Per Morberg & jag

Jag är skittrött på allt.
Just nu: spindel i glasburk at the mercy of rödkindat barn som slickar snor från överläppen; sju ben kvar.
Snart bara två.

Ses då.
Nu ska jag repeata Mr Wolf 'n' shit och smeta ut min mascara.
Jag är dödsallvarlig.

och jag är så disenchanted.

behind the disused power station

Jag krattar löv. Hösten just nu är senap och asfalt.

Fakta:

Micro bor inte här.
Och darling är ett vackert ord att säga till någon. Sagt icke-ironiskt och utan Ab Fab-konnotationer eller något annat, utan uppriktigt, väluttalat och möjligen lite lågt, så att man hör adamsäpplet.

Jag vet att

det är en reklamlåt, jag vet att den är gammal, men jag kan inte sluta titta.
Om man låtsas att det är Patti Smith som dansar blir det nästan för mycket att ta in.
Och Farrokh Bulsara som Nijinsky i den där Queenvideon ni vet, och lite Kate Bush med.

Jag tycker att Feist dansar skitsnyggt i början.

old teenage hopes are alive at your door

Vaknade av att någon höll på att göra kaffe nere i köket.
Från the profoundest joy to the deepest despair.

Lite bilder från igår

.

Jeppe surar.

Jag palperar, efter mycket tjat, Jens mjälte.

Till skillnad från er som haft en exhilarating natt ute på stan - ni bör läsa mina kommentarsfält för additional information; de lever sina egna liv och är spännande - hade jag en stillsam kväll här hemma. Tvillingarna Grönvold kom förbi. Jag brukar be dem att ha olika färg på bågarna, de är omöjliga att skilja åt annars. Och så kan vi ju inte ha det.
Vi läste högt för varandra och Jens hoppade över två sidor.
Jeppe blev lite sur då, men det var fort glömt och snart var vi såta vänner igen.

Tack snälla Cutler & Gross som fotade.

Alltså,

jag menade för att versionen var så kass.
Inte nu sätter jag mig här i hörnet och surar tills ni trugar. Det lät kanske så, men det var inte så jag menade; jag är mkt välanpassad och harmonisk.

Bry er inte

inte ens om att lyssna.

Jag ger upp nu,

efter att ha hånats; det finns en gräns också för mig.
Jag hade tänkt att ni skulle få se Definition of Sounds video till Wear Your Love Like Heaven för en mer hanterlig approach till dagen, men ödet ville annorlunda.
De dansar så sött i färglada tee:s och greppar sig så earnestly i skrevet.
Här finns den att lyssna på i alla fall, i en extra ful och lång mix. Med en extra ful och lång Youtube-snutt.
Everything crumbles.

Hallå,

ni får läsa om första raderna av förra inlägget. De försvann.

A Nice Day For a Murder

.

Inget har något appeal idag. Förutom att - hypotetiskt sett - resa iväg till en övergiven semesterö någonstans neråt södra Europa, ligga som en brittisk pensionär på en stenstrand, medan vinden bläddrar boksidorna åt fel håll. I ett par veckor. Själv. Tystnad. En tupp på morgonen. Möjligen.
Känner inte mer än flyktig lust inför något den här hösten, och då bara på ett intellektuellt plan, inte förankrat.
Jag nickar och hummar när någon berättar något för mig, tipsar om det och det, föreslår något, cooar lite retarderat ibland.
Har slutat att ens fabricera ursäkter, säger bara att "senare, kanske?"
Det enda jag vill är att flytta.
Och kanske gå på den där utställningen om den där ryssen på Dansmuseum.
Och lyssna på de mastikerade versionerna av Stookie + Jim Bumfest-demosarna på Shotter's Nation, som naturligtvis faller alla på läppen eftersom den är producerad.
Som Strangeways fast TQID var the shit.
Herregud, att jag just skrev så. Tragedin. Som att skaffa läderväst och smal slips och röka Pall Mall utan filter.
Det här året alltså. Så kul då för er att det är då jag väljer att blogga.
For real: hatar eländesbloggar. Så socialrealism.
Nu ska jag arbeta på min attityd.
Med ett hett bad och en cat o' nine tails.
Och Chatterton är naturligtvis så Albion.
Pete är allt det Steven Patrick en gång var; pushar influenser, en egen mytologi.
Scrapbookar ett universum. Men vem gör inte det nuförtiden?
Ni kan ju - om ni vill - läsa Peter Ackroyds "Chatterton". C'est le shit.

Weekend

Jag har just läst om Per Morberg-intervjun för åttonde gången, men varje gång är som den första.

P.S

Jag har inte sett det här förrän nu. Och även om jag är sent ute så är det hur roligt som helst.
Ni måste.

11.52

Nej, nu tror jag att jag ska snorta lite silverputs.

Och det här har blivit Twitter.

Om något annat:

Man f å r inte vara för samstämmiga. Det måste skorra någonstans, finnas ett motstånd, en friktion. Trots igenkännandet.

Den här tramsigheten,

den är så automatisk, den genereras av flaskorna med rengöringsmedel och uppgivenhet, vilket inte är någon ursäkt. Man vad är alternativet? Give in to it all?

Och åh, vad jag längtar

efter lite Orwellskt 1984 apropå ingenting. Kärlek under förbud, doom & gloom och allt det där; love i en derelict kemilänga med lågt i tak och industrifönster, snett solljus genom smutsiga rutor, ogräs genom det uppbrutna golvet, ni vet, all the trimmings.
Men vad har jag? Varmvatten, standardmjölk och en förståndig disposition.

Men mina grannar har ett garage som skulle kunna fit the bill, sent trettiotal. Eller vertygsskjul eller vad det nu är.
Tror ni att de skulle kunna övertalas att ställa upp på tableux vivants?
Om jag talar newspeak långsamt?

Och åh, vad jag älskade

den nivåsänkta husan i Herrskap och tjänstefolk. Påverkade mig för livet, influerade mitt giftermål.
(Notera även den snygga mossgröna klänningen på bilden, a smear of red lippy på det och min lycka skulle vara gjord.)

Top of the M

.


Morgonens getostbit var optimal, brödet hade tuggmotstånd, teet var lagom varmt, och allt detta motverkade besvikelsen över att min fikonmarmelad hade ingefära i sig.

Exkommunikation

Religiositet känns också som en idé. Ritualerna.
Protestantismen är nog bra, men, well, ritualerna hos de andra är så lockande.
Skulden och skammen hos den ena, inaveln hos den andra.
Ta inte illa upp nu.
Jag är ortodox på ena sidan, fast jag är osäker på om det gills.
En kaftan, eller en sån där liten sak man sprinklar vigvatten med, kanske är det svaret?
Fast jag vet inte hur de ortodoxa ställer sig till skuld och skam. Det kanske bara är min mammas egen spetskompetens.
Men de har å andra sidan en ikonostas.

Post 685

Borde jag kanske börja brevväxla med en convict? Fast då vill jag ju ha en redig, från amerikanska träsksödern, med alligatorer och perversioner i genealogin.
Måste finnas någon med de kvalifikationerna closer at hand.
IB kanske, eller mamma.

Kanske ett sånt här:

.

Par A

.

Vill ha ett brev. Ett riktigt, fysiskt, inte för långt. Skrivet på maskin, färgat brevpapper, inte för tunt. En tippex:ad hemlighet. K?

Home Is Such a Fad

Svart sopsäck efter svart sopsäck efter svart sopsäck fyller jag; är giddy nu, har börjat uppskatta plastluktens toppnot av mögel.
En trasig stol. Fåtöljen miss Lew ska få.
I ett wasteland, hur kan jag längta efter mer tomhet?
Och sedan madrassen vi brukade sova på; blåvitrutig, the cheap variety.
Damm och DNA.
Men det är inte alls jobbigt längre.
Hör hur spindlarna nynnar: deponi, deponi, deponi.

Anatomi 1

Fuck it, hörni. I varje människa göms så mycket. Grymhet i fingertopparna, kärlek i vänster kammare. Rörledningar av känslor, sammanbuntade med spännband. Man följer en ledning med fingret - säg medlidande - famlar halvvägs och upptäcker att man istället löpt längs med förakt ett tag.
Det är ok.
Hur kan man inte blanda ihop dem?
Man får plats med allt samtidigt, M.

Jag läser

Larkin och Dickinsson ikväll och jag är stricken. Som en spruta in i hjärtat.
(Ni som läste mina förra ramblings, skit i dem, jag har ändrat mig, är fickle, ordet duger fint.)
Men, Home Is So Sad.
Och annat, som jag inte kan säga, för det känns som om jag tappar ansiktet då, och jag vet inte riktigt om jag klarar det ikväll.

This is my letter to the world

Jag vet inte hur jag ska hinna säga er allt. Vi tar det i stycken.
First up: råkade se att Alice blivit kallad på visning till en lägenhet i X-berga eller likvärdigt område.
På sin sida hos bostadsförmedlingen informerades hon om detta enligt följande:

Du har blivit kallad på visning till X-vägen 31!

Alltså utropstecknet.

dead from the neck up

Förra inlägget lät så fel, öppet för alla möjliga slags tolkningar. Ingen av dem stämmer.

i like my body when it's with your

Två motstridiga impulser drar i mig just nu. Meanwhile känner jag att det är bekvämt att leva sitt liv här uppe, på säkert avstånd från de verkliga känslorna. Men vad det gör med en människa på sikt vet jag inte.

Fast opaka pensionärsstrumpor

och vaxhud är å andra sidan ganska nu. En bra nyans kombad med svart + en eller två modifierade grundfärger och stylized hair.

Trust thyself

"Lustigt, på jobbdatan är din bloggbakgrund brun-beige, typ vaxdockshud. Men hemma är den skär. Vilken är rätt?"


Jag visste att jag hade rätt; har diskuterat det här ingående med min omgivning. De har tipsat om behandlingsformer vid OCD.
Min tanke var naturligtvis att bakgrunden skulle vara blekt puderrosa, som gamla silkesunderkläder. Alluring, funka bra ihop med lackrött och everything och ändå inte vara overbearing. Istället har jag alltså fått opaka pensionärsstrumpor och vaxhud.
Och det kanske finns en mening med det.

Nämligen att ni allihop måste kalibrera färginställningarna på era skärmar.
Put an end to the atrocity nu.

Eller

så kan jag ha på mig vilken som helst av mina trettiofyra Scaasi:s.

Ratio och jag

.

Jag såg just något som väckte en förhoppning. Jag gick nyss förbi helfigurspegeln jag fått låna av micro, efter att öststaterna konfiskerat min egen - utmärkta - från en gammal skola (för att kontrollera sina kjolfållar), och av en händelse består min morgonmundering idag av svarta ribbstickade knästrumpor och ljusgrå säckiga herrlångkalsonger. Jag hade dragit upp dem till strax nedanför knäna när jag gick förbi spegeln, och resultatet var striking. Det såg ut som om jag hade ridstövlar och jodphursbyxor (ursprungliga varianten) på mig.
Och allting föll på plats. Det här är naturligtvis the way to go för att effektivisera min tillvaro, allting kommer att gå som en dans, och vara så mycket roligare. Hur har jag kunnat vara så blind?
Och då menar jag inte prinsessan-Anne-ute-och-rider-med-huckle utan the other variety.
Disciplinerad och lätt äcklad.

Sporrsetet överst används f ö av brittiska kungahuset.
Vilka slutsatser kan man dra av det tycker ni?

Pre bed

Nu splurtar jag ut allt, är trött och grinig och behöver lägga mig, behöver borsta tänderna och och allt sådant dreary, mundane stuff; det verkar bara så oändligt jobbigt, så jag copar på ett rationellt sätt, genom att undvika.
Känns som om jag åkt skridskor idag, vilket naturligtvis är helt befängt. Mit te smakar bittert och jag har gnidit ut min ögonpenna.
Allt det här är extremt exciting, bäst jag slutar. Så att ni kan somna.
Natti.

Det är en

näsklämma. Men visst ser den ut som ett preventivmedel of sorts?
Och vad säger det?
Kanske mest om mig.

Synch or swim

.

