Det här är inte könsspecifikt,

hon är mkt jämlik, gör på exakt samma sätt med min bror, dvs en utseendesummering som egentligen handlar om ngt annat.

(Och att

träffa mamma med Alice i närheten är ett noga rehearsed drama. Hon hälsar, tittar på Alice, uppifrån och ner - klänningarna, de högklackade skorna, det lockiga håret - nickar långsamt med huvudet på sned och ler.
Sedan flyttar hon över blicken på mig, på mitt "moerk, masculine" garb, medan resten av mimiken faller och blir uttryckslös. Sedan lyfter hon på ögonbrynen. Hon gör det så snyggt också, barely noticeable, som om hon plötsligt mindes något mycket, mycket tråkigt.)

Hon ringde mig nyss:

"Men varför din näsa såg så enorm ut? Och sned?"

Hangin' out östblockstyle

Mer utseende. Mamma kom förbi, behövde låna en dator, såg bilden på mig och S.
Hon sammanfattade:
"Varför du gör så där met munnen?"
"Du ser äldre ut än i verklighet. I verklighet du ser ung ut fast du är inte är."
"Din näsa ser enormt lång ut. Varför?"
"Nu du ser du är skelett."
"Du ser väldigt self-nöjd ut."
"Hård, otrevlig och self-nöjd."
"Det är bra bild."
"S ser bra ut." (Hon uttalar det Seba-stjaaaan, det låter så grand.)

Resten av eftermiddagen var hon lika fixerad vid en röd fläck på min näsa som en trutunge vid sin förälders näbb. Vi hade all in all det faktiskt trevligt.
Jag har andra vänner med öststatsmammor. De bekräftar upplevelsen.
Eller det kanske bara är mammor som är det operativa ordet?
Jag har andra vänner med mammor?

Jag är ledsen,

men det var en bra dag igår, jag kan inte riktigt säga vad det berodde på. Egentligen borde det vara tvärtom, med telefonsamtal, hot som kryper närmare, snaran som drar sig samman, men det är ändå något nu; som en exhilarating tanke man har för sig själv, ni vet, något slight och pockande man inte kan bortse ifrån, fastän man sitter stilla och försöker koncentrera sig på the matter at hand, och när man äntligen får gå därifrån känns det som om kläderna och kroppen hjälper en, inte tvärtom. Som om man plötsligt slipper släpa på en stor väska man alltid trott sig behöva. Lite ovant, man saknar något, men lättare.
Första minuterna i en ny stad.
Jag är inte förälskad eller något sådant. Det här är något annat.
Nästan som stunden innan.

Lite mer om Giles

Grejen med G.D är att hans womenswear i allmänhet inte är något jag flämtar över, trots ovationerna. Hans personal style däremot, på just honom - hans frireligiösa, lätt färglösa utseende - är (ofta) så perfectly tidlöst, ålderslöst.
Fast mind you, jag har sett honom i nurave-gear också. Eller det kanske var nuacid?

Lite om Giles

Ibland tar the beauty of people andan ur mig. Inte på något gu'va'snygg-sätt, utan bara hur folk sitter ihop, huden, ögonen, mimiken, allt man skulle kunna göra, allt man skulle kunna kontrastera mot. Såg ett ungt koreanskt par igår på tuben, de var så vackra, mina ögon drogs dit hela tiden; hennes hud, hans läppar; köttigheten, allt.
Jag verkar certifiable nu, eller hur? Mekaniskt orienterad? Well, well. All the best people are.

Och jag menar alla åldrar, jag är inte en slät-sucker.
Äldre kvinnor är bland det mest fascinerande ever. Hur folk väljer att presentera sig; vad de väljer att framhäva, vad de tror kamouflerar, och hur de har kommit fram till just det beslutet, om det bygger på en epiphany tjugo år tidigare eller om det var ett beslut fattat på morgonen.
Jag märker själv att ju äldre jag blir, desto vagare blir min uppfattning av mitt eget utseende, jag vet att det är så föränderligt, och också att any chosen look är en illusion, alltså att själva utseendet, hur man är put together, delvis är en illusion; samtidigt kan jag mig själv utan och innan nu, vet vad som funkar most of the time.
Som med kläder; jag märker att jag i stort sett köper samma plagg, samma skor, år efter år. Stickade gråa tröjor, en viss slags tee's, favoriserar ylle, flätknappar, konjaksfärgat läder, är en snitt-queen. Det finns en bild av Giles Deacon, en svartvit, den har några år på nacken, där han sitter i synbart ingångna jeans och en grovstickad fiskartröja i sextiotalsmodell, låga tygsneakers, och första gången jag såg den tänkte jag att den bilden exakt sammanfattade mitt livs ambition i klädväg. Och alla mina peers. Tragedin. År efter år.
Och tänk om jag gör det på samma sätt som de där tanterna med ljusblå ögonskugga och vitfrostat läppstift när man var liten? Som envetet höll fast vid en stil som en gång var optimal? Det vore ganska coolt. Det finns något beundransvärt i den hållningen, att know your likings and stick to them, no matter what, även om världen runtomkring skriker change och evolution.
P.S. Hittade bilden.

Och Savannah

är nog fel, för gentile.

Nu har jag vant mig lite.

Jag antar att det var en platåfas.

Och kära någon,

den stora röda herr-overcoaten + byxlängden (fast byxorna var fula) i YSL-reklamen (den mot turkos bakgrund), käregodegud, jag kan inte andas, jag måste dricka vatten, byta halsduk (inte det andra, lät så wrong), något.

Trist att huvudet på modellen syntes i alla fall.

I might need to repeat this

Jag inventerar förresten mitt hem, märker mentalt ut allt jag ska slänga, allt jag ska köpa nytt, och tillfredställelsen ligger väl lite i att inte riktigt veta, det är så deeply thrilling på ett sinnesslött sätt, att förlägga förhoppningar och känslor till ting eller snarare the absence of them; veta att något ska ersättas, men inte riktigt med vad. Jag kan i ett annat inlägg berätta om min mammas teorier ("det är psycho-logisk fact!") angående heminredning och sexuell satisfaction.
Och idag när jag åkte tunnelbanan förbi Åsen och Västertorp tänkte jag, med en pleasant liten frisson någonstans, att jag kanske kommer att bo där. Jag har alltid romantiserat Puckgränd och Broddgränd, det låter så Anna-Lisa-pensionärigt och hurtigt och handla med liten portmonnä och läppstift och kammat hår. Promenader under genomskinligt plastparaply. Och som jag och I pratade om senast igår: husen i Västertorp centrum är så snygga; det där tvåfärgade höghuset med de koordinerade omgivande låga. Och finns där inte något stjärnhus också?
Och längre bort mot villorna i Mälarhöjden, husen strax innan, balkongerna ser ut som menacing inavelsaltaner i Savannah.
Fatta vad man skulle kunna låtsas där.

if this evening could whisper stuff to you

Annars skrattar jag a w s åt ett fotoreportage med franska horband (inte, men prefixet hor- piggar så upp alla ord just nu, det upplever hos mig en riktig renässans - inte sedan början av nittiotalet har det varit lika kul - pröva själva: hor-Devendra Banhart t ex är ett bra ställe att börja på, eller så är jag bara trött) i L'uomo Vogue, där de alla har tokiga påbyggda Darth Vader-hjälmar och stuff på huvudet, snappade framför diverse djur i en djurpark eller något, och jag skrattar naturligtvis åt tanken på att jag själv skulle ha dem på mig, osminkad och shuffling around Kvantum. Vilket bara är kul om man vet att jag är extremly self-conscious och ändå skulle försöka behålla min poise.
"Ursäkta, men har ni en större bit av getosten?"

Jag måste verkligen få min scanner att funka ihop med den här datorn.

En gång, för ages sedan, när vi bodde en sommar på Metargatan (jag i min brors lägenhet - som Alice senare köpte - och Alice i en hyrd tvåa tre hus bort, åh the stories I could tell you) gick Alice - for a dare - runt kvarteret ner mot Ringvägen med en stuffed gräsand fastknuten med en nylonstrumpa på huvudet. Hon gick rak i ryggen, chin up. Så Philip Treacy.

Och om ni undrar - det var hennes gräsand. Like I would ever.

Hey girls.

Jag försökte hitta ett annat inlägg av Thente från i typ augusti som var hil, efter semestern, jag har ångrat så att jag inte länkade; han skrev något om att han var besviken på att ingen hade noterat hans groundbreaking John Cage-bloggande; idel tysta nedslag, fem i veckan eller något sådant, aja, det var i alla fall hur kul som helst.
DNs arkiv är så kackigt.

Mer splendour

Något jag har skrattat åt idag.

Det här känns indikativt:

När jag i stillhet sitter vid mitt tidnings- och pappersladen köksbord (som är något av det första jag ska slänga när jag kan) viker sig plötsligt soppåsen jag ställt borta i andra änden av köket (för att kasta dvs, inte som dekoration) och hela innehållet - teblad, lökskal, pastarester - väller ut över golvet.
The excitement, brilliance and splendour of life never ends.
Även om man bara tittar på from afar.

En annan slags framtid

Verkar inte alla kanadensiska kvinnor författa, handarbeta, ha unruly hair, och bo i trähus med fjorton katter med clever names? Men de är inte riktiga batty catladys, eller så - alltså den renläriga, sexuellt thwarted varianten - utan mera jordkvinnor; den naturliga utvecklingen av en underlivsskådarcirkel från sjuttiotalet.
Och så skriver de kvinnoböcker med magiska inslag om förfelat systerskap osv.

Jag är naturligtvis kattallergiker, men det låter lockande.

Attending to business

Idag har jag roat mig själv med tanken på hantverkare som ställer spegelfrågor, typ:
"Du frågar mig om det här är en bärande vägg?" eller "Du undrar om jag tror att kontakten är strömförande?"
"Varför gör du det tror du?"
"Du vill veta om bjälklaget är murket?"
"Vad tror du själv?"
Jaja, ni fattar.
Det låter så mycket bättre i mitt eget huvud, men ni anar inte hur rolig jag tycker att jag själv är. Skrattar högt åt mina egna skämt, vinkar till min spegelbild.

Igen:

Jordan. Min idol.
Inget skämt.

Usch då.

Not much hope for me, is there?

Ni kanske inte tror det, men jag är en blood & bone-every cell of my heart-romantic.
Men livet har velat annorlunda.

Hey soulmates.

Det skulle vara ett "inte" insmuget där någonstans, när jag talade om att välja kärlek, eftersom det ju faktiskt på ett sätt är något man gör, om man ska vara krass. Man känner igen någon, intresserar sig för någon. Hatar hela den där "drabbar en"-mentaliteten, särskilt om man är över 25. Och är man fyrtiofem känns det lite väl mycket Bille och gänget.
Att man sedan inte kan andas, äta eller sova är en annan sak.

Jag vill också något, men inte med just anyone. Och inte med femtio stora kärlekar. Känns lite osant somehow. Hur mycket har man då egentligen connectat? Med vem som helst som är up for lite physical lovin' och har en hjärna? Det är helt ok, om man nu vill det, men kalla det då för dess rätta namn, please. Inte "jag har älskat så mycket och så stort i mina dagar".
Jag med.
I Gambia i början av åttiotalet.

