A binliner named Prada

Jag behöver svarta sopsäckar, hittar inga, men i lilla rummet här nere hänger en av micros kostymsäckar från Prada (en sån kostymerna deliveras i, för dammfri förvaring). Den ser ut som en svart liksäck med logga. Leker med tanken på att fylla den med tidningar och skräp och ställa nere i källaren. Inte av hämndlystnad utan för att det vore extravagant.

My secret is safe with you

Hemligt att blogga om nätterna. Inte smart tänkt, but there. Som om ingen någonsin kommer att läsa, man kan bara hälla ur sig vad man vill. När jag läser glinbloggar slås jag av tre saker: hur smarta de är, hur puckade de är, hur fria och fun de är. Önskar att jag kunde, men ålderdomen har redan claimat mig, de ortopediska strumporna snurrar sig upp genom huden, över benen, Calidamameluckerna sveper över butten, jag känner det om jag blundar.

Två stycken

vore lagom.

Mitt i natten och jag

har shitloads kvar att göra. Raka upp hårfästet och bort ögonbrynen for one. Fixa en Elisabethan gown for two. Oder kanske bara sortera alla papper och böcker och tvätthögar och stuff. Ringa några gamla vänner. Ahahaha.
Jag är skittrött.
Jag skulle vilja åka bort till nåt bananplantage någonstans och bara sova i en vecka, under moskitnät, fläktad till sömns av sculpted young men.

Det bästa är ändå

att just sotunna låter så jävla retarderat. Lite mjukt och läspigt, som om man höjer tonen i slutet av varje mening när man pratar, vidgar det sista ordet. Framskjuten underkäke.
Och lite Philip Seymour Hoffman som Truman.

Och

jag ska städa hela natten.

Interview: Tim Jonze, Words: NME

Karl dök inte upp. Förstår han inte en invit? För mycket gessopuder på insidan av glasögonen och i hörselgångarna?
Så jag åkte t-bana renässansfurstestyle och oglade folk via rutreflektioner etc.
De fyra intressantaste på ditvägen:

• en Södra Latina med blonderad fuktsilkig page och likadan ful Whyredparka (förra årets) som jag, fast svart (min är mörkblå och dragkedjan trasig och jag köpte en storlek för stor vilket gör att jag ser extra casual ut), jag glodde stealthily på henne med uttråkad, likstel min och ögonen fästa på skylten bakom, hon var så pretty, finnarna syntes som små bullar under pudret - fast på ett fint sätt, hon såg ren ut - och skuggorna runt ögorna såg ut som de gör på sjuttonåringar
  
• en malplacerad trettiofemårsman i kostym och kamelhårsulster och mössa; groomed, fransk, som Alain Delon: rak näsa, bestämd haka, vackra bryn. Han verkade obekväm i vagnen, tillfällig där han satt
• ett par (bror/syster? Minder/mindee?) Hon var några år äldre - två, tre kanske - och han pratade med polypig och för hög röst, som tonårskillar ibland gör (och även andra, according to öststat). Hon sms:ade och han la sig i, konstant; ville att hon skulle lyssna på hans ipod, frågade om hennes love interest skulle sova över i helgen osv. Det fanns ingen laddning mellan dem, inget sånt, eller kanske gick den mig bara förbi. Jag fnös till av ofrivillig glee - in i min halsduk, så ingen märkte nåt - när hon höll på att avsluta ett snabbt telefonsamtal med orden "puss och kram" och tonårslouten överröstade henne och skrek "puss och knull" med sin polypstämma i handsfreen. Ni skulle ha varit där, I guess. Eller not.

annat ni vill veta:

jag ser ut som ett inverterat kranium idag, för mycket touche éclat under ögonen. Har försökt gnida bort, men

fantom-éclat:en
dröjer
sig


kvar
Nu ska jag ut i regnet och meet the one I love

Och

Karins förslag om att vara slarvig på tyska istället för på engelska tycker jag är knusper.

Hallå.

"Du" betyder här "jag", alltså att upplevelsen är er egen. Inte att någon av er ska vänta bland folianterna. (I alla fall ställer jag inga krav.) Regnvoyeurism utövas nog själv, eller möjligen i psykisk avskildhet i grupp, eller något.
Jag vet att ni fattar, men t ex mikro är alltför bokstavlig.

The colour of dra...fab!

Finns inget som får världen att se så lockande ut som regn, kan inte hjälpa det, det är ospännande och done men min absolut största fetisch. Och jag undrar om det finns sammanslutningar för det här?
Regn utanför ett sjuttiotalsbibliotek i gult tegel (du avvaktar bland folianterna)? Regn utanför ett naturhistoriskt museum i någon annan stad än Stockholm (du står i foajén, i en vinröd polo)?
Dimmigt regn på busshållplatsen (du är ensam)?
Snälla, säg att det gör det, jag behöver likasinnade. Och jag vet: hela världen gillar regn.
Men inte som jag.

Och sen, vissa låtar ibland: de autonoma nervfunktionerna upphör.

Något annat:

Hillevi har börjat blogga.

08.46, det är torsdag

Jag riktade mig till ingen särskild igår, så no need for paranoia. Jag tänker att ni fattar det, men eftersom jag själv har vissa streaks, måste jag skriva det. Det var ett stilistiskt...grepp, k?
Ingen jag vet har i mitten av åttiotalet hånglat i Hastings. Eller jo, säkert, men inte på det här upplösta sättet. Var säkert mkt orderly och descinficerat.
Harshly upptryckt mot kaklet i ett shabby toastall ngnstans, just fjorton år fyllda.

Green Room Lesions

.
Egyptisk bomull.
(Skojar.
Att droppa e b: crossbreed Harpers B/Steffo.)


En blågrön jävla munkjacka on a mission from God har förstört mina lakan. Och det var fina lakan, pristina och kritiga, det enda som känns undecayed och crisp här. Och nu är de tarnished och radioaktiva. Som den där självlysande Albakaninen. Utan the noveltyfactor. Som svagaste, svagaste sortens mintgrönt på väggarna hos språkresefamiljen i Hastings 1986, vars lenbröstade, äldre dotter du fumligt hånglade med bland fuktiga lakan och en svag lukt av ammoniak och armsvett och mögel och Daxwax; en engelsk lukt, plumbing och heltäckningsmattor. Innan du fått skägg. (Jag gissar här. Den sortens färg. Letter to Brezhnev.)
Jag är bara kinda...irked.

Andra toten:

En stor del av min dag åtgår till att ställa in persiennerna i köksfönstret efter utomhusljuset för att minimera insynen grannarna har från sitt vardagsrumsfönster. En stor del. Jag hatar persienner.

Första tåten:

Jag har köpt ett sköljmedel som luktar malkulor och medicinskåp. För en mesmerizing helhetsupplevelse i pannrummet, I guess. Nu måste jag bara hitta ett tillfälligt livssoundtrack med något depressivt och gärna experimentellt skiffleband som också spelar såg eller något lika deranged. Kanske t o m dragspel? Finns inget som ger mig så mycket ångest som dragspelsmusik - och moll är inte nödvändigtvis ett requirement.
Och jag har kommit på att orsaken till min torrstrama hud och melting hjärna kan vara att jag sover med huvudet mot ett element. Det här har tagit mig fyra månader att klura ut, och jag orkar inte ens förklara varför jag ligger så. Remnants av dignity, ni vet.
Men jag tvingar faktiskt mig själv till optimism nu, i morgon har jag lämnat det här bakom mig.

Metodik och konsekvens

Jag känner mig plötsligt klarsynt, som om jag i alla fall identifierat och börjat dra i en tåt för att så småningom hitta de andra. Och jag vet, så kände säkert Hr Quixote också, men jag tänker roll with the illusion.

Att se Alice sälja sitt hem känns märkligt. Hon och N separerade efter mig och mikro, deras lägenhet var en refuge för mig at times när vi hatade som mest. Jag hoppas att hon får loads för den, så att hon kan ta masterclasses varthelst hon vill, (och jag kan hälsa på henne när hon flyttar till NY eller så).
Hon nojar fortfarande lite över Högdalen - alla hon känner bor utmed linje 14 - men jag tror att det kommer att bli swell. Och det finns ett premium turk-Ica med all the best varor och en fiskaffär som hon inte kan sluta tjata om. Alice köper med sig bacalao i slaktpapper och dubbla påsar när hon varit utomlands, inte choklad, så ni måste förstå att såna här saker är deeply important för henne.
Och det blev inte Solberga: ja, det kan sägas nu, the love that dare not. Det var tydligen en feeding frenzy utan like efter pensionärstvåorna där for real, or so the myth goes.

Och

ibland hjälper det verkligen att läsa saker.

Mer haute cuisine

Kronfågel säljer kycklingdelar och inte kycklingbitar. Det är ganska hardcore; de vet att pusha sin edge. Inget för veklingar.
Fast kycklingbitar kanske betyder processat?

Making out

.
Det var så här vi såg ut except att vi påminde mycket om field hockey-loving kyrkomusikanter (modern kyrka med ljus ekinredning à la casket, ungefär som alla hideösa adventsstakar i oljad ek som krängs nu; små flerarmade likkistor med lightbulbs). Vilket är all good.

När jag följde med på kontraktsskrivningen idag kunde jag inte låta bli att ticsigt förtydliga för hyrestanten (som var hemskt trevlig och hade sååå långa naglar, och hela den där femtioåttaåriga pro-uppsynen som människor i såna funktioner har, ngn slags kod, med bomullsjumprar från Lindex, effektfärgat hår, lätt LdB Bronze-hue i ansiktet, frostat läppstift och metallskalmade glasögon från Synsam) att vi var "väninnor". Alice sa: "jag tog med mig en väninna, om det är ok?", och jag hörde mig själv upprepa "väninnor" med förtrolig ton och ljudliga citationstecken. Som en tonåring.
För det är något i kroppsspråket mellan två personer som har känt varandra ett helt liv: intimiteten syns, som hos ett par. Stilistiskt också - samma färger, samma typ av kläder, smaken gemensamt framarbetad under decennier. Ansiktsdragen omformas, efter år av mimikspeglande. Och så såg vi så förtvivlat praktiska ut idag också, renskrubbade; samma typ av look som distriktssköterskor eller kyrkfolk har. Lactacyd, Eucerin och Lypsyl. Kortklippta fingernaglar, bestämda steg.
Jag tror att Alice kommer att trivas bra i Högdalen.

Det var inte meningen att radera

kastanjeinlägget. Såg kastanjer i en kartong idag. Tänkte på likdelar.

Fuck it.

Har isångest idag. Som att jag har vaknat.

Och jag menar inte

bloggandet, jag menar mig själv, vad jag tänker på. Inte appealing past a certain point.

mitt liv,

mitt liv åt?

Ser ni vad jag

ägnar min tid åt?