Jag är så fatigued och lidande, ni kan inte ana. Egentligen skulle jag vilja säga något om hyllandet av manligt konstsim, om vad det är med hela den grejen som irriterar mig senseless.

Och jag tror att jag gör det nu, kändes som om jag just picked up steam. Det finns en krampaktighet kring adulationen av just manligt konstsim som stör mig en aning. Min upplevelse är också att själva företeelsen har något krystat och småironiskt grabbigt över sig, även om det förmodligen inte är något de inblandade själva skulle erkänna; ett sätt att med bibehållen och poängterad manlighet tillägna sig ett hånat kvinnligt territorium under en guise av humoristisk och småprovokativ kulturell viability. Och javisst: jag presumar, och javisst: det är säkert en puckad anklagelse att komma med utan att noggrannt luppa sina egna fördomar.
Men det är känslan jag får. Jag tänker på herrmiddagar, på whiskyprovning i jaktstugor.
Adulationen stör mig. På samma sätt som folk som köper biljetter till After Dark, men har jävligt svårt att tåla en transperson på bussen stör mig. Missförstå mig inte, jag tycker att det är fabbigt och naturligtvis fritt fram med ss för herrar, för vem som helst in fact, och Stockholms Konstsim Herr är säkert Esther and all that, men varför hylla som om male ss på något sätt var ett jämlikhets- eller feministiskt statement?
Var finns samma kulturella bevakning av de kvinnliga konstsimmarna? Eller av de mindre omskrivna manligt ägda idrotter som annekterats av kvinnor?
Det är just för att det är män som vill och "nedlåter" sig till att utöva en typiskt kvinnlig idrottsgren som det finns ett intresse (och konstnärligheten, det performativa draget, betonas), och folk sluter upp för att applådera och visa sitt stöd och sina unfettered sinnen. Det manliga konstsimmet har politiserats. Och däri ligger problemet: hyllandet gör det iögonfallande att den kvinnliga varianten inte är lika intressant.
Och om det skulle vara poängen, att belysa fördomar, så verkar man ha gått varvet runt och permeerat dem istället. Jag har svårt att föreställa mig samma kö till ett kvinnligt arrangemang.
För det kan väl inte handla om kvalitetsmässiga skillnader?
Jag tror mer på ingångsvinklar; en earnest och föraktad, och en kulturellt och (köns-) politisk korrekt, men ironisk. Och det sista känns lite onödigt.

Dearies

This migrained longing, den äter mig inifrån. Och jag kan inte identifiera vad som är vad, vad som är höstnerver.
Min mamma, ständigt kvar i expat-kretsarna på Island, tredje kvartilen förra århundradet, bland ambassadscocktails och entertaining, pratade alltid om sina nerver när jag var liten.
Except att hon sa "nörver".
Jag tror att hon aldrig kommit över flytten till Sverige. Pappa älskade att - när de hade separerat för hundrade gången, synbarligen över den korrekta placeringen av lövhögar på tomten - titta på "Keeping Up Appearences" på kabelteven, skrattade hejdlöst åt Hyacinth Bucket/mamma.
Känner mig illojal när jag skriver det här.

Hermods

Ni får inte missa Dexos
addiktiva tiopoängs-kurs i Sondheimlära. Ett måste.
Jag vet någon som kände sig så träffad av Ladies who lunch-avsnittet att hon överslagsåt tre kanelbullar. Och det var inte jag.

Någon blev upprörd av den felaktiga informationen i det här inlägget också.
Alltså: bara två kanelbullar.

Jag frågar er

.

Det luktar ingefära och vitlök och jag måste diska upp. Vinglasen från igår hittar jag i badrummet. Demens? Och i så fall: vem av oss?
Kanske kan lägga dem i en tvättpåse och tossa in i maskinen, 30° handtvätt, ingen centrifugering? Och sedan stå Jackie O-leende bredvid maskinen, nere i källaren, bredvid mögelspindlarna och fuktfläckarna, när reparatören plockar glassplitter ur trumman.

Zomig Nasal

Igår hade jag skuldkänslor över att jag sa att jag inte trodde det var så bra om han kom tillbaka i idag. Vad futtigt det låter, men ni vet allt som kan rymmas i en mening.
Det är så larvigt och krossande på samma gång, så svårt med någon som på ett sätt definierat ens passing into vuxenhood, för det var ju faktiskt det vi gjorde; blev vuxna tillsammans.
Idag förvånas jag över mig själv igår.
Och jag fixar knappt rött vin, får migrän varje gång (vilket är typ en gång var tredje månad eftersom mitt liv mest består av te). Med åldern. What next? Gikt?

Wine-y

Jag är rödvinsfull, dvs läppstainad och likblek, ser ut som ett misslyckat posterchild för typ Deadchick. com eller vad de nu heter. Don't like. I mitt nya svarta, hm, ytterplagg ser jag ut också lite ut som begravningsentreprenör i Deadwood. Alice och jag har obsessat endlessly. Samma saker, om och om och om igen. Så fort det blir en paus sticker den som varit tyst senast emellan med sitt ämne. Jag satte en blomkålsbit i halsen när telefonen ringde, skrattade puckat nog åt något, drog in luft, höll på att kvävas i en kvart efteråt.
Kanske är död? Kanske därför min look är så övertygande? Och min förmåga till liv impaired?
It all makes sense now. Vilken lättnad.

Ni trodde väl inte att jag skulle lämna det så? Öststatssmekningar längs ryggraden, ni vet, tvånget i blodet:
taiträ,
taiträ,
taiträ,
taiträ,
taiträ.

Dröm något överväldigande. Natti.

Huskur

Sjukdomen har taken its toll, jag ser det tydligt när jag går förbi spegeln. Vad kan jag göra?
Mosa havregryn med hett vatten? Mosa en avocado?

Och sedan smörja in spegeln med?
Borde hjälpa, block my vision.
Och sedan kan jag utan problem le in i den och mumla g t a, S.

Jag skulle kunna

.


tänka mig Jackio O - på den tiden hon fortfarande var en Bouvier Kennedy, i de gamla hemdokusarna - leende och otydligt svara "get thee away, Satan" på en fråga. Förstår ni, det är den typen av mimik och elocution jag menar, någonstans mellan vithaj och WASP.

Yes

Jag är disgusted idag. Vilket är en lika god känsla som någon, I guess.
Tror att jag ska pröva att svara på allt tilltal idag med "get thee away, Satan".
Fast leende och frammumlat.
Känns sofistikerat och versatile.
"Vill du betala med kortet också?"
"Get thee away, Satan."

Betoningen måste ligga på "away", och "Satan" låta som en eftertanke. Och allt måste vara ganska otydligt.

Hey girlfriends

Alla vi Kappa Alpha Theta:s här hemma på campus mår swell. Vi har sköljt vårt hår i kamomill. Lockat det med locktång (de nedre sektionerna bara). Borstat igenom det. Pudrat vår hälsosamma, spänstiga hy lätt, applicerat ett ofärgat lager läppglans. Vi har alla lite fräknar på näsryggen, men bara lagom, inte tillräckligt för att misstas för rödhåringar. Vi är blonda. (Lagom, inte indiskret så.)
En liten pärla på varje örsnibb. Ljusblå v-ringad kashmirtröja över skjortan, som är nedstoppad i Calvin Klein-jeansen. På väg till föreläsningen svänger vårt hår från axel till axel, som för att kompensera för våra ändors oförmåga att göra så.
Vi åt ingenting till frukost idag. Drack ett glas grapefruktjuice bara.

Andra saker man kan göra idag:

• pröva nya rengöringsmedel

Om man är thus inclined, vilket jag kanske är. Och då menar jag inte Baconstyle - som tandvårdsmedel - utan mer i badrum och kök. Älskar lukten av parkettpolish och möbelvax, är mättad med lagom mycket kemikalier på ett icke-inställsamt sätt. Önskar jag hade ett stately home och en stern husa to go. Micro är inte helt övertygande i rollen.
Så skulle jag bara slå upp mina dörrar mot höstträdgården och buxbomsfjollerierna i sina stenkrukor, och med en vass sekatör gå ut och tukta min omgivning.

Irl har jag en förvuxen tuja någonstan här på tomten, planterad i ett bortglömt stenparti på sextiotalet. Vilket inte är half bad det heller.

Seedy Sunday

.

Idag krävs handling. Min mamma ska komma hit och inventera sitt samlade lager av Burda Moden från sjuttio- och åttiotalen.
Jag måste gömma mig i en lövhög någonstans.
Dessutom borde ni läsa det här hos E, som är vansinnigt skojigt, och jag borde väl, antar jag, trots uppbyggt motstånd över sommaren, försöka läsa Maja Lundgren för att bilda mig en egen uppfattning. Och kanske också Mara Lee, även om intervjun med henne i DN för någon vecka sedan återigen fick mig att undra varför man alltid, tvångsmässigt nästan (oavsett om boken tallar på chick lit-genren) måste poängtera en yngre kvinnlig författares fördelaktiga utseende i de fall det existerar.
Och sedan de här namnen i moderna romaner - småhippa, lätt aparta namn som i Barbielekar - är en sådan turn-off. Seriously: Lea, Laura, Mia och Siri.
Inte som Salvada Kant.
Jag har inte läst "Chesil Beach" än heller. Och...äh, så mycket.

Och om jag är närvarande

när den Tysklandsboende pojkvännen (den neurotiske och gråtmilde) ringer, mumlar jag med sprucken förkylningsröst "sen" (sedan) strax bakom micros axel.
Ett slight pris att betala för att få höra "nej, jag lovar" upprepas bakom dörren till lilla arbetsrummet under de påföljande tio minuterna.

Taekwon-Do

Jag känner mig oroad för att ni tror att jag fortfarande är hung up on micro, eller känner mig ambivalent till hans plötsliga annektering av mina head quarters. Så är det inte alls. Det här märkliga umgänget är ett kortare undantag.
Jag slår honom när han försöker med sin feel-ups, är bara något slöare utslagen på Cocillana (igår försökte han massera mina ben i soffan, han fick en strategiskt placerad spark).
Allt är klart som whatever är klart mellan oss.

Insatiable

Jag har fått en ny craze: färska sugar snap peas från Kenya. Fast det känns inte direkt opium den att snacka på grönsaker. Bara perverterat och fel.

Depraverad lördag

Febrig och glansögd har jag krossat ekollon under skosulorna idag. Jag och A följde varandra fram och tillbaka hem. Det var så skönt, ville inte sluta, men till sist fick jag andnöd.
Hemma väntade min plötsliga live-in maid vid spisen. Han har varit en sådan hausfrau den här veckan; lagat mat och bakat äppelkaka och citronpaj, under the guise att jag är sjuk och att han ändå måste skriva sin uppsats. Hans tre pojkvänner ringer och är oroliga, tror att vi har patchat ihop saker, undrar varför han hänger här hela tiden. (De vet inte om varandra.)
Han berättar allt det här för mig med en bisarr glimt i ögat.
Min hjärna kortsluter: when hell freezes over. Och faktiskt helt osentimentalt.
Men allt är så ohälsosamt att jag inte vet var jag ska börja.
Och jag orkar faktiskt inte ens.
Undrar om det är så här det är att vara dement?
Jag har haft så svårt att närma mig tangenterna idag. Alltså inte av någon depressiv anledning; mitt humör är swell. Jag vet egentligen inte varför.

the pure and the impure

Ni är ute nu, är ni inte? Och jag har vaknat - för varm och osäker på tiden - efter att ha sovit; en stum, torr, Cocillanainducerad sömn. Jag ser mer rysk ut just nu än någonsin. Mina ögon är smala slits omgivna av svullnad.
Så vad gör ni, mina precious; var är ni, med vem är ni, medan jag dricker ännu en kopp te med ännu en sked upplöst honung?
Äter ni middag någonstans först? Gör ni er i ordning? Något annat?
Jag hoppas att er kväll blir optimal. Och att ni, när ni kommer hem fulla och desillusionerade, och trycker läpparna mot den egna handryggen eller någons halssenor, in fleeting minns mig; någon vars kväll ni trumfat altogether.

