just the second time around, jag vet inte. Jag vet inte om jag med samma oförbehållsamhet kan/pallar att gå in i något på det viset igen, och visst, det låter skrattretande och hemskt - jag är inte ancient, vi var inte gifta i femtio år - naturligtvis måste jag våga det, och naturligtvis fattar jag att vissa saker sker per automatik när man på riktigt förlorar sig i någon, vare sig man vill eller inte.
Allt sådant är enkelt och självklart.
Men vad som verkligen gets to me är just strävsamheten, no matter what-heten, det är den som är så jävla storslagen i relationer; tristessen, besvikelserna, allt det svåra, att komma runt det, överleva; det är vad som verkligen gör människor till människor och par till par.
Aja.
Det finns uppenbarligen andra sätt som också verkar fungera.
Min vän I kom idag hem från en veckolång vistelse på Österlen, där hon och fem andra kreativa (och icke-retentiva) kvinnor + en drös tillhörande småungar levt kollektivliv i ett ombyggt gammalt slakteri de fått låna (sooo Österlen). Ingen av kvinnorna sammanbodde med barnens pappor, och efter att I’s syster A på stranden - under uppackning av dagens gigantiska gemensamma lunchkorg (så låt mig romantisera, men det var faktiskt så jag fick det återberättat för mig ) - diskuterat sitt till Berlin nyss nedflyttade ex med orden ”med facit i hand”, kallar de sig numera för Med facit i hand–gruppen på bästa kvinnogruppsmanér, och när, efter vad jag hört, en hel del ganska storskaliga kollektiva planer.

Det är svårt att diskutera sådant här utan att det låter bittert, vilket jag inte är - längre - mer lättad och sorgsen och nyfiken, och dessutom behövs mer lucida tankegångar och alltså också ett icke-defekt tangentbord. Ni orkar inte höra det en gång till, så jag lägger av nu.

Still ill

Så mycket att säga, så anal dator.

Fyrstekake

. Borettslagets Daffyd.

Snabbt: om ni har trist ikväll, eller någon annan kväll ever, så måste ni se norska fejkdokusåpan Borettslaget; ett norskt Little Britain, fast tidigare.

Här finns alla delar i direktuppspelning, börja med första säsongen från 2002, fortsätt med S2 från 2006.

Upphovsmannen Robert Stoltenberg spelar själv nästan alla huvudroller, och även om det låter Fleksnes, så är det absolut inte så, utan pure fabbu. Jag lovar.

Helt enkelt så här: ni måste.

Och norskan vänjer man sig vid efter fem minuter.

Magick

Ska packa upp min nya beau i morgon, så fort alla har åkt. C & p:ar fortfarande och min högra handled är alldeles för delicate för sådana sinnesslöa bestyr.
Av olika anledningar hade jag, eh, förmånen att få sitta i en glasfiberstock i Kärlekstunneln på Gröna Lund igår eftermiddag. Jag kunde notera att dockorna i tablåerna är lika mögliga och skrämmande och fnashåriga som alltid.
Efter en åktur känns celibat som ett mycket rimligt alternativ.
Särskilt personerna (?) i smedjan är goda argument, liksom narren i sagoscenerna med dysplastisk Tomas Brolinuppsyn (furthermore enhanced av en nasty liten gycklardräkt).
Det fanns dock en liten ansats till Prideanda i tunneln: de skabbiga, daterade skyltdockorna uthängda genom två fönster strax innan tunnelns slut - och som ska föreställa unga älskande - var båda av kvinnligt kön, den ena visserligen utdeckad i en inexplicably tovig kortklippt peruk som jag förmodar skulle ange någon form av manlig könstillhörighet.
Sen åt jag en langos. Det var gott.

it's all gone hazy, it's all gone wrong

Vill skriva så mycket, behöver skriva så mycket; det är så mycket jag vill att ni ska förstå, herregud, livet , flödet, chi, motarbetar mig nu.
Jag har en dator med några färggranna kromosomer för mycket; slö blick, slapp muskeltonus och allmänt trist attityd.
Alltså en soulmate - except att jag är spänstig och agil - men jag tror att jag är waking up to us nu.
Jag har en annan suitor på lut, i en kartong.
Jag behöver t ex skriva om ikväll, om hur åtta personer slogs om att få bryta arm med mig eftersom de alla ville ha lite billig instant gratification.

BTW

Snälla, skit i vad jag skriver just nu; bara nonsens. Inte allvarligt menat.

Well, well.

Det finns saker jag skulle kunna säga men jag tänker inte.
(Jag vet vad ni tror nu, "jaja, nu ska hon tjafsa om mögel och inadequasies", men no.)

On entertaining.

Idag kommer det nittio människor som ska bo hos mig, vi ska chanta och sätta på oss Nike-sneakers och raka skallarna, så jag har inte tid att cut & paste:a särskilt mycket - och definitivt inte packa upp och installera nåt nytt, A - så hoppas att tangentparesen ger med sig.
Och det är typ åtta eller nio personer som kommer, och jag har bara sängplats åt max sex, resten av rummen är stadda i olika stadier av mögligt förfall/ experiment med spackel.
(I ännu större omfattning än resten av huset.)

we're the litter on the breeze

Allvarligt talat har allt varit förskräckligt idag. Och nu kan jag inte ens skriva om det för att mitt tangentbord är defekt och beter sig dyslektiskt. Jag får cut & paste:a det här. (H, g, ä och retur är stumma.)
Karma.

Skrattar fortfarande

åt det här, dvs mellan aggroutbrotten och katatonin.

Lebensschmerz

Jag har hängt lite på Celebrity Heights, eftersom jag är upbeat och frisky, och nu undrar jag: varför måste jag välja mellan att vara antingen 1.75 eller 1.77 när jag är 1.76?
Är så trött på detta feet- och inchsystem.

(P.S

Ser inte Veruschka-bilden från igår extremt nittiotalig ut? Typ Linda i Björk-make?)

Istället tänker jag satsa

på den här looken ikväll:



Säger så. Inuti. Ni förstår, just nu är det, eh, trouble in p a r a d i s e (det ruttna outskirtshuset), och en flicka behöver all hjälp hon kan få. Alltså: ett behagligt polaroidiserat inre.
Lite könsambiguöst, lite equint.

Jag skojade.

Hade jag gått igår hade jag naturligtvis sett ut så här:

Stram och together. Men jag är så över det där nu.

Nu ska jag gå och Desivona mina knogar.