Grenouille igen

Jag försöker också att minnas hur rostade kastanjer luktar. Någon som bodde i Jeffrey Dahmers hus sa att lukten från hans lägenhet påminde om rostade kastanjer.
Har ätit det några gånger, på gatorna i storstäder, köpta från ett oljefat och en gång i ett annat liv hade en förälskelse med sig ett kilo som vi rostade och åt, så jag borde minnas, men jag gör inte det.

Annars:

mitt liv är för ett ögonblick mitt eget, mikro är någonstans och jobbar, temporärt (or so he says) inhyst i ett nedlagt mentalsjukhus, nära obduktionslängan. Han är ensam där, och har ljuset tänt nätterna igenom. Han stack i söndags.
Huset är MITT igen. Och jag har sovit för lite och ska bli upplockad snart och jag hatar att bli det när jag är sömndeprived och narig. Och dessutom är ljuset gorgeous idag och jag kommer att vara tvungen att plira och kisa eftersom jag är its opposite.

Och btw,

Panthéongrejen låter väl VERKLIGEN Wes Anderson?
Undrar om han filar på ett manus. Med Owen Wilson i catsuit.

God morgon.

.

Två notiser fascinerar mig oändligt i dagens DN, dels den som handlar om les Untergunther, guerillagruppen som renoverade Panthéonklockan, och sedan den direkt under, om den gulnande marmorn på nationaloperan i Oslo.
Den förra lär bli film, den senare är så perfekt i omfång och scope: hur en stolt proklamation löper risk att utvecklas till eyesore. Och just pissoarliknelsen.

Och jag stall:ar. Förbi midnatt och jag är halvupplöst.

Jag får nog lugna mig med Moje

till i morgon. Har hur mycket som helst kvar att göra.
Okej?

Och tant Moje, don't get me started.

Eller please do. Jag har några förslag. Återkommer efter att ha hängt upp tvätten nere i pannrummet. Och en kopp te.

Och alla nyare prettorecept

är fantastiskt kul. Min favorit är nog nån bok Alice har hemma (julklapp från tant Moje) som heter "Niklas mat" eller liknande och är full av demi-glacer och confit:er, på ett värdo-sätt. Rymdingredienser och sex meningar långa namn.
Talgbolla sånt och jag är in heaven.

Och det roligaste

är som vanligt

• vadsomhelst Thermidor
• vadsomhelst Walewska
  

Jag tror att jag är

trött hörni, men:

• Talgboll Beaulieu à la Tore Wretman
  
• Marinerad talgboll med rönnbärsgräddsås och legymer
• Talgboll Bourguignon
• Talgboll Marengo
• Talgboll...ni fattar.

Mer rolig fågelmat

omgjord till människoföda (förutom kokta talgbollar):

• hirskolvar
  

Men det var en hemskt god ciabatta.

While

we're on the subject: kan bagerierna (jaja, Konsum) sluta att mjöla ner sitt bröd så förskräckligt? Det blir inte rustikt, bara vitt. Och inte så gott.
Plus att man ser ut att lida av perniciös anemi när man har ätit det.
Och jag orkar inte ta mig in till Rival varje fredag och slåss om Speje eller vad fruktbrödet nu heter (som det f ö varit lite för mycket aprikoser i sista halvåret).

Bästa hälsningar
Ingegerd

Men ändå, så att vi är på det klara med det här, universum:

inget arrangement. Jag vill ha optimum, tack.

We have an arrangement

Jag undrar också om les vieux känner krav på sig nuförtiden, om de känner sig inadequate nu när när åttioåringar kontinuerligt intervjuas om eufemismen lust på äldre dar. Om de känner sig misslyckade för att de inte är at it, att de har missat något.
Jag tycker att är vackert - väldigt hardcore-romantiskt, idealistiskt - med människor som en gång älskat varandra fysiskt och sen upphört att göra det, men som ändå fortsätter att leva tillsammans tills de dör, i orubblig övertygelse. Skilda sovrum och allt det där, men ändå veta var lojaliteten och hjärtat ligger. Det är storslaget, en grand gesture av tillgivenhet.
(Och sen kan de arrangera saker hur de vill otherwise.)

Och på tal om skilda sovrum: jag har aldrig fattat det menacing tonläge som alltid förordas när sånt kommer på tal, som att det är synd om eller indikerar ngt särskilt om innehavarna. Herregud, förutom att det i vissa fall är praktiskt och säkert mindre utnötande är det väl nästan mer sexuellt än queen size. På samma sätt som en prästrock inadvertently är sexuell. På sammas sätt som allt som indikerar restraint är det.
Det ligger en laddning i förnekelsen liksom. Engelska kungahuset eller old money, besöka varandra i morgonrock och slippers, möjligen en dörr emellan. Att ställa sig vid nåns säng då blir en overt act of war. Det kräver att man har tänkt över vad man har in mind. Vilket, om jag inte minns fel, är ganska appealing.

( Borde jag kalla mikro

för master mikro? För en ännu mer autentisk feel? Låtsas att han är ett evil och inbred child och jag är hans guvernant?)

Jag äter

en perfekt mellanbit Gruyère och färska körsbär just nu, och det känns heartracingly genteel, i november, all kasshet och stagnation till trots.
Jag älskar november, har alltid gjort.

etherized upon a table

Som igår, på den avstängda cykelvägen; bland buskagen med frost på och himlen som en sliver av gult siden ovanför: hörde ni hur det krasade i bröstkorgen? Klart ni gjorde.

Det är dags att städa upp här

Jag är också förundrad över hur rubbat självtillräcklig jag tror mig vara, hur jag rör mig i samma mönster, tjafsar om samma saker, är helt obliviös till vad som försiggår utanför min mögelsfär.
Jag kommer att få en kulturchock när jag vågar mig utanför den.
Som att ha suttit incarcerated i några år.

Opublat från i fredags:

Och jag förvirras av förenklandet fortfarande, av de angivna slotsen folk känner sig tvungna att välja mellan, och då menar jag inte att jag förespråkar någon otäck polyamorös storfamiljsidé istället, gott im himmel, nejnej - jag är alltför tvåsam och traditionell och private, twitch-ler och får ångest när folk vill köpa ett stort hus med äppelorchard och flytta ihop allesammans, ser grälen och manchesterbyxorna och linsgrytorna - utan varför två människor är tillsammans, och vad de gillar, vad förälskelse är, vad kärlek är, vad en relation är, vad sexualitet är.

Jag är arg på mikro för att han inte ens nuddat vid de sakerna förrän nu, att han har köpt så många tröttsamma sanningar rakt av.
Det finns...sexualitet. Det finns kärlek. Det finns vänskap. Inget är abolut och det mesta avgörs along the way.
Jag är arg på honom för att han är puckad, och för att jag redan är någon annanstans.

Never on the lips

Usch, jag vet verkligen inte. Det här med companionship, jag trodde på det förut. Men jag tror på allt, och längtar efter något annat.

Min plan annars

.

On decorating

Mitt nr 1 julitem är hyacinter. Det ska jag köpa, men annars orkar jag inte make an effort i år, det är menigslöst, här amongst the rubble. (Det är inte dramarubble, som skulle kunna bli en bra festbackdrop, utan bara den ocharmiga sorten.)
Jag hänger på hemnet varje dag, längtar efter exilens slut.
Jag var hos I för ett tag sedan, jag minns hur modfälld hon var när hon flyttade, hur hon oroade sig för att inte trivas, och nu är det det bästa hemmet, med I själv, i intrikat och egenfixad turban av en blommig sammetkjol, rakryggad med sin vita katt i knät, i mitten. Och snart flyttar Alice.
(Det kommer också att bli det bästa hemmet.)
Jag minns andra novemberkvällar, decemberkvällar, första glöggen, när alla fortfarande hängde ihop.
Det är inte jobbiga minnen, det var kul, jag hade en sense av possibility då också, men den typen av tvåsamhet, jag vet inte om det funkar. In fact, jag vet inte vad som funkar. Och jag kan inte klara upp för mig själv vad jag förväntar mig eller önskar mig av livet i relationsväg. Man måste tänka över sitt stand.

Les Très Riches Heures du duc de Berry

Även i övrigt har jag haft en utmanande och magnificently textured dag. Jag har t ex

• grälat med mikro om bootcutens återkomst i slacksguise (handlade om annat, men ämnet kändes brännande angeläget och lagom för bådas nivå)
  
• förstått att det byggs en brf/ett kvarter i Fruängen som heter Muffen
• ätit Baileysglass
  

Förlåt mig,

men det är ett tic, säger jag ju.

Topp tre sexigaste René Angélil

1.
2.
3.

Jag hör er,

vissa saker bör man hålla för sig själv.
Man kan tänka dem men man behöver inte skriva om dem.

Fast det kanske bara är naturligt att man experimenterar i den här åldern?

Ni ser hur hard up jag är mentalt när jag börjar skriva om Céline Dion.

Någon annan

som verkligen skulle behöva förlösas, som borde droppa den där René-personen eller what-not, eller i alla fall skaffa sig lite on the side, är Céline Dion. Någonting med Céline som får mig att ömma - och jag vet, hon är loaded, jag borde inte - men hon verkar så snäll och moralisk, och så stuck med sin morfar, för att hon är steadfast i sina känslor och förmodligen rädd. Kärringytan är nog en sköld & ett safe val - jag tror att hon är full av passions. Och snart är hon gammal.
Och jag vill inte höra ett ord om projektioner, tack.

Förrförra inlägget,

så att vi är på det klara med det här: jag pratade inte om att tvätta håret, eller ens att gå ut med soporna, även om det är en lockande tolkning.

I'm going to go upstairs, arrange the mirrors, and have a long, slow read

Jag funderar på David Leavitts nya, The Indian Clerk , men ni vet matte i bokform, när man hänger upp ramberättelsen på en matematisk formel, det kliar lite i mig av obehag; clevernessen osv. Jag känner mig så dum.
Minnet av skolårens mattelektioner har tagit mig så lång tid att radera, är det verkligen vettigt att börja rota i det där igen?

Sen igår

Jag skulle vilja läsa en bok som upptar mig, ha två dagar all to myself i en snug lägenhet, som förr. En minut till tunnelbanan, se människor från köksfönstret. Contained in the security av ljudet från den elektriska tekitteln. Inte en miljard halvtrista saker att ordna upp.
Jag brottas med mig själv nu angående något, vacklar fram och tillbaka i övertygelsen.

Och nyss lyfte jag blicken, såg mig själv utifrån ett tag, insåg att det egentligen inte är ett beslut utan en nödvändighet. Så nu pratar vi inte mer om det.

Jag är så trött på mig själv. Inte lätt och dabbingly, utan verkligen.

En sak till,

vart jag än vänder mig poppar plötsligt Leslie Hall upp. Varenda sida. Hur kommer det sig? Nu?