Även om det inte är helt säkert.

hey hoes

Fick en bytta Baileysglass nyss, ovanpå Cocillanan. Ni kan inte fatta hur fabbig fredagen verkar bli. Extra mjukt snytpapper är allt som behövs nu. Gärna rosa.

Bei der Laterne

Det här har inget med inlägget nedan att göra, bara en - säkert - Freudian fluke. Men jag såg ett par så snygga hudfärgade nylonstrumpor med kolsvart söm bak någonstans. De var perfekta. Frumpy och indecent på samma gång.
Alltså: jag ska inte köpa, det här är inte en titillating confession tänkt att få era tankar att vandra. När och var skulle jag ha dem? När jag plockar spindlar ur tröjärmarna - hände igår - eller tömmer fickorna på snorpapper?

Fast ju mer jag tänker efter, desto mer manipulativt verkar det här inlägget. Känner mig pleasantly surprised.
Nu ska jag leta efter nässpray.

39,2°

Jag har vänner som känner skam när de fantiserar. De upplever sig själva som oseriösa, prone to inbillning etc; är rädda att börja hoppas och investera för mycket i saker som är beyond deras reach. Rädda för att jinxa saker genom att förvänta sig för mycket, helt enkelt. Värjer sig mot att bli besvikna.
Jag har också varit där. Det är ett hårt och idiotiskt sätt att leva, som i mental gulag.
Så snälla, sluta.
Även om saker kanske inte blir som innan man somnar så är de i alla fall nästan upplevda, vilket i vissa lägen är bättre än de facto upplevda och helluva lot bättre än inte upplevda alls, och transportsträckorna blir så mycket roligare.
Jag låter pubertal, men det är ett sånt slöseri.

P.S igen

Och vad det är skönt att se lite gulblonda (med lite rödstick mot petrolblått ylle + vit kaninkrage) personer med ljus hy och rött läppstift (technicolor-kolorit) efter alla år med lipglossterror och mörka hår.
Lauren, Marilyn, Betty.

Fokus

Metod

Micro illustrerar astrologins grundprinciper.

Det var inte trettio personer på mejllistan, tyvärr, kollade just upp, men tanken roar mig lika mycket fortfarande.
Jag har feber idag, orkar inget.
Nu till more pressing matters.
Någonting har hänt med mig och mina vänner. Jag vet inte om det är disillusionment eller en vidare insikt i sakernas egentliga tillstånd som har gjort att vi det sista året börjat hänga på ställen som det här. For real. Träffar vi någon remotely intressant kollar vi alltid upp personen här. Vi har blivit little Edie och hennes Libra lover. Eller fjorton år igen. Vi kollar upp arbetsgivares personlighetsdrag, vänners, fienders etc. Vi kollar kompatabiliteten på Compatability-delen.
Just den här sajten är the shit, tro mig.
Jag är naturligtvis en golddigger enligt min profil (9 oktober). Well so was John Lennon och Miguel Cervantes.
Micro kanske skulle hålla med.

En dementi

Jag har skrivit mycket om salmiakbalkar och lakrits. Jag avskyr egentligen båda delarna.
Men jag spränger gränser, utmanar min palate, höjer min toleransnivå.
Ni förstår att jag är en sökare?

Hörni

jag menar inte den här Tiny Tim. Eller det kanske jag gör?

Konjak i biblioteket

Jag vet inte om det är halstabletterna eller Cocillanan som gör det, men det känns som om det är julafton och att jag är mätt och rödkindad (fast det blir jag aldrig tyvärr; alltid grönvit) och lagom varm av alkohol, Dickensiskt sådär (micro är Tiny Tim eller vad han nu heter, den lille lytte) och alltså sitter jag i soffan och funderar på om jag borde svara personligt på ett massmejl till trettio personer om utgång på lördag. Alltså jag uttrycker mig nog luddigt, men typ om jag i takt med att folk förklarar om de ska med eller inte skulle svara som på ett enskilt, personligt mejl. Åt detta skrattar jag så mycket och dreglande att jag känner att jag också nu borde ringa till rättspsyk.
Jag känner kanske fem personer på listan. Alltså "känner".
Jag leker allvarligt med tanken på att göra det. Nu måste jag gå och hosta/dregla/dricka te lite till.

Your words are killing me

Hur saker och ting kan förbytas, hur förändrad man - i alla fall för tillfället - kan lyfta blicken från en text (hatar ordet, låter så pah, men är det enda som duger); känna allt lite tydligare, förstå saker lite bättre. En illusion, visst, psykoslik. Som hjärntvätt, eller förälskelse.
(Eller C-Etyfin.)

the Cocillana talking

Och någon leker Benny Hill med mig, försöker tränga upp mig mot diskbänken, vill spoona, lägger huvudet på sned och ler, säger "bara lite?"; vilket i mitt nuvarande, decrepit, håltröjade, oduschade, flegmatiska tillstånd är så tragiskt och deranged att jag känner för att ringa några samtal till rättspsyk. (Mkt tragiskt och deranged anyhow.)
Någon är här för att skriva ett arbete tror jag. Någon har köpt shortbread.
(Här skulle jag också kunna inflika några ord om någons redan beskrivna övernattning i vardagsrummet, Isohunt och "Bareback Leather F***fest", men det gör jag ju naturligtvis inte.)

Excitement

Söndersnuten, fnasläppad, ögonsvullen. Te, honung, dubbla långkalsonger, dubbla strumpor, tröja med hål vid armbågarna. En bok som är uneasy och bra. Jag är sugen på flottig getostpizza med slak ruccola men lakritssmaken från halstabletterna är för oljig mot gommen ännu.
Vilket skeende är det jag beskriver, tror ni?
(Give it to me: filtig, sträv tystnad. Men jag hör era röster ändå, som så många madwomen före mig. T ex genom tv:n.)
Nu ska jag ta en slurk Cocillana till. The bliss.

Världen:

En till makramé- eller applikationsuggla överförd till textil eller papper någonstans och jag går ur Naturskyddsföreningen*.


*En sekt jag öht inte förstår varför jag är med i in the first place. Utan några som helst perks. Ingen lovebombing. Ingen sexuellt tvång. Minns inte ens hur eller var eller när. Och jag tror att de ändå skulle ignorera mina försök att gå ur. (Hotel California.)

Obs!

Iza vill att jag gör några tillägg till hennes boendeplan:

• Hon vill bli inlåst
• Hon vill ha en kvinnlig, äldre sköterska, med varma händer och betryggande röst
• Hon vill bli kammad och påklädd
  

Ni som har något att erbjuda kan höra av er. (Eller ni som är allergiska mot vanliga husdjur.)

Flesh

Det här är jag: för trött för att borsta tänderna. För trött för att tvätta bort sminket. För trött för att dricka vatten. Men knappa tangenter går bra. Planlöst. Så jävla tillfredsställande. Och I'm a carnivore now, ferocious; äter kyckling hela tiden, äkta Rosemary. Slivers of succulent meat, the animal urges in me multiplying by the minute.

Cockblockers

En sak som förmodligen är helt naturlig, men som jag, eftersom jag är lacking i så många avseenden, inte riktigt förstår mig på, är rigida preferenser. Jag menar inte aktiv/passiv und so weiter utan utseendemässigt: folk som enbart går igång på asiater, eller folk med rött hår. Det verkar så märkligt. Och jag förstår att det är så vi alla funkar till mans; vi har idealbilder med oss, mönster vi följer osv, men var går gränsen mellan preferens och fetisch i så fall?
Jag minns en sådan person specifikt, från skolan. Han hade alltid asiatiska girlfriends. Det kändes som om de var utbytbara så länge de uppfyllde grundkriterierna på kort stature och mörkt hår, dvs att personligheten inte spelade någon roll. Jag vet: mina egna fördomar.
Förmodligen inte konstigare än att jag själv går igång på vissa kroppstyper, vissa ansiktsdrag, men där jag faktiskt ändå blivit kär i folk med de mest varierande utseenden, kändes det som om det för honom inte fanns något alternativ, oavsett hur fabbig eller rolig en människa var. (Jag såg honom härom året tillsammans med en kvinna med asiatiskt utseende och en bebis. De var en söt familj, men det var så typiskt.)
Och kanske är det bara så att det inte finns någon större skillnad människor emellan, att alla skulle funka ungefär lika bra ihop, om bara viljan fanns där. Tanken gör mig så deprimerad att jag tänker gå och samla ihop resterna av fingerborgsblommorna uppe på kallmuren.

Freundschaft

Jag talade med Iza i morse. Hon gör allt, nätverkar, är entusiastisk. Jag blir utmattad och känner mig otillräcklig när jag pratar med henne. Alltså sade jag, när hon redogjorde för sitt schema:
"Jag känner att jag borde förpassas till ett demensboende."
Jag ville naturligtvis tigga sympatier, att hon skulle göra sitt jobb som väninna, brista ut i protester.
Det här var vad hon sade:
"Jag tänkte faktiskt på det i går."
Sedan var hon tyst.

Efterhand kom vi fram till att hon själv längtade efter någon form av skyddat boende, med en rejäl sköterska som kunde bädda ner henne; att någon lagade hennes mat osv, men för mig var det för sent.
Jag hade redan internaliserat hennes omedelbara svar.

13.00. am

Jag skulle kunna skoja om nivåtest från BUP och whatever, men jag är inte säker på att det passar sig.
(Och nej, E: i ditt specifika fall råder inga tvivel.)

BTW

En av höjdpunkterna är när Ray hindras från att suicidera på färjan till Holland av en förnekande och överslätande Les. De underliggande aggressionerna, hur de två lever parallella liv, där Rays egentliga känslor totalt ignas av Les; hennes uppgivna hat och avsky, är så close to the bone att man sitter med händerna för ögonen hälften av tiden.
Och Julia Davis, som spelar Ray, är fantastisk.

It's the one thing I look forward to in life

"I do like to violate Les anally on occasion."

Rob Brydon är inte alltid kul, men obehaget jag kan känna inför honom kan ibland borga för perfekt komedi. (Känslan av att det verkligen finns en kolsvart resonansbotten någonstans i honom.) Som i serien Human Remains från 2000, en fejkdokumentär i sex fristående delar om lika många ångestridna och dystyma par.
Här finns en kortfattad presentation av de olika paren, och här finns ett annat klipp (mannen med repressed gissues, kvinnan nivåsänkt & fixerad vid Lady Di).

Les & Ray ovan, från "More Than Happy" sammanfattade av Wiki:

Coastal shopkeeper Les's optimism has carried him and wife Ray through eight traumatic married years, which includes the loss of their children and subsequent suspicion that they were somehow involved. Whilst the two of them try and eke out a living by diversifying their trade, Ray seems to be getting ever more depressed by the loneliness, financial worries and the devastating events of the past. Her fleeting solace comes from an interest in arts and crafts (although she's clearly no Picasso) and a rather painful form of sexual relief. Les comments, "You hear of people who have all sorts of sexual hang-ups...and I'm one of them".

Ang disciplin

Igen: en ospecifik och grumlig känsla.
(Och jag menar givetvis inte inför micro. Han hänger här på andra sidan bordet, är able och willing, men jag har standards.)
Salmiakbalkar? Funkar inte längre. Vita paprikor? No go.
Jag ska ut och prowla och hitta ett dugligt specimen. Typ borta vid kraftverket, mitt i natten. Så fort mitt halsont försvunnit. Och då är förmodligen impulsen redan borta.

Snabb update

Sex träffar på g***istö**linlägget so far. Och en på "könsbestämma lax". I'm a philanthropist now.

Och Barry Humphries

måste ha stulit hela Dame Ednas sätt att prata, i andlösa men potenta bisatser, från Maggie.

Mags

Jag vill också.
Förstå hur hon tackar och droppar anekdoter som i förbigående, nästan helt utan att röra överkäken (läpparna rör sig, tandraden är frozen). Det här var innan hon behövde Corega-klister. Och checka hur hon workar blicken. Girlfriend visste how to go about sexin'.