En fri kvinnas bekännelser

Om dokun igår. Så här: jag måste se mer, och bitvis är det gripande och vissa grejer är som tagna ur mitt och mina väninnors liv - hur det självklara överraskar en, hur det verkligen ser likadant ut för alla - men den amerikanska bohemintellektuella tonen med Lenny Kravitz-musiker som jammar i ett loft, hela den grejen - eller alla multi-etno-väninnorna världen över - gnager mig lite, som en vass tvättrådsmärkning i ett nytt plagg, och hela sättet att resonera kring graviditeter och child-rearing etc också; som en kommoditet, en eftergift åt whatever.
Intressant också med tonårsmässigheten i relationen till älskarna; fnittret över telefonen, det pregnanta sulket (wordplay!): "det var du som sa't, nu får du fundera ut en lösning" (vilket underförstått känns som "säg att du vill ha barnet, vill gifta dig, take care of it all") istället för att "jag vill" osv. Det fanns en kvinna som med incredulous min någonstans sade någonting i stil med "det är inte kärlek, det är lust" när hon filmaren, Jennifer Fox, redogjorde för sina passions; och jag märker nu hur oändligt trist jag är men: word.
Min främsta tanke, ofta: vad naiva de är. Vad tror de?
Ibland fick jag känslan av att de spelade rollen av emanciperade kvinnor, om ni fattar, sa vad de trodde ingick i kvalifikationerna. Pratade om kärlek som något man inte valde, feignade disinterest etc. Och så typiskt med married lovers.
Dömer inte, förstår hur lätt sånt är, men Gott im Himmel; förförs lite mer av svårigheterna will you.
För mig är de mest intressanta kvinnorna i filmen just nu - de som jag vill veta mer om - mamman, mostern och grandma:n, kanske främst mostern. (Och alla såg de ut som Grandma Yetta eller vad hon heter i The Nanny, jag trodde det var en överdriven karaktär, men tydligen inte, pure realism.) Och hon den där väninnan med indianpåbrå. Hon verkade smart också. (Hon sade något om att förlusten av ett belief system var värre än förlusten av själva relationen, och också något om att man verkligen tror att man känner en människa, men att man aldrig egentligen gör det, och att det är en stor skillnad på att interagera med en människa som vill ha ens kärlek och någon som couldn't care less. Jag har så mycket jag skulle vilja säga om det, kanske gör jag det i nästa inlägg.) (Dvs eg. att jag håller med, men att man ändå kanske måste våga tro.) Och kanske hon med tumören.
Ok, alla egentligen. Förutom kanske hon den nygifta. Ung och inte helt övertygad, men (förförd av vuxenheten och) säker på sin förmåga att ro iland projektet, beväpnad med en femårsplan; han lite pussy whipped. Och förlåt att jag är cynisk, men me and my peeps: been there, på ett eller annat sätt. Känner ni till termen "starter marriage"?

Aja, jag antar att resan hon gör är väl att till slut komma till insikt om att ingenting egentligen skiljer hennes mammas och hennes egna önskningar, drömmar, och ambitioner åt; frågan är bara hur man ska få ihop det, eller kanske vad man ska välja att avstå ifrån.

Mer spänning:

Jag är så exciterad över "En fri kvinnas bekännelse" på SVT ikväll. Längtar som efter en vän. Rubbat, va?
Ett tv-program.

Hallå:

Belle and Sebastian för att vi lät som ett bandnamn, k?
Inget annat.
Kunde ha skrivit Bête and Sebastian (för det lät roligare) men det hade verkat så stört.

The war on terror

Jag vill förtydliga, om någon nu tvekar: i allmänhet går jag inte ut. Jag sitter hemma i långkalsonger eller går på någon utställning. Cinemateket ibland, möjligen någon bokhandel, Konsum. Jag trappar långsamt upp the excitement.

Le terrorisme

I natt såg jag även andra bilder jag helst glömmer. Någon hade skickat iväg twitchshots av privat karaktär från i fredags för potentiell vidarebefordring utan att sålla. Är skitskraj över att de ska hamna någonstans, att de ska valsa runt som ett joke. Typ "I hjärta CUM", ni vet, Locum-julhälsningen. Jag gör Clockwise-miner, trycker tillbaka käken och ser ut som Tiresias den blinde siaren/Gollum. Alice visar rumpan (påklädd) och leker Mona Seilitz.
Om de dyker upp någonstans - det är inte jag.

Jag och S har bestämt oss för att smälla till varandra i fortsättningen om det finns en kamera i närheten, för naturlig pose. Jag tror på det. För det var egentligen så här stabila vi såg ut hela kvällen. Lägg märke till min surikatlook kombad med ortopediska skor och pensionärsben.
Notera även hur road personen i mitten (F) är av sällskapet.
Alice roade sig själv.

Belle and Sebastian

Och btw, jag heter Razola nu. Det gillar jag! Nästan som Mazola.
(Trots att jag skrev mitt riktiga på den trevlige fotografens block.)

Razola och Sebastian

Ofta

tänker jag att inget har hänt på ett år, att tiden bara stått stilla och samlat damm, men det är nog fel. Praktiskt är saker och ting kanske inte där jag hade tänkt eller önskat - så mycket som har stannat av, så mycket som aldrig ens påbörjats - men emotionellt: jag är kontinenter bort.

Lite om exhumering

Idag ska jag ta en långpromenad. Sedan ska jag städa. Jag vill att allt ska dra sig samman av rengöringsmedel, krympa ihop till en slät, glatt, hanterlig yta.
I januari eller februari flyttar jag, no matter what, vi pratade om det i förra veckan, m och jag. Mars by the latest. Kanske flyttar han in, behåller huset, allt debris. Vi ska lösa det på något vis. De här åren - gravexistensen - har varit så förödande, och nu känns det som om någon gläntar på dörren till kryptan.
Och jag tror att Hägerstensåsen, uppe vid Bäckvägen eller typ Arvodesvägen eller något kan bli bra. Kransen och Aspen är - trots att jag är jävig - är söder nu, alla är så sjaliga, jag inbillar mig att det är lugnare där uppe, lite mer anonymt. Frånskilda kvinnor i femtioårsåldern, the odd elektriker osv. Aspen ner mot Örnsberg, de ruffigare områdena, med bortglömda fasader och t-banespåret framför, är iofs lite romantiskt somehow, men jag vet inte, jag är nog för feg.

Saturday night is for living

Jag äter Baileys-glass direkt ur byttan, medan jag väntar på att micro ska komma hit med hämtkaffet jag tvingade iväg honom efter. Vi ska se på film. Jag gav efter.
Chi Chi La Rue antar jag.
Det är något off med glassen, den smakar mögel och kemikalier.
Men jag har snart ätit upp den ändå.

Undrar om micro fortfarande betalar livförsäkringspremien för mig?

90° handtvätt

Idag, när chèvremackan var uppäten och tekannan tom och serveringspersonalen äntligen hade råkat tappa en bricka över I 's väska, spände hon ögonen i mig och frågade, matter of factly och lite förmanande:
"Ok. Men vad är din plan?"
Och efter ytterligare en liten stund, när jag hade mumlat något osammanhängande och diffust men willing till svar, plockade hon fram två tjocka pärmar åt mig, med artfully arrangerat söka jobb-material och anteckningar.
Kan ni fatta?

Sedan idkade vi planlös shopping för att mildra the blow.

Inne i den där affären som säljer Hope och så nere vid Bergsund Strand (I blir lite stjärnögd av den manlige expediten, hon blir nog arg nu när jag skriver det här), ville jag så gärna prova en blåvitrutig klänning, men eftersom jag sovit så lite verkade det för besvärligt (ordna ansiktsdragen och allt det där, lyfta på armarna, det känns öht alltid mer besvärligt i affärer med attraktiv personal och utrymme mellan galgarna). Och ljuset utifrån var bara pure hateful.
I alla fall hade I redan innan köpt en liten röd hätta, hon såg ut som en stylish och avmagrad Zornkulla, och jag köpte vinterkängor med rågummisula senast i förrgår. Ser ni hur very seventies-style kulturQuinna? Det här innebär att vi snart även kan börja åka till Gambia på semester.
(Men där kan jag förstås inte ha de två ursnygga stickade tröjorna jag hittade i den där stora second hand-affären där alla plagg kommer från amerikanska eller engelska ålderdomshem och är märkta med de tidigare ägarnas initialer på små gulnade lappar. Tre ord: wash, rinse, repeat.)
Stickat är så comfort. (Fast det är bara comfort om det inte är second hand. Jag vet inte varför second hand bär mig så emot, och ändå står jag där ibland.) Men kvaliteten, chirren. Tänk på kvaliteten.

I köpte en avnoppare också. Jag älskar min.

Mes amis

Jag hade hur roligt som helst ikväll. Nu har jag en sprängande huvudvärk och upplöst ansikte, men jag har verkligen haft hur roligt som helst.
Jag såg t o m någon vars proximitet jag höll koll på.
Och efter alla horder av dreary och prim navelskådarinlägg kan det bara vara en improvement.

(Och när jag säger att jag har en sprängande huvudvärk och upplöst ansikte ser jag ändå stiff, anal och together ut, tyvärr. No real abandonement in me.)

Och about twosomes

Jag avundas er som är i relationer, i bra relationer, vad det nu är. Ni som är längre fram, som slåss om utrymmet i en för liten soffa; benslingret och sparkarna och allt det där, glasögonen som trycks upp på näsryggen med automatiskt pekfinger, teet eller vinet på golvet nedanför, tiden man själv äger.

Plötsligt, senare.

Hallå, det jag skrev: det var inget angrepp, inget viktigt, jag lekte bara med en tanke.
Jag överrumplades av min reduktion till typ.

Jag har ingen movement i mig i dag. Tanken på lysrörsljus och andra människor är smärtsam. Jag vill vara hemma ikväll, läsa en bok, känna mig nöjd över att vara inomhus.
Är redan sömnig.

Wilde är utbytbar

mot vem som helst egentligen. Capote, Fitzgerald, whatever. Ni vet: kranvattnet.

A new set of grey matter

Upptäckte något idag: att mina poster har en särskild rytm; en fallande och gnällig sing-songy.
Fanns det inte ett transcript på Oscar Wildes sätt att tala i den där Ellman-boken?
Jag försökte fatta, men gjorde aldrig det, men nu ser jag att till och med mitt sätt att skriva är ruined, eller snarare mitt sätt att reflektera över det jag skriver. Jag är så trött på Ocar Wilde. Som referens är han så uttjänt, så urbota bakgrund. Hur kunde det bli så här med oss?
Jag menar inte att kasta skugga över Fingal O'Flahertie, jag menar egentligen inte honom specifikt ens, utan bara the state of things: att jag tillhör en flytande generation som gnager och suger på knotorna efter vissa numera utplattade hjältar, namn som har upphört att betyda något, som behöver läggas i malpåse och plockas fram om femtio år och ses på med nya, friska ögon.
Individualisterna, kooksen, de queera; de som nu är inventarier.
Kan vi inte hylla reaktionärerna istället, bakåtsträvarna, traditionalisterna? Det skulle kännas fräscht. Inte i litterärt eller konstnärligt avseende (eller jo), utan moraliskt och socialt, och - givetvis - inte tristhåren i samtidspolitiken utan de riktigt galna och hätska ur historien. Glinen behöver andra förebilder ur det förflutna, nya ikoner som är tillräckligt ancient för att vara rel tandlösa, men som ändå stod för något specifikt och diametralt motsatt än det nu accepterade, och som de kan känna att de är ensamma om (omgivna av sina miljoner identiko-peers).
Nya tankesätt, please. För det behövs historia och bakgrund, men snälla: en lite annan.