Och annars

tänker jag en del på groteskerier i konsten, Joel-Peter Witkin and such, och andra inte lika uppenbara, hur det är lika typiskt för de senaste fyrtio åren som bio-material och bajs och sånt. Och hur det hänger ihop med goth och viktoriana och fantasy och eh, burlesk, men eftersom jag inte är säker på att jag klarar en vitpudrad byst i lackkorsett till tänker jag nog strypa de tankarna for now.

I ett försök att jaga dämonerna

på flykt har jag alltså nu bakat. Det luktar sockrigt och kryddigt och hemtrevligt ur ugnen på min gamla Husqvarna Regina Culinar (i understated yet remarkabelt stylish brun kulör enligt de äldre individer som ibland besöker mig), men ni vet, och jag vet, att det bara är på låtsas, även om det smakar gott.

PM

Förlåt mig, jag tog fel.
Men jag säger det igen, eller för tredje gången: Jonathan Rhys Meyers.
Harmyntheten that never was & ambivalensen i sexuell framtoning, som om anything goes. Störda ögon.
Kan vi lämna de andra därhän ett tag, alla trista Jake:ar och whatevringar? För grejen med JRM - det som gör honom så rolig, förutom att han verkar lite puckad - är att det känns som om han aldrig för ett ögonblick glömmer det som verkar vara hans huvudsakliga och dödsallvarliga livsmål: att pusha sin egen deranged brand of narcissism/appeal. Och övertydligheten: typ nariga, särade läppar, darr på näsvingarna, opålitliga getögon - han ser ständigt ut som om han just fått en smäll och still är up for it. Fast - även om han är aggressorn - alltid förmedlande känslan av att själv ha blivit förledd. Och han verkar så...oförlöst, som om det är något som inte riktigt vill sig för honom.

Stackarn.

Ni kan få en snygg bild

.

så länge, av Jonathan Rhys Meyers i någon Woody Allen-rulle.

Ska snappa ur det.

Men extremiteterna verkar röra på sig

Svårt idag är t ex ord och ändelser, bygga sammanhang. Därför dröjer jag like so, letar efter vad jag menar, segar med inlägg, skippar "och", abusar skiljetecken. Så här: när man ser eller läser saker som är fel och vackra och sorgliga och onda på en och samma gång - inget skämt, inte Narnia, ingen exman i nästa mening; jag är ledsen att jag inte kan uttrycka det bättre, att det blir så svulstigt - det verkar som om sånt faller i min väg just nu, eller så låter jag av någon anledning ögonen hitta dit, eller så handlar allt bara om toleransnivå - i alla fall: man måste vara tyst ett tag efteråt och koncentrera sig på vad man känner, klara tankarna. Ungefär.

Och: ett mjukbarrat träd som ser ut som krukväxtsparris - jag tror att det har dött eller kanske ska det vara så om vintern, jag har aldrig lagt märke till det förut - på grannens tomt, det är vitgult, och omgivet av mörkgrönt och blågrönt och brunt, men ser ut som rosa neon för att ljuset är så lila.
Vill örfila mig själv just nu. Ingen självcensur, den känslan också. (Och efteråt vill man bara vara tyst ett tag, koncentrera sig osv.)

Det var naturligtvis ett skämt.

Mikro är driven, målmedveten, entusiasmerande, rolig och generös, och mycket mer.
Jag bashar honom för att överleva de här månaderna, och avslöjar egentligen inget.
Mer än mig själv.
Och jag övar på att avstå.

Bra saker med mikro

• kan läsa

Jag misstänker

f ö att det är håret som är själens spegel, och inte ögonen, nu när vi ändå talar andlighet. Och the state of mitt bådar inte gott. Matted, stringy och kinda likt perukerna som satt på de där koppärriga, maskstungna vaxdockorna i vadmalskläder som föreställde skomakare eller folkskollärare i "autentiska" miljöer i alla de hembygdsmuséer man forslades runt till som pre-teen. "Håret" såg ut som infärgat lin eller något, "dockorna" som uppallrade specimen lånade från något bårhus. Ni vet vilka.

Och

den där ceremoni-grejen var himla kul idag.

Tror jag ska skriva

en lista med traits som är bra hos mikro. För balans, och för att lära mig tacksamhet och det där andra som ska vara så bra, enligt självhjälpsmaffian: mindlessness.

Jag

är en sordid liten människa. Annars: den vackraste dagen någonsin ute. Fukten och färgerna, bilarna som kör förbi, mitt hjärta som stannar.

Our frank

Irritationen. Pratet, vad det ska leda till; jag kan inte se poängen. Jag vill ha en bra relation med mikro men inte en intim, vi behöver inte förstå varandra. Vi har kanske aldrig gjort det. Så varför börja nu? Det motverkar syftet med hela grejen, som är att komma bort ifrån varandra.
Aggressiviteten hos mig också när han tar upp vissa saker, i den finns en implicit inbjudan till fortsatt diskussion, när jag faktiskt egentligen inte kan se the point, och så känner jag mig lurad in i samtal. Mikro har en merkantil syn på mänskliga relationer. It's not for me.
Jag vill ha allt nästa gång.
Och så säger jag skittaskiga saker bara för att få honom att fatta, för att få honom att sluta envisas.
Bottom line: han får tala med en rolig människa vars intellekt han beundrar - de perks:en har inte jag.

Är ni vakna

fortfarande, ser ni dimman? Titta ut, gå ut. Öppna ett fönster. Och gatljusen: så orangea och muted, det är som tidig gryning eller disig storstadsnatt, jag kan inte bestämma mig för vilket, C.D Friedrich - jag har den högsta tallen i världen i blickfånget - eller Eugene Jansson. Helt mörkt här, och tyst, jag sitter på avsatsen ovanför trappan, skulle precis gå och lägga mig när jag såg den. Känner mig - förlåt - in-between, som vid ett strömavbrott.
Undantag, ni vet, saker händer då.
Och den luktar särskilt.

Hela

det talet - " I own a mansion, and a yacht. You should quit traumatizing women with sexual abuse; I should know, I'm a medical doctor. You should quit" - säger hon till en random stranger på ett kafé, har jag för mig.
Ni kan pröva i morgon.

Hon säger

"I own a mansion and a yacht" också. Gillar det med. Ska börja säga.

P.S

Jag är inte en medical doctor. En psykpat. upprepade frasen i nittiotalsfilmen "Slacker" när hon ville ha gehör för sina idéer. Har burit det med mig: logixx I like.

Gnaw

.

Jag är så ofantligt sugen på chewy, chokladigt snask hela tiden, har såna cravings. Lion bars, chokladkakor, Baileys-glass. Mina innards. Jag behöver.
När man har kommit in i en sån här rut krävs tre dagars detox, sen är suget borta. Jag har klockat allt sånt, kan alla cykler. Både makro och mikro. Mode: två års mikrocykel, en första våg och sedan ytterligare en, två år senare. I should know, I'm a medical doctor.
Men jag behöver len choklad och kola och tuggmotstånd nu.
Överlägger med mig själv om jag ska haggla en kindpuss mot choklad, få mikro att ta sin lilla maskin och köra iväg och sen deala mig le crack? Klart jag ska, det är bara kroppen, can't break my spirit.
Och incidentally: he might be a gay.

Om jag

inte kan gå på Lagerfeld-filmen så håller jag i alla fall på att läsa The Beautiful Fall - Lagerfeld, Saint Laurent, and Glorious Excess in 1970s Paris av Alicia Drake.
En bok K.L avskyr eftersom Ms Drake i den påstår att hans bakgrund var "grey, flat and colourless".

Jag

Snyggt.

har en thing för Janice Dickinsson. Hon var skitsnygg när hon var ung - gillar hela den mörka, sultry Bianca Jagger-Gia Carangi-looken, Duran Duran-vidsen i Rio, Yasmin le Bon; sexiga, silkeshudade åttiotalshotnessen, as opposed to de senaste tio årens nymfettideal - och även om hon är hysterisk nu, så är hon befriande: hon är gammal (well) och kvinna (främst känd för sitt utseende, alltså bara i det placerad i en lägre kategori av aging femininity), hon är plastic, och gör sig inga ändå ursäkter, skriker om sina rättigheter till ordet supermodell, nävar åt sig utrymme, vägrar att vara bakgrund. Säger inte att det funkar för alla, men jag tycker att hon är ganska cool.

Så att ni vet

Den nedersta bilden är från boken Louis XV med Teller och Rampling i intima och märkliga tablåer.
Finns andra, even better, och ytterligare några utan full frontal, men jag var ute efter Tellers uppsyn och lealösa kropp.

Han har

okejat. Och det är Juergen Teller, k? Mikro vill att jag talar om att han själv tränar.
Jag citerar: "att han är extremt deffad".

Han dricker en chai-latte, extra sugar, medan han säger det, och knaprar på en Nutrilett-bar.

Min helg

.
Jag skrev lite.


Talade i telefon.

Hjälpte mikro.

Mario Lavandeira igen

Perez H har hittat en ny person med begåvningshandikapp att mobba, en tv-kock från en kabelkanal, och file:at honom under "If you're easily offended...".
Tina har tagit bort alla sina videor från Youtube.

Moa

har fått mig att skratta sedan jag knäppte på datorn i morse.

The epitome of no-taste

Ursäkta mig, men vad är det för grav mental och estetisk obalans som gör att vissa människor strävar efter en "sparsmakad hotellmiljö" i sina hem? I sina sovrum? År 2007, snart -8?

Snälla: anything - om man inte har någon sense of life/är en självplågare: mentalinstitution, sos-kontor, arbetsförmedlingsbås - but that.

Stiligaste kontaktannonsen i DN idag

Under kvinna söker kvinna:

Pensionerad dam, Miss Marple-typ, anglofil, intr. lantliv, idyll, handarbete, litteratur, trädgård, söker dito, obunden dam. Sms-svar tack.

I affekt

Och jag kan inte låta bli att skratta åt det här.

Correction

Och allt det där är ändå bara nonsens förresten, hur skulle jag inte kunna skriva om honom, om våra slag och truces? När de pågår right under my nose?

Men en sak jag har tänkt på:

att M's ansikte betyder något helt annat för mig än det en gång gjorde, och skillnaden mot förr skrämmer mig lite.
För även om allt är lättare ogillar jag egentligen min egen likgiltighet, den är på ngt sätt mer degrading och avslöjande än när saker gjorde ont, om ni fattar; livet känns lite svagare, lite mindre. Jag känner mig lite billigare.

Månad elva

Såg något igår som fick mig att tänka på hur vacker subtiliteten i mänskliga relationer ibland är, hur vacker tystnaden kan vara, hur stress pressar en till crudeness.

Inte snyggt att skriva saker om m och mig här, i alla fall på det här sättet; vi är för tydliga nowadays. I våras var jag bara uthällda tankar, nu är jag nästan kött och blod.
Det låter som om det är svårt med oss, och det skämmiga är att det är det inte alls, bara dammigt och oladdat.