(Förresten: använd Västeråsgurka nu. Skalad i sallader, the works. Allt annat är sub par.)

p.s

Har börjat läsa dagstidningarna igen. Vad bra Malin Ullgren skriver idag (hittar inte på nätupplagan).
Och reportaget om föräldrar med utvecklingsstörning, alltså inledningen, var den tänkt att på ett smygigt sätt lyfta fram en del av problematiken (sockerhaltig föda, dammig ostbåge)? Det är min gissning att det ser ut på samma sätt i många normalbegåvade föräldrars hem. Störde mig.
Som kaninöron på ett foto. "Se vad bra! Men ändå..."

like it's hot

Idag är jag trött på barely-there-&-passive A-dissighet, även om den är inbillad (här menar jag inte den tysta, roliga, den som får mig att gapa åt audacityn, den gillar jag, fortsätt). Jag brukar vara generös med feltolkningar åt båda hållen, men ibland får man gå ut och lukta på de föruttnande löven, känna duggandet i ansiktet, uppa det man har i hörsnäckorna och bara släppa. Och jag känner mig positively crammed idag, & irritabel, eftersom jag i natt erfor en plötslig förvirring och lät micro sova över (nere i vardagsrummet) och frukosten - det märkliga latteserverandet, det färska brödet etc - gör att jag känner mig som i en timewarp, som Sandra Bullock i den där nya idiotfilmen antar jag, och alla mina impulser att slå och maima kommer tillbaka med full force. Dvs livsandarna.

(Och ingen togetherness med micro, det är just för att det är så oladdat som det var ok att han spent the night, nere bland spindlarna och gråsuggorna.)

Mera Exodus

Och kvinnorna, de kristna, som gifter sig med alla dessa ex-gays, hur tänker de? Hur kul är det att var någons, visserligen trygga men ändå, fängelse? De verkar så trosvissa, så säkra: "Jag har aldrig någonsin tvivlat på Scott, han är straight nu."
Och männen, som berättar om sina förälskelser i andra pojkar i småskolan, om sitt homosexuella liv i tonåren och ungdomen, hur de brottades mot lustarna, "visste" att det var fel, och hur de sedan såg ljuset. Jag vet inte om jag läser in för mycket, men de verkar så skamsna, så snöpta, och tonläget och smågrejerna (de som gör att man aldrig skulle tveka i ett samtal, fördomsfullt, jag vet, men so bite me, ni vet vad jag talar om, och jag säger verkligen inte att det alltid är så, but still) är återhållna, men ändå där.
Som att gå i kloster I guess. Förutom att här kanske det finns barn inblandade. Och folk som snurrat in sig så totalt i härvor av lögner och självhat att desperata utvägar in panicky frames of mind kanske är de enda som till sist ter sig rimliga.
Jag har noterat en sak ibland, och säkert kommer hälften av er att skrika nu, men hos människor som är vana att vakta på sin sexualitet, inte låta den märkas, som är vana vid att bli misstänkliggjorda - och jag har faktiskt oftare märkt den hos yngre flator än hos bögar - finns ibland ett slags stumhet i vardaglig interaktion. Vardagsflirtandet - bekräftandet av andra med
blicken - finns inte. Man har inte råd med det. Det finns alltid en risk att intresset och nyfikenheten feltolkas, och alltså har man lärt sig att vara försiktig, och stänga av litegrann.
Förstår ni hur jag menar?
Samma sense av vaksamhet upplever jag när jag kollar ex-gay-klippen. Och visst, det finns säkert the odd bi-sexual thrown in här och där, som är jättenöjd med sitt giftermål, och kanske handlar vaksamheten om att inte bli trodd på, men det känns som om jag bevittnat något otillbörligt när jag tittat klart.

(Och jag orkar inte ens ta upp tjafset om sexualitet som flytande och föränderlig över tid, så kan det absolut vara, och kategorier är trista, men i de här sammanhangen känns det överflödigt. Däremot är det intressant att fler män än kvinnor verkar "frälsas".)

I used to be gay

Vi kollar på Exodussegment nu (för att micro skriver något om det just nu) och jag blir så ledsen, verkligen illa berörd. Men jag vet inte, det kanske bara är fördomsfullt.

Kriget

Vissa ord och meningar försvann i min gummistövelspostning.
Och jag tappar bokstäver när jag skriver.
Jag har anmält micro till Exodus.

Och kiddos:

Det här var en one-off. Jag gillar inte gummistövlar. På det sättet. K?

hey you, rubber lovers: gummistövlar

Uppskattar er googledevotion, vill ge er något. Det här är för en select, frustrerad crowd som varje vecka oförtrutet kollar vad bloggvärlden skriver om gummistövlar:


Hon hittade tidningarna av en slump; hon behövde en hålslagare och letade i hans nedersta skrivbordslådor, och där låg de. Kvinnornas nakenhet ställd mot gummit föreföll henne så märklig, deras blickar så tvetydiga, och det var mest för att se hans reaktion som hon hade gummistövlarna på sig nästa dag. Han sa ingenting, hans mimik röjde inget, ansiktet var lika samlat som vanligt. Nu har hon dem varje gång, det här har blivit en lek hon gärna leker, även om hon är inte säker på att han uppfattar den lika tydligt. Han är alltid korrekt, upptagen mest av sina papper. Oftast sitter hon i soffan snett bakom honom och läser, eller gör läxor. Ibland låter hon kjolen kasa upp så att hon tydligt känner den mjuka sammeten mot baksidan av låren. Den är sval och de borstiga fibrerna gör lent motstånd när hon byter tyngdpunkt. Egentligen är stövlarna ganska obekväma, strumporna blir fuktiga i gummit, hon vickar tårna fram och tillbaka i dem medan hon väntar.

Klocktickandet och pennkrafset är allt som hörs i rummet. Gardinerna är fråndragna. Han skriver alltid för hand.

Han låter henne sitta med för att hon är klipsk och intresserad och kan vara tyst, och för att han tycker att hon är rolig. Ibland får hon hjälpa till med att sortera papper, eller maskinskriva en sida eller två. Hon är oskicklig men gillar känslan av att trycka ner tangenterna; snärtarna och ljudet.Han schasar i väg henne när han vill vara ifred, eller skickar henne på ärenden. Han är aldrig otrevlig, möjligen irriterad.
Vad gör du här egentligen, frågar han, är du verkligen så tråkig att du hellre sitter här? Ut med dig, gör det flickor i din ålder gör, cykla, spela tennis, gå hem.
Hon brukar pröva sitt mod då, komma närmare, sätta sig på kanten av skrivbordet, dingla utstuderat med ena benet så att stövelskaftet rytmiskt daskar mot träet tills han tittar på henne med rak blick och sedan nickar i riktning mot dörrarna.

På söndagarna dricker de te tillsammans.
Hon hjälper till med smörgåsarna, och bär upp brickan själv, känner sig mittemellan ytterligheter -barnslig och vuxen på samma gång - när hon tar klumpiga två trappsteg i taget och utmanar sig själv att inte tappa något eller skvimpa ut te.
De talar om skolan, om hundarna, om hennes bröder. Han är intresserad, funderar alltid ett tag innan han svarar på hennes frågor och hon gör sig till, låter kjolen hamna snett ett ögonblick innan hon rättar till den, spänner vaderna mot gummistövlarnas skaft, tappar servetten för att kunna böja sig framåt. (Hon knäpper alltid upp de två översta blusknapparna utanför dörren.)
Hon vet att han noterar, och att hennes rörelser stör honom, att han ogillar hennes ansträngningar. Men han visar det inte och låter aldrig blicken dröja sig kvar.

En dag går de igenom utkast, de skrattar åt något idiotiskt; hans fixering vid svarta pärmryggar och då avbryter hon honom mitt i en mening, mitt i ett skratt, hon kan inte hejda sig, impulsen är för stark; mumlar något om gummistövlarna, och det är en så barnslig och plötslig sak att säga, men orden är ute nu, och hon kan inte ta tillbaka dem.
Han hinner inte stänga munnen, håller den öppen ett tag, häpen. Sedan sorterar han ansiktsdragen och vänder sig om, stryker med en hand över ärmen på kavajen.
”Du får ha på dig vad du vill.”
De arbetar ett tag till, under tystnad. Han sätter sig vid skrivbordet, rafsar ihop några papper, skjuter så stolen ifrån bordet och lutar sig lite bakåt, för att markera avstånd, medan han tittar uttryckslöst på henne. "Kan du ta med dig de här när du går?" Han gäspar lite, en falsk gäspning, avsedd för henne. Hon ser att han är spänd i kroppen, arg.
Hon känner sin makt, löjligt egentligen, och rör sig långsamt, drar ut på gesterna med retfull övertydlighet, lyfter pappersbunten sakta från bordskanten. Han tittar på, blicken irriterad nu och frågande under lyfta ögonbryn.

”Nu får du gå”, säger han, ”jag har saker att göra. Gå och gör det en sextonåring ska göra.”

På måndagen är han inte inne. Hon väntar ett tag och går sedan hem.
Hon går inte dit förrän på söndagen igen. Han ger henne en bunt kuvert och en lista och ber henne att skriva ut adresser på dem. Hon gör som han säger. De är tysta tills det är dags för teet.
När hon häller upp i hans kopp lutar hon sig så pass nära att hennes ena bröst nuddar hans axel. Han rycker till, nästan omärkligt. Hon sätter sig brevid honom den här gången, håller benen tätt ihop. Gummit gnisslar när stövlarna gnids mot varandra.

Angående vissa bryderier:

Kul att se att det funkar för somliga.

Istället

bloggar jag. Ett attraktivt drag i min personlighet.

Jag har en diger lista

på grejer som måste göras, och vill veta hur det gick för Iza som skulle till en tibetansk läkare idag för att rensa ut demonerna eller något.

fun

Micro och jag sitter med datorerna mitt emot varandra just nu och han gör frenetiska handrörelser till "Love is wicked". Han hade incongruously med sig en nakenbok med kackig svartvit bögerotica till mig. Och "Fashion Now 2". Jag har uront i halsen.

Alltså

Det här. Ser inte Madonnas kindben lite newly enhanced ut? Som Donatellas i profil. Varför skvallrar ingen om det?

Måndag

Idag har jag feber, vilket kan förklara den gångna veckans trötthet. Hjärnfeber: var det inte så man kallade mani och psykoser en gång?
Och apropå det intresserar jag mig just nu litegrann för Beau Brummel, the father of sharp & understated dressing, som ju dog galen och utblottad av syffe i Frankrike i mitten av 1800-talet, och som jag också uppskattar eftersom han förhörde sig om prins Georges identitet med orden "Who's your fat friend?" (efter att prinsen betett sig ohövligt innan). Beau har gjort att jag har hängt en del på Dandyism. net, vars hela ton och anslag irriterar mig outsägligt. (Det spelar ingen roll att det är tounge-in- cheekish, de putrida ångorna letar sig fram ändå.) But then again, vad irriterar mig inte? Manolo också, hela det tilltaget, & Kingattityden; nervositeten kring hur man bör eller inte bör gå tillväga klädmässigt och attitydmässigt är så fjollborgerligt onanistisk och raka motsatsen till elegans och stil. Den känns KTH och Handels.
Riktig elegans är storslagen, generös och variabel: det finns grejer man inte gör; fundamentalism är en av dem.

Världsalltet vs Salvada

Och varför står det plötsligt "Blog anzeigen (im einem neuen Fenster)" när jag postar något nu? På tyska? Det känns lite hotfullt tycker jag.

Cocktails at five i mögelhuset

Jaha, jag har verkligen lyckats i min p-störda och paranoida ansats idag. Pat on the back. Och micro som har varit bortrest kom förbi och började prata om att han har tröttnat på bögsex och föredrar heterosex, och jag orkade inte ens svara. Och Alice får urhotta sms från sin presumtiva loverboy i NYC, och människorna på Shitty Gross idag såg så hopplösa ut. Slightly more upmarket på Kvantum.
Och att tala med min mamma är - förutom att hon är döv och inte hör någonting (vilket är en tragisk poetic justice eftersom hon hela sitt liv tautat fördomen att döva människor är otrevliga och argsinta) - en djupt anakronistisk upplevelse. Hon förhörde sig oprovocerat om mina garderobsplaner inför något ospecifikt tillfälle, och jag svarade noncomittally. (Eftersom det känns gränslöst att prata kläder med sin mamma.)
"Vilka skor du tänker ha då?"
"Vet inte, typ förra årets Doc Martens."
"Men om det blir cocktails? Då du kan inte."
Out of the blue.