Det enda de bör känna till om vår är att Mr Wilde hade så taskiga gaddar att han alltid höll handen för munnen när han skrattade. Det tycker jag är intressant, och mer suggestivt än halvdussinet vita liljor.

(Har inte ens kunnat köpa liljor sedan början av nittiotalet pga det här. Och då var jag väldigt ung men redan trött, och smartare än jag är nu.)

Eller kanske handlar allt egentligen bara om det här:

jag är så torr och fnasig och det kommer att vara så otrevlig belysning ikväll.

Och alla

dessa shut-downs: att avsluta sina accounts, sluta blogga. Lite som när alla plötsligt, efter ett century av telefoni, började föredra det skrivna ordet som kommunikationsmedel. Nu: incommunicado.
I kinda like it.
But don't get any ideas.

Och också:

Det här med att bokstäver faller ifrån i mina poster, ibland hela ord, jag trodde att det var taskig tangentteknik, ryckig hjärna. Nu börjar jag tro att det är ett rop på hjälp.

Hänförd

är ett mindre väl valt ord. Jag menar inte heliga Teresa. Eller jo, kanske.

Fellow convicts

Känns som om jag är stuck in a rut, känslomässigt, intellektuellt. Jag vill bli hänförd. Min egen mentalitet studsar bara mellan loberna , om ni fattar. Tankens fräschör, so to speak, uteblir.
Och det här ständiga negotiatandet av känslor, när blir man någonsin kvitt det?
En smidigt operativt ingrepp? Eller flatline?

this I think about

Alltså inte "det var intressant" eller "nämen vad roligt" eller "exakt" eller någon annan användbar utfyllnad.
Utan "milk tastes like rancid phlegm".
Hur ska det bli när vi spelar dam?

Status idag:

Har ätit en sockrig flottyrmunk till brekkie, den var utsökt. Skuldbelade micro, det var givande. Lade en "beauty editors choice" fuktighetsmask igår, ser ut som Richard Clayderman.
Jag har det senaste året börjat ha mjölk i teet igen, och när jag ser mjölkens molnwhirl i koppen tänker jag alltid på något jag läste i en intervju med Dr Robert innan jag ens hade kysst någon.
"Milk tastes like rancid phlegm."
Jag har burit med mig det här i alla år. Hur kunde han veta det?
Tänk om det är den enda fras jag kommer att minnas när jag blir gammal? Den enda som nötts in tillräckligt?

Sörru.

Igår tänkte jag länka till den här. Jag tänkte att den passade. Idag tänker jag att jag hade rätt igår. Och så är de ju väldigt duktiga på att med sublima medel ventilera sin dödsskräck, sina tankar kring agnosticismen, och även - i två små bisatser - diskutera kring sin syn på eutanasi och det minskade intresset för keltisk-irisk filologi.

Forceps

Idag har jag sett så fel ut. Försökte ändra framför varenda spegel, inget hjälpte.
Huvudet såg så toppigt ut, tångförlöst, det var något med håret tror jag. (Hoppas jag.) Ansiktet så färglöst & amorft (vilket jag annars brukar kunna kamouflera); kläderna så dreary.
Jag såg ut som en Kongomissionär. På ett mkt mkt hopplöst sätt. De stackars små barnen skulle ha sprungit.
Detta får inte upprepas. Jag undrar om jag bör kontakta de ställen jag besökt och förklara?

Det här

börjar bli som breven man skrev till sig själv när man var liten och öppnade fem år senare, eller två, och ingenting hade ändrats.
Samma nonsens, samma smugness.

Jag

måste också fundera över hur jag så tydligt kunde bli Hilding, 94.
Under tiden ska jag ta mig en kopp kaffe och en mandelbiskvi och några roppar eller vad det nu den senaste pensionärscrazen är.
Fortimelbukkake kanske.

Jag

ser mitt anknytningsmönster så tydligt nu.
Måste verkligen tänka över det här nu.

Mellanstadiet

Och apropå the past, eller om det är alla inlägg om skolsalar och förtätad känsla av threat - barndomens unika romantik - eller något annat, men sångaren i Gene får mig också att tänka på ett annat av dessa spöken ur mitt förflutna, i alla fall i sin magrare, barely grown inkarnation. Kanske är det därför jag tycker att han är come on-ish.
Jag minns faktiskt inte ens vad han hette längre, men han gick i en parallellklass och brukade vänta på mig borta vid squashhallen för att kunna slita ner min skolväska från pakethållaren. Jag slet tillbaka, kunde inte förstå varför han ville vara taskig mot mig, vi hade aldrig pratat och han var välanpassad, gillade matte. Fysiskt våld verkade inte vara hans grej. Jag tror att jag någon gång lyckades retaliera genom att genskjuta honom och rycka lite i ett flygplan han byggt av glasspinnar och höll på att bära hem.
Senare utökade vi repertoaren med verbal abuse. Det var weirdly gratifying, och hände bara där - mellan radhusen och squashhallen - typ lite efter tre, weekdays under cykelsäsong. När vi blev äldre nickade vi ibland åt varandra, men inte mer; han hade seglarskor, jag hade precis upptäckt att man kunde åka till London.
Men när vi ännu senare, vuxna almost, träffades på tunnelbanan en morgon, framstod det plötsligt lite klarare vad de där snatchade terrorminuterna hade handlat om. Lite av glittret fanns fortfarande kvar. En känsla av kumpanskap.

In fond remembrance

Ok. Om Putte.
Min fd svärmor hade länge en kicksökande undulat hon tagit över från en tidigare ägare som tröttnat på att han satte sig på rimmen till kaffekoppar och enhancade innehållet. (Som det där bajskaffet från sibetkatter, alla ni gourmeter där ute.) (Tack Karin.)
Min fd svärmor kallade honom för - tada - Putte, alltid med något beklagande i rösten och huvudet lite på sned. Vilket var förståeligt eftersom Putte inte bara var sly utan brainy också och gillade att sätta sig på spisplacerade kastrullkanter.
Ändå blev han förvånansvärt gammal. Min fd svärmor skötte honom textbook.

Hur som helst.

En av micros och mina favvolekar vid familjehögtider (och ni hör själva hur ytterligt nödvändig en skilsmässa blev) var att - när alla var dästa och vi själva hade undertryckt skrattimpulser i timmar, talat i koder till varandra - ytterligare uppa stakes:en genom att ställa frågor om Putte. Except att vi kallade honom alltid för lille Puttefnask, och var noga med en fördröjning mellan orden i hans smeknamn.

Jag skäms när jag skriver det här. Vi var vuxna.
Och han var en top notch budgie.
(Egentligen en hon, men ingen brydde sig.)

(Och hon var alltid kinda butch.)

I've just settled here

Gene Sleep Well Tonight

Jag vet inte om det här årets nostalgiendorsement beror på någon form av summeringsbehov hos mig. Kolla igenom alla saker en sista gång innan man packar undan dem eller något. Hur som helst har jag, efter att ha repeatat också annat på Youtube, glott en del på Gene.
Och vad som bl a fängslat mig då är hur fulländat come on-ish och prim Martin Rossiter är på samma gång, och jag tänker på hur sällan man ser sådant så overtly nu för tiden i media, alltså direkt och non-ironically och mjukt, och jag måste säga det här nu - har tänkt göra det ända sedan Dexter - att det ofta är något med rödhåriga mäns kombo av färger, i alla fall de med svarta ögonfransar, som får tanken göra en gendervurpa; vit hy, svarta fransar, rött hår; de kan se så artificiella och contrived ut att det automatiskt ser ut som om de egentligen pushar en genomtänkt erotisk strategi. Och iofs: det gör de säkert. (Och just i Rossiters fall toutades t ex bisexualiteten endlessly.)
Kolla i videon till Olympian och notera också hur kinda timeless R's stil är i Where Are They Now, faktiskt hela videon i sig, valet av miljö - även om jag uttjatat och predictably och tragiskt nog naturligtvis är en sucker för tomma skolsalar.
Eller bara gammal.

The Headmaster Ritual

Den här spånsugsgrejen. Jag tror inte att jag riktigt kan redogöra för känslorna den väcker i mig.

Eller du kanske själv har glömt de trettonåriga killarna, framåtlutade, med svajande steg?
Som hullade, slogs med handflatan i bakhuvudet, eller, efter att ha legat i bakhåll, i gäng gropade din more well endowed, närsynta väninna i korridoren mellan svenskan och ljusgården? Så att hennes glasögon gick sönder? Som sparkade in ditt skåp tre gånger, omringade dig på busshållplatsen, försökte nypa tag i din beniga trettonårsbak när du gick uppför fossilstenstrapporna? Som kissade i grupp på din livrädde bögkompis i duschen?
Jag säger inte att det var så här, inte heller att det var rätt, men jag kan känna vikariens desperation.
Och det finns något annat med gesten som också fascinerar mig.

Jaha, kära medmänniskor

Ni är inte redo. Det märker ju jag.
Jag får väl berätta om lille Putte istället. Eller om mina förslag för perfekt ambiance på Alices länge emotsedda dejtnight i morgon kväll.
Jag ska. Jag lovar.

Ni måste ju alla tänka

"what is she on about?", "uppa meds:en!"
But I'm not on any, you see.

Och texten är er nu. Gör med den vad ni vill.
Jag har några haremspojkar att träffa.
(Eller om det var några elgubbar.)

1, 2, 3, 4, 5, 6 & 7

Om ytterligare något annat, eller kanske bara i allmänhet: jag vet inte om man bör berätta allt. Och hur skulle man kunna det, även om man ville? Saker späs så lätt ut, förlorar sin lyster.

Känslan: att jag bjäbbat lite för mycket på sistone, gläfst, drivit; ströskrivit av lättja, addiction, utan något att säga. Och det är väl ok. Men jag kanske behöver skärpa mig nu. Olika saker gäller för olika människor (vid olika tillfällen).
Jag kommer säkert att ändra mig igen om några timmar. (Och motsäga mig själv bara i det här inlägget.)

För det här blir luddigt, och det är väl vad jag gillar med den här typen av utbyte, antar jag; att man inte behöver välja. Det finns ingen mission. Man kan säga vad man vill, hur man vill. Tydlighet har inget egenvärde här, något sker alltid i tolkningen också.
Jag tänker, och ni kommer att rodna å mina vägnar nu, tycka att det här är pinsamt, titta bort (kanske jag med), att i viss mån bör språket, meningarna, kombinationerna av ord - när det är rimligt, dvs kanske inte på bipackssedeln till Roaccutan - vara lite som, eh, sex.
Det där lät inte så bra, tvärtemot min aim. (Although embarassing ibland är the way to go för att säga något av värde.)
Jag menade: man kan göra något av det, det man själv vill. Båda är means of communication. Men man kan pröva varierande grader av intimitet. Både i innehåll och delivery. För vad är det som fångar i en rörelse, i en mening? Det förväntade? Maybe.
Eller inte.

De bör synas, orden; språket användas, inte samma trötta gamla fraser, samma färg- och klangkombinationer; det bör vindla, överraska, vara förstulet och brash, göra något.
Bättre too wrong än too safe.

Fast när jag läser det här tänker jag att vardagen, the utility of language, också går bra. (Men automatik kan urholka, även om den är ever so sleek och pleasing.)

Och det är larvigt, men det går så mycket lättare att skriva sånt här utan profilbild eller så.
Jag kladdar alltid ner mig jag försöker säga något heartfelt.

Lights off, I guess.

Ibland vet jag inte ens om jag håller med mig själv.
Men jag tror att jag önskar det jag just skrev.