Annars: borstade tänderna med Colgate MaxFresh. Funkar. Man blir verkligen maximalt fresh.
Och det finns en hackspett to die for på eken utanför. Den är så...tydlig, med det röda mot det svartvita, hur han smäller med näbben mot barken. Och - excuse fjollerierna - ljuset också, så lila i november.

Och sen är det så kallt överallt. Och något mer.

#2

I morse hängde han upp kemtvättsskjortor på ståltrådsgalgar i snabelhandtagen på de nymålade garderoberna i lilla rummet på övervåningen - jag kände igen ljudet - och fastän det är han som ska bo kvar - eller nåt, hans business i alla fall - var jag tvungen att intervena. Sprang upp triumferande/indignerad. Jag visste att ståltråden skulle skrapa upp målarfärgen, lämna spretiga blyertsstreck och jag slet med de där dörrarna i en vecka.

Det är skitlarvigt, egentligen bryr jag mig inte, men det är som om hela min känslomakeup från när vi var gifta kommer tillbaka. Jag slipade och målade skåpdörrarna förra sommaren, försökte orientera mig i det plöstliga, i mitt nya utrymme, och nu är han här igen, drar nytta av deras pristina yta och förstör den. Symboliken.

Irritationen är så invand. Hans rörelsemönster & ljud triggar mig. Säkert på samma sätt för honom, och sedan blir det Dödsdansen mellan oss.

All kinds of wrong av mig att skriva om det här, men det är en sån easy och lockande fix.
Och igen: m har bra sidor, jag med. Men inte just nu.

Jag och min kapo

Min irritationsnivå är through the roof. Mikro och jag co-habitar - temporärt - och jag har nog inte till fullo fattat hur van jag har blivit att betrakta det här utrymmet som mitt eget, hur inrättad jag är i min egen peculiar sense of order, hur bekväm jag känner mig med mitt eget shambliga filingsystem. Plötsligt hittar jag inget längre, och vi måste bestämma stuff - som vem som ska ta det nedre sovrummet och vem som ska ta det övre av de två som är tillgängliga, och ändå är de fulla av rubbish och kartonger och byggmaterial, och var han ska ha sina kläder och var jag ska ha mina, och handduksplatser och allt. Och hans briska morgonplockande och aggressiva dammsugarrörelser - som naturligtvis är bra - känns som kommunikation jag inte är säker på att jag vill veta innebörden av. Och jag har såna farhågor, det här är så gränslöst, och på ett sätt är allt lite som förr - utan intimiteten - och nu har jag nästan slutat att slå efter händerna, för det tjänar ingenting till. Som en lägerfånge med en fångvakt.
Jag föreställer mig istället att han är en dement person på ett äldreboende.

Och jag sammanbor ju av egen fri vilja och för att jag är övertalningsbar, eller snarare uttjatningsbar, och för att det gäller tre månader eller fyra, och för att det på ett sätt underlättar, men hela vårt äktenskap kommer crashing back. Och jag funderar allvarligt på om jag någonsin skulle palla att bo ihop med någon igen, oavsett hur kär jag är. Hur kan det inte vara nötande? Det attraktiva är väl vardagen, att någon sitter i soffan när man kommer ut från köket, men jag undrar så. Det förefaller orimligt.

En vanlig kropp, fast perfekt

.
Den där Bon-artikeln om smala män, jag är ledsen, men känns det inte precis tvärtom? Att man är så trött på alla pojkiga ano-spetor att vad som känns intressant nu är kött och fett och muskler under huden? Inte galet mycket så, men en kropp mer än en idé? Den tonårige skelettmannen känns lika uttjatad och gjord som nittiotalets no-tit:iga flickandrogyner. Visst, Hedi och Karl, men det var ju ages ago. (Liksom all things remotely rock.) (Gatunivå: nittiotalets magra festivalspojkar som härmar sjuttiotalsstars -> idénivå: hippt -> designernivå: Hedi, och från det ögonblicket: deuxième gatunivå och slut.)

Jag tror snarare på mer hull (inte fett, men kött, padding och smalhet i ett); dvs en utveckling parallell med kollektionernas, med generösare vidder och större tygmassor, ungefär som med övergången från sjuttiotalets Thin White Duke-silhuett till åttiotalets fylligare & mer atletiska bulk (och sen vidare mot det tidiga nittiotalet leana muskularitet). För både kvinnor och män.
Och med det menar jag inte Beth Ditto. Utan snarare en marginell skillnad som någonstans ändå preachar större volym, mer naturlighet - naturligtvis som i ungdomlig, fasthullad, köttig naturlighet - om än så bara illusoriskt.

Muskler har väl varit ett no-no i ett decennium bland alla med an inch av pretentioner? Alltså: shift time, I think. Mot en vanlig kropp (fast perfekt). (Jag talar om ideal här, inte en egen, bisarr kink för perfektion; har inte.)
Eller t o m Bernhard Wilhelms jubilanta variant. Anything but spetor.

Could we please not do this

Och så har jag läst vissa inlägg från igår och mår verkligen dåligt. Told you. Paprikaskiten och allt. Det är som min inre prissyish spinster - den långa, åttioåriga i flickkläder - bryter fram och skrattar förläget och flörtigt åt doktorn som har kommit för att ge henne maskmedicin.
Det värsta är att hon inte är helt borta än, känner hennes knotfingrar under handhuden.
Tog bort den sista paprika-entryn. Nu måste jag förtränga, och det tar tid och energi.

Och hobokoftorna och jeansen är inte hotta. Det är inte den sorten.

Jag repeatar den den nu och gör klädsamt ryckiga rörelser i trasjeans och noppiga hobokoftor (två) medan jag brer syltbaguetter med en gaffel - eftersom jag inte orkar diska en kniv - än - för att få bort tristessen som fastnade på huden efter att ha läst en bok som visserligen säkert var viktig, men så bleak. Ämnet var så fult och orden, well, tillräckliga, är väl en bra beskrivning.
Och jag älskar piano och stråkar i pop.

and I want you so it's an obsession

Idag är jag seg och slö och blinkar långsamt.
Och jag tänker på hur jag inte kan länka till just den videon eftersom Dave Stewart är med och dessutom en buktalardocka. Vilket gör att jag börjar tänka på hemska, HEMSKA Candy Dulfer och så mår jag så dåligt, fastän det är många år sedan nu och jag borde ha glömt det, men hela den grejen: hur hon marknadsfördes som en sexig tjej som spelade sax (dvs penis) får allting att börja snurra och salivutsöndringen i munnen att öka. (Och dessutom i kombination med förkrympte Dave Stewart som precis såg ut som...kan inte skriva det.)



Så istället: min favvo-Annie Lennox-video, med Hugh Laurie och John Malkovich och Saffron Aldridge. När hon krälar, crazed och korthalsad på golvet. Jag är där. (Står samlad i ett hörn och tittar på, men jag känner det.)
Fast slutet är kasst. Att han kommer och lyfter upp henne - vad är grejen med det?
Och jag är inte dum, jag fattar att de har en scam på gång, men det gör det ju så tråkigt.

"Jag har läst halva A-kursen. Själv?"

#2

Sen ska det bli intressant att se om och när heterosexuella män - i samma omfattning som heterosexuella kvinnor idag säger att tänder på flatsex - erkänner att de går igång på bög-dito. Och om/när det blir en fixture i den straighta mainstream-porren.

Eller nä, det ska det inte alls, och nu vill jag inte prata om sex mer, jag känner mig utnött och skamfilad, som en genusvetare eller något. Och med det menar jag inget särskilt.

This boundary thing

Ok. Först: jag tycker att det är intressant med en faghag-bok, att det är ett ämne som bör diskuteras, precis som andra semi-konstrukt bör diskuteras.
Nummer två: boy-on-boy, girl-on-girl. Vad som kittlar i de fantasierna, kärnan, är nog idén om en attraktion så överväldigande att den leder till ett dismissande av gränser, såväl sociala som personliga, dvs att förälskelsen eller lusten ska vara så stor att faktorer som kön, ålder och egentliga sexuella preferenser åsidosätts och blir irrelevanta. Att känslan ska vara så stark att allt man någonsin trott sig vara omkullkastas, att omdömet grumlas, att man plötsligt befinner sig i en situation man aldrig kunnat föreställa sig, att allt man någonsin trott om sig själv visar sig vara förhandlingsbart. I grund och botten alltså en utvecklad romantisk fantasi om sexuell och emotionell abandon. Harlekin. Och i såväl slash som i porr handlar det ju ofta - i alla fall i det första fallet - om straighta som överraskas, som knockas av plötsliga homosexuella känslor. I destillat: köttet är starkare än ratio.
(I slashen permanenteras intressant nog ofta relationerna av heteronormativa albeit fancyful storylines om manliga graviditeter, äktenskap osv.)
Det här är naturligtvis inte den enda förklaringen, men jag tror att den är viktig.

Fast bara en jättesnabb sak till, om

det här med heterosexuella män och flator, vad de kallas och implikationerna. Girl on girl ingår så readily och accepterat i den manliga fantasisfären, utan att män thereby definierar sig själva som dykehags, men kvinnor som gillar male-on-male är faghags. Vilket får mig att vilja säga något mer om hela same sex-grejen, vad jag tror att det handlar om - alltså inte homosexualitet, utan fantasierna - och det gör jag sen, för jag pallar inte datorn mer just nu.

Mitt bloggande är som ett tic. Måste bryta tvånget. Ses.

Och ledsen att jag ändrar allt in situ, efter att jag har publat ett utkast, men jag är så fickle i huvudet och fingrarna.

Vet ni vad,

jag försöker verkligen, men det är något med dagen idag. Eller kanske är det radongas det handlar om? (Jag såg en sån otäck annons i Vi i villa: en leende barnfamilj som lagar mat, omgivna av en hotfull grön gas. Mkt realistiskt och mkt effektivt. Med miniscule medel, mind you.) Tror ni att det kan vara det? Allting blåser rakt igenom här, men det är ju berggrund ändå och tillbyggt i början av sextiotalet.
Och visst, it's all good to laugh now, men jag kommer att må så dåligt i morgon.
Jag tror att jag ska ta mig en stärkande bit paprika och tänka över situationen.

Mr Kriz le Pop

Dutch boy är min favorit.

Verkligen, it's over.

Och så här

såg jag ut när jag formulerade mina sista inlägg. Det var så det kändes. Inuti. Serious enough for you?

Och för er som tvekar:

jag talar givetvis här om den emotionella aspekten av att verkligen tycka om någon. Inte den som inbegriper kroppen.

Och hörni!

Vad jag har älskat i natt.




Förlåt, var tvungen.
It's the abstinence you see. Och skulle man kunna skriva något roligare?
Så att ni vet: jag skulle aldrig, aldrig, aldrig kunna använda ordet älska om något sånt, även om jag vet att det är all the rage nu, i en cirkeln-är-sluten-gest eller nåt.
But never. En omöjlighet.