En tjänst, tack.

Börjar det här bli en ännu mer avskyvärd och dystym version av "Bridget Jones dagbok", med listor och resolutions? Det är inte alls min mening. Jag strävar efter "Kardinal Richelieus dagbok". På riktigt. Kan ni minnas det?
Jag skojar inte, försöker inte vara kul, det här är på liv och död.

Les vacances

Jag minns också en flygresa.
Jag och micro. Micro ville ha jordnötter, flygvärdinnan förklarade att de tyvärr var slut.
Från m, aggressivt:
"Men din lilla väninna kanske har?"
Vi befann oss på PanAm och det var 1959. Except not. Och det var en så märklig känsla när den fyrtioåriga stewardessen lätt äcklat - efter en paus - svarade "Nej, tyvärr" och gick vidare.

The joy

Vad allt är utvecklingsstört - ta inte illa vid er, ni vet vad jag menar, och det är knappt några av er- just nu.
Moping - has to go.
Taskig sömnrytm - has to go.
Ex-hubby -has to go.
Mögelhus - dito.

Intellekt - gone.

Han skulle nog

inte gilla det här. Utan rekommendera vitt torrschampo. 1782, musskinnsmouche.

Ang cyanid

Vad har jag rimligtvis att säga som är intressant? Samma ord, samma formuleringar, samma jeans.
Nu ska jag läsa om Karl Lagerfeld istället, min livsstilscoach.

Kaffe

Så här igår: jag kände mig ofokuserad, som om jag inte riktigt hörde vad någon sa. Mina ögon sökte sig till punkter bortom folk jag pratade med, skitotrevligt, men jag kunde inte rå för det. En dull slags nervositet. Drack tre glas bubbel och kände ingenting. Fastän M var skitrolig, gjorde spanska improvs som var top notch, fastän jag fick låna F's enormokamera med halvmetersblixt och fota lite. Jag tänkte gå hem efteråt, men då sa S något om att han trodde att jag var en sådan som aldrig var nöjd, så då gick vi därifrån under mitt paraply, och på nästa ställe satt vi på golvet och pratade om relationer och attraktion och S är så ridiculously gorgeous men så ung och nästan släkt och allt blir lite risky då, och jag så överförsiktig; när hans ben tyngde lite på mitt kände jag att jag nog borde byta ställning, ni vet sådana grejer, idiotiska, som som inte säger något om något men som jag just därför kände var mitt område att hålla koll på. Räta upp sig lite, dra upp benen mot bröstkorgen istället.

Samma

Jag borde inte gå ut. Jag har haft en trevlig kväll i lovely sällskap; vi pratade meta om amerikanska pannkakor och skrattade åt nonsens, men egentligen: jag borde inte. Diskrepansen mellan hur jag tänker mig att uteliv ska vara och hur det verkligen är är så stor. Ångesten klöser i paltorna. Det känns som om allt varit slightly off hela kvällen, som om mitt eget performance varit less than average.
Jag vill vakna på lördagsmorgnar och äta frulle med någon jag gillar. Sedan vill jag se en bajsig film och gå och lägga mig igen i crispa lakan, och vakna och köpa en pizza.
De stunderna är det jag saknar med micro: hur vi på morgonen gick iväg till bageriet för att köpa bröd.
Plus att jag ser helt galen ut just nu, såg mig just i spegeln. Är det så här jag har sett ut hela kvällen?
Träffade jag någon jag inte sett på typ sju år och som jag tror har gissues. The severe kind. För han blev väldigt glad när jag presenterade honom för J.
Jag längtar efter något annat.
Jag är en impostor.

Yup.

Vad var det jag sa? Alice ringde just och hade ramlat nerför en betongtrappa, satt med en isblåsa i en bil utanför apoteket. Hon bar på sin symaskin när det hände, den gick i tusen bitar.
Jag är orolig över att hon har fått en hjärnskakning. Hon är skitstressad.

Sedative

Ni vet vissa dagar, när man vill stanna hemma och dricka te och se en film och undvika livet? In my case alla dagar?
Sådan dag idag.
Måste skaka känslan.

Ikväll

ska jag hälsa på folk genom att fatta med båda händerna om deras högra och säga "Jag ser din skörhet." Inte galet, med intenso-blick osv, utan bara matter-of-factly och vänligt. Som ett odramatiskt konstaterande. Skolkurator.
Allvarligt talat, tänk om man skulle göra så.
Vem skulle inte känna sig träffad?
Pure Rasputin.

Repetition, motivation, intresse

Det är inget särskilt som har hänt, jag börjar väl bara bli gammal. Har börja känna ömhet inför allt.
Usch, det här blev så obehagligt så vi slutar nu.

Och pratar om något mer comme-il-faut och gångbart.
Som sex.
Det kom för mig en tanke nyss, när jag gick förbi byggjobbarna; det här med rollspel som alltid pushas i kvällstidningarnas deranged helgbilagor. Menar de allvar? Hur ska man klara av det?
Tanken är väl, typ, ädel, men att omsätta den till handling? Hur kan man inte gapskratta?
I sin egen prosaiska lägenhet, utklädda till naziofficer och skoputsarpojke, bland tvättkorgar och dinkelknäcke? Och när? Fem år in i relationen? Sjätte dejten?
Eller är de så subtila och jag så dense att de talar om de verkliga, tysta rollspelen; energierna i luften, inkännade överenskommelser, förmågan att vänta?
Vore fabbigt, men jag tror tyvärr inte det.
Och människorna i reportagen, som berättar om att de gillar att bli upphängda i taket eller älskar att manövrera strap-ons, vad vill de? Avdramatisera sex?
Kan någon tala om för dem att det, om något, är det motsatta som behövs?

Flowers, kitties, birds, ribbons

Man bör försöka vara mjuk i sinnet. Här avser jag inte upplöst eller rinnig hjärna, utan en generös inställning. Mer kan jag inte skriva utan att det blir för yucky, så som ni märker är jag inte helt där än.

Eftermiddag

Är yr nästan av min immersion into life. Förra året var jag sugen på brun femtiotalschintz med gula och rosa rosor att klä om en gammal teakfåtölj med. Till mörka stålhurtsar från trettiotalet och en pudrig vägg. Heaps of books. Fyra obehandlade bordskivor på träbockar ihopslagna till ett enda stort arbetsbord. Ni tycker kanske att det låter fult, men jag vet att det hade blivit skitsnyggt.
Nu vet jag inte längre vad jag vill.
Det är the one good thing about living in rubble, antar jag: man hinner bara realisera sina inredningsmål i tanken, vilket är easy och bra när man vill göra sig av med dem.
Och vitt är typ den enda färg jag inte kräks på i längden. Och variationsmöjligheterna är oändliga, gräddstick min geist nu. Rummen ser aningen varmare ut, särskilt när man inte har så mycket stuff.

Och: menade inte att låta corny i förra inlägget, det var bara så det kändes. Sol i magen. Eh.

11:00 A.M

Ska ta mig i kragen och gå ut. Jag längtar efter, jag vet inte, stuff idag. Överraskningar (bra överraskningar), puderväggar, löksoppa, allt. Ett gapskratt som lossar käken.
Ni vet dagar när man vaknar diffust förälskad. En sån dag idag.

Jag är skittöntig idag.

Det har ni märkt, eller hur?

Jag räknar med att ni är

discerning. Jag känner en viss ambivalens: det är så begär funkar.

Varsågoda

Tänk bort fönsteröppningen och kudden och sängposterna och headborden och tavlorna. Då är jag nöjd.
Fast grundtonen på tapeterna borde ha varit rosa, eller aprikos, och taket med. Och mer opulence. Och ett större rum. Enhetligt och stilrent, på ett helt annat sätt än Granit-pestilensen.
Och sex skulle bli så dirty i ett sånt rum. Som ett eget förvirrat universum.
Förstår ni det?

Hörni

Det ser ut som om Rose i Pantertanter ovanpå Rose i Pantertanter.
Om man tittar snabbt.
Jag minns många fröknar jag haft.
Jag ville ha en snygg färgbild av något, är så trött på svartvitt, så trött.

Nitrate Kisses

God morgon igen.

Jag sover för lite. Det är inte bra för the looks, inte bra för hjärnan. Ikväll måste jag lägga mig klockan nio.
Ok?

Lägger av nu.

Puss å ramm. (Finskt uttal.)
Eller här, testa själva på finska talsyntesen Mikropuhe. Skriv in "jag måste rinta min boardingradt". (Jag måste printa mitt boardingcard.)
Eller "remm kress". (Crème fraiche.)
Hours of fun.
Förlåt, det är sent och jag är ett jobbigt barn.

(Nu klagar hon på att hon är ett object of

ridicule. Sedan håller hon fram kokboken "Smörgåsen" från 1953. Som om det skulle hjälpa upp.)

(Det bär mig emot att berätta det, men nyss

testade hon om datorsladden passade. Hunched framåt över bordsskivan.)

(Just nu säger hon, samtidigt som hon pekar på

handsfreesladden "den där är för tunn, laddarsladden hade perfekt styrkänsla", sedan går hon och provar kookyhatten som överslagshandling.)

Förhåller jag

mig till människor jag tycker om genom att mobba dem? Förmodligen. Vem gör inte det.

P.S 3

Hon svär lite åt mig för att jag stängt av hennes mobil, sedan torkar hon av displayen mot låret, och då säger jag att jag också alltid brukar göra det, och då minns jag plötsligt hur hon i London förra året vek ihop sin laddarsladd till en ögla och tittade fundersamt på den, innesluten i sin egen sällsamma tankevärld, innan hon långsamt och tentatively förde upp den i ena näsborren.
Hon färgar ögonbrynen nu, och jag känner mig som de där maskinskriverskorna i amerikanska rättssalar, som skriver ner vartenda ord, varenda rörelse. Känns märkligt perverterat och tillfredställande på samma gång. Inte för att det ena utesluter det andra.

P.S 2

Nu sitter hon mitt emot mig och säger "S (hennes kiddiebror) tycker att du är skithot, du borde hångla upp honom nere i källaren på fredag, du får det för mig, det vore urhot, och incestuöst, jag skulle tycka det var skithot". Hon har något frantic i ögonen, som om hon när som helst tänker välta bordet över mig. Istället upprepar hon "hot" några gånger till innan hon går och vrider ur sin ylleklänning i badkaret.

PS.

Nu står Alice och skriker "var är Y någonstans?" över axeln på mig samtidigt som hon tuggar på rejectad broccoli. (Ingen psykos; hon försöker hitta Yelle i iTunes, samtidigt som hon stirrar på artister under K, L och M.) Feisty!

Espännande, va.

Jag sitter hos Alice och kollar hennes outfits inför helgen. Jag har förbjudit henne att ha Vibskov-klänningen hon skulle få låna, eftersom hon såg söt men faktiskt frumpy ut i den. Den är så ihopsamlad att man måste vara två och tio, no-tit:ad och extremt angulär för att se rimlig ut. Och allra helst tolv år gammal, eller ha den looken i alla fall. (Egentligen borde man vara rödhårig också.) Jag satte på mig den, ställde mig på tå, hunchade, lankade till håret och tryckte in brösten för att illustrera. Så nu ska hon ha en liten American Apparelklänning med kooky hatt och skyhöga klackar. Hon har de snyggaste spirorna någonsin.
Och jag förtränger tillfället tills det är dags, för jag är så lazy.
Och nu frågar hon om jag vill ha en avocado. Ja, det vill jag. Avocado Thermidor. Avocado Walewska. Råavocado.

Och Hydrabase: jag har köpt något kornblått. Eller, aja, inslag av kornblått.

I love you, i love you, i love you

Innan jag sticker: jag tycker att LisaNovas Affirmation Girl är skitrolig.

Och det här med "kliande":

Jag blev chockad första gången någon föreslog det. Sedan förstod jag att folk generellt inte uppfattade det som någon biggie, utan att typ alla gjorde det.

Grejen är

att det enda som hjälper i de här sammanhangen är disciplin. Även om man har lackat den in the past, så måste man börja någonstans. Whip it.
Och jag ska censurera de här trista postningarna. Samma för alla, i större eller mindre utsträckning, jag vet.