Something else

Ni vet ibland när saker rör sig åt ett visst håll och man vet att något avgörande skett, men det ändå inte riktigt känns så? Man vill något mer än inte, men anar också att saker för en tid framåt kommer att följa ett visst mönster, att man har satt igång en predictable kedja av events. Och det känns bra.
Förutom det där lilla gnagandet, kattassarna som trampar på täcket.
Vad ska man göra då, strunta i allt på grund av en klåda? Tror inte det.
Eller jo, vissa kanske gör det, sådana människor som säljer hela sitt bohag och flyttar till Sahara med en skinnpåse och en maläten dromedar, jag avundas dem, vill tro att jag också har det i mig, men de flesta av oss gör inte så, inte regularly i alla fall. Vi löper med i skeendena istället, låter livet bestämma.
Tänker att det är reversibelt, och att någon gång måste man ju ändå...ja, vad det nu är man måste.
I alla fall tänkte jag så förr.
Tidpunkter, antar jag.

Jag vet verkligen inte.
Som tidigare: det verkar som om life still has a way.

Let the healing begin.

När någon jag gillar slutar att blogga, tar lämmelimpulserna över mig för en stund. Alla de misgivings och den tveksamhet jag känner inför mitt eget bloggande förstärks - handlar det om en känsla av att bli övergiven? - jag ifrågasätter mig själv lite mer, mina motiv, om jag verkligen har något att säga, om någon verkligen läser; och delar vi ändå inte bara samma tankar, samma likings, samma samma ändå, hela tiden?
Jag vet inte vad jag tänkte när jag började blogga, vet inte riktigt fortfarande.
Sedan dricker jag en kopp stark plåtburksdarjeeling och spänner käken lite hårdare.

Slut.

Inga mer. Började bli lite obehagligt, eller hur, lite som samlande.

Och just for good measure,

en Hockney, sans pool. Men man anar den ändå.

David Hockney, American Collectors (Fred and Marcia Weisman), 1968

The Postmodern Pool

Hittade den i alla fall, men i kinda crappy upplösning, man ser inte hur overkliga omgivningarna ter sig. Ni kan se den här.
Finns flera poolbilder av S, men jag bör moderera mig, inte sant?

Larry Sultan, Empty Pool, 1991

Blame Hockney

Fick min Larry Sultan-bok idag.
Skulle vilja visa er Empty Pool, men jag hittar den inte vettig någonstans.
Skulle vilja skriva något om poolbilder, om poolen som symbol, särskilt den oanvända; allt den antas stå för, the american way of life; ödsligheten den blivit synonym med; hur den har blivit ett grepp, lite på samma sätt som en wayward, trasig leksak i en filmruta eller spröd barnsång i skräckisar. Men for now får ni två andra Larry Sultans, apropå det här med Tunbjörk.

Larry Sultan, Thanksgiving, 1985
Larry Sultan, Mom posing for Me, 1985

Hörni, det där om Tunbjörk:

jag tror jag tar det en gång till.

Jag, jag och jag.

Kinda incestuous, huh?
Menar inte mjölbaggarna.

Jag tycker själv

att jag är som mest hil när jag är trött. Men jag har fått förslag på andra adjektiv.

Fast de

kanske är mjuka när de har legat i varm mjölk?

1. Tuggmotstånd.
2. Innanmäte.
3. Satisfaction.

Kinder.

Om jag säger

att jag de sista dagarna kanske sovit fyra-fem timmar per dygn, ursäktar ni min brist på sammanhang då?
Jag begriper knappt vad jag skriver längre. Av er förväntar jag mig dock mer.
Ni bör kunna dechiffrera.
Jag ska lägga mig åtta ikväll, efter en kopp varm choklad. Gjord på den kakao som inte har mjölbaggar i sig, eller, wth, behöver uppa mitt proteinintag anyways. Keeer-unch-eeeee.
Knusper.
Kras,
kras,
kras.

Same, same

E hade varit på Tunbjörk i går och skrev om det här och här. Jag såg också utställningen nyligen och även om jag till viss del gillade den så hade jag svårt att se annat än omsorgsfullt arrangerad och extremt tidstypisk yta. Och då menar jag inte i kontexten "fånga sin samtid motivmässigt" utan styrd av tidens ideal. Trots att vissa bleakly humoristiska bilder fick mig att stanna och åter andra förde tanken till holländskt genremåleri kunde jag inte bli kvitt känslan av att betrakta modefotografi. Juergen Teller, Terry Richardson, jaja, ni vet. Och jag menar det inte nedsättande, och gränsen är utsuddad sedan länge, men saken känns så gjord att jag nästan uppfattade bilderna som pastischer. Något pornografiskt.
Som jag skrev i en kommentar hos E: hela estetiken känns så ömtålig - det slumpmässiga, misärdokumentära - man kan så lätt trampa snett.

Bundenheten blir än tydligare om man jämför rum ett och två.

Är det ok att jag kopierar delar ur ditt kommentarsfält, E?

Jag skrev så här:

Andra delen av utställningen (i andra rummet) med äldre bilder, noterade du hur de stilistiskt och färgmässigt var tidstypiska?
Nittiotalssprakigt i början, ljus monokromi och minimalism i slutet.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Eller jo: att vi alla är bundna av vår samtid.

E svarade:

Ja, jag tänkte på det. Särskilt bilden på tulpanrabatten bara sjöng tidigt nittiotal. Det var nästan komiskt, att det syns så tydligt i konstfoto och inte bara i reklam.

Och jag vet att det är så för oss alla, betraktar man en unik bild tillräckligt länge blir den till sist parodi; Goldin och Friedlander med; repetition får ögat att bli cyniskt.
Jag vet också att det tar lång tid att planera en utställning.
Men risken är att man så tidigt bestämmer sig för vad som är bra, vad som konstituerar nytänkande (och ändå definierar samtid), att man helt missar alternativen.
Och visst, Moderna Museet är väl inte väl kanske inte heller i första hand var man bör leta.

Jag vill förtydliga:

Arbus-bilderna är vackra. Människorna på bilderna med.
Det är belägenheten jag menar, och det är därför det är presumptious.
Men jag tror att ni fattar det.

Det här låter inte heller rätt, hur jag än försöker ändra.

I morgon ska jag skriva

ett inlägg som heter The exhilaration of life.

Det här kommer att bli fel

och uppfattas affrontively, som en storvulen tonårsmässig puckoremark från någonstans på andra sidan, how could anybody possibly osv.
Feel free, tänk orden.
Jag hör dem också: "get over yourself".
Men jag ser ändå snaps av mig själv.

Diane Arbus, Russian Midget Friends in Living Room on 100th St., NYC, 1963/1972
Diane Arbus, Jewish Giant at Home with His Parents in The Bronx, 1970

Ni kanske vill veta att

det lyser om Alice just nu. Hon var så snygg idag; klara ögon, miniscule och snabb i rörelserna, i svart rock och mörkgråa strumpor, en ljusgrå hatt på skulten, vinröda skor och dito bilhandskar.

#2

En ändlös repetition av samma tanke: hur jag skäms ibland när jag läser gamla inlägg.
Sammanträffanden som plågar mig.
Okunnighet om vissa saker.

The humiliation of life

Jag är uravis. Alice nya, eh, vän - som är urduktig på att fota - ska ta von Unwerth-bilder av henne. Smudged eyes, utsmetat läppstift, scanty underwear, desperation and dirt; på golvet. Jag är naturligtvis avis för att tiden rinner iväg och för att jag också vill ha bildbevis när jag är åttio. Så att jag kan hålla de tummade kopiorna framför barnbarnens ansikten och gränslöst skrocka att jag minsann också kunde, en gång i tiden.
Jag får gå till studio Uggla eller passfotografen i Frunkan och fråga om de kan hjälpa mig.
Men först måste jag i stealth utöka min kollektion av raffiga herrlångkalsonger.

About these small underhanded laughs,

fördröjningarna; det är inte denseness: jag skulle vilja skriva något mer. Men ibland räcker kanske en mening.

Personen som skrev

mejlet (herr L) hade f ö just skurit av sig fingertoppen på en pensionärsmandolin.
Liksom Alice i fjol.
För försäkringsbolagen statistik över sådant här?

Och nu läste jag min post

och såg de här raderna i ett mejl:
"Homofili-utredning. Intressant, men vad har det med blödarsjuka att göra?"

Jag har tydligen, helt inadvertently, men sehr Freudianskt, skrivit att jag ska utredas inte för en mild variant av blödarsjuka, utan för misstänkt homofili.

Annars är

nog dagens ämne nog social impairdness. The novelty!
Til then.

Pax

för att få säga något om Gene idag.

Och det här:

Ibland formulerar jag mig vagt när jag egentligen vill säga mer, något bra om någon. Inte av snålhet utan för att omständigheterna är sådana att jag är rädd för att mina ord ska verka insincere eller strategiska, och därför bli viktlösa. Ibland lyckas jag trotsa mina nojjor.
Ibland inte.

Och nu är det dags

för goatse, I guess.

Skojar.

Det är inte så farligt.

(För något annat

än människor. Bara som omväxling.)

Idag

har jag f ö lust att åka till Alaska. Jag menar det inte som något skämt, utan på riktigt.
Ligga i tält, vara rädd.

God morgon.

I natt (en bra tidpunkt att fatta beslut på) kändes allt så uneasy. Jag raderade, skrev om, la till sist av. Och sedan tog jag bort inlägget med flinbilden. Det irriterade mig. Came out so wrong. Tog udden av allt jag ville säga liksom. Skitlöjligt, men det är så jag funkar.
Här är istället en antidot.
Ha den på era näthinnor istället. Känner mig ok med den. For now.
(Även om den också är en vinklad, utvald skärva, ofokuserad.)

Tänk på att jag har OCD. Sådana här saker är viktiga för mig.
Jag önskar att jag var mer äh!
Men jag är inte det. Jag är extremt upptagen av hur jag blir percieved, liksom jag är extremt upptagen av att tolka andra.
Harsh toaträning, eller något.
Jag tycker generellt sett inte att folk ska bajsa heller.

(Men i enlighet med den logik mina moves följer, kommer jag om, säg, tre inlägg publicera en lättfattlig och informativ goatse-exposé.)

Något annat

Idag slås jag också av hur bra Märta Myrsteners krönika från igår är, och sedan tänker jag på hur paradigmskiften sker, såväl större som mindre; hur övergångens exakta brytpunkt ibland är omärklig - osynlig i en enda sävlig kollektiv lazymovement - och ibland tydlig och uppenbar och plötslig. Någon säger något, och även om det kanske inte är första gången något sägs så är det ändå avgörande, för att det hörs, och därigenom markerar en förskjutning.

Min ena

together-väninna skickade just, utan att ha läst mitt blogginlägg, ett mycket strukturerat mejl med åtgärdsförslag till mig.
Jag är lite rädd för henne nu, på ett bra sätt.

Det är så märkligt

hur man ibland skriver exakt samma saker som någon annan, samtidigt, eller ungefär i alla fall; alltså inte åsikter i debatter eller liknande, utan annat, mer specifikt. Det här förundrar mig, får mig att skratta lite. Och då menar jag inte dialog eller utbyte, tankar i samma omloppsbanor, de planerade eller semiplanerade greppen eller raderna med särskilda adressater. Utan plötsliga, omöjliga karbonkopior. Ord, namn. Och visst: världen är liten, och visst: viss wiring. But still.
Nyss omintetgjordes ett blogginlägg som jag har funderat på i säkert en månad, det skulle verka för weird, så jag får vänta, well, några veckor.
Och över det är jag inte besviken. Nej, nej. Bara stunned. Och samtidigt inte.