Och nej. Klart jag inte har.
Men en vacker dag så. I can feel it.

Harping on

Perez Hilton igen. Kan inte släppa.
PH är som sticky hemlagad slökola, ni vet sån man fixade själv när man var tonåring och hade sleepovers och var sockerdeprived och alla affärer låg så långt borta och månadspengen ändå var slut och man var för lat för att göra något annat än att blanda socker och sirap och smör och kakao och vaniljsocker i en kastrull, hälla upp goo:et på ett fat och vänta på att det skulle stelna till en perfectly formed piece of lever. Dvs: den fanns där, var readily available, och tillfredställde en urge, även om den inte var så nyttig och kanske inte heller exakt vad man längtade efter. (Åh, youth. När man la sig i gryningen efter att ha målat upp miljarder olika framtidsscenarion, viskat om unspeakable things i mörkret, medan man väntade på att allt skulle börja.) (Dvs: inte så olikt från nu.)
Anyway: Perez. Vad jag menar är att man egentligen inte vill, men alltid hamnar där ändå. Av lättja, för att det är bekvämt och skvallrigt. Jag brottas med mig själv ang Perez. Inte på riktigt, jag är far too moraliskt lat i såna avseenden, för sugen på amuse bouche:er, men jag känner mig såväl disgusted som kluven till sånt här. Å ena sidan är det något jag själv skulle kolla på på Youtube, mycket hellre än tonåriga nördsketcher eller söta bebisar - det är skämmigt, men the way it is - det skulle fånga mitt intresse, av en mängd olika anledningar, flera av dem inte ädla.
Grejen är att det är det här Perez tap:ar in on; när han lägger upp nåt så gör han det med en slags skakning på axlarna, ett "jaja, whatever", eller låtsas att något är lite heartwarming och sött när the bottom line, vad det egentligen handlar om, är att göra narr av någon i en enda stor kollektiv, global mobbing-effort.
Det här är skitsvårt. Särskilt i det här fallet. Naturligtvis måste förståndshandikappade ha rätt till samma utrymmen och kreativitet och medial uppmärksamhet som resten av samhället. Och genom Perez kan vi låtsas att det handlar om det, men vi vet att det inte är ursprungsmotivet, inte för honom, och förmodligen inte för någon av oss. Det är amusementvärdet/ mobbarvärdet.
(Även om man sen Ooh:ar och Ahh:ar och coo:ar "min nya idol!" och "fatta viewer-skjutsen hon får!"). Perez la ursprungligen upp den här posten under "If you're easily offended..."-sektionen på sin blogg.
Jag vill inte vara holier-than-thou men jag köper heller inte argument som att "P är uppriktig, vi gör ju alla så ändå, oavsett vad man låtsas". Jaja. Rom och Colosseum. But still.
Jag får en distinkt obehagskänsla. Och en känsla av att vara på mobbarnas sida genom att hålla käften. Lite Tyskland -42 någon?

Och en annan grej med Perez: hans spin doctoring; han bygger folk helt själv, och så stort, oftast enligt principen alla älskar en förlorare: dissar och badmouthar och förnedrar for ages - personer som egentligen är helt ointressanta eller högst marginella - innan han slutligen "Hm. Doesn't she look so much better...." och världen går crazy.

Medan jag försöker formulera mig:

Karin har skrivit om sin syn på faghageriet. Läs!

Men låt oss byta ämne.

Eftersom det känns som en lagom nivå på läsning - alla de andra tidningarna (som jag inte ens har plockat upp ur påsen från tidningsaffären än) känns för hotfulla och demanding, och tänk om jag läser om något och börjar längta, funkar inte just nu, samma sak med boktraven i hallen - har jag just ögnat igenom Buffé. Riveting, as always. De hade ett kimchi-recept. Jag har velat göra egen kimchi i säkert tio år, men eftersom jag är kvartsneurotisk har jag oroat jag mig för att dö efter att inte ha steriliserat burkarna ordentligt el likn. Men om t o m Ica har ett recept? Då måste det väl vara safe?

(Det här gäller för alla inläggningar, jag är fördomsfri.)

Det förra jag skrev,

det var inte bara sweet, det fanns en PA förebråelse i det han sa, även om det var pretty.
Jag tänker på mig själv, på mitt sätt att inleda och förhålla mig till relationer, oavsett vilka, vart det leder.

November

It isn't getting to me, det är inte det, men när vi pratade om stuff igår, annat egentligen, sa m att när vi först träffades var det det svåraste han varit med om, att jag var som - förlåt cornynessen, men det var så fint sagt - flyktig vätska. Att han längtade intensivt efter varje gång, men var helt slut av förvirring efteråt.
Han var uppriktig, letade efter orden, sa dem matter-of-factly. Och jag är chep som skriver det här, men han sa annat också som jag inte tänker säga, så låt mig i alla fall skriva den raden. Så att ni fattar varför - allt är så konstigt nu, spetsigt och trubbigt på samma gång - det plötsligt känns som om det är jag som lämnar och förstör.

Ingenting är förändrat, inget reboundande, inget sånt, jag är bara trött och lite disträ, och det här väcker andra tankar.

Jag uttalar mig

om företeelsen, ordet. Boken har jag inte läst, jag fattar att jag bör det. (Liksom bögjävelsboken. Jag fick den av micro i somras, den ligger här någonstans.) Ibland kommer bara nåt emellan. Typ media. Könskrig också...I guess.
Och efter det kommer jag nog bara att vilja spegla mig i ett par timmar, applicera smink, och med smala ögon och låg röst säga "you devil you" tiill min spegelbild, incha mig närmare och...you know the drill.

Snabbt igen.

Mycket som stör mig just nu. Vet inte om jag pallar att skriva om det. T ex hela businessen med den där faghag-boken (som jag inte har läst, har inte läst bögjävelsboken heller) och de olika intressenterna; kvinnorna som skriker "jag älskar bekräftelsen" och hagfagsen som skriker faghag åt varenda kvinna i sin omgivning, det är så sick och cheapyfying, och jag är ledsen men jag tycker inte alls att det är kul, ens for a laugh. Liksom vad? Och "reclaima ordet"? Who'd wanna? Vara stolt över att man synbarligen väljer sina vänner efter deras gender och sexuella preferenser?
Hur fördomsfullt kan någonting vara, åt båda hållen?
Och hur reaktionärt regarding könsroller?
Misogynin i ordet/företeelsen; attributskulturen - both ways - funkar inte för mig.
Jag ska försöka formulera mig mer när jag orkar.

Måste springa.

Ingen hang-up

där. Varför jag nämner micro är för att han är här nowadays. Hela tiden nästan.
Ännu en take on hell, Prometheus-style.
Till i februari.
Fast det är faktiskt ok, saker är ok mellan oss. (Inte ok-ok, dvs cosy, utan gammal frotté-ok, dvs oladdat och civil.)

The bleak light of day

Jag kommer av mig hela tiden, viker in på sidospår, upptas för mycket av hjärnspöken, och jag menar såklart livet här. Jag måste ordna mina papper, fixa ett jobb.
Och igår grät jag åt förrförra Desperate Housewives-avsnittet, åt den hopplöst amerikanska storylinen, där Lynette fixerar sig vid att ta kål på en opossum som wreakar havoc med hennes trädgård, whilst hela kampen in fact handlar om hennes cancer, och det fanns ett utbyte mellan henne och hennes man, som sent me over the hill och sedan födde Brees dotter en son och skulle skiljas från barnet och...ja ni vet. Det var förskräckligt, men katarsiskt.
Och Bree är en sån förebild på alla sätt.
(Micro är Edie Britt. Eller hon den där Lynettes gamla pensionärsgranne med hammartår.)

Talk to me Harry Winston, tell me all about it.

Traumat i mitt liv just nu - denna millisekund, universum och Gud; jag förhäver mig inte - är att min router har pajat.

Festlichkeit.

Och jag höll på att ögna igenom festivalsfilmerna och har märkt ut några (Karl L), och då såg jag det här:

Filmen är The Mourning Forest av Naomi Kawase.

Så här beskrivs den:

MACHIKO är nyanställt vårdbiträde på ålderdomshemmet i japanska Nura, där döden är ett vanligt samtalsämne bland pensionärerna. En av dem sörjer fortfarande sin fru som varit död i 33 år. Han, en 70-årig dement man, blir nära vän med det unga vårdbiträdet. Tillsammans ger de sig iväg på en utflykt till skogen Mogari och där ställs frågan vem som egentligen tar hand om vem.

Behöver jag säga så mycket mer? Vill man slå litegranna? Jag tror att det är Colin Nutley som ligger bakom. I alla fall presentationstexten.

kan inte släppa den där NY- grejen. Details:

"Medium size eyebags", "Brownish teeth"

Eller någon med för mycket koll på gear:
"Tan shoes, wedgies, Michael Kors s/s 06", "Vintage Jil Sander dress, grey flannel, bias cut, a/w 98", "Gorgeous little handbag, green velvet, not identifiable. Vintage, Europe?"

En snabb resumé:

Jag tror verkligen, och jag larvar mig inte nu, att jag har blivit lite dummare det här året. Umgåtts för mycket med mig själv, och för intimt, det blir lätt inavlat då, och dessutom antar man att omgivningen är equally kited; dvs antar att alla är lite dense. Det var nummer ett.
Nummer två gör jag aldrig.
Nummer tre: det här. Jag gillade att han hade ritat en pil mot sitt huvud där han skrivit "not insane". Men så var de typ tjugo. Vore det mer eerie om man var äldre? (Inte pilen, resten.) Eller coolare? Vet inte.
(Fast det vore urkul om man var skitcrummy på att teckna och even worse på att beskriva. Så att det blev förolämpande och läskigt.)
Nummer fyra: jag har en del saker jag vill ta upp, men den här bloggen, jag har tappat kontrollen; kan inte skriva om vissa grejer längre, objekten läser. Men jag ska göra ett försök, jag är ingen quitter. Sen.
Nummer fem: en take on hell vore att tvingas lyssna på Neil Young sjunga Rockin In The Free World samtidigt som man upplevde honom visuellt. Dvs non stop.

Folie à deux

Nu har alltså Alice sällat sig till Mutti, hon började sömndrucket skratta när jag svarade i telefon: "jag hör knappt vad du säger, det låter som om du pratar inifrån en plåtlåda".
Vi lade på, jag ringde upp, samma sak igen, vi lade på. Nu väntar jag bara på logoped-tjafset.
Hon ringer snart igen. Jag vet inte vad mamma har för hold på henne, men nåt är det.

Stråkar

The beauty of the morning: är där, vet inte varför, bara att glädjas åt besynnerligheten och tvinga det mesta ur känslan. Inte gråtigt. Det andra.
Sjunger i hjärtat och allt det där.