Tick tock

Jag hålls ihop av lösa sömmar just nu, känner mig ett steg ifrån medlidsamma blickar. My unique selling point. Kan man fixa allt som behövs på åtta timmar? Här i villakavarteren är alla så together, de har sitt liv utstakat. Träaltaner, bankjobb. Jag borde vara där också. Då kunde jag slappna av, ge upp lite.
De verkar riktningssäkra, tillfreds med sina gasolgrillar. Jag vet att det förmodligen inte är så, men det är ändå som om de har fattat något som helt gått mig förbi.
Det låter som om jag klankar ner på mina grannar, det gör jag inte. Jag är mystified. Och nervös. Och felplacerad i tid och rum. Jag borde vara settled och klar by now.

Men för att ni inte ska tro att jag inte hyser hopp om framtiden lämnar jag er med den här inspirerande Bollywoodtiteln.

Alltså, jag vill inte ha en gasolgrill, eller en träaltan eller magasinerade drömmar. Däremot ett fabbigt liv och lite peace of mind.
(Dynamisk p o m. Inte ragdoll.)

Verkligen, ha överseende.

Var tvungen att ändra vissa meningar som bara var för hopplösa.
Men jag vet att ni är kloka, och kan fylla på med korrekta assumptions.
Jag är verkligen slö och slapp. Ont i halsen. Måste jaga kläder i morgon. Ingen lust.
Natti.

Och Hydrabase: vad säger du om Dean och Dan Caten? Eller Valentino? Alltså utseendemässigt?
Ge mig allt.

Geared towards.

Jag känner att jag vill tala lite om Ivo Pitanguy, Brasiliens mest kände kirurg och nästan plastikkirurgins fader, efter att Hydrabase häromdagen påpekade att Giorgio Armani ser brännskadad ut. Och det gör han: rekonstruerad. Dock vill jag minnas att jag i någon tidning en gång såg ett kiddie-foto på honom där näsan såg likadan ut som nu, fast den kanske var retuscherad, precis som att det viskas om att vissa A-listers färgar håret på sina barn för att inte avslöja sin exakta genetik/ålder. Hur som helst, saken är den att plastikkirurger naturligtvis sätter sitt eget signum på patienten, deras handlag dröjer sig kvar i dragen eller brösten eller penisförstoringen.
Och Ivo Pitanguys patienter ser alla ut på ett speciellt sätt. Lite som Pitanguy själv. Det är någonting med hur kindbenen protruderar, hur huden stramar upp mot hårfästet vid tinningarna, hur avståndet mellan näsa och överläpp minskats. Lite Donatella, fast med en anstrykning av Sophia Loren.
Jag är enormt fascinerad av plastikkirurgi, både idémässigt och praktiskt, och är förvånad över att de djupgående, teoretiska aspekterna av plastikkirurgin inte diskuteras mer utförligt. Vi står ju faktiskt inför ett helt nytt potentiellt forskningsfält: kroppsmodifikation i extrem omfattning. Hur påverkas vår identitetsuppfattning av att vi plötsligt har en sådan kontroll och valfrihet över våra yttre företräden? Och de olika estetiska idealen, disciplinerna över tid, vad säger de om oss?
Förutom de rent medicinska aspekterna tangerar området så himla många ämnen inom humaniora. Mindboggling.
Det borde ju finnas i alla fall någon fempoängskurs som tar upp det här.
Ska kolla.
Öh, vilket sammanhängande inlägg det här blev, men jag är så sömnig.

I mitt rätta element

Jag kanske verkar chirpy just nu, men jag förtärs av ångest. Jag måste skriva listor för att styra upp det hela. Jag börjar undra om jag har en begynnande höstdepression. Utsträckt över år.
Så oglammo, måste fixa ett läppstift.

Och en annan sak som slog mig i rondellen nyss: jag förstår mig inte på människor som gillar att "klia" (inom citationstecken eftersom skeendet jag beskriver är naturvidrigt) varandra på armarna eller ryggen i timtal. Per-veeeeersioooon.
Kan vi enas om att höra upp med det, hörni?
(Och kanske sex också. När vi ändå håller på? För hygienens skull?)

Jag har en franchise-idé.

Det här.

Glee

Jag skrattar och känner mig lite smutsig när jag tänker på att Skottland har en kulturfestival som heter "Burns an' a' that!"
Förstår ni hur de brainstormade fram den - laidback kulturisar - för att locka kidsen.

Ett två tre

Jag har basala issues att fixa. Tvångsläger till säg 2009. No flirts. Ingen energi på tvångstankar.
Fast så här vill jag egentligen ha det: att någon känner en besvikelse vid avskedet från mig, en spänning, en ånger, över att det roligaste på kvällen redan är förbi. Jag vill vara den sista blicken letar sig tillbaka till när någon lämnar lokalen.
Jaja, jag har sagt det förut: mogenkärlek. Och jag kommer säkert att älska det när jag är där.
Men alla åren i mitt flickrum; det var inte det jag planerade.

R.I.P Mrs Channing

The epitome of eighties tantstyle; styltbent, röddräktad och hjälmondulerad och med sin manservant Chao-Li ett steg bakom. Angela var min absoluta favorit efter galen-Maggie (visst hette hon väl så, den instabila, med barnrösten?). Och Jane Wyman som hade Ronald Reagan som ex-make, och som hela tiden, under hela serien, skickade visuella clues till the First lady.
Åttiotalet var hennes och Nancys.
(Och Thatchers.)

Cat Stevens och jag

1. Behöver applicera vuxenskills på mitt liv.
2. Världen är så liten. Six degrees är more like two degrees most of the time.
3. Micro har många vackra sidor. Jag är skyldig honom en payback.

Ååååh

vad jag låter retarderad idag och det känns bra.
Två obehagliga samtal, en obehaglig tanke och ont i halsen har inte kunnat shaka min rush.
Och vid fem fristående tillfällen har någon googlat sig hit på "att träna en borzoi är definitivt inget man gör". C'est jolie. Och jag funderar på att skriva lite smut åt alla er som gång på gång knuffar, googlar och whatevrar er hit på "gummistövlar". Ni borde få åtminstone lite lön för mödan.

Hallå Poppan!

I want you är ju en av de bästa sångerna någonsin om man tänker bort Uffe-nasaliteten.

Dr Kevorkian

Tio minuters interaktion med en öststatsmamma. Ni anar inte.

Jag, eh, skojar.

In fact, eh, haha. Ni fattar det, eller hur?
Jag har hängt på vissa ställen, i forskningssyfte.
Nu måste jag gå och gurgla lite.
Och sedan göra lite nytta.

Noll impulskontroll, hittade en photostream tillägnad monsieur Lacrocq på Flickr.
Och givetvis skulle jag ha pin-ups på er allihop, om jag hade några ordentliga bilder.
In fact, jag skulle förstora er och klippa ut er och laminera er och ja, all the rest, gröt + the full monty.

Eller kanske Vincent?

Förmodligen Vincent, även om han ser lite väl valpig ut här. Det fanns en annan - fabu - bild med cig i handen, på lakan, men han hade ett sådant fult linne, jag skulle inte kunna leva med det.
(Men...är det inte lite Stefan Holm över honom? Den tanken slår vi genast bort.)

Vad vi alla kämpar för

Sing it!

Ni förstår vilket humör jag är på idag.
(Och nej, jag missade Stephen Frys dokumentär, och mina problem är av en annan art. Typ sömn.)

One more

Jag skrattar åt Johan här också, även om jag är lite embarrassed to say att jag faktiskt får en nerv kittlad av "Stockholm i natt."

En till sak, snabbt:

"Teaterhösten!", hos KCee, är så bra och jag splurtade ut mitt te av skratt när jag läste just de här raderna:

Det så Tom Waits-kukigt, så mycket chansoner med öppen skjorta och hårig mage, så mycket manlig balettdans och peka med hela handen, det är så flagrant ojämlikt och gammeldags.

En sak jag älskar, snabbt:

Och hörni, det finns saker jag vill prata om apropå profilbilden; Pitanguy t ex. Ska göra det sedan. Men nu vill jag berätta för er om en av de mest fabbiga sitcoms:en någonsin, australiensiska Mother and Son (heter det australiska? Whatever, pungdjur etc), med Ruth Cracknell (död nu) i huvudrollen. I korthet: en vuxen son tar hand om sin halvdementa mamma. Hon är manipulativ, han är guiltridden. Den finns bara på dvd tror jag, har inte kunnat hitta några torrents. Men däremot ett Youtubeklipp, från en reklamfilm:

Premonition

Så småangstigt allt blev igår kväll, efter ett telefonsamtal. Ibland är information verkligen bättre i efterhand, efter fait accompli, eller hur? Men allt kanske samverkar anyway; har någon form av twisted meaning. Får se.
Är trött på den släpigt slöa tonen i den här bloggen.
Haha! Ni hör.

Back in again

Plockade bort profilbilden, kände mig så ambivalent, igenkänningsbar på Konsum, eftersom den aggressiva flatkassörskan säkert läser just min blogg.
Välkommen till the phobic way of life. Plus att jag kan inte skriva vissa ord tror jag, vissa tankar, med mitt ansikte stirrande på er.
Jag måste tänka över allt klarare, sedan får vi se. Det vore ju kanske...trevligare av mig med en bild.

Så nu lägger jag av med det.

Nu vill jag prata om turn-ons.
Syrlig plommonkaka. Sådana där svarta frön på syrianska shortbreadcookies. Rena lakan. Kartongen med farmors handstickade raggsockor och vantar som fortfarande, efter tjugo år, luktar likadant efter Luxtvålen hon alltid la i. (De går inte att använda eftersom hon blev blind mot slutet och stickade på känn. Alla är gjorda för akromegala personer.) Källarlukten också, just nu, i början av hösten; doftspåren av honungen pappa slungade för miljarder somrar sedan, vaxkakorna i plasthinkarna.
Monster Jam i Globen.

spot the joke

gnällde nästan genast

Coming of Age in Hägerstens stadsdelsförvaltning

Back on track.
Men alla separerar, alla skiljer sig, scary but true.
Några till det viskas om.
Som att se fairyland falling to pieces framför sig; de starkaste relationerna, holier than thou-couplesen, alla krackelerar de.
Ibland när jag är cynisk och tänker att jag aldrig mer ska flytta ihop med någon utan bara vara särbo kan jag ibland titta på människor som kysser varandra och verkligen inte förstå grejen. Jag känner mig som Margaret Mead. (Fast fördomsfull.)
Jag tänker att de är lite dumma i huvudet. Och jag kan inte förstå vad det är som får dem att vilja närma sig varandra med läpparna. Tonåringar som hånglar vid busshållplatsen, äter upp varandras ansikten, buckar upp mot varandra i smyg; de fattar jag.
De är ursäktade för sin naivitet.
Men killen i grovstickad tröja och tjejen med glasögon på tunnelbanan nyss, vad ser de hos varandra? Sin egen övertygelse speglad i salivblanka läppar? Seriously.
Eller hippa småbarnsmammor som försöker hålla skenet uppe, med en bebis i kooky södertryck och en tvååring i Polarn-ränder, i Aspuddsparken på en filt, tillsammans med ashenfaced spetpappor och pumpafrön och ruccolasandies. Två år till, eller tre, och de är embittered divorcées.
Och alla har de tänkt samma sak: det händer aldrig oss. Vi ser farorna. Vi kan tala. This love is different because its us.
Samma sak over and over again.
Ibland känns det som om man har en enda shot, och funkar det inte så blir man Pernilla och Bille och Lena och Richard, hela den vortexen, och det är obehagligt och väldigt mycket Gotland eller Österlen.
Men när jag är mjuk sinnet och inte på min vakt tänker jag att livet är ett äventyr och att någon gång måste det ju funka.
Men min omgivning är hardcore Vi som älskade varandra så mycket just nu.

Hej!

Idag är jag sinnesjukt energisk. Känns bra. Ska bara gnälla lite, senare.

Försökte

men hittar den inte, bara för det.