Och apropå propaganda

så reste micro ur landet nyss (lover nr 2). Innan han for kom han hit med sin dator som jag skulle få låna för att ha ute. V kind.
Vad jag vill säga är att han såg mycket dapper ut: korta Pradabyxor, marschkängor, långa grå grovstickade torgvantar dragna halvvägs upp på underarmen över en röd skjorta; distinctly perverted, pomaderad & sidosnaggad herrfrisyr. Inte illa i den åldern. Parodiskt men gutsy. Som en förrymd Kraftwerk-robot utan slips.

Usch då.

Ser ni att pionjärerna går åt fel håll, enligt hur vi (i väst) läser en bild?
Don't like.
Nu måste jag gå och kasta salt över axeln tre gånger.

Framtiden!

Det måste vara något med hur planeterna står nu, för igår ringde ännu en person som jag tycker hemskt mycket om, och som jag inte har pratat med på nästan ett år. Hon är extremt capable och klarsynt; vet exakt vad hon vill, klagar aldrig, får saker att hända och jag känner mig alltid så anfrätt när vi talar. Snurrar in mig i redogörelser över varför jag, eh, är så seg och mina yttre, praktiska planer så vaga.
Har alltid varit så. Och av någon anledning tycks strama, together no-gnäll people utan socialfobiska drag gravitera towards mig, det har alltid varit så, och jag vet inte om det är för att de tar fel först, eller om de tänker att jag nog kan tänkas come around, tids nog. Det sista tänker jag naturligtvis också. Frågan är bara när. Låter 80 som en rimlig tidpunkt?
Jag tror att de börjar bli ganska irriterade nu.
Jag uppskattar alla mina vänner immensely; jag har en annan som är likadan, som noggrannt och kognitivt förhör sig om mina planer, kommer med förslag, drar upp strategier, och det är så välgörande, jag är så tacksam, även om jag alltid blir lost for words och bara stammar "kanske".

Och

poor little micro har inget med det här att göra.

So let's talk this through.

Det är lite sad när folk surar i självbyggda ivory towers över upplevda slights, medan de omhuldar idéer om hur saker och ting och människor borde vara. Att vara någons fingrängade projektionsyta; kan resultatet bli annat än besvikelse?
Jag är t ex base, repetitiv och fåfäng. Men jag är varken endimensionell eller optimal.
Min blogg är ingen genomtänkt strategi. Den är inte hela jag, bara en sliver.
Och med den slivern gör jag vad jag vill.

Mer teater,

denna gång hos Karin.

Har

ni varit här? C'est rigolot, hein?

Jag fick ett nytt mejl från Hr L.

Jag deletade inlägget.
För mycket som inte kändes bra.

Javisst.

Jag fick det här i ett mejl från Larre nyss, tillsammans med orden "Ganska kul".
Jag håller med.

Jag menade utled.

Men jag är islänning och har vuxit upp på rotvälska.
Ord som var snarlika accepterades.

Yazz

Aja. Nu har jag läst DN på stan och skrattat anyway. Och också åt Moas quip om att telemarketinganställda är en gigantisk subkultur.

Det var så här jag tänkte

Ni vet dagar när man är utled på sig själv; man kan sitt eget ansikte, sin hjärna, rörelserna är automatiska, ingenting egentligen lockar?

Mer än saker utanför kroppen.
Ordnung.
Und arbeit.

Kära ni.

Jag har känt mig så förtvivlat...praktiskt på sistone.
Och vad det gör med en människa på sikt vet jag verkligen inte heller.
Hur kunde det bli så här?
Jag tror visserligen att det handlar mer om just känsla än något annat - men kanske är det ändå en början.
Naturligtvis känner jag mig fortfarande djupt deficient när jag träffar vänner som verkar veta vad de talar om, och här menar jag inte i val av accessoarer eller ens själsliga ting, utan sådan kunskap jag som barn automatiskt trodde skulle förvärvas somewhere round about now. De verkar verkligen förstå vad olika yrkesbenämningar står för, är insatta i socialförsäkringssystemet, fattar hur samhället hänger ihop osv. Alltså på riktigt.
De menar att det finns en struktur.
Eller kanske hörde jag bara fel.

Jag försöker binda samman punkterna

Titta på den här bilden. Egentligen borde ni ha den stora, i papperstidningen, framför er. Titta noga. Börja från vänster till höger.
Några stödord:
3D-publik, gruppboende.

Jag är ledsen.

Jag läste på något ställe för massor av år sedan att dementa personer kan vara väldigt bra på att urskilja insincerity i mimik (säkert bara nonsens); något som ofta föranleder skrattanfall (hos dem), i synnerhet i presidentvalstider (det här var amerikansk info).
Jag tänker på det nu.

Watch me

plocka kulturpoäng.

Temo Remy, 1991

Skulle ev vilja ha i mitt sovrum.
Helt i linje med min nuvarande, sönderfallande estetik. Eftersom jag aldrig läser någonting längre - jag är Rosseaus siste ursprunglige vilde - vet jag inte om den har exploaterats hutlöst über alles de senaste två åren. Förmodligen.
See if I care.
Sedan skulle man inte kunna ha så mycket mer. Jo, typ en säng.
Ev.

Vänligen
K. Hauser

Vi skvallrade

lite om personer från vår tjugoårsålder också. Det är alltid välgörande, tycker jag.

Det var hemskt

trevligt idag på lunchen också, med Mrs R och Fru T. Vi talade en del om det Allenska tillståndet. Dvs hur alla gifter sig/får barn/skiljer sig/kommer ut/sover runt/byter boende, karriär, läggning, kön.
Nu berörde vi inte alla dessa enskilda varianter specifikt, utan bara generellt. (Herregud, det här var ju bara första dejten. På över ett decennium.)
Tänk hur vi alla romantiserade den sortens liv förut. Iofs: fortfarande. Woody gjorde det glammigt. Han ska tack. Years of acceptans-träning i något dussin filmer. Ett filter på och allt känns inte half bad längre. Man bara lyfter hakan och låtsas att Aspuddsparken är Central Park.

Back again

Och här fortsätter E att diskutera kring det här med teater.

Och mer

De senaste veckorna har personer ur mitt förflutna gjort sig påminda på de mest märkliga sätt.
Jag har tidigare berättat vilka tankar det triggar hos mig (Fonus).
Idag ska jag äta lunch med en sådan person. Och med en annan som jag önskar att jag träffade oftare än jag faktiskt gör. (micro.) (Ha. Ha.)

Plöstligt går jag emot min natur på alla möjliga sätt.
Vad blir nästa logiska steg? Bjuda in grannarna på spontanfika?

Men då måste jag ha en defibrillator close at hand.

Kan man autodeffa sig själv?

Jag försökte

lägga upp en bild på mig själv där jag log, men decided against it. Jag kan inte le på bild, ser så onaturlig och twisted ut. En sådan person som folk ber sina barn att undvika. Insincere smirks. Så jag went with Gertrude Stein istället.

Update: G. Stein är borta nu. Inget efterföljande makes any sense, men snälla, roll with it.

Für Alice

Lite bakgrund till all balmy air och sweet passion, miss Honeychurch.

Kind regards
Charlotte Bartlett

Ma vie, encore

Jaha. Igår agerade jag bulvan åt diverse personer. Jag var på en lägenhetsvisning i X-berga för Alice räkning. Jag tackade ja till lägenheten. Det fanns en omisskännlig whiff av pensionär i sovrummet, men annars var den hemskt trevlig.
Resten av dagen tillbringade jag med att försöka uttyda papper mamma fått sig tillsända från någon myndighet på Island. När islänningar skriver på "svenska" blir byråkratin oigenomtränglig. Jag lättade upp det hela med telefonkontakt med en isländsk person som hette Ivar, och som var mycket hjälpsam och talade engelska med mig (jag talar isländska men låter efterbliven och that ain't the way to go för en socialfobiker) och det enda jag kunde tänka på under hela dagen är hur mycket islänningar läspar. Och alla kvinnor talar med ljusa, lätt spruckna röster. De låter som hon den där vissångerskan som gifte sig med han den där mycket äldre musikern som tidigare var tillsammans med hon den där äldre aktrisen. Fast läspande. Man vill bara skaka om dem.
Och ändå var Ivar - mig veterligen - inte kvinna.
Jaja.
Sedan ringde Alice från Italien.

Så här:
Jag sitter vid mitt tidningsstinna köksbord och äter något unspeakable i dubbla koftor och en halsduk (huset konserverar kyla) och Alice röst, över mobilen låter "jag står och ser ut över olivlundarna och till höger om mig är slänten full med cypresser...blablabla...nerium....timjan...vin...luften...och jag hånglar varje kväll...det är så smoldering och hot!! I en gammal wrought iron bed."
Och jag krampar lite inombords, men så tänker jag att jag i alla fall har lite chokladtårta med kolatäcke och mandelflarn kvar någonstans i frysen.
Sedan lägger vi på.

Ursäkta det bisarra tempusbytet, men upplevelsen är fortfarande så nära; kan inte skaka den.

Idag

tycker jag att ni ska läsa det här, hos Moa. Så bra.

Det slog mig just

Camilla Thulin måste ju tycka att S.P.M-y är ursnygg.
Och han skulle faktiskt vara lika snygg i en kaftan.
Eller vid en poolkant iförd små badbyxor och en badcape i mörkbrun sammetsvelour. Med vita repändar, lite Gahns badkloss gone franciskanerkåpa. Fast ärmlös.
Och hårig bringa.

Mina tankar gjorde just en obehaglig loop till Ernst Kirschsteiger på annonstavlorna vid busshållplatsen för några veckor sedan. Påminde han inte om någon där?
Vem hade stylat?

Jag ska repetera det här för mig själv ikväll:

Mind over matter.
Mind over matter.
Mind over matter.

Men först ska jag dricka en kopp te.
This coarseness has to go.

Och de kallar mig ytlig

Sitter och slöglor på Kobra, och gud vad Kristoffer vad han nu heter, den spjuveraktige, som man varje gång hoppas inte ska intervjua någon på engelska eftersom det blir för intimt för tv - som att se någon man inte är särskilt nyfiken på onanera - och som jag har förstått är tänkt att få alla k-kvinnors länder att värka, är lik det där lilla mörkögda mediet i spookprogrammet som Malin Berghagen ledde på plusFyran. Vad betyder det tror ni? Alltså förutom att de säkert har påbrå norrifrån båda två?
Han pratar om Morrissey och Morrisseys latinofollowing, men det som verkligen är intressant är vad snygg han är ändå, Steven P.
Dickie Burton. Square, tjurnackad och impeccable. Klär sig som sin ålder + some. Kostymerna, gråstänkshåret i skjortlinningen.
Who wouldn't wanna?
Och det är också något: kroppsbehåring på män. Är tiptop. A must efter en viss ålder.
Och nu avslutade de just med en snutt om nästa veckas Kobra; en intervju med Julian Schnabel, som tydligen somnar while still on camera, men det som verkligen är intressant är: var han inte ganska snygg en gång, Julian Schnabel? And then time happened. Och var han inte gift med hon den där snygga Ann Duong? Jag slår vad om att hon är lika snygg fortfarande.

Vill ni höra mer om min tv-kväll, eller ska vi säga så?