Notera att jag ändrade

"subnormala" till "moral majority" eftersom det var en insult mot alla med IQ - detta torftiga och fantasilösa mått - under 80 eller var nu gränsen går för tillfället.

(P.S,

om några av er hörde till den kategorin: jag är inte helt säker men jag tror att det preskriberat nu. Recognizing evil är ingen automatisk färdighet.)

Såg just

tredje delen av EFKB och den växer antar jag, man ser hur hennes resa mot djupare insikt (min) börjar ta form. Men jag skrattar varannan minut, när hennes voiceover börjar, tänker hur lätt det vore att parodiera. Och jag menar inte henne, jag har börjat känna sympati för henne, hon ser ut som någon jag en gång kände - framtänderna - och som var jättesnäll men gillade, jag kan inte ens förmå mig att skriva namnet, men den där New Age-personen med kaftan och lockigt hår som the moral majority (med svampade väggar och Buddha-statyetter i mässing) på nittiotalet tyckte var ett sånt härligt original.

Jag behöver synonymer till "fint".

Inman

Femman visar "Åter till Cold Mountain", har för mig att den var fin: kärleksscenerna.
Och att det var kul att han hette Inman, inte av någon särskild anledning, utan bara för att det låter roligt.

Hade nog velat se "Mala Noche" ikväll men won't, kan inte. Är inget särskilt Van Sant-fan, det blir lite som med Larry Clark, fast vackrare. Och "Elephant" skulle jag vilja se, har inte gjort det.
Finns ett Larry Clark-foto, från serien Teenage Lust, omslaget - ett ungt par, en tjej och en kille; de hånglar, nakna i ett bilbaksäte - det är fint men lite sorgligt, man tänker att de skjuter upp och kommer att vara tandlösa och döda vid tjugofem.

Försöker igen,

ska vara tydligare. Jag menade så här: ni vet ibland när man är bland människor som är urtrevliga och allt sådant, men man själv är splittrad och det finns ingen eller inget som egentligen fångar ens intresse, trots att man deltar och konverserar, mer så. Ungefär som om ens receptorer av någon anledning är avstängda, och den där lilla laddningen som behövs, som gör en nyfiken på någon, som får en att förlägga ett tillfälligt fokus - hur kortvarigt som helst, men ändå - på en annan människa; någon man vill prata lite extra med, man brukar alltid kunna sålla ut några såna, och jag menar inte sexuellt i meningen att vilja jumpa någon, och inte könsberoende, utan eh, kanske mer...det här blir inte klarare, men: den infinner sig aldrig. Vad jag försöker beskriva är väl kvällar där man faktiskt inte kan intressera sig för någon ny person, bara de gamla välkända, för att man är så upptagen inuti; oförmögen att worka sig själv, kroppen är lite som ett bihang och, well, inte som vid optimala stunder när allt det där hänger ihop. Och med "inte the absence of the act" ville jag poängtera att sexualitet inte bara är specifik, begränsad rörelse, utan en grundläggande aspekt av allt man gör. Nyfikenheten, kind of. Och nu har jag förlorat mig själv igen, kletat ihop resonemangen.
Nästa gång: ett konkret ämne. Bra övning.

Mitt förrförra inlägg, alla uppenbara motsägelser, den där grävskopeliknelsen, kan ni vara så snälla att svälja det ändå?

Double Dutch

Men vilka rader det finns i Yazoo's Ode To Boy.

and when he drives I love to watch his hand
white and smooth almost feminine
almost American, I have to watch him
och
in his face age descends on youth, exaggeration on the truth

Snyggt.
Det har jag också velat säga ett tag.

Så här också:

Känner mig så ofarlig just nu, och det är också ett problem. Ni vet: i alla avseenden. Oladdad.
Fysiologiskt stum. Inte inuti, men i relation till andra. Eller kanske var det bara igår. Alla var så trevliga, allt var så fint, men jag var så frånkopplad i samtalen, som om jag styrde mig själv med spakar inifrån. Om det nu går ihop.
Det kanske handlar om sex egentligen. Orkar inte utveckla nu, men jag menar inte absence of the act, utan absence av förankring, övertygelse.

The Killing of Sister George

Och jag har ett beslut att fatta. Vet inte riktigt hur jag ska göra. Kan se the pros, can se the cons. Vet ändå verkligen inte.
Får hitta någon tarot- eller I Ching-sida på nätet för en mer rationell ingång.
Känner mig så easily swayed: taskig och oresonlig om jag säger nej, att det är mer praktiskt om jag säger ja. Och ändå tror jag verkligen att det är en puckad idé. Även om den är ever so temporär.
Baksidan av att ha blivit likgiltig.

Klart jag inte ska.
Ska dricka en kopp te och nåt. Lugna min hjärna.
Lugna mitt hjärta. Kanske sova lite mer.

Nu ska

jag, i mina termobyxor och LPT-mössa, gå ut i snöhinnan och inför högergrannarna reenacta videon till världens bästa julsång, vilket är regelvidrigt och tragiskt och unappetizing och sju veckor för tidigt, men jag känner ändå att jag borde: All I Want For Christmas Is You med Mariah Carey.
Jag tänker springa kobent och skvätta med snöslasket och "äsch":a med armarna åt mannen med den tjocka labradoren som brukar promenera förbi så här dags.
Och då kanske...jag vet inte.
Allt det här är naturligtvis väldigt svårt, eftersom jag är så retentiv. Men jag kan göra halva, väl avvägda rörelser. Lätt robotiska.

Och den här bilden

kan jag heller inte undanhålla er.

Annat som måste göras:

En noggrann analys av min fixering vid masker och ögonbindlar och eye-patches.
Finns en patologi gömd där någonstans.

Nu ska jag uttyda meddelandena i mina teblad och i smörformationerna på min macka.

Late night confession:

.

Status

Aj, mitt hjä...min hjärna.
Tur att det finns så mycket bra teknik idag ändå, så många means of communication.

Mitt livs historia

Det här livet; jag känner mig yr och förvirrad. Kan det vara febern?
Det känns som om jag har lite svårt att orientera mig, konturerna är så otydliga.
Kan nån fylla i?
Var är mitt luktsalt?
Och finns det verkligen inget starkare te?

Allrakäraste syster

Min astralkropp var naturligtvis på bio igår kväll, och hade penséer om handleden. Min fysiska åt bl a träiga morötter och hostade lungsjukt.

Idag har göromålen gangat upp på mig; de håller händerna över min mun och pekar aggressivt åt tvättkorgen till och jag vet inte hur jag ska komma undan.
Jag har så många samtal att ringa, tider att bestämma, notes att skriva på skrynkliga lappar och lägga på "säkra" ställen, lakan att tvätta, saker att köpa och jag ska vara någonstans ikväll, och ska vara någonannanstans innan, och dresscoden på de båda platserna är oförenlig, och jag måste bita i det sura äpplet och sitta uppkitad på det första stället och verka som en rysk barhoppa hoping to score.
Vilket iofs har varit en livslång ambition.

Och jag har feber.

Behöver något vackert.

Nutid

Det här sammanfattar allt Perez Hilton är på ngt sätt.
Fick ursprungsvideon (finns säkert också på Perez) mig tillskickad i helgen, var tvungen att radera mejlet, min inbox kändes kontaminerad.
Kunde bara tänka på how hard up de måste ha varit.

BFF

Det brände till plötsligt, kändes nästan som om jag fick en lätt örfil eller något. Det är så svårt att veta nuförtiden, med all statisk elektricitet going around, och gränsen mellan upplevt och inbillat så flytande. (Och ni har väl hört om alla medicinrester i Stockholmsvattnet?)
Måste nog gå och hela mig själv lite, plocka några groblad, mumla affirmationer, slå lite på måfå i en bibel.

Pengarna där munnen är

För att utmana mig själv kollar jag alltså på Kobras porr vs erotik-special på en mikroskärm.

mon coeur qui bat

Det här geggandet. Jag måste ut, reta mina senses med annat än tangenttryck och Häger-Glass (Strawberry Cheesecake, Baileys:en var slut).
Random grejer jag inte heller kan säga så mycket mer om (eller: randon egrejer på min guebbsidha, Attonbladet pund ess-e):

• mossa över stora ytor, nu när den är så blöt, är så pretty
  
• såg en ung kille framför mig i en kö, han skulle köpa hårfärg, och hade underlag i hela ansiktet; hade applicerat även på öronen - säkert läst i VR eller nåt att "många glömmer öronen", vilket är ett sånt disturbed råd anyway - och övergången mellan hud och kosmetika var så uppenbar. Det var rörande, intimt, jag ville le mot honom, vara snäll, men han var bortvänd och hade nog blivit skrämd av mina försök till mimik
  
• är så over mig själv
  
• accepterar hostan. Accepterar febern. Men. fulheten. som följer på att vara sjuk. Varför?
• apropå skägg och moko: i senaste Vanity Fair om någon som goes Gitler-mustasch i ett par veckor, som sociologiskt experiment. Obs! trist
  

Lookbook

The second coming

Känner att jag måste få det ur mig, det har brewat så länge: maorier är de snyggaste urinvånarna.
Ansiktstatueringarna, moko, jag tycker att de är... jag är lost for words.

(Och faraofläta på hakan Hatshepsut-style också btw, lös: so sex. Till våren kanske, fast bara på strama peuple. Man får nog inte le. Och den ska vara smal. Och ögonen måste vara fierce.

Och sådan där sfinx-huvudduk: to die for.)

Tribal är så tillbaka, vet det i cellerna.
Amazonas as well. Pottklippningar och penisskydd. Så snart den här Afrika-faden är över.
Och jag är inte ett dugg ironisk.
Och ja, jag förstår att Nya riket inte är tribal.

Vet du,

jag har också tänkt på det där en del, modifierat min åsikt. Och i litteraturen, visst. Men i film? Poignant?
"Heavenly Creatures" möjligen, även om jag i ärlighetens namn inte minns så mycket av den. Jag läste om fallet i en sliten Encyclopaedia of Murder-pocket några år innan den kom och fascinerades: fåordigheten i "fakta"-texten lämnade en hel del utrymme åt fantasin, och kanske blev jag besviken, eller nåt, men jag kommer mest ihåg att filmen var snygg. Jag tror iofs att det pågick något drama i mitt liv den kvällen, slut på te eller liknande.
Men jag ska se om, promise.
Öppna mina ögon, sluta gnälla.
Conveniently enough har jag hängt lite här på sistone - och jag litar till er diskretion och , eh, urskiljningsförmåga, tror inte att det är så jobbsäkert eller vad termen nu är - där jag hittade en del leads som kan vara värda att följa upp.
Men i jakten på något som bara anas - subtiliteten, den där nerven - är ELMS nog the wrong place to look.
(Fast det är ju alltid intressant att få lite mer info om tex kvinnofängelser och så. Och "vampire" fick fyrtiofyra träffar. Verkar vara lite i underkant tycker jag.)