Angående Ekelöf

Den där bilden man ser ibland, den på Ekelöf på en stol - knopphuvud i bakgrunden - med benen slingrade om varandra som på en gammaldags filmvamp, är hur bra som helst tycker jag. Och väldigt noir. Jag gjorde en omedelbar könsbestämning, snacka om att vara präglad av fördomar.

Goodbye closet.

Det började kännas lite töntigt med Edie.
Nu: i jumpabrallor.

'Allo!

Inläggen nedan hör mindre ihop än vad det verkar. Det var inte den sortens "nyheter" jag talade om. Det vore très tragique om jag menade att Otto G.C var en nyhet.
Men l'esprit: ta tag i, osv.

Beginning

Nu har jag bestämt mig för en strategi. Två filmer i veckan, två utställningar.

The Secret Life of Words
Berätta inte för någon

Martin Parr på Kulturhuset
och efter I's lobbande, fastän min själ inte sjunger vid tanken: Otto G. Carlsund på Liljevalchs (fast det är inte förrän nästnästa vecka, jag vet, men jag ska ändå på något som kan sorteras in under utställning på fredag, så kvoten uppfylls).

Spänst och tvång är enda sättet.

End

Och så har jag blivit HC Andersen istället, cooped up i min egen mytologiska misery, except att det inte ens finns några decent rentboys att tillgå nowadays.
Och jag som hatar när människor konsekvent lever i det förflutna, bara embracar past things eller döda idoler. Det är så tryggt, man löper aldrig risken att bli sårad eller besviken, finns liksom inget nytt som kan tillkomma, inga överraskningar i någon riktning, man kan bara lugnt luta sig tillbaka och tänka att "aja, där hade jag platsat i alla fall". Hatar det. Så odynamiskt och småskuret sätt att leva sitt liv på. Defeatist.
Så vad gör jag plötsligt själv most of the time? Skärpning.
Att våga älska något nytt, som inte klarat the test of time, som inte redan sanktionerats, med risk att bli besviken eller förbigången, kräver så mycket större mod än det man redan har alla tolkningsnycklar tillgängliga för. Och är så mycket mer healthy på något vis.

Jag talar inte om relationer nu. Där är förhållandet det omvända, tror jag; stick with it om det inte är något irreconcilable, håller med Dr Phil all the way. (Jag tror också på arrangerade giftermål och det vuxna sinnet hälften av tiden, på riktigt.)

(Btw: att ständigt hata är också jävligt påfrestande i längden. Ok thrown in ibland, som en liten savoury sprinkling krutonger över salladen, men inte hela tiden. Så igår. Svagare känslor känns fräschare, typ att ogilla.)

Och inte ett

ord till nu, så unkempt och helt enkelt the wrong way to go. At my age. Seriöst: denial och förträngning is everything.
Jag håller tyst tills det här har gone away.
Natti.

sista

Vet ni vad jag är mest trött på? Att tacka nej till grejer; småstuff, sånt livet består av, typ en fika nyss, grejen i kväll, en utflykt i morgon. Är skiträdd att det har blivit jag, mitt mest utmärkande drag, att folk ska sluta fråga, ge upp och tänka "hon kommer aldrig att ändra sig". Sekundärvinster.
I mitt hjärta bor ju egentligen Thor Heyerdahl & Chatterton & ett lejon, on soma.

update

Tankar tröttar ut mig just nu, bort med dem. Kan vi inte bara hångla lite eller prata om Paco Rabanne?

update

Det här med att skriva saker när man är trött: jag tappar orden.
Men ni förstår, eller hur? Eller gör i alla fall tolkningar?

update

Känner inte så längre.

earl-ay in the morn-ing

Fortsätter på min dystymiride ett tag till. Vet inte om flerval är så bra för oss människor. Saker mister sin lyster, man blir handlingsförlamad, bestämmer sig för att sluta konsumera eftersom mängden stuff att ta ställning till blir för stor. Godtyckligheten med vilken man fastnar för saker gör att man ibland tvivlar på sitt eget omdöme, sina egna standards, och som skademinimering ansluter man sig istället till det som är störst och mest frekvent, typ Perez blogganalogiskt. Nya infallsvinklar tröttar ut en, och till slut pallar man möjligtvis bara att antingen producera själv och blir isolationistisk eller så använder man sig av ett enskilt, favoriserat medium okritiskt.
Paradoxalt nog blir resultatet av "det globaliserade samhället" istället än mer personlig rigiditet uttryckt i små feodala strukturer. Pga lättja egentligen. Alltså en implosion.
Didn't mean to go Li Edelkoort channeling Snake Plissken on you. Men det går att följa en tanke här, eller hur, även om den haltar?

Eller så har min ständiga dröm om uppfostringsanstalter och disciplin nu freakat totalt.
Och jag behöver verkligen frukt.

Kisel

Jag kan inte skaka hur jag känner mig.
Det skrämmer mig hur mycket kemi vi är, allt verkar så godtyckligt och meningslöst, humör, intellekt, sex, empati; alltihop hormoner. Jag vet inte ens om jag verkligen tror att det är allt there is, men ikväll passar det mina syften.
T om ångesten är nedärvd, aggressionerna. Vad är meningen med något när vi ändå bara blir våra föräldrar, samma individer replikerade om och om igen, lurade av naturen, möjligtvis med någon liten quirk - ett kromosomfel kanske - adderat här och där?
Det där lät så wrong, som om kromosomfel var något lätt eller kul. Ain't.
Som med blommor, I guess, eller fåglar - samma sparvar, generation efter generation.
Kan inte ens förklara mig ordentligt.
Men jag skulle verkligen vilja veta om fåglar kan vara utvecklingsstörda. Termen är förlegad och stötande, men ni fattar vad jag menar. "Psykiskt funktionshindrade" känns ök vad gäller fåglar, seriously.
Jag tog på mig ett par glasögon igår och såg min farmor i spegeln. Jag älskade henne, nu var jag hon.
She might have been 86 men jag var ändå hon. Rakt av.
Det är så vi håller oss eviga, jag ser pappas panna superimposed on mine, hans ögonform, kindbenen. Jag ser mammas armar, det tunna rutmönstret i huden, mitt om några decennier. Om jag har tur.
Jag ser bara makrosammanhang just nu, ingen skillnad på individnivå. Så fult. Och jag vet att det också är hormonellt, att om tre dagar och lite regelbunden sömn kommer det ha vänt. Och hur tragiskt är inte det.

Och Renfield igen

Häromnatten när vi satt i soffan och diskuterade Alice uppenbara fäbless för unga män som ser utvecklingsstörda ut, alltså inte per way of dress, utan genetiskt, for en handflata över den hackiga pappytan på väggen.
Jag såg den i ögonvrån men ignorerade, är så van vid att se och höra i syne, vid spökena här, det var först när Alice skrek till som jag fattade att den var verklig. Jag brukar ta ut spindlar med ett glas och ett styvt papper, så långt ifrån kroppen som möjligt - det är höst nu och de kommer in i drivor - men jag insåg att jag bara skulle squasha benen på just den här (en halv meter långa och grå) och eftersom jag redan var konvulsorisk i kroppen dammsög upp den.
Efteråt hade jag dammsugaren på i en halvtimme. Alice fick ta med sig påsen när hon gick.

Mrs Venable

Jag har precis börjat läsa Mary Hamers Incest, har inte hunnit så långt, har svårt att graspa poängen as of yet, men i sista delen av boken (eftersom jag läser den ostrukurerat) diskuterar hon Tennessee Williams Suddenly Last Summer, filmatiseringen med Liz & Monty & Kath, bearbetad av Gore Vidal, och jag fick sådan lust att se den.

Established

Och ibland borstar man tänderna, dricker vatten och skärper till sig.
Och skrattar åt små, otydliga saker som är fabbigt diffusa och kanske inte helt verkliga.
Men ändå.

Kräks på mig själv

och alla inlägg, bra så?
Inte självhat, bara fed-upness.

Jag försöker inte vara kooky,

jag tänker på en bok jag läste som barn. Den som nursades tillbaka till health var en perserkatt. Boken var en dansk översättning och hette "De to fra tepotten". Freakish. Bilderna var urfina.

Browns and greys

Jag skulle verkligen bara vilja sova idag. Det är för kallt överallt, man behöver ligga under täcken, i rosa bäddjacka och torgvantar, pillerburkar och tinkturer på nattduksbordet, och ha två gamla möss boende i en tekanna som nursar en tillbaka till livet.

9, 10, 11

Problemet med hösten är att den är överslätande och inbjuder till mullvadsliv; te i hålor under jorden, värme och filtar inomhus, man behöver inte ge sig ut liksom, skärskåda sitt liv som med terrorvåren, som belyser alla fula cracks så gleefully. Men det är dumt att låta sig luras, bara för att en beräknande årstid under en två, tre månader ter sig sig så dizzyingly fuckable; snart är februari här igen.

Som en död humla på fönsterbänken

Så absurda sandalerna i hallen ter sig plötsligt, shortsen på strykbrädan; som fornlämningar. Och det handlar bara om veckor ju.

Text

Ibland kan den vara exakt, och vacker.
Vad kan jag säga.

The important stuff

I ringde mig nyss, andlös på sin cykel, på väg för att noppa ögonbrynen.

"Du vet, det går en bro över från Nybohov till Aspudden, de håller på att göra om där, ungefär som vid Främlingsvägen, det kommer att bli jättefint, det kommer säkert att komma en del nya lägenheter till interna byteskön, eller vad tror du, det är urfina gamla tegelhus, fast lägenheterna kanske inte är så stora, vet du var ohörbart-vägen ligger, där är det, jag måste kolla upp det där, förstår du var jag menar? Aja, vad jag egentligen ringer för att säga är: vet du vem jag tycker är skitattraktiv? Jag har tänkt säga det länge, men glömmer bort det varenda gång; han i Black Adder, alltså inte han som spelar Black Adder utan han den där andre som alltid är prins eller kung eller något, han som är med i House nu, jag har alltid tyckt att han är attraktiv, och han måste väl i alla fall vara femtio eller något? Nu måste jag in här. Kram."

Alltså, Comte

som i osten, inte Auguste. Jag är all yta.

Och apropå Matthew Barney

. Paulino Martin/Louis Vuitton

så tipsade Alice mig häromdagen om det här. Ett gäng psykiskt funktionshindrade som tolkat runway-shots och vars teckningar just nu visas i ett skyltfönster på Barney's. Lätt irriterande initiativ, men fina teckningar.

Customizing

Micro hade en urvättad gammal Nudie-sweat på sig här om dagen, med trycket "REMASTER" över bröstet. När han tog av sig den för att det blev för varmt, hade jag så jävla svårt att avhålla mig från att plita dit ett stort "C" i tuschpenna framför. Det hade varit så coolt, och jag ville inte ge honom det.

Love and sex

I senaste I-D, s 138, "This is Major!": Harlekin-tightsen (gamla Vivienne Westwoods, A/W 89/90), väcker sånt enormt habegär i mig.

Te, bröd, smör, Comte

Morgnar innan klockan åtta är bästa tiden på dagen, tiden är oöppnad, energin untarnished, inte stale och seductive som nattens.

Det praktiska

Tänk om jag har husbock på vinden? How fetching.
Pallar inte mer decay, doesn't thrill me like it used to.
Micro ringde långa samtal hit igår natt, "kom, vi sticker till Paris, äter där och där, gå där och där, det blir kul". Jag sade att jag ville åka till Paris med någon jag skulle vilja stänga in mig på ett hotellrum i två dagar med. Han sa "ja?". (Inte creepy, utan roligt, med tanke på hans nya snedkammade Waffen-SS-frisyr.)
Han sade att han skulle boka en biljett åt mig i alla fall. Han kommer inte att göra det, han är dement men inte opraktisk.
Hur som helst kom han hit med choklad och nybakat bröd och körsbär i morse. Vi har funkat ok ihop på sistone. Inte på något get-together sätt, utan, well, vuxet. I alla fall jag. Det förvånar mig.
Backlash is-a-coming.

wild words and tempered spirits

Fuck it, jag vet inte vad jag menar. Jag tror att vad jag försöker säga är att jag vill ha mina böcker nu.