Nej, förresten:

kolonic cleanse.


Nu ska jag prova den där intressanta ampullen som finns i berlocken på silverkedjan jag har om halsen.

I'm the man you think I am

Kolon. Semikolon.
Elkonvertering?

Det är den här bilden jag inte

kan glömma.

Tina Barney, ]ill and Polly in Bathroom, 1987

I'm not the man you think I am

Än en gång: jag är feg och retentiv. Väntar ut saker in i det längsta. Och sedan: the bitterness. Just nu över att jag inte köpte Tina Barneys "The Europeans" när den var kom. Jag ville så gärna, men segade, väntade, bläddrade i omgångar inne på gamla Konst-ig (idoliserar fortfarande kvinnorna bakom disken, så stylish, vill bli) tänkte "sedan".
Och nu: kan inte beställa den någonstans eftersom den är slut. Tillfälligt visserligen, men still.
Hittade en samlingsvolym, den är på väg.
Och annat.
Såg Lars Tunbjörk igår. Därav.
Stolpspråk = too much social excitement den här helgen. Mänskligt umgänge; man måste dra sig tillbaka lite efteråt, fundera över sina motiv.

Jag skämtar. Snälla, fråga mig i fortsättningen också.
Och lågmäld fräckhet är också himla kul. Och rubbad.

Nu är nog riset klart.

Jag märkte det i morse,

som någon form av ångestmanagement jag tillägnat mig över åren - att fokusera på periferin - att mitt språk verkar gå på downers (Q).
Drunknat och sjögräsigt somehow, om det nu förmedlar vad jag vill ha sagt.
Anyway, skräck är vad jag känner just nu. Tiden är så mobbig.
Men annars är allting faktiskt pretty swell.

Jaha,

hörni. How very...german.

Dimanche

Idag, framför diagonaler och färgfält, efter att ha räknat på Baertlings ålder - I tyckte att han såg så shrecklich ut, och jag kunde inte låta bli att pusha tesen att han på femtiotalet inte varit alltför avlägsen oss i ålder - pratade vi om varför just Baertling varit en av dem som var svårast för oss att acceptera när vi var, säg, tjugo. Vi mindes båda två målningarna på universitetet; hur vi knappt lade märke till dem uppe under taket på andra sidan loftgångarna, på väg upp till sexan, och inte bara för att vi var upptagna av att odla vår look (eller i mitt fall undvika mänsklig interaktion); de syntes helt enkelt inte ovanför anslagstavlornas kvadrater och rektanglar.
Vi kom fram till att det inte bara handlade om tjugoårsålderns övermod ("so? I could do that?") och faibless för det ytkomplicerade och figurativa, utan att det kanske också hade att göra med det formspråk som faktiskt omgav oss när vi växte upp. Åttiotalsestetiken. Vi kunde inte betrakta Baertlings målningar utan att dra paralleller till det vi just då avskydde mest: pastelliga trianglar omgivna av grå och svarta streck, klara grundfärger, svart; you know. Tygerna och trycken som fanns överallt.
Nu, och jag vet inte om det bara är kulturkärringsinstikterna i oss som växer sig starkare med åren - att vi blivit domesticerade och förutsägbara - upplevde vi plötsligt dimensionaliteten och rörelsen.
Och de turkosa och svarta dukarna är downright vackra. Det är så konstigt hur man kan överge kärlekar, förälska sig på nytt, se saker på nya sätt.
Och det coolaste måste ju vara de obsessioner som består.
Eller kanske inte, jag vet inte.
De korta flingsen kanske är betydande på ett annat sätt.

P.S

Jag korrar micros uppsats as we speak. Den är himla bra. Torr och vetenskaplig. Lagom von oben. Väldigt mycket naturalförlopp, kardinalsymptom och angreppspunkter.

Pasolini efter Fiorentino

Men annars

Det här morgon-lingrandet däremot, hur länge sedan var det inte jag upplevde det, mjukheten i kroppen; värmen, känslan av att vakna utvilad. Seriös lyx.
Skriver det här fortfarande kvar där.

Pontormo & Bronzino & jag

Jaha.
Då kanske vi ska prata lite om t ex , åh jag vet inte, det känns som om alla mina ämnen är begränsade just nu, men kanske rastlösheten, som infunnit sig under det här året?
Eller nej, ett nytt ämne kanske?
Vi skulle kunna tala om hur jag satt som på nålar igår kväll, genomled kommunikation över och under bordet, hur jag svarade när någon frågade något, log animerat, skrattade på alla de rätta ställena, längtade ut till lövröksluften, ljuset utmed husväggarna, försökte snegla på klockan. Skämdes över mig själv.
När jag har så mycket dead serious stuff att fokusera på, hur kan jag då tillåta mig själv att fortfarande bara vara yta?

Ser ni: samma sak vilken ände jag än börjar i.
Låt oss försöka igen. Vi talar om manierismen istället. Jag älskar manierismen; renässansvarianten, de moderna efterföljarna. Modefoto. Vridna kroppar, elongerade limbs, obsceniteten i färgerna, what's not to like?
Hinten av perversion.

Ser ni: one track-mind. Samma regurgiterade stuff. Man skulle kunna fixa en automatiserad variant av det här. Stefan Holm skulle t ex kunna använda den, som den där diktrandomizern. Bra va?

Jag skulle ju faktiskt behöva byta omgivningar. Nya sinnesintryck = nya impulser.
Jag ska fundera på det lite.
Flytta madrassen tjugo centimeter åt höger, köpa olikfärgade strumpor, eller sådana där deeply perverted med separerade tåutrymmen.

Jag tog bort

ett ord nu, för även om det var så jag tyckte så lät det så kärring.
Det är lördag past midnight och mitt omdöme är oantastligt.

Och apropå Doris Lessing

(och det är ett sånt cheesy apropå: jag vet, men jag är lite sleepdeprived) läste jag några rader om ord någonstans nyligen. Jag önskar att jag hade skrivit dem.
Det var ju egentligen något sånt jag ville säga.

Apropå ingenting

Vad snygg Doris Lessing är. 86 år och skitsnygg.

Mera Larre

Jag glömde tydligen David Thewlis också.

Eh.

Bokstäverna skulle inte bli så där stora. Undignified.

Och lite David Warner. Som Blifil.

+


+ Jeremy Irons i Brideshead

= "LARRE"


Well, well mina vänner. Det är väldigt sällan jag känner att jag behöver diskutera någon av mina läsare ingående - vi har alla ett bond of trust ser ni, och oftast vet jag inte vem eller vilka ni är, jag ser bara anonyma ip-adresser som no ref:at sig hit eller kommit via profilvyer. Men Larre kan jag identifiera eftersom han har ett mycket kreativt sätt att närma sig min blogg på. Han googlar sig hit på farfetched kombos av sexuell natur, och uppar säkert därmed Q & M som automatiskt Google-förslag på alls slags perversion.
Under gårdagen var han särskilt aktiv. Flera riveting sökord.
Allt det här vore naturligtvis fascinerande i sig, om det inte vore för att jag dessutom vet vem "Larre" är.
Larre är en person som gillar att förundra sin omgivning med två saker:

• sina höga scores i Mensas IQ-tester

• att han fortfarande får visa legitimation vid inköp av alkohol

Han innehar såväl yrkesmässigt som privat en avundsvärd position.
Han är ganska reserverad, paniskt upptagen av kvalitet, och ser förvånansvärt pojkaktig och trustworthy ut.
Och oh. Hans högsta dröm är att vara en stygg liten flicka.
(Och nej, nej, det är inte Peder Lamm.)
(Och förlåt Peder, om du nu någonsin skulle hitta hit; jag vet verkligen ingenting, men hur skulle jag kunna motstå?)

Däremot hoppas jag innerligt att Larres dator har en automatisk sparfunktion för tidigare sökningar, och att nästa gång Larre har en städad liten bjudning för säg, sina kolleger, att någon av dem - gärna hela gänget - vet att uppskatta denna life-enhancing lilla gem.

Snälla ni

Om jag vore filmare skulle jag så göra ett vackert flatepos. Utan L word- stereotyper. Angstigt på ett feltolkningsbart sätt, så att det mesta egentligen händer sub-kanon; att man - ursäkta den ofattbara crudenessen - knullar åskådaren med innuendo så att hjärnan själv producerar bilder, anar the lowdown och längtar efter förlösning.
Och inte Brokeback. Som naturligtvis - eftersom jag har en disease som gör att jag måste säga så här - inte funkade för mig heller. Didn't feel it. Inälvorna var stilla.
(Micro grät floder coh jag ville bara slå honom.)

in ordered disarray

.

Jag har inte gått och lagt mig än utan sitter och slökollar Brideshead-clip på Youtube, och en sak slår mig, och jag vet inte om det är natten eller vad det är, men den här mytologiseringen av manlig vänskap + then some i populärkultur, finns det någon motsvarighet femwise? Och snälla inte Fucking Åmål, jag hatar Fucking Åmål, den är så jävla typisk i sitt slag också: med aesthetically pleasing smånymfetter, där allt kan avfärdas som tidig sexuell förvirring och prövande av gränser.
Och inte Stekta Gröna Tomater heller, det är fel på så många sätt.
Thelma och Louise: hatade. (Och jag tyckte inte Brad Pitt var snygg heller. Blind spot.)
Men ni fattar vad jag är ute efter. Något som är barely there. Protagonister man får en crush på/ vill vara.
Jag är förmodligen dense, men jag kommer inte på något enda som känns lika ikoniskt som t ex Brideshead. Och alla Merchant-Ivoryproduktioner, samma där, om man tar det ett steg längre: öppen eller hintad shirtlifting, inga tribader.

pushing two

Jag dricker te och ska strax gå och lägga mig.
Men: jag gjorde nyss en Moa. I rec:en av Coetzees "Ett dåligt år" i gårdagens DN, hittar jag raderna "I tvättstugans källarregioner finns en ung vacker filippinsk kvinna i en 'tomatröd klänning' som är 'häpnadsväckande kort'. Aj, aj. Visst är det en sexistisk karikatyr....vi har sett den scenen förut. Kanske är det just därför, för att vi har sett den förut, för att den är en myt, en kliché och en klassisk önsketanke, som vi dras dit som flugor".
Jag är tvungen att läsa om tre gånger innan jag fattar att det är klänningen och inte kvinnan som är "häpnadsväckande kort", och först då äntligen kan jag skaka känslan av att ha missat en viktig del av modern sexuell mytbildning.

The art of seduction

Larre, Larre.
Jag såg att du ansträngt dig lite extra idag och googlat dig hit på ett särskilt och sammansatt ord ur vår gemensamma historik.
Den subtila gesten uppskattades.

Jag vet inte

om det här är ett skämt?
För mig snurrar den sååååå clockwise och jag kan verkligen inte ändra riktning.
Ser ni annorlunda?

Vad jag kommer att döma er då.

Ms Lessing

Hallå Mrs R!
Minns du "The Summer Before The Dark"?
Our slacker days?
D.J?
Förhoppningarna?
Cigaretterna?
The denseness?
Åh. Vår ungdom.

Och förlåt,

men det här var så snyggt formulerat så att ni måste se det:

kamelhårsrock och dyrt rakvatten som luktar helfranska band
och en hint av våld

Moa, i en kommentar, efter att hon först läst "perfectly executed make" som "perfekt avrättad hubby" och sedan som "perfekt hubby" istället för "snyggt sminkad" i ett inlägg.

To die for. Och jag fick ett nytt livsmål.