Det är så här man måste tänka:

Frost och så

Jag och Alice skulle försöka manövrera micros snazzbil i morse - den är helt sleek invändigt, dashboarden ser ut som fronten på en B & O- stereo - vi fattade inget, var tvungna att ringa upp m två gånger för att öht kunna starta den. (Han är out of town och jag får låna den under tiden, för att övningsköra i. The trust.)
Allt är så konstigt nu. Allvarligt talat. Hur fastknutna folk är i varandra, år efter avslutade relationer. Jag menar inte mig och m specifikt, utan hela omgivningen.
Vet inte om det är bra eller dåligt. Vad är poängen med att avsluta en relation? Och kan man någonsin släppa någon nu, när all info finns så tillgänglig, när man har ögonblicklig insyn i varandras liv, eller i alla fall nästan; ha styrkan att avstå ifrån att googla någon eller typ checka någons Twitter?
Rispor man inte behöver, även om man är förbi någon: att se att någon annan gått vidare snabbare. Eller vad vad vet jag. Jag är nyss fyllda sjuttiofem, at odds med modern teknologi, kan inte ens starta en bil.
Btw: glashinnan på vattenpölarna känns nästan lika upphetsande som en miljard år back. Men jag agerar inte på impulserna längre. (Och den var i ärlighetens namn inte optimal idag. Ska krossa den med min käpp nästan gång.)

a million blazing taxis raising a snore

Är trött, och lite ansatt av tankar som jag inte vet om jag har tid med. Ok tankar.
Gillar att blogga så här sent, sitta i en tyst ficka av natt. Känns som om jag är ensam om den.
Vet att det inte är så; folk är vakna, men jag kan låtsas, eftersom grannarnas fönster är mörka och jag bara hör något enstaka dovt billjud långt bortifrån ibland.

Update: det här är en post jag inte respekterar idag, morgonen efter.
Istället kastar jag åt den en morgonrock och säger "skyl dig, will you". Och sedan "Kaffe eller te?" (eftersom jag ändå är ganska väluppfostrad.)

Conspirators of Pleasure

Jag har hittat en film i min smak. Almost laminerade cut-outs.
Snälla, läs plot summary:n.
I alla fall de här raderna:

On Sunday, Pivonka drives to the country with his effigy while Loubalová takes her effigy to an abandoned crypt containing a closet, a chair with candles and a basin of water. Loubalová emerges from the closet and whips her straw effigy which, being animated, reacts. Pivonka dresses in his chicken outfit and struts around his similarly animated effigy, eventually crushing it with a boulder while Loubalová drowns hers in the basin.

Touched in the gymnasium

Finns elektronisk muskelstimulering på SATS?

Det är dags nu: jag måste börja träna igen, äta levande föda, whatever, det här går inte, jag är immobil, svag och drained; lungsot ohne ze glamour. Ska bli stark och muscular och lethal. Mina järnvärden är usla, jag fattar inte hur det kan bli så här hela tiden, jag vet inte vad de vill att man ska äta. Blod och lever?
Aint gonna. Ska börja med järntabs och bli matfascistoid.
Känner mig kompetent av att träna. Inte första veckorna kanske, men sedan. Eller normal kanske är ordet jag söker; att träna känns så normalt, balanserat, som om man vet vad man håller på med, right up there med underställ från Intersport och sådär, sådant together människor har koll på.
Det är så trist bara att ta sig dit och hem igen - fast jag älskar att man är torrblank och känner sig så ren och mjuk och varm efter bastun, ny nästan - och mindre roligt än förväntat att duscha med en massa främlingar, inte kunna undvika varianter på body grooming och Helios-tatueringar, andras basturöda skinkor.
Jag har en vän som älskar stämningen i omklädningsrum, kvinnligheten, de nakna kropparna under takspotarna, insmörjandet av bodylotion, torkandet av hår, sminkandet. Jag blir generad av allt sådant. Känns som om jag bevittnar det intimaste intima, jag skulle aldrig kunna, det skulle kännas så förödmjukande, som om jag bara dabblade i något jag inte var förtrogen med. Typ kvinnlighet.
Jag kan inte ens sminka mig själv när någon tittar på, inte ens Alice eller micro.
Och ändå gör folk det, in full view, in public, omgivna av andra (mig) som tittar och andas lite snabbare, försöker att verka oberörda.
Som på Åhlens-toan. Eller tunnelbanan.
Måste dricka lite vatten nu innan jag fortsätter, det här är känsliga saker.
Varje gång någon plockar fram en fickspegel mellan två stationer höjs min puls, jag kan inte låta bli att stirra, torr i munnen - även om jag kanske gör det via en rutreflektion - det är som att se någon strike:a; applicerandet av underlagskräm, rouge:andet, mascarandet, jag fattar det verkligen inte, det är så defiant på något sätt, att låta alla se ens imperfections, att erkänna att man faktiskt gör alla de där sakerna, jag känner lika delar trauma och elation.

För länge sedan hade de i London på vissa ställen provrum som man var tvungen att dela med flera andra; alltså typ ett stort rum med speglar och lampor där man sedan var tvungen att stirra rakt fram och förtränga omgivningen för att öht kunna prova. Kan ni förstå?
Vem tänker ut sådana saker? Folk som samlar på järnjungfrur?

Addictions

De där små aromatiska svarta fröna, de kumminformade, som man får på bakverk från mellanöstern, de är så...jag känner mig som en katt inför kattmynta. Kan inte få nog.
Som en ofullbordad nysning, man måste pröva igen och igen.
Och ledsen för min good enough-prosa, får ändra hela tiden, orden faller fel, är fel; jag kör ljudhärmande, förstår ni, och fonem jag vagt känner igen. Ni kanske fattar ändå?


jag hör er skrika ja

Och en annan sak.

Jag tänker alltid också "och sen då?", "vad händer sen då, tjugo år onwards?", jag har så svårt att se filmer som behandlar känsliga ämnen som snaps av isolerade events, har något hjärnfel, tänker alltid att "jaja, de är all gränsfall & 'fine friendship' och så nu, men tjugo år onwards är han prästvigd och feelar up någon choirboy någonstans och bildar länk i en kedja".

This Special Friendship

Skulle vilja skriva nåt vettigt om Les Amitiés Particulières; om att jag skulle vilja se den, men att jag när jag tittar på klipp från den har känslan av att jag bevittnar propaganda - only I don't know från vilket håll - och att det blir så svårt att se klipp ur den utan en miljard indignerade röster och brandsirener going off in my head; jag är färgad av min samtid, och jag kan heller inte bortse från det sammanhang som omger filmen; att den bygger på en bok som skrevs av Roger Peyrefitte, som vid inspelningarna träffade trettonårige Alain-Philippe Malagnac d'Argens de Villele som han inledde en relation med (Malagnac gifte sig senare med Amanda Lear, go figure).
I boken är pojkarna fjorton resp tolv år, i filmen är glappet så mycket större, vilket ger en annan dimension åt berättelsen.
Vad jag kanske främst tänker är att förra mid-centuryt var så konstigt. Å ena sida moralism och fördömande - vilket implikerar en medvetenhet om mänskliga böjelser - å andra sidan en naivitet.
Så mycket mer jag skulle vilja säga, mina tankar är inte helt klara och det är snårig terräng, så jag stannar där tror jag, for now.
Lite André Gide istället?

Det är ett livsprojekt

Vad säger man till en hörselskadad person som på fullt allvar varje gång man talas vid per telefon bekymrat förklarar att man måste uppsöka psycho-log och logoped eftersom ens röst är så svårbegriplig och som nu även skrattar varje gång man sitter i en bil tillsammans och sedan talar om för en att "kom ihåg: om du åker bil med en man du försöker chaaaaarma du bör inte prata; din röst är som kväkande, knorrande groda, jag har aldrig hört, som gammal dörr"?

Utan att skoja.
Trots att även omgivningen i allmänhet är så otrevlig och otydlig och pratar så slarvigt numera.

Can you party

Avskyr att vakna så här tidigt egentligen, mina ögon värker och jag har ont i halsen och min säng - madrass - är så nurturing och varm och golvet är så kallt och sekunderna innan duschstrålens varmvatten träffar huden olidliga. Jag är gjord för att sova längre, sover alldeles för lite mestadels av tiden, det påverkar mitt psyke och min fysik, och jag borde inte gnälla om det här men datorn stod så nära och det var så lockande att kunna göra det kokonginsvept i ett täcke, typ Joseph Beuys.

Det luktar vinter ute, snö. Eller hur?
Och så mycket bra på Cinemateket framöver, kollade just programmet.

MVP

Fast med fingers-on-face & headwrrrap.
Grannarna = bittra.

Jag vill att ni fattar vem jag

är. På min Crescent eller whatever around industriområdet. Alice och micro i fly formation bakom. (Mamma påhängd i en sån där tältliknande cykelkärra.)

En till Beaton,

Louise Nevelson, 1978.
Notera hennes I-know-how-to-present-myself-pose, med fingrarna utmed kinderna Macaulay Culkin-style (även om Ms Nevelson påminner lite om Divine här). Mest använda aged diva-posen någonsin, särskilt hos författare och konstnärer; döljer hamsterpåsar och slack jawline, samtidigt som dramatiken förhöjs och det melankoliska draget - enligt klassisk bildframställning- understryks. Edith Sitwells variant:




Just Edith Sitwell älskade fingers-on-face. (Men hon var dessutom särskilt stolt över sina händer, skickade ut julkort till sina vänner med sina händer på, alltid vinklade uppåt, clutching en snäcka, eller något annat thought-evoking och symboliskt - ålderstecknen blir mindre tydliga än åt andra hållet, där blodflödet nedåt får alla ådror att poppa.)

Jag ville ha några bilder för att lätta upp textassaults:en. Istället: mer text. Neurosanalyser.

Försökte hitta

en särskild bild, av Cecil Beaton i livré (tror jag) inklämd i ett hörn på sin gästtoalett (tror jag), väggen bakom är dekorerad med olika gästers autograferade hand-outlines.
Lyckades inte.
Det blir en färg-Beaton istället. De är hypnotiska, som att kolla i en gammal Viewmaster, färgerna så distorted, djupseendet uppfuckat. Det är som om synen blir inte mätt; om man bara fortsätter att stirra lite till kanske man ser något mer.

but when you want me, it might be a different story

Så fabbigt idag, allt. Inget särskilt som har hänt, mer än sömn och frisk luft och en känsla i bröstet.

merrymaking at my place

Och jag kanske borde beläggas med en restraining order vad gäller "verkligen" också, variera mina uttryck för emfas. Och inte tvångsmässigt känna att jag behöver pekfingra ned varenda skev liten tankeflisa här.
Vi såg om "De andras liv" igår kväll och det enda jag kunde tänka på (fastän micro harpade om golvlister och Prag och om hur strangely attraktiv Martina Gedeck är) var att han som spelade huvudrollen, Ulrich Mühe, som var så levande i extramaterialet efteråt - ni hör min nivå - så sympatisk i mimiken, är död.
Levde när jag såg den första gången, död nu.
Som en loop.