Kanske tänker jag fel,

kanske borde jag skrämmas av att människor ofta tänker så lika, bristen på originalitet, och hur vi alltid attraheras av dem som bekräftar den egna upplevelsen. Kanske borde man inrikta sig på det som är tvärtom, kanske skulle det vara receptet på lycka. Men förälskelse är väl en känsla. Eller är den ett aktivt val?
En vana?
How very prosaic.
Hinner inte klargöra, det knackar på dörren.

Listen

Jag låter fördömande och oresonlig nu, jag menar det inte så. Jag menar bara att man både kan forga och förlora ett bond genom en text.

Om ord

Det finns människor som man förälskar sig i genom en ordvändning. Man läser en text och man känner igen något, en klarhet, ett pinpointande av en känsla, en nerv.
Över sidorna utvecklas en relation och ett slags - det låter så fjolligt, men - samtal, och man lägger ifrån sig det man läst lite förändrad. Påverkad, som vid en verklig, faktisk, fysisk förälskelse.
Det omvända är också möjligt. Någon kan i en mening, förflugen kanske, tumbla, om inte forever så i alla fall tillfälligt, from grace.

Morgonritualia

Jag undrar om det skulle vara lika roligt att rulla ner för en grässlänt nu som när man var liten. Förmodligen inte; kroppen är stelare, längre, proportionerna annorlunda. Skulle se helt vansinnigt ut.
Halsen är för lång också, inte kort och snug som hos barn, man skulle vrida huvudet ur led säkert.
Ändå ingår just släntrullning alltid som uppercrust-nöje i typ varenda brittisk kostymfilm man någonsin sett. Småfeta tok-toffs i Oxford som efter puntingen och picknicken rullar varandra ner för en kulle. Jag läste någonstans att Oscar Wilde var partial.
Jag tror att septembergräset, när det är torrt ute, är det som väcker böjelser i mig som jag egentligen inte vill kännas vid.
Jag har annat jag vill berätta också, men jag hinner inte nu.

4.

Jag vill ha ett fierce, storslaget och ofegt hem. Full of stuff, på ett schysst sätt, stuff som betyder något. Böcker man läser, bilder man tittar på, musik man lyssnar på. Tidningar och (jag vet, yuck) moodboards (men det finns så mycket jag vill hålla reda på).
Ett enormt arbetsbord. Tekoppar med mögligt te. Movement och folk.

3.

Mysigt är kanske fel ord. Det låter så, vet inte, doftljus?

nitton och trettio

1. Allt oftare märker jag hur jag måste korra bloggposter i efterhand eftersom det jag skriver är helt förvirrat och inte hänger ihop. Tänk om mitt talspråk är likadant.

2. Jag vill ha ett mysigt hem.

Kemi alltihop

När jag kom upp brevid kastanjerna nyss, och himlen lekte tryckkabin och var garageportsblå, och min hjärna befann sig någonstans i höjd med mina nyckelben, tänkte jag på hur hösten triggar svårskakade impulser att smita in i köket och äta linssoppa och nybakat bröd. Mina reklamskadade och tillplattade vindlingar föreställer sig naturligtvis en hög med böcker i ett hus vid ett blåsigt hav (Demidekk) och händer som kupar sig runt en kopp het dryck (Gevaliakaffe, med ett värmeljus i).
Jag gillar inte hur impressionable de är.

Eller så kan vi

läsa lite om l'inconnue de la Seine. En smula eerie, non?
Men intressant.

Och nu

pratar vi inte mer om sådana här saker, det är så tröttsamt och repetitivt.
Vi funkar alla på samma sätt. K.
Kan vi istället koncentrera oss på något beständigt, som den ultimata läppstiftsfärgen eller något.
Ljusa eller mörka ögonbryn?
Läder eller tweed?
Silke eller bomull?
Intellekt eller kropp?

In cella

Jag vill förklara något.
Jag använder blogger ibland som minnesfunktion, jag skriver ner spells och infall, påminnelser. I morse råkade jag publicera ett sådant av misstag.
Jag vet att det är risken jag löper, och jag antar att det någon slags perversion jag har, att veta att jag är ett tangenttryck ifrån en katastrof. Jag bruka leka med tanken på att Bloggers funktioner plöstligt skulle go heywire och allt opublat plötsligt och cruelly skulle publas. Det är bra ångestmanagement.
Nu var det som glimrade förbi i morse - i ungefär två minuter - ingen katastrof, utan bara några rader, en beställningslista på en future lover, som jag hasplade ned i affekt efter att i en veckas tid stått ut med micros intensifierade försök att övertyga mig om att jag borde ge honom en ny chans. Samtalen utvecklas alltid på samma sätt: jag säger det enda jag kan säga, och sedan säger jag vad jag verkligen vill ha i en relation. För att pissa M off gör jag beställningen ganska diger, och så säger han att jag är kravstor osv, och jag håller fast vid min specifikation för att pissa honom off ännu lite mer. Jag vet inte varför. Eller jo det vet jag: för att jag är trött på good enough-mentaliteten. Den här gången började jag med ganska ointressanta egenskaper och hann inte så långt.
Naturligtvis är min lista ruckbar. Jag efterlyser i den företräden jag själv vill ha.
Det här skriver jag eftersom jag är neurotisk och paranoid.
Jag är självisk och fåfäng på vissa sätt, men jag är inte fördömande eller uteslutande.
Jag brukar skriva önskelistor, för att reda ut mina tankar, och identifiera likings, om alla möjliga saker. Very self-help of me. Och kom igen: hur skulle jag kunna skriva om vem jag kanske verkligen blir crazy about? "BMI 15, gillar vuxenserier", I don't think so, det får bli en överraskning i så fall. Önskelistor ska vara digra, och larger than life, fantasier också. Vad är annars meningen med dem?
Oavsett är det skitpinigt att några av er kanske såg mina tempuschallenged och frossiga Ken-dreams.
Men jag har lagt det bakom mig.
Och ni kan glädja er åt en unik insight i en trettonårings psyke.

Nu blev de små

men fortfarande röda.

The Scarlet Letter

Jag vet inte varför bokstäverna blev röda och stora - universum, I guess - men det ser snyggt ut, så det får vara kvar.

Måndag

Jag har benen i olag i dag. Mitt skelett är helt enkelt fel ihopsatt. Micro och jag pratar om för intima saker, jag har två väninnor som är entusiastiska på ett sätt jag tänker anamma, och mannen jag älskar - Karl Lagerfeld - är utom räckhåll.
Dessutom undrar vad jag gör här, jag ältar ju bara samma ord och upplevelser över tid. Har ni hört en sak har ni hört allt.
Jag ska få ett bokpaket på posten idag och kanske kan det på sikt förändra min genetiska make-up. Jag äter för mycket mintchoklad och ska snart bli upplockad för en fika, alltså borde jag hoppa in duschen.
Och jag menar allvar med Karl. Hör bara:

"Other people's (children) are fine. But not for me. I have never felt the need to be part of a family unit. Also, imagine if I had a child and he was mediocre. I would hate that. Then again, if he was better than me I might hate that too."

Och Karls mammas uppfostringsmetoder låter in keeping med min egen (mammas).
Hon rev regelbundet ut sidor ur hans dagbok när han var liten för att inte världen skulle kunna bevittna hans "stupidity". Dessutom fick han inte prata planlöst eftersom “you may be 6 years old, but I am not”.
Jag tycker faktiskt att hon låter cool. Allvarligt. Tough love.

Karl Lagerfeld kissing.

Sex kitten.

Der Kaiser

Det här med kläder som rustning eller sköld, som folk ofta talar om, får mig att tänka på Karl Lagerfeld (apropå Daphne Guinness).
Lagerfeld är ju närmare sjuttio år, om inte mer, och använder på ett tydligare sätt en någon annan jag vet kläder för att skydda sin person.
Mörka glasögon för att skydda sin mimik, fingerlösa vantar för att skydda åldern som syns i händerna, och jag är övertygad om att de höga stärkkragarna bara är ett sätt att eliminera kalkonhals och för att strama åt käklinjen. T om det pigmenterade torrschampot han använder gör håret tjockare samtidigt som kulören ändå är otherworldly och ageless.
Grejen är ju att han verkligen lyckas. På ett stylish sätt får han alla dessa små eftergifter åt åldrandet att se urglammo ut, just för att han är ancient och påsrumpad, och inte 25 och lithe.

Jag upplevde Diane Lanes och

Richard Geres son från Unfaithful lite som personen bakom det här.

Och idag

tycker jag att ni ska tänka lite på Daphne Guinness, som fascinerar mig oändligt, särskilt efter att i somras ha sett Margy Kinmonths dokumentär The Secret World of Haute Couture.
Guinness är småtwitchig på ett sätt som jag inbillar mig anger att hon är smart, hon är lagom botoxad och har en mimik jag känner igen.
Och stencool på ett sympatiskt sätt.

This I tell you

Kissed var bra, kläderna var ursnygga, tidlösa; en nittotalstake på sjuttio- och åttiotalskläder. Men jag pallar inte mer stomach-churning ämnen nu på ett tag, känner mig kontaminerad.
Nu vill jag bara tänka på flowery, fragrant, synbart wholesome kinda stuff, typ en liten engelsk by med halmtakshus och fingerborgsblommor, den sorten som förekommer i varenda engelsk landsbygdsdeckare.
(Föreställ er att vi är på semester där, det är sent femtiotal, jag har mörkbruna nylonstrumpbyxor och polyesterförkläde och bakar muffins med rosa glasyr. Eftersom jag ännu inte kan synfelskorrigera mig operativt, har jag glasögon. Ingen av oss kan ana den andres förehavanden med stallpojken, apoteksbiträdet eller den tyska familjen som hyr hus på andra sidan byn varje sommar.)
Jag såg Unfaithful igår också, eftersom jag gillar Diane Lane - hon är framtidens Gena Rowlands, tro mig - och det enda jag kunde tänka på var att Olivier Martinez är 1, 40 lång.
Och att mikrofonerna syntes i varenda tagning, och att Richard Gere hade kalsongerna på sig när han kröp ner i badkaret för att initiera sex med sin otrogna fru.
Alltså upplevde jag filmen som ganska absurd. Plus att jag förstod inte om Lanes och Geres son
skulle föreställa utvecklingsstörd eller bara plain kooky.

Nu behövs skönhet.

Omslag för New Order, Power, Corruption & Lies
Peter Saville (Henri Fantin-Latour)

Sömnbrist och självhat hör ihop

Det känns som om det enda jag pratar om är bajs, sex och död. Jag har fler intressen.
Det första är inte ens ett intresse. Det sista är en rädsla inför en födslorätt, en besvärjelse of sorts.
Kanske till viss del det mellersta med.

Jag ska försöka tänka lite mer på marmelad.

Fast ikväll ska jag se Kissed.
Sexdockorna i Youtube-klippet här nedanför är lite samma grej, den upplevda attraktionen och relationen till något inanimate (jfr min fäbless för micro på den tiden det begav sig). Och jag dömer inte, säger inte att det är crazy, det är rörande och lite sorgligt kanske, och faktiskt ganska modigt också; att arrangera ett passabelt - men ridiculed - alternativ för sig (jag menar här naturligtvis dockorna). Jag undrar hur många med just Kissed-parafilin det är som köper silikondockor? Man kan få dem customizade; hudton, slutna ögon etc.
Undrar om det hade kunnat vara en lösning för Karen Greenlee eller Carl Tanzler?
Det är en dum fråga, och jag menar inte att göra narr av; det ter sig för mig bara som en så komplex, motsägelsefull och svårbegriplig issue, som i sig verkar ha så många orsaker och sidospår.

Ni förstår

jag känner mig frantic idag, ur led. Noder av nervositet under huden, fingrarna elektriska.

Fler tips

Lördag morgon, tidigt

En sak som verkligen kan äckla mig ibland är lukten av laxfett, från odlad lax. Vildfångad lax luktar inte på samma sätt. Förmodligen är odlad lax specialutfodrad - mer snabbgödd - och därmed också fetare (vilket verkligen inte gör mig något i vanliga fall, jag är extremely pro-fat). Jag undrar om det är fodret eller fettmängden som gör skillnaden i lukt.