Flesh igen

Och sedan känner jag att jag nog vill skriva lite om mat.
Om cocidas och matsnobbism. Hand i hand med mörk choklad.
Men jag väntar nog med det tills Alice + ressällskap befinner sig i tryggt förvar på en slowfoodmarknad i södra Europa någonstans. Typ på söndag.

Sink me! The lady is a poet.

.

Jag raderade just ett påbörjat långt inlägg. Men skulle det gjort någon skillnad? Egentligen?
Jag nöjer mig med en andaktsbild istället.

Men det

ligger en rödhårig karl under min säng i alla fall.

Finns

ingen ursäkt. Mer än letargi och advanced age.

Kära barn

Det känns som om jag ätit dragerade vitaminer eller järntabletter eller något. En extremt obehaglig förnimmelse/smak. Jag förstår ingenting.
De små männen i pälsmössorna som håller till bakom toastolen är också väldigt osamarbetsvilliga idag.

Men snart kommer flickorna från hemtjänsten.
I alla fall tror jag att det måste vara en flicka, den där stora grova med litet huvud och Pradabyxor.
De har väl bra betalt nuförtiden kan jag tänka.

Bäst jag förbereder Laxoberalen.

A girl's got to make a living

Jaha. Så här var min eftermiddag: p-plats, intimitet i ett rum på Strandvägen, mörkgröna strumbyxor, freebielatte.
The toil.

nej, nej, nej!!

Jag ska naturligtvis pröva dem på en kvinna!!!
Mitt möte i eftermiddag t ex!

Åh, vad bra!
Psykakuten direkt.

Bored people are boring

Idag tänker jag - for distraction - reenacta det här klippet från en av mina ältade favvofilmer (och inredningen är så MJ Home!), The Cement Garden:



Jag ska pröva Charlotte Gainsbourgs alla repliker/gester/mimik på någon mansperson i min omgivning. Mina val:

1. Min välanpassade tandläkare
2. Min pensionerade granne i tredje huset härifrån
3. Random försäljare på Elgiganten alt. Siba

Andra förslag emottages tacksamt och beaktas.
Nu ska jag fixa lite rekvisita i form av ett sidenband.

.

A farshlepteh krenk

.

Min appointment blev framskjuten till i eftermiddag, och jag har fått en kvissla på överläppen, som nästan ser ut som ett födelsemärke. Vad jag försöker säga är att om jag snabbt skakar på huvudet ser jag lite ut som Mutya Buena. Inte.

Nä, det här funkar inte. Jag kan istället berätta för er att micro som barn hade en hamster som han döpte till Goldie (uttalat Gåååldi, gärna på Sala-mål) efter Bachs Goldbergvariationerna.
Nä. Efter Golda Meir.

Nä. Faktiskt efter Goldie Hawn. Och inte bara för att det var en guldhamster.
The signs, hörni.
Och han ägnade sig åt bandgymnastik.
Han ville spela harpa också.

Jag är lite nervös idag, ser ni.

Hörni, sorry

det där var beyond everything. Kan inte sluta fjolla mig: jag har det i blodet och jag är rädd.

Ni ser.

Sov gott.

(Och ni

är inte särskilt smarta om ni tror att jag kommer att vara där.)

Om ni vill

spöa mig i era drömmar är jag ledig från ca 02:45 och cirka en kvart framåt. Men våld är aldrig en lösning.

Le magick, va

Åh, jag har fått så mycket smink och parfym idag, och det finns inget, inget, säger jag, som inger mig en sådan känsla av förhoppning och new beginnings som smink.
Nu låter det som om jag är all made-up, all the time. Inget kunde vara further from the truth.
Men den inneboende potentialen som smink, dvs artifice, har är för mig svårslagen.
Jag känner redan nu hur det här är ett inlägg jag inte borde skriva, too dizzy a brain har jag, kommer att barfa upp självklarheter. Men det här är inte vetenskap.

Jag växte upp med en mamma som på sin höjd använde lite färgat lipgloss vid festliga tillfällen.
Och faktiskt: she couldn't carry smink, såg bättre ut utan. Jag ville tvärtom. Det här gjorde att jag i smyg alltid suktade och trängtade efter artificiell kvinnlighet, såg som mitt livsmål att alltid ha lippy och erotic hair (haha! erotic hair, hilariöst kul just nu tycker jag, det fulaste jag någonsin hört), fast effortlessly so. Jag experimenterade med vattenfärger, hovrade tvångsmässigt över mina kompisars leksakssminkset (såna som jag naturligtvis inte fick ha hemma; too low-class), ritade make-upscheman och sminkade alla mina barbiedockor med tuschpennor och mammas läppstiftscrumbles. Alice däremot, hade en mamma som fick henne när hon bara var nitton år, och följaktligen hade hon när vi gick i skolan ännu inte anammat en praktisk frisyr och börjat hälla saft i sirapsflaskor till utflykterna, som resten av klassens mammor (dvs alla förutom min, som var abnorm på alla sätt och vis och sooo much larger than life), utan hade blont lagt hår, långa röda naglar, ett BMI på sjutton och en perfectly executed make. Dessutom klädde hon Alice i små stickade västar med matchande hårrosetter, och jag blev hänförd. Själv hade jag ett könsambiguöst namn och kortklippt hår och utländska föräldrar som inte riktigt hade förstått genusuppdelningen vid Luciatågen; de tyckte stjärngossedräkten var sötast, och jag ville inte göra dem besvikna.
(Första veckorna i skolan var jag dessutom så blyg att jag inte vågade öppna munnen; det + håret + mitt namn gjorde att alla trodde att jag var en pojke.)
När jag skriver det här tycks det förklara så mycket. Men saker är aldrig så enkla.
Vad jag vill ha sagt är att jag mycket tidigt förstod att identitet och kvinnlighet var ett konstrukt, en roll man iklädde sig, anammade och discardade efter godtycke. Och att det var något mycket exhilarating och laddat - i endera riktningen. (Alltså intuitivt, jag hade knappt någon hjärna att tala om.)
Och nu är jag här. Och jag har druckit lite för mycket bubbel.
Men med världens snyggaste nya ögonskugga.
Jag skulle behöva säga så mycket er om det här, men jag har en tidig morgonappointment

med min spegel!

Skoja. Sorry.
En riktig, viktig, grown-up life-altering appointment. Eller något.

The urgency of life #2

Nu ska jag springa iväg och köpa lite skumpa. Bra, va?
Ba klipp-klapp-klipp-klapp i mina highheels över kullerstenarna, håret bouncing över axlarna (det glänser i blått nästan) höstsolen på kindbenen; den svala luften genom strumpbyxorna mot benen, under näsan den diskreta doften av dyrt läppstift.

Nej visst, nej. Det är Alice.

Jag tar nog mina gamla Stan Smith-crapholas, håret i hästsvans.
Men jag ska ändå köpa skumpa!
Dricka skumpa!

The urgency of life

Usch, vet ni vad som är hemskt med kommentarer man lämnat på andra människors bloggar?
Att de finns kvar. Man kan inte själv radera dem. Ibland klottrar man ner något halvsmält och styltigt och det bara lingers forever.
Well, well.

Toilet-seat assistance at row number one!

Jag har kramp i magen efter att ha skrattat mig igenom de här två klippen. Eller min inre finniga tonårskille har.
First up: det är svårt att spela förståndshandikappad på ett övertygande och icke-parodiskt sätt.
T ex fixar inte Rosie O'Donnell det i den här Hallmarkproduktionen:




Men hennes performance accepteras ändå av de uppringda i de här telefonsamtalen hos Howard Stern:

C'est le sex, va

Undrar om mitt sinnestillstånd skulle kunna hjälpas upp av Taco på repeat?

C'est mon coeur, va

.

Jag har så lite att säga idag, så det blir en bild. Det blekblå till det röda till det lejongulbruna till den blekbeigerosa bakgrunden är snyggt, eller hur? Till den vita skjortan.
Hockneys runda barnprogramledarglasögon också.
Och kameran, jag vet, alltid kameran: snyggast. Vår tids erektion; det ultimata bekräftelselöftet.

Tongue-in-cheek hörni: öppen mun, lätt dreglande. Vindtyrig.

STD

Jaha. Först och främst har micro hängt här med sin infesterade nastydator och hoggat min uppkoppling. Secondly har jag en tredje gammal crapdator som jag ibland sparar bilder etc på. Den har varit igång i helgen. Thirdly fixade jag ett, eh, nytt program igår.
Fourthly har min ip-adress ändrats över natten.
Och nu stängs min uppkoppling av så fort datorn försätts i vänteläge.
Jag ogillar det här så mycket. Som farorna med könsumgänge, fast för datorer.
Nu ska jag hänga lite hos Symantec.

Hey boys

Angående mode:
I senaste 10 + Men Magazine: Blancmange-spreadet. Ursnyggt.
I stort sett alla bilder där sanden syns. Pälsrocken. Solglajjorna.




Fast tänk bort den ljuse i förgrunden och polisha.

Hallå.

Allt jag säger är inte på allvar. Ibland refererar jag till tidigare saker jag sagt.

Och

förresten, visst ser väl Kevin R - i C & C -videon - precis ut som Pippis Långstrumps lilla väninna Annika?
Efter adekvat hormonbehandling?

Eller:

Ibland känns det som om jag lika gärna kan gå all the way, att det inte existerar ett mellanting.
Antingen en straight man, eller en gay. En slags panik-mode.
Och det är så fel.

Jag skriver det obviösa.

So kill me.

God morgon.

Jag gick och lade mig tidigt igår och vaknade klarsynt. Eyesoret är borta, ordningen återställd.
Bilden: får se.
Och dessa plötsliga bursts av indiskretion, varför sammanfaller de så ofta, varför gangar de suddenly up on mig?
Är det fobikerns undanträngda sida som kräver sitt skålpund?
Lurkar en scheming exhibitionist i utrymmet under trapporna här, i väntan på sin grand entrance?
I så fall behöver hon eller han nya quarters.

Ibland känns det som om jag lika gärna kan gå all the way, att det inte existerar ett mellanting.
Antingen helt anonym, eller Facebook. En slags panik-mode.
Och det är så fel.
Motsägelsefullheten ligger i bloggandets natur: att jag i en aktiv handling delar med mig av ganska privata matters, delvis put:ar mig själv on the line.
Det är ju vad som gör bloggandet intressant.
Och naturligtvis är det en djupt exhibitionistisk handling.
Men avvägd och variabel, vilket äcklar mig litegrann. På samma sätt som Facebook eller Myspace äcklar mig.
Jag menar inte på något snobbigt sätt; men människans inneboende vilja att staka ut sitt territorium, inventera sin förträfflighet är så svårsmält ibland. Eller vänta, jag vet inte. Men det här planlösa samlandet av namn; människor man ändå - i nio fall av tio - har kontakt med i sitt vanliga liv, det är så devalverande på något sätt.

Om micro: jag skriver om det för att det är oladdat. (Och också för att jag är prone to ältande och också för att det är ett skeende som faktiskt pågår just nu). Mina känslor för honom är inga ytterligheter. Jag ser hans goda sidor, jag ser hans mindre bra. Både han och jag är mer än den här bloggen, men vi är över.

Nej,

"Lill Lindfors dansar samba" var inte hur jag såg ut igår. Men det hade också varit ursnyggt.

Kevin och jag. Är så här.