Eller jo,

jag menade nog crushwise också. Naturligtvis menade jag crushwise.

Ska försöka sluta skriva

"ni vet" eller "vet ni" och så där, ni vet, hela tiden, det är så ryskt.

Det där med människor

och igenkännanden: jag menade verkligen inte främst crushwise, där är det så mycket annat som spelar in; jag menade t ex vänner eller människor som på ett eller annat sätt betytt något för mig.

Fast något sånt här då

fast fitted, och med såna där läderstraps tvärsöver bröstkorgen och midjan, hotfullt och contained på samma gång, och utsläppt, längre hår, Veronica Lake-style, det hade varit snyggt, eller hur?
Eller så här? Så Elton John-Nikita. (Det är roligt att låtsas att den handlar om Chrustjev.)
Fast om man har såna där straps bör man väl bara ha en militärskjorta under, och högmidjad kjol. Tror jag har en lätt uniformsfetisch, inget allvarligt, men det är ju så...laddat. Så mycket krock mellan offentlig person - symbol - och det privata. Som med prästdräkter ungefär.
Jag och Alice brukade klä ut oss när vi var femton, sexton, lekte "Krigets vindar" och "Heimat"; hade rollspel nätterna igenom när våra föräldrar var borta, vaknade med utsmetat läppstift och rippade äkta fyrtiotalsstrumpor i hennes föräldrasäng.
Och inte den sortens rollspel. Only just.

It's all working out according to plan, you see

Och det blir ingen uniform för mig ikväll; min färgade läggningsvätska kommer att förbli oanvänd. Vi väntade så länge med - velade, visste inte hur många som kunde gå - att köpa biljetter till ikväll att de är slut nu.
Se hur beredvilligt livet hand:ar mig excuses.
Och jag andas ut.

Nej E.

Inte så mycket gemensamma referensramar, utan hur man känner igen those similarly afflicted; genom en blick, ett sätt att ordna dragen, en hållning, ett sätt att forma orden. Jag har tänkt på det där, ni vet, om att välja eller att bli vald; tänkt att jag inte är en sådan som valt människorna i mitt liv, utan att de istället valt mig, att jag har varit utan a say in the matter, men när jag verkligen letat i minnet, vet jag att det inte varit så. Jag har alltid känt igen dem, innan. Eller oftast. Sett dem across a room, eller i en crowd; noterat och nästan väntat. Alla viktiga människor i mitt liv har alltid stood out. I alla fall för mig. Jag har undrat om det är en efterkonstruktion, men jag kan med sådan exakthet minnas mina tankar första gången jag såg dem, i alla fall om det skett i någotsånär vuxen ålder.
Första gången jag såg micro, snett bakifrån - och jag såg honom a full year innan han såg mig - tänkte jag att han verkade exhibitionistisk, driven och gay. (And yet, jag vet.)
Nu är det här ingen absolut regel, det finns människor jag känt en affinitet med som jag aldrig pratat med, aldrig kommer att prata med. Men som jag anar att det förmodligen skulle funka med om jag gjorde det. (Och jag menade i exemplet med micro verkligen inte att jag kände en affinitet med ngn som verkade driven, utan bara att jag noterade något, kände igen en fiber.)

Det här låter uselessly romantic och begränsande och lite rubbat, och så menar jag det verkligen inte, jag låser mig sällan vid uppfattningar, tycker om att överraskas, upptäcka saker jag egentligen inte tänkt upptäcka, om ni förstår, men jag har ändå tänkt att det är så det är.

Vet ni, ett problem med bloggandet är att saker jag egentligen kanske tänkt använda någon annanstans have a way of working themselves out of my fingers this way.
Om jag någon gång skriver en bok kommer den att vara ett sammandrag av mitt bloggande.
Ni kommer att kunna härleda fraserna.

Jag behöver a new set of thoughts.

Brännmärken, kastmärken, eldsmärken

Ni vet, om igenkännanden, jag undrar: dem man inte känner så med, har de sina egna? Med resten av dem man inte känner så med?
Låter jag Nietzsche nu? Verkligen inte vad jag menar, snarare andra hållet ifrån.

Det där verkar så självklart, och ändå undrar jag.

Endorphomania!

Och nyss ringde I och hällde över sin entusiasm på mig, och det funkade! Nu måste jag duscha, vi ska gå och mata änderna, och jag måste försöka overcome the state of my skin, efter att över natten ha provat "vår absolut mest exklusiva kräm, det dyraste vi har" som det fascinerande sminkbiträdet med slightly orange hud gav mig ett prov på igår. (Men den orangea tonen var snygg på honom. V otherworldly.)

Samma sak

Är vag och flytande as of now. Har lite lust att måla väggar och lägga klart golv, men nu är jag inte säker att det är rätt saker att lägga energi på, inte om micro kommer att bo kvar här, då kan han göra det själv, och bättre, och hur han vill; hyra in hantverkare och så där, riva ur och bygga om. Men jag hatar the state of things varje dag, omgivningarna. Vad ni än tror om mig så gillar jag struktur, crave:ar den in fact, eftersom jag är kaotisk och upptagen inuti. Den här tiden (så trött på den kombinationen av ord, mina mest upprepade, tillsammans med några andra, men stå ut; gone soon I hope) har rippat min självkänsla, egentligen de sista åren med micro, egentligen hela äktenskapet på ett sätt, även om det var bra på ett annat - och nu menar jag inte micro, jag menar mig själv, tillflyktsorten vår relation blev - jag kan se allt sådant lite klarare nu; den har förstärkt och illuminerat allt jag ogillar hos mig själv.
Jag vet exakt vad jag borde lägga energi på. Det är bara en smula terrifying all, you know, this living business.
(Men bloggandet fyller faktiskt en sort of terapeutisk funktion, you see, och jag slipper åka in en timme varje dag, med all den extra uppätna tid det innebär.)

Och jag älskar höstvindarna nu, fast det låter som om taket håller på att blåsa iväg, regnplåten ovanpå skorstenen böjer och bucklar sig, skriker så att det hörs in under täckena om nätterna.

Och ni förstår väl att jag måste plocka bort den där bilden snart. It's time, ladies and gentlemen.
Jag kan behöva skriva något heartfelt snart, och it just won't do.
De som ligger på andra sidor är inte lika laddade, det känns som om de ligger i lådor på något sätt.

Chloë Sevigny.

Snyggaste halloweenkostymen jag sett. Undrar om Steven P blev glad?
Notera the state of the Walkman. Bokstavstrogen.

Vince, Alison och jag

Jag lyssnar på "Midnight" från "Upstairs at Eric's" (micros dator), och det låter så modernt (04:15 in här, och ännu bättre i i-tunes).
Jag tror att jag kanske borde äta något, men det finns ingenting som lockar här. Jag vet hur allt smakar.

Nu måste jag dash igen,

en kosmopolit är aldrig stilla.

The little friend

Micro vill på sitt vanliga, finkänsliga sätt ha hjälp med ett nytt nick till den där Q-stället.
Jag log nådigt åt det förra, det var för bra för att avstyra.
Nu har han dock fjällen fallit från hans ögon, eller något, för han vill byta.
Den här gången föreslog jag "Anschluss -38".

Vi får se om han förstår.

Genialitet

är kanske ett mindre laddat ord.

Paranoian

ni vet, grep tag i mig där på grusvägen till Fruängen nyss, fick mig att oroa mig över att ni skulle missuppfatta det där med övergenomsnittlig begåvning.

Eller jag vet inte.

Kanske inte.
Önskar ni att jag vore det?
Men vad mer skulle jag kunna säga?

Och nu byter vi ämne.

Det andra förtränger vi; det enda en modern, förnuftsstyrd individ kan göra.
Och så pratar vi om det här istället:
jag önskar att människor i allmänhet var lite tydligare.
Jag har lite svårt att förstå ibland.

Inte kul

Jag är så förutsägbar, hypokondri är den logiska följden av allt jag är.
Just nu hatar jag Google Scholar, och allt sådant skit. Läser allt jag hittar om trombocytopeni och TPK-värden.
Är skitskraj över att något ska vara fel på riktigt, att de säger att de utreder mig för en sak, men i själva verket utreder mig för en annan. Förlåt det här inlägget, det är så larvigt, men herregud, livet, det har ju knappt börjat. Jag borde inte utredas alls, utom för övergenomsnittlig begåvning och fyrkantiga framtänder.

Hur ska det gå med mitt sexual awakening vid sextio? Med mina sjokklänningar och min barska uppsyn? Ni måste hjälpa mig här.

Micro får inte vinna.

pluie

Jag måste ut och har inget paraply. Jag gillar regn i ansiktet, men att se ut som en sjöhäxa ur en keltisk saga, I dunno, det kan lätt bli för mycket psykiatrisk klinik.

Ska skärpa mig,

men den där känslan av att ha handlat orätt mot någon - den där rökslingrande - försvinner den aldrig?
Har lite svårt att andas nu.

Okej, det där ångestinlägget, kort:

Jag jobbade en gång med en äldre kvinna som hade för vana att med ett strålande leende svepa in på morgonen och snabbt och skrattande mumla något i stil med "här sitter en liten slampa!" till närmaste kollega.
(Det här hände aldrig mig, jag tror att hon gillade mig i början, jag hade ju glasögon och så.)
När folk tittade förorättade på henne förtydligade hon:
"Jag sade 'här lyser flitens lampa.'"
Och det gick aldrig att bevisa något.

Bildbevis

Eller nåt.

Slöa synapser

Ok, kanske inte på den här bilden. Hon ser inte ens ut som C.R på den här bilden. Men den är snygg, så den får vara.

Jag har skrivit och raderat ett inlägg två gånger den här morgonen. Inget viktigt, men ångestskapande och we don't need to go there anymore.
Annars: micro. Can't even begin, so I won't.
Third: jag vet inte. En fin textrad, Ed Harcourt: "you infect my mind all the time you do" från "She fell into my arms". Hela låten är fin, med pianot i början och "well there's a thousand things i shouldn't do but if I do them I should do them with you". Videon inte så.
F ö har jag öppnat min andra burk flygplatste. Inget särskilt.

Jag skulle kunna skriva lite om Christina Ricci, om varför hon fascinerar mig, med sitt runda barnansikte och sina korta armar. Hon ser litegrann ut som ihopsatta dockreservdelar, slightly mismatched proportionsmässigt. Ursnyggt klädd as well. Knows how to carry herself, alltid med ett inslag av något degenererat, som ett förvuxet och afflicted barn, the uncharming variety. Lite som en Ray Ceasar, eller kanske tvärtom, det är som om tonen från "The Adams Family" fastnat för alltid.