Jag har dansat suggestivt och gäckande i mina påsknäade långkalsonger med hänggylf till "Concrete & Clay" hela dagen, complete med armrörelser och uppdragna hurt(som i själslig smärta)axlar i höjningen, kastat tillbaka huvudet, channellat Kevin, slängt med händerna uppför pannan, skakat a, med halvslutna cinderögon. Repeat sedan tidigt i morse. Snurrat mig igenom köket, i cirklar runt micro - jag vet hur det stör honom - (han är här fortfarande; säger "nu har vi gift oss igen" i sin förunderliga state of delusion) - upp för trappan, i hallen, framför badrumspegeln, everywhere. Varje rörelse.
Ni förstår, vissa låtar: minnet av hur det skulle kunna vara, minnet av hur det kan vara.

En smocka skulle jag behöva, tänker ni?
Kanske.

Jag tycker att ni ska cherisha bilderna jag ger er för jag gör det på blodigt allvar; darrande näsvingar, blottad nedre tandrad, biter mig i läpparna när jag artikulerar, vickar långsamt på huvudet.
Kan vara överväldigande. För mig med.

the sidewalk and the streets

No obsessing.

Tills vidare har jag lagt upp en gorgeous bild.
Se hur OCD-fri jag är. Och eftersom jag inte brukar göra den minen i vanligt samtal eller när jag promenerar kommer ingen att känna igen mig.
Men jag ska arbeta på bilden.
Notera även bakgrunden. Inte ett ord sedan igår.

Ingen pulsökning sedan roughly 11.15 am.

The violence of life #2

It never ends.
Nu har Alice lagt upp en profilbild, som hon naturligtvis är ursöt på. (Som alltid.)
Då kanske jag vågar igen. Måste väga pro's and con's.
Jag har bara posiga.

två

Sådana här morgonramblings utan föregående sömn blir lätt så osammanhållna, rinniga. Kommentarer jag lämnar på andra människors bloggar också. Staccato-meningar, defective användning av skiljetecken, overuse av vissa uttryck.
Jag utvecklas, är vad jag vill ha sagt, tror jag. Känslor är väldigt sällan konstanta över tid.
Inom mig önskar jag att vissa vore det.

Och jag pratar inte micro just nu (han får heta det, skadan är manifest), jag menar allt.

everything I stole since we met

Jag kan inte sova, har legat i en torr dvala sedan halv fem, drömt otäcka och samtidigt lite spännande (fast lagom spännande, dvs eg trist; inte på det andra sättet) saker om otäcka (och lagom spännande, inte heller där på det andra sättet) människor som betedde sig out of character, even for a dream.
Måste verkligen ta ett snack med mitt subconscious.
Sitter i sängen, jaja; madrassen på golvet; längtar like fuck efter en riktig säng, håller på att bli gammal, måste ta min avtagande agilitet i beaktning.
Micro låg i vardagsrummet när jag kom hem, hade färgat mittenstreaket av håret svart, till min förvåning såg det ganska bra ut. Nya rags från Raf Simons, och nya parfymprover av hon den urtrevliga lady D:n på NK Manlig Depå.
Han är kvar still, tried to kiss me mellan skulderbladen nyss, wanted to hug: armbågen vinklar sig tursamt nog bakåt. Jag vet inte vad han vill, egentligen; tror inte han vet det heller. Vanesak. Bekvämlighet. Jag är ett föremål, konturer han är van vid.
Är så trött på att skriva om det här, men jag antar att det är så här det är: så länge vi har huset kommer han - tvångsmässigt, jag vet att det inte ligger någon större övertygelse bakom - hela tiden att försöka. Huset är en gravkammare över oss, stämningarna dröjer sig kvar - rörelserna - fast vi inte hann bo här så länge.
Och mina gränser flyttas fram lite hela tiden, jag pallar inte att värja mig genom att slå eller trycka undan, till sist tänker jag aja, och brer min macka med hans läppar mot min axel. Det är en större trigger - farligare på något sätt - att streta emot. Det blir lite som förr. Det låter så övergreppigt, jag vet inte, men jag uppfattar det faktiskt inte så, hela vår relation innan, i alla år, såg ut så, nästan. Tragiskt men sant. Sexet var ganska överrumplande, plötsligt, ändå weirdly samstämmigt, och aldrig lingering förutom kanske de första åren. Jag kunde aldrig det med honom. Han avskydde det hos mig, han är mycket taktilare, vilket jag är tacksam för, det var bra för mig. Fast jag vet att bristen i mig berodde på en lack av någonting hos oss som par.
Exakt ett år innan vi skiljdes på riktigt bestämde vi oss för att skiljde vi oss i tre veckor. Sen patchade vi ihop saker, och jag minns den uteblivna reliefen. Vi hade sedan ett av våra bästa år tillsammans, jag vet inte om det var för att vi båda såg slutet.

Jag vet verkligen inte varför jag skriver om det här gång efter annan, känns som om det är uttömt, i alla fall det jag kan berätta här, men jag tror att det är för att jag varje gång vi träffas slås av hur föränderligt allt är, hur en människa jag earnestly föreställt mig bli gammal med, nu har blivit någon jag knappt har något att säga till. Kanske har det varit så länge, kanske har vi ensamma skött relationen i var sin hörna; inbillat oss kommunikationen, inte ens behövt den andra för att veta svaren vi skulle få. Jag vet inte ens om det är sorgligt, eller om det är så alla längre relationer bedrivs.
Jag älskade honom i alla fall. Nu kallar jag honom m även utanför bloggen. Och han är inte värd det, ens på skämt. Han var my working week och Sunday rest i nästan hela mitt vuxna liv, och även om breaket var kaos och tragedi och fult, så har han behaved more than decently på flera andra sätt.

Jag vill att vi båda får lyckliga liv.

Här t ex

.

Den här bilden förmedlar en hel del tycker jag. Tills i morgon har jag kommit på exakt vad.
Och en annan sak: folk som färgar håret så att det ser ut som hästskit, alltså brungrönt; vad är dealen med det? Varför gör färgfabrikanterna så?
Och en till sak: de där underbyxorna som Fergie har på sig i den där videon där hon sjunger om barn och snuttefiltar och ligger på någon nondescript tatuerad person i ett trailerhem, de är ursnygga, lite rynkade, puffiga baktill i något tunt, silkigt material (låter som gammaldags blöjbyxor men bli inte avskräckta); det finns sådana på Topshop och jag lovar er asses of perfection.Och en sak till: såg av misstag en video med något man-band (Velvet Revolver) uppståndet ur spillrorna av diverse andra man-bands och jag var tvungen att titta mellan fingrarna i skräckblandad fascination, sångaren var så, ja jag vet inte, jag vill inte påpeka det uppenbara (fast jag gör det hela tiden, jag vet), men embarrassing och full of himself och gjorde märkliga, aggressiva äppelplockarrörelser med ena handen när han ville conveya extra känsla, och vad jag ville säga med det så här mitt i natten var att det är ju egentligen där man kan hitta det intressantaste, det riktigt heartwrenching, i gränslandet till det pinsamma. Så var inte fallet med sångaren i Velvet Revolver, men i t ex det här fallet blir det så bra att man dör litegrann.
Och nu hittar jag naturligtvis inte hela videon, vilket är så synd.
Jag tror att jag ska drömma lite om Kevin i natt, och det rekommenderar jag er också att göra. Ses där.

Och P.S:

Den finns i oxblod också. Oxblod! Som det ena av mina decent par höstskor.
Meant to be.

Jag förutsätter diskretion

om det där med Pradaväskan, jag har så svårt att prata om sex.

Och jag tror jag ska ändra tillbaka

till det rosa, jag vet inte om jag klarar det här. One of us has to go, för att parafrasera en nervsjuk engelsman från förra århundradet.
Det är för mycket barnbok, inte sant? Tidningsillustration.

Bacon 1985

Ni bör se det här gamla avsnittet av The South Bank Show där Melvyn Bragg intervjuar Francis Bacon och Francis är defab.
Allra bäst är när han tillfrågas om Mark Rothko, och också när han, under lunchen, blir lite dragen och småupphetsad. Vad jag känner hans rörelser i kroppen när han gör en överslagshandling och reser sig upp, kommer på sig själv halvvägs och istället häller upp mera vin.

I just don't know what to do with myself.

Back again. Jag ska så börja äta medicin för det här.

Hur som helst, vi har viktigare saker att avhandla. T ex det enda jag kan tänka på just nu - jag som aldrig känt habegär efter en väska ever, mest för att de är så fula - men sedan såg jag den här, och mina inälvor visste.

Givetvis är det en herrväska, jag är så butch i mitt val av attiraljer, men jag frågar er: vad skulle Charlotte Rampling ha valt?

Just. Det.

Tyvärr är det en Prada - the predictability - och naturligtvis kommer jag aldrig att köpa den. Jag skulle tröttna på en gång; det är jakten och drömmarna som är min fix.

The violence of life

Herregud, the angst. Kunde inte finna någon ro, ångesten blev för stor; en tapet var vad jag såg framför mig, min eftermiddagsmara. Var iallafall tvungen att ta bort färgen tillsvidare. Varför börjar jag alltid med sådant här när jag är trött? Och texturerna är så obefintliga här, nyansmättnaden; man måste ha en agil hjärna.
Jag ville ha ett bleknat foto från Kaukasus -63. Istället blev det här blev min lott.
Natti ett par timmar nu.
Kampen är inte över än.

Hallå, ser

det inte lite ut som en ful typ Duro-take på fyrtiotal?
Eller som alla fula tee-tryck just nu? The horror.
Ni förstår att vad jag vill ha är en scientific, matematisk och stram inramning till mitt mjuka inkråm. (Jag menar det mentala, allt annat är en för yuckig metafor, och helt osann.) Och för att vita rockar i sönderfallande skolsalar är, well, en kittlande tanke.
Nu: en säng.

Nej, jag

har inte bestämt för bakgrunden än, om den funkar med bilderna generellt osv. Får se.
Dessa val, det ligger något ovärdigt över dem.

O-C-Dee

Blir bloggen för jobbig att läsa? Spretar den, backgroundwise?

Och Alice har börjat blogga igen, den här gången sans analytiker. Och ni måste läsa.
Nu ska jag gå och lägga mig lite. Och sedan har jag lite saker att ta upp.

Sådär,

.

nu fortsätter vi.
Jag har saknat er. Och jag förutsätter att ni har saknat mig.
Jag har aktivt försökt motarbeta mig själv den här veckan, vilket är the only thing to do i vissa lägen. Bara igna.
Jag har bestämt mig för en del förändringar. T ex bakgrunden, och: är den bättre? Sämre? Kackigt femtiotalig? Vill inte. Egentligen skulle jag vilja ha typ periodiska systemet eller gamla molekylmodeller, allt sådant är ursnyggt, men eftersom jag fortfarande är lätt whateverabstinent kan jag faktiskt inte fatta några riktiga beslut just nu. Alltså är bakgrunden kanske temporär, min hjärna är för koagulerad av sömnlängtan just nu. Men är den för ful? Distraherande? Etc?
Inget av det jag vill ha är tillgängligt och just nu är jag för lat för att fixa ordentligt (har inte PS för Mac än).
Men jag har några nya enchantments och skrattar rubbat högt åt mig själv eller saker jag läser eller ser helt avinhiberat, och det måste väl ändå vara ett gott tecken?

Aja.
Är färgen för dreary?

Lushes and libertines.

Jag blir borta nu i några dagar.

Jag vet.

Ni skulle kunna sparka lite klädsamt på blöta löv under tiden, det skulle jag tycka om.
Och tänka så här: