Jag undrar

om jag, för att göra det hela ännu lite mer spännande, borde ta allergimeds och några glas cava innan jag sminkar mig?

Jag ska nog försöka formulera

en önskelista också.
Imorgon eller så.

Slutår

Jag borde väl fixa en summering antar jag.
Här kommer den:

• decay + mögel
  
• blogg
• ångest
  
• bisarr och sly sense of joy

Ni är överrumplade, eller hur?
Idag är jag trött. Jag sovit alldeles för lite.
Ikväll måste jag dessutom ta allergitabs och stuff (cat people) + alkohol, vilket kommer att göra mig till en mkt karismatisk person. Jag undrar om jag öht kommer att vara förmögen till mimik?
Jaja, folk får projicera.
Dessutom kliar en visdomstand. Och jag funderar mycket på det här med Nina de Vries.
Av ingen särskild anledning, annat än att diskussionen kring sexual caregivers intresserar mig och att den är svår.

Av min

f d svärmor fick jag f ö en chick lit- bok som hette "På andra sidan regnbågen" i julklapp.
Apt på så många vis, och förstärker känslan av att hon alltid talat i gåtor och genom subtila hintar.
Och jag måste fortfarande ringa och tacka och be om ursäkt för min absence på julafton.

Castaway

Jag är ledsen att jag varit lousy med uppdateringar, men jag har två armar igen. Upphetsningen gjorde mig omtöcknad, eller nåt. Gipset är borta och versalerna tillbaka. Jag kör Activities of Daily Life-träning, och det är så spännande...
Jag har just vaknat.

och:

annandag

och sen fick jag en annan julklapp av nån, igår.
den var också så...fin
jag tappade orden lite
men hittade ett annat sätt
som jag gillade bättre
och jag hänger med beni och serge och regula just nu.

mellandag

julen var så bra.
jag vet inte vad som hände, men alla got along, blev lite småfulla, ingen var stressad, allt var så...trevligt. vi skrattade. mamma glömde bort homosexualistens försyndelser - kom inte med några förbittrade och framvästa hintar om analsex - och jag förklarade i telefon för hennes skotska väninna babs att mamma visst kom ihåg henne och var alldeles klar i huvudet och visst ville prata med henne, men att hon vägrade använda sin hörapparat (mamma hörde inte vad jag sa) och därför hade lämnat över luren till mig med de isiga orden "please speak to my daughter".
jag tänkte att jag kanske varit lite förhastad med det där om clarityn senare när jag hälsade mamma att babs hade sagt att hon skulle komma över och "spank her backside" om mamma nånsin glömde bort henne eller dolly eller ruth eller..
varpå mamma irriterat frågade
först: "är hon på väg hit? till sverige? nu?" tre gånger
och sen: "men varför då hon inte talade engelska?"
vilket var just vad babs gjorde.
sen fyllde jag på hennes prosecco.

och makros presenter.
minns ni den här?
gissa vad jag fick i julklapp?
fast utan mittenlåset.
och med nöd och näppe, tydligen.
makro hade ringt och förhört sig om säljstarten och fått 15 dec som svar, men när han kom ner vägrade de att avyttra en endaste väska eftersom de inte hade hunnit skylta vårkollektionen än. han tjatade. till sist gav de med sig.
jag vet inte vad jag ska säga.
jag har aldrig varit en väskflicka. alltså aldrig varit fixerad vid key items, aldrig trånat efter runwaystuff.
men jag är overwhelmed, av gesten, och efforten. nu kan jag handla på konsum in style.

och eeeh.
dessutom fick jag både den rosa - rödgråspräcklig actually - tröjan och den grå från kampanjbilden jag visade...

och the collected poems of w.h auden i en vacker volym.
han menade nåt med det, boken var en fin gest.


och han hade skrivit ett kort också

något viktigt:

idag är mitt hår mycket lenare.
inte lika mycket snustorrt tagel.

jag vill att man tänker sig det.

fyi:

jag hade den bästa julaftonen någonsin.

i'm not gonna teach your boyfriend/black kids

.


årets jullåt.

eskapism

hänger hos alice, vi ligger skavfötters i soffan och gäspar, jag väntar på att makro ska ringa och säga att kusten är klar
fegt
men jag pallar inte med make believe just nu.

och hon hette inte mandy, gallagherfrun; hon hette patsy, patsy kensit.
snart ska vi båda iväg och face christmas

nu ringer telefonen
ses

jag vet verkligen inte om jag pallar det här, eller om jag ska fly stilla, i några timmar.

ni måste

minnas att jag är mycket, mycket trött; distansen vill sig inte riktigt, inte the innards heller.
ni kan fylla i så att det inte blir obehagligt, ta bort alla utrop etc, alla paranteser.
i morgon - om fyra timmar - måste jag vara rostfri och composed
har varit så eländigt med det på sistone

walk on

klockan är snart två och jag är dödstrött, men jag får inte gå ut i köket för där försiggår secrets.
jag måste passera köket för att nå badrummet. där finns min tandborste.
uppesittarkvällar alltså...
och jag har inte köpt julklappar till alla i år - armen - och inte heller fixat nåt - makro - så hela situationen känns abnorm, jag känner mig omyndig (vilket är ganska skönt eftersom jag är friad från allt ansvar). känslan av att vara en pinned insekt är stark.
jag känner mig positively victorian.
och imorgon: människor jag inte träffat på ett år. stiff upper lip, väja för frågor.
mina ex-svärföräldrar kommer alltid på morgonfika, julens officiella starpunkt. de gjorde det när vi var gifta och gör så än, sveper in med azaleor och mandariner. in the meanwhile har vi ingen kontakt och imorgon kommer vi att nogsamt undvika allt tal om homosexualitet, bara diskutera huset.
men de är snälla, och också skilda sen länge. och en av dem håller fortfarande ett grudge.
eller nej, förresten, båda.
och sen: la grande dame herself; mumsy.
alla tre är hard of hearing. eller egentligen bara två, men min ex-svärfar är konflikträdd, vilket är ungefär samma sak. och han är livrädd för min mamma.
(och aren't we all.)
imorgon tror jag iofs att hon senarelägger sin ankomst.

jaha. vad mer kan jag berätta? venne. att jag äter för mycket snask, för lite mat.
och btw, jag gillade angels and insects, filmen såväl som boken. har alltid haft svårt för mandy vad hon nu heter, hon som var gift med den "snyggare" - ha h a; han var seriöst yucky och nu är han en avdammad stilikon, the magic of time - och tristare gallagherbrodern, han som gick som stefan j i min högstadieklass; lufsade fram, swayade och gungade, epitomizade brainlessness, men jag digressar; vad jag ville ha sagt är att jag gillade henne i den filmen.

annars: gafflar är värdelösa som under-gips-kliare.

och nu står det tre luxuöst inslagna paket nedstuckna i enorma svarta carrier bags från prada under granen.
jag vill att ni förstår nåt:
jag bor i ett shack. jag har inget jobb.
ingen aning om nåt mer än att det i mitt bröst bor ett bultande hjärta och hoarded passions.

men jag öppnar i alla fall prezzies in style
även om allting crumblar runt omkring.
för det, och mycket annat, är jag tacksam.

och snart får jag också borsta mina tänder,

och i morgon tänker jag dricka skumpa, no matter what

så cincin och god jul

och inte ett ont ord om cincin, det är withnail.

och nåt helt annat

jag läser en veckas kollekt av dn, ströläser, har ingen riktig ork, är mättad i anden, men blir glad när jag ser att hanna hellquist intervjuat stig larsson. (hittar naturligtvis inte i nätupplagan.)
jag har alltid gillat stig.
alltid.

och sen gillade jag fredrik strages piece on pete burns. my kinda take on plastikkirurgi - som ni vet att jag har skrivit om förut och som intresserar mig oändligt - och som jag inte fattar varför det inte diskuteras mer kring, på ett vettigt sätt; en av de mest intressanta och omvälvande moderna företeelserna, marginaliserad till en beautyregim.

välkommen till jungeln

jag gick till brevlådan, blev så glad.
finns nån som fascinerar mig så mycket just nu,
som förvånar mig,
och inte säger det förväntade.

och jag kommer på mig själv med att skratta till randomly över dygnet.

tänk om det blir värre?

mer info

hittade bilden. i fairyland - no pun intended, jag är inte så crude - är jag nummer tre. fast jag tycker att nr tvås kofta är sötare.

makro ringde i dag från en brödbutik nånstans (milano, fast han vet inte att jag vet) och var överlycklig över att en snygg kvinna i 22-årsåldern kommit fram till honom och exklamerat "your style is the best!!"
sånt här han lever för.

jag undrar vad hans mission är. i veckan har han tryckt upp italienska vogue i ansiktet på mig lite varstans, på den där prada-reklamen med modeller i femtiotalskjolar och ribbstickade koftor och tovigt hår. han har fått för sig att den brunhåriga i grå kofta och jag är lika varandra. jag försökte förklara åldersskillnaden. jag försökte förklara att jag var smickrad men att om jag gick ut i tovigt hår skulle det inte se lika elegant ut. (jag skulle, som jag tidigare nämnt, se ut som en av hans scheikes kvinnor.)
grejen med makro är att jag ibland känner mig tveksam över hans motiv, vilken funktion jag fyller, vilken funktion jag nånsin fyllt.
t ex är det enda han minns från vår bröllopsresa en blekrosa figursydd yllekappa jag provade.
han återkommer till den ofta, lamentar att vi inte kunde köpa den då.
jag minns for the life of me inte vad han pratar om.

jag älskar style, the idea of style, don't get me wrong, vår inbördes approach är bara annorlunda.

och jag mindes t ex british museum

han är tillbaka any second nu, och jag får inte titta ut i hallen. förhållningsorder från flygplatsen. han måste ha köpt en jumbo-toblerone.

skrattar

åt tanken att mikro skulle ge mig en flygplats-toblerone eller nåt på julafton.
förlåt, makro, att makro skulle ge mig.

fick precis

det här som mms. nån som vet? jag borde ju fatta sfinxarna.

mitt livs historia

makro ringde precis igen och skrek "vilken mat!" i luren. utan att specificera närmare.
milano, i tell you.

kalvkött och märgben sa han just; jag simultanbloggar.
kalvkött = italien

fear of flying

jag är så trött. har blivit förkyld och när jag hostar känns revbenet. så jag bara sover. som en old people under rutig pläd. somnar varhelst, närhelst.
jag är ensam också, tills i morgon. mik...förlåt, makro, ringde precis från nån främmande stad dit han flög i eftermiddags - jag får inte veta nåt "förrän på julafton".
han har alltså flugit någonstans för att handla en julklapp till mig. jag tror att han är i milano.
får se om jag har rätt. han har planerat det i några veckor, jag har spelat dum.
det här är sick, men extravagant på ett sätt som tilltalar mig, min fåfänga.
men inte klimatet. vad skulle al gore säga, eller väder-per?

isa ringde också från flygplatsen idag, ville att jag skulle internetsöka efter dosering på de skumma portugisiska tranquilizers hon använder för att trycka tillbaka sin flygrädsla. hon hade redan poppat en.
jag sa att 3 - 6 mg verkade vara normaldos.
vi får väl se.

tänker

.

re-enactar.

kameliadamen

det mest deppiga med det här tillståndet är att jag ogillar att vara så här ful. det här låter motsägelsefullt; långkallingar och håliga koftor ain't hot, men de är i all fall märkeslösa. nu är jag tvungen att ha mjuka, lättpåklädda jumpakläder på mig, kläder som anger gruppboende. fula championhoodies och stuff eftersom armen inte ryms i några blusar eller så. och jag kan inte fixa håret. sminka mig? please.
plus att jag fortfarande är så medtagen att jag inte pallar att ta mig ut eller extensivt umgänge.
och mikro har julpyntat, och gjort det så fuuuult, bless him, men det här påverkar min känsla av evil.

mikro vill förresten inte bli kallad för mikro längre. han tycker att det ger vissa felaktiga associationer. här är min julklapp till honom: hans namn ska vara

makro.
(vilket betyder ingenting alls men keeps him off my back.)

man skulle kunna tro att det här querelle, men det är potemkin.
han ser himla rysk ut.
men fatta hur caught up vi alla är i våra ryggmärgsbeliefs
hur attributen styr oss

och låt mig

än en gång säga att de stora bokstäverna kommer tillbaka. det här är konvalescens, inte stilistik.
tror jag
jag har rationaliserat bort all kursivering, fetstil etc, utom i yttersta nödfall
bara de mest nödvändiga livsuppehållande funktionerna kvarstår
jag vet
punkterna skiter jag i för att rytmen blir snygg


och för att jag är fjollig.

x-mas spirit

ja, hörni.

håller på att läsa

armistead maupins the night listener, hög på painkillers, seg och languid i kroppen, med en mörkblå zombiehand; fortfarande glad över att nån fejsade sina fears idag, ler åt styrverktyg och ögon. och ni får tro att jag hallucinerar nu, yrar; det kanske jag gör.

en intervju

i new york observer med gråtande britney-fanet chris crocker.

since then

först, låt mig få klaga: min arm gör så ont. för att den läker, jag vet. men stygnen kliar under gipset, huden kliar. och revbenet gör att jag inte kan djupandas, så jag blir alldeles lightheaded och matt.
tack för era ögon, det var skönt.

i var på en bashing av naomi kleins chockdoktrinen hos timbro igår, å jobbets vägnar.
hon sa att det var som ett väckelsemöte. och hon är ändå - som jag förklarade för nån nyligen - intresserad av fascism och slutna sällskap.

jag pratade också med j igår. hon sa så snälla saker, berättade något som även om det inte är helt sant, gjorde mig glad.

mikro är som vanligt: en rubbad hausfrau som ständigt erbjuder special favours.
han tog in på hotell i lördags natt med en av sina lovers, men no sleep til brooklyn; han är arnie i l.a. law.
eller kanske benny.
men jag har en stenhård gipsarm nu.

jag är nasty. det är så jobbigt att duscha så här. finns ingen väggfast dusch här, duschmunstycket måste jag hålla i med handen, samtidigt som jag shamponerar eller whatever. jag har tvål och shamporester kvar överallt.
på sjukhuset, när jag kom upp på avdelningen, togs jag emot av två manliga skötare. det var mitt i natten, avdelningen var nedsläckt, alla sov.
de var jättesnälla, men lite skämtsamt ja ni vet. de förklarade rutinerna, förhörde sig om stuff, etc.
tills: "nu ska juan hjälpa dig att duscha"
jag såg skräckslaget på juan, som log brett. "ska bara hämta lite underbyxor och en rock till dig."
sen zonade jag ut.
juan hjälpte mig in på toaletten, förevisade tvålar och descutanswabs och frågade sen om han skulle stanna. plötsligt kom luften tillbaka. "nej, det går nog bra" sa jag tacksamt.
sen låste jag dörren. jag tog av mig allt utom t-shirten, eftersom den innebar ett armlyft. den fastnade som en påse över huvudet och armarna. jag försökte i tio minuter, smärtan var för stor.
överlade med mig själv: ringa efter juan, helt pathetically naken med en hopsnärjd tröjpåse på överkroppen, eller ge upp, sätta mig i ett hörn och invänta morgonen
eller smärta.
jag valde smärtan. of course.

ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag brutit båda armarna. men tanken är för painful to bear.
jag fick i alla fall ett par knälånga landstingsmamelucker med gylf som underbyxor, och en framknäppt, tunn trikårock - utan knappar. de hade ramlat av. vilket gjorde allt mkt spännande.

jag fick också ett fint vykort igår, om svårigheten att tyda signaler. det var från någon bonhomme? i africa som önskade att jag var där eller han här.
tack så mycket, larre.
jag gillar hemliga vykort.

men det jag egentligen vill prata om måste jag tänka lite mer om.

broke my heart

http://www.all-story.com/issues.cgi?action=show_story&story_id=46

07.49 Mayfair - jag ångrar inget

sömnsvårigheter smittar. har fattat att det är så nu.
och ni förstod väl också att queen of the dessert syftade på chokladrenen, eller hur?
inte att jag inte vet hur öken stavas.
igår kväll hjälpte alice mig att uträtta några ärenden, vi såg ut som en adl-tränande mindre begåvad människa + kontaktperson. vi mötte först ett väninnepar som tålmodigt såg oss kämpa med bankomaten, och senare, på ett annat ställe, när vi strugglat med att få loss kundvagnen i tio minuter kom samma väninnor fram till oss och förklarade tålmodigt hur man lättast gjorde.
"stoppa in pengen här".
vi fortsatte i ytterligare fem minuter.
de tittade på from afar.
vagnen tog bara tior.
alice hade flärp-pälsmössa och glasögon. jag hade en armsling och gips som doldes av jackan: såg bara ut som om jag retarderat och nervöst cradleade händerna fram på magen. och blåtira.
jag är lång, hon är kort.
sen åt vi fiskburgare på mcdonalds och serverades av en sympatisk man med hörselskada och twitch. burgarna var iskalla och det fanns en sorglig blå gran i hörnet till höger.
kvällens mest obehagliga tänker jag inte ens berätta, men det involverade ett missförstånd med en vänlig och bekymrad kassörska.
men jag älskade every second of it.
of i natt också.
men jag måste verkligen försöka sova på riktigt nu.

priscilla, queen of the dessert

jag ser lite ut som en transa med frontal bossing som applicerat lite för mycket grön ögonskugga just nu.
kind of festive.
mikro plockade mina ögonbrynsstygn igår kväll, men jag är fortfarande väldigt mycket ingo.
nu ska jag äta upp lindt-renen som jag fick av alice.

hela den här julbusinessen,

den tar tid. minus en arm = ännu längre.

here come the girls

naturligtvis har here come the girls med ernie k doe fastnat som en kardborre på hjärnan. boot's julreklam.
och erin o'connor, som jag aldrig varit särskilt partial to - förutom att hon är lång och cool - är min hjältinna i mockfilmen i mittenpartiet.
när hon lyfter ögonbrynet i skidliften, languishar på divanen, herregud, charles hawtrey but gorgeous. och är hon inte typ två meter as well?
jag spelar den om och om igen och gör små twosteps, mdan jag cradlar min inkapaciterade arm och ginormous hummerklo till hand framför mig.
den ser ut som på ett tvåveckors vattenlik.
men blåtiran är ganska snygg

seven pillars of wisdom

har sovit i knappt två timmar, handen är enorm, och jag har duschat i en ica-påse fäst med lo-tac isoleringtejp. kan inte sätta upp håret själv.
är sugen på att se lawrence of arabia eller nåt medan det skymmer (om ca tio minuter).
isa är på väg hit så jag måste snirkla på mig en tisha och borsta tänderna med vänsterhanden.
lagom till brottet slutade eltandborsten att funka. jag är helt slut

jag har varit kär i peter o toole sen jag var sju. fortsatte far too long, tills jag var typ tjugotvå och han var en cirrhos. tar fortfarande andan ur mig, med blonderingen och brunkrämen och kajalen och khakiuniformen
hyrde svengali med honom och jodie foster - pygmalionstuff - jag minns att han i filmen sa att hon hade ett piggyish drag kring näsan; "all the best singers do"
jag såg det inte

tanken på t.e. lawrence själv får mig alltid att börja skratta

för att jag föreställer mig honom writhing under fantasier att bli uppbunden och whipped av svettiga lithe ökenboys

nån gick förbi med en sån där dreadshund - en puli - nyss. de ser så bisarra ut, som om de flyter fram, som den där balla-hunden, futuristjycken, ni vet.
här, i villakvarteren, med en pensionär bakom.

jag kommer att somna vid lunch idag

tender is the plight

kan inte sova. oro i armen.
mikro gör brekkie, frost på gräset. januari på andra sidan häcken.
jag ligger i ett konvalescent-rum, mikro fixade det innan jag kom hem. bar ut bråten ur ett rum jag grundmålat, lade in en madrass på sängstommen. det är vitt och tomt, skönt. han ville göra hemtrevligt (läs julpynta madstyle) med en stjärna, jag avböjde på dame wendy hiller-vis. han har smugit in en anskrämlig tomte i ett hörn, jag låtsas som om jag inte ser den.
förut hade vi aldrig haft en sån. hur olika saker och ting utvecklar sig.
hur olika lätta och svåra saker är för olika människor.
hur folk connectar.
och jag skäms lite
för jag vill också stå i en romantic omfamning med nån, bli kvarhållen så krampaktigt och hårt att man missar tåget, jag minns att det kan vara så.
men det är not in the stars for me yet. därför borde jag glädjas åt när det händer andra.
och jag arbetar på det.

precis gränslöshet jag inte behöver: har snorat och gråtit och tröstats av mikro. hulkat över mitt liv, över armgipset, över att det gör ont, det ena efter det andra som förstörs, alla rädslor, allt jag vill.
jag har hållit en påse fryst broccoli mot handen. han sa att det var ett lägeshematom
han har suttit som en förälder vid min sängkant, försökt tala mig till rätta, sagt snälla saker.
och sen bad jag honom att gå, för jag pallade inte mer

handen blir bara svullnare och svullnare. tror att jag måste väcka mikro snart.

jag kan verkligen inte sova, så jag bloggar. jag har tänkt det så många gånger, tänkt skriva det med, men hejdat mig, tänkt att det kan feltolkas; att det blir svårare med intimiteten ju mer man känner varandra. det är lättare att spill it all när man inte känner varandra alls.
jag vet inte, jag är så trött på det mesta omkring mig just nu. det går över, men just nu känns allt så tawdry. jag själv med.
och det är verkligen inte vad jag vill ha.

jag kan inte sova, och min hand har svullnat upp. huden är så spänd att jag har tappat känseln.
håller den rakt upp och väntar. hoppas att inget är fel. de ströp cirkulationen i en timme när de opererade. ser ut som en zombiehand nu.

jag är grinig, and i have a right to be.

det förväntade -

så vida det inte handlar om manners, artighet och civility - är alltid styleless. in a bad way.

we will die in the class we were born, that's a class of our own my love

läste någonting, ännu en källa jag inte kan yppa, men som omg! medelklassångesten.
går mig på nerverna like nothing else - och jag vet att det är den enda definierade klass som är ok att basha, men det är för att den är så jävla självgod, särskilt övre medelklass (som här nästan väller över i uncivilised överklass) - eller de som är nästan där, de som så förskräckligt gärna vill - och inget ont om det, men symptomen kliar för att de är så crap-elitistiska - bäst exemplifiead av trettio-nåntingarna med Larousse-fixering och tron att de har lösningen, att de kommer att klara allt det tidigare generationer misslyckats med, närallt egentligen bara är en enda lång repeat, straight or gay be damned; droppandet av korrekta attribut och referenser, det är så billigt, gör mig så illa till mods.
så uppenbart.
Ingen person med verklig integritet eller koll bryr sig ett skit om man beställer ett för ungt vin, det är inte tillräckligt viktigt. Ingen bryr sig, förutom om den som gör det är alltför anxious om att inte göra fel. Inte attractive att vara för eager to please i den aspekten. det här förenar riktig old money och extremely new money: disregarden för rulesen, även om utgångsläget är annorlunda och orsakerna bakom. vem vill man pleasa? sig själv, eller andra?
vems standards är det man följer?
så bajsnödigt att noja och poängtera sitt vetande.
vet att det är exakt det jag gör nu, don't give a fuck, jag är så ÄCKLAD.
det enda som är verkligt viktigt att veta och good breeding, är att aldrig få någon att känna sig illa till mods eller påpeka ett faux-pas. aldrig att få nån att känna sig less eller beneath.
och varje gång jag hör nån tjafsa om föräldrarnas george jensen-dukning eller buljongkoppar kottelampor eller dardelporträttet på grandma - i förbifarten - så tänker jag att det är the epitome of nostyle. även om jag naturligtvis håller käften.
och det enda som verkligen är hårdvaluta i min bok är en mind of ones own och integritet. och integritet utesluter inte artighet och common decency.
Däremot tänker jag aldrig sluta äta soppa the English way, simply because that's how i was taught. precis som att man inte byter religion. och jag känner igen mina fränder. (dvs rysk trettiotalsuppfostran)

vilka skulle ni helst hänga med om ni hade the keys to the world: medlöpare som vet hur things are done och gör det förväntade, eller med friska hjärnor som gör det ännu otänkta?

jag menar inte att det finns ett svar här.
en hand = färre stora bokstäver

Jag har så jävla ont i magen av morfinet och kodeinet. Kan inte ligga på buken heller, som är det enda som ger relief, pga revbenet. Tar inte nåt mer smärtstillande tills det här går över.

Och sen är jag urtrött på rudeness. Och på feghet. Och självgodhet.

Tydligare och tydligare

DN på stan just nu: 30% Rodeo, 25% Bon. Kanske mer.

HS

Är tillbaka nu, ofantligt hög på painkillers och det är så SKÖNT. är helt varm, brasvarm, och lite svullen i ansiktet och dåsig och jag älskar det här. älskar att sövas också, även om jag är skitskraj för att vara en sån där patient som folk tror är sövd men som känner allt, utan att kunna röra sig.
har så svårt att skriva, alltså motoriskt, så ursäkta bristen på utförlighet.
handen som sticker fram ur gipset ser ut som en sån där avsvålad grisfot på julbordet.
en ung kille i rullstol idag på avdelningen, han såg ut som en fjortonårig Carl Bildt och rullade sig undan sköterskorna. De förmanade, han fick inte rulla.
En av sköterskorna - eller skötarna? om de är killar - kom in i mitt rum där jag satt ensam och låtsades att han skulle dra ut min arm, han ville säga hejdå, men jag var så dazed att jag inte fattade skämtet. han var jättesnäll.
den iranska röntgenteknikern tvingade mig till de mest bisarra poserna någonsin: ut med rumpan, böj på knäna, vinkla huvudet, det var som de där bilderna på Grace Jones och hennes brorsa och mjölken, om nån vet. Hon var nöjd när jag ställde mig på knä och la upp armen på ett lågt bord i alla fall.
Så mycket konstigt på sjukhus. Så mycket konstiga människor.

Jag orkar inte fixa stor bokstav lika ofta med bara en hand, är jag hatad nu?
skämt
ska sova lite

sweetcheeks

Nu så. Seriös pensionärism. Är uppe mitt i natten för att tabletterna funkar lite kasst, ska hämta ut andra sen. Är bara hemma på permis, måste tillbaka för mer röntgen och utskrivning. det är så jobbigt att skriva med vänster hand, ni får fixa att det blir fult. och vet ni vad som verkligen stör mig : att inte kunna sätta upp en hästsvans själv, eller tandtråda.
men jag tvingade mikro att hålla upp en lång bit tandtråd igår kväll; jag höll i andra änden och positionerade huvudet. Han var skitarg, men jag har RENA tänder och hade borstat dem två gånger innan. Och så berättade jag lite för honom om hur det låter när hälsenor snappar, eller när frenulumsträngen brister, och då måste han alltid springa iväg och kräkas eller nåt. Vilket inger mig en känsla av makt.
Natti, jag har så mycket jag vill skriva om men min vänsterhand är så lat.

Upping the stakes

Jag har legat på sjukhus sen i tisdags, efter att ha trillat från en trottoarkant i plusgrader, iförd rågummisulade kängor. Ingen ursäkt alltså. Knäckte ett revben, bröt höger arm vid armbågen, slog upp ena ögonbrynet.
Det här är så retarderat att jag inte vet vad jag ska säga. Jag opererades igår; har skruvar och stuff i armbågen, som kommer att synas under huden, tydligen, och hela högerarmen är gipsad. Jag kommer att få ett långt ärr över leden också, och ett igenom ögonbrynet och jag har stans största blåtira.
På sjukhuset frågade de hela tiden om någon hade slagit mig, de verkade ha svårt att tro att någon kunde vara så förståndshandikappad, frågade incredoulously om trottoarkanten over and over again.
Jag låg på ett rum med fyra pensionärer med höftbrott (varav jag var den fjärde).
Skriver det här med vänster hand nu, och är lite medicinpåverkad, så jag återkommer senare.

Men hörni: jag sprang visserligen.

Apropå

Min fd svärmor uttalade alltid Glenn Close som "Klenn Klåås". Vilket är kul.

En bok

jag tror att jag borde läsa är Hubert Selby Jr's The Room.
Inte av någon annan anledning än att blogginlägget jag länkar till fick mig intresserad; i don't go especially for violence and gore annars - affects me for days, särskilt om det är välskrivet.

Och top coola

KVINNOR, naturligtvis.

It may surprise you,

men jag är faktiskt vuxen och har så varit for quite some time.

Apropå bilden (Ms Huston, Vogue 1972),

mina top coola kärringar just nu

• Anjelica Huston
• Glenn Close (vad hände, vad gör hon, fick en plötslig längtan)
• Janice Dickinson

Finns säkert fler, ska fundera, men de här överrumplade mig nu, på morgonen.
(Okej, inte Janice, men de andra.)

Igår:

Badade, pratade i telefon, och lite annat. Handtvättade mina yllefinds från Beyond Yucky.
Åt sugar snap peas och colour cookies. Städade.
Kvar att göra:

• fixa ett jobb

• fixa en acceptabel hårkvalitet. Jag har mongolhår, tagel. Fast isländskt.

The Royal Levee

God morgon. Jag skulle kunna sova ett dygn till, lätt. Vaknade vid sju, alltså inte nu.
Donatella & Jocelyn: vad som fascinerar mig är människors vilja att skapa om sig själva, ändra allt som går att ändra: namn, hårfärg, ögonfärg, bakgrund, kropp, kön. Kanske utvecklar det här senare när jag har en hjärna som vill något.

Hur skulle Jocelyn inte kunna vara intressant?

Fast jag

gillar Doris Lessing-varianten med. Samma sak egentligen.

Och moderation;

som bestämt sig för att dissa moderation och aging "gracefully".

Och sen är

det alltid intressant med människor som bestämt sig för att dissa naturen, och som uppenbarligen ogillade ursprungsversionerna av sig själva ganska mycket.

Det där

lät så puckat, klart att de är skitroliga att hänga med - med den livsstilen - men förutom the jet-setting och the riches; vad jag menade var att de verkar ha minds of their own, och en good measure av wtf.

Idoles

Den här bilden.
Jag tror att Donatella och Iggy är urroliga att hänga med. Jocelyn Wildenstein också (som snart fyller sjuttio).
Jag menar det här.
(Och är inte Iggy lite lik Simon Norrthon? Eller tvärtom.)

Idag gillar jag:

Marie Birdes krönika.

Lux

Men jag kom på att jag har något som gör duschandet riktigt joyous: en vit, silkeslöddrande, frothy hårdtvål alla mandorla från Officina Profumo-Farmaceutica di Santa Maria Novella
som Alice tog med sig från Italien till mig, tillsammans med Marvis-tandkräm och vit choklad från himlen.

och andra advent

Söndagspredikan

Jag måste köpa en ny router. Min gamla har funkat intermittent, men no more. Sitter på en färgburk i hallen och bloggar, i en enda stor sladdhärva. Alice och S's dj:ande på Ace gick swell igår, har jag hört, själv måste jag tvätta, städa och kratta och ordna upp, min hud kliar av irritation, mikro vrider inte ur disktrasorna ordentligt - jag längtar tills jag får fri reign över Wettexen, i februari, det känns som the end of apartheid - och jag skulle vilja gå en promenad. Och jag har läst mängder med stuff på sistone som tycks säga väsentliga saker, och det ger mig ångest; att det finns intelligenta människor som har idéer, och förutom det: unga debutanter som redan innan hade en karriär och nu bor i ett loft i Tribeca.

Igår kväll såg jag Leo di Caprio-filmen på femman och åt mintkulor. Och ni?

Nu ska jag duscha i min "Palmolive Sensual" duschcrème, vilken på ett subtilt sätt sammanfattar vad jag är all about.
Alla produkter förresten; deras namn innehar verkligen nyckeln till min persona och look: Sunsilk Silky & Straight Shampoo (as opposed to tovigt och torrt), Barnängens Silkeslen deo, Nivea Soft hudcrème (som btw kostar typ 40 kronor och är den BÄSTA ansiktsåterfuktaren någonsin; bara slathra på; loads and loads; gå och lägg er: på morgonen är hyn plump och len och inte det minsta torr alls, och inga finnar).
Jag tappar bort mig, men använd denna information som ni vill.

In the flesh

Jag träffade E igår! Och Alice och Isa och ännu en E, som redan kände mobbar-E.
Det var fab! Trots att E hade Hortons, och trots att jag mest satt och fånstirrade hela tiden för att det var så märkligt.
Sen walkade vi honom hem, och då tror jag att han blev lite nervös över att vi skulle tränga oss på, fastän han hävdar att det inte var så.

Ni förstod

att jag skojade om förfest, eller hur, det vore un peu deppig, non? Ibland är jag inte säker på vad som verkar troligt; hur mad eller osynkad jag verkar.
Jag har precis läst klart en av de crappigaste böcker jag läst på länge, träffade jag författaren skulle jag vilja ha en förklaring. Som en enda lång rambling. Herregud. Och lovorden på omslaget, the craziness. Och jag kan inte ens säga vilken bok det var utan att det skulle ställa till problem. Inga stora, but still.
Nu måste jag äta nåt.

Och den här:

Älskar, älskar den här. Hur snygg är inte Gwen här? Deranged desperation i videor är vad allt handlar om. Och kanske också slagsmål.

Förfest

Det här är en bra video, jag har alltid gillat den. Hans feeble handrörelser uppe vid axlarna, hur han gör exakt det motsatta han sjunger om att han ska göra, hur han leds bort som en pensionär på Haldol, den fjolliga mockfighten, hur tjejen så uppenbart skalar av honom jackan, den tydliga känslan via perspektiv & setup att det är en kille han sjunger till fast videon samtidigt caterar till kvinnliga fans, Will Youngs eget underbett, allt. Jag tycker verkligen om den, skojar inte, jag tycker att det är en bril ide.

Kan inte släppa det quite än

Den isländska potatisen var bara en tillfällig peeve, något år när alla spuds var blåfläckiga hemma hos farmor. Annars var den isländska produce:n top notch.
Och fastän att jag älskar att det regnar nu - ljudet av bilarna som åker genom vattenpölen i fördjupningen utanför infarten - så har jag ångest över att allt ska ruttna. Finns ett stort fönster som jag inte kittat om på två år - kittet är helt borta - är jätteorolig över att trät är swampigt.
Måste tejpa det provisoriskt i morgon eller nåt.
Vilket grannarna kommer att enjoy: jag i min eleganta dunjacka på balkongen med en rulle isoleringstejp.

Hon låter

crazy, men hon är duktig. Hon växte upp i svält.

Nu har

förstås alla såna idéer mattats av. Men hon blev overjoyed om nyheten om färsfusket på ICA, eftersom hon ALLTID mal egen.

Låt mig förklara

Igår, om att jag bara ville läsa. jag menade inte att vara kooky. Utan att jag avskydde platsen maten tog, jag ville inte tänka på mat; hur man var tvungen att utvärdera varje tugga, där value lades i allt man åt, gillade eller inte. Där maten blev symbol för något annat, ett krig of sorts. Och vi kunde ALDRIG gå ut och äta eftersom mamma alltid tyckte att maten höll usel kvalitet.
Hon log nådigt och sa "är det? Då jag måste lära mig" om vi berömde något, dvs underförstått att vi nu hade förolämpat henne å det grövsta och dessutom var riktiga philistines. Vi kunde aldrig köpa en pizza heller. Hon hade väldigt specifika ideas om vad som var gångbart och acceptabelt och vad som var hemskt.

Djävulen, t ex:
svenskt bröd
isländsk potatis
svensk färdig majonnäs
rysk choklad

Och den där Pacino-filmen ser jag på svt.se imorgon istället. Om det går.

For the record:

Jag är faktiskt duktig på att laga mat. V. healthy, good ingredients. Men lat like ni kan inte ana, i alla fall just nu. Och jag kommer från ett hem där mat varit det viktigaste, kvaliteten, att det var hemlagat. När frukosten var över planerades lunchen, när lunchen var över: kvällsmaten. Jag ville bara läsa.
Nu köper folk transfetter till mig hela tiden, deras motiv kan jag bara spekulera i.

Hardfisk

Jag är murderously sugen på hardfisk: isländsk rå, lufttorkad fisk. Det godaste som finns. Sältan i munnen, tuggmotståndet, segheten. Ysuflak - kolja, smulig och torrare - eller steinbitur - segare och starkare arom.
Fuck, fuck, fuck. Jag reelar. Det godaste, GODASTE, som finns. Med smör på. Eller utan.
Ni kan inte fatta. Bort med allt sushi-pjunk.
Den isländska fisken är perfektion. Så fresh. Nyfångad, tjock hälleflundra, fast och smakrik eller flaky, vit kolja och oh. Med smör och potatis.

Nu kommer mikro med...chips. Min kost idag: Hägerglass, Lindt-choklad, två mandariner, mackor. Och chips. Och jag är en vuxen kvinna.
Ska jag hänga på nammi.is

Athleticism

Jag har en visdomstand som plötsligt börjat gnaga mot insida av kinden, vet inte hur det kommer sig. Det är rätt skönt. Tänker på något jag läste om Marlene Dietrich för länge sen: att hon lät dra ut kindtänderna i överkäken för att få ett mer sculpted utseende och setta off kindbenen. Vet inte om det är sant. Annars: hade tänkt träna idag, men greps av misgivings i sista sekund och somnade över en bok istället. Fast fysikalitet är vad jag längtar efter nu. Kände det idag, efter trädgårdsarbetet, vilken joy there is to be had av att använda sina muskler, spänna senor jag glömt jag hade.
I sa en gång att sexigheten (alltså den egenupplevda) sitter i magen. Inte hur den ser ut eller så, men i magstödet, musklerna som håller upp. Makes sense. Allt påverkas: hur man rör höfterna, håller bäckenet och bröstkorgen. Någon form av deliberation över rörelserna. Jag menar inte heller att man måste vara fantastiskt fit. Utan bara tillfredställelsen i att använda sin kropp, identifiera muskler, rörelser, en medvetenhet som faktiskt väcks efter bara lite träning.
Ofta är kroppen bara ett bihang liksom. Jag gillar mig själv mest när jag gör något med den , typ gräver en grop, hackar kirskål med korp, målar ett rum.

Läs

det här, hos Hillevi.

in corpore sano

Dessutom är the loveliness that is currently me ute i trädgården nu egentligen, och sopar blöta löv från stenbeläggningen med någon inept kvast och grönblommiga trädgårdshandskar. Och dunjacka som jag svettas i och ser inflated ut i. Med ett litet ryskt knopphuvud on top.

C'est flash

Jag älskar I's kommentar från igår, om att hon iförd pälskrage (mink) på McDonalds köpte två hamburgare à tio kronor styck, betalade för dem med kort och sen satte sig vid ett bord och började läsa boken "The Polish Way".

De spelar Feels Like Heaven på tv nu. Sångarens små suckar efter "...heaven" och de softade creepybarnen i bandage.

Och jag tänker

på såna där gated Disney-communities i staterna, såna som spelar musik ur små nedgrävda gräsmattespeakers, hur hanterar man floodgate-dagar där? Eller grief? Eller ilska? Eller any given mänsklig känsla?

En

novell faktiskt.

The culprit

Ett recept på mjuk pepparkaka.
Ett jävligt inkännande.

Konvalescens

Först: en frame of mind. Sen: läste något av någon, som man anar...gets it, ord bakom orden, och det smockade nerverna, fick mig att grina, och det slutade inte. Som om man får en ursäkt. Bättre än att bottle it all up, trycka in det i nåt hörn där det växer fast och blir malignt.
Håller på att återhämta mig nu. Okej?
Det här låter hopplöst. Aint so.
Och när jag skriver gets it så menar jag inte gets mitt psyke, utan ser things, skönhet, disease.
Sorry för prettotonen, men jag har svårt att anlägga en annan just nu.

C'est bajs va.

Om och om igen.

'Tis the season

I, som ibland jobbar på Moderna, blev uppringd angående museets julfest och samtidigt tillfrågad om sin favoritjulsång. Hon fick ngn form av blackout och mumlade snabbt "Pepparkakor står på parad", något hon hört någon sjunga nyligen, osäker på om det ens var en sång. Hon blev ombedd att upprepa två gånger, kände att hon inte kunde fega ur utan upprepade calmly och lite konfrontativt "Pepparkakor står på parad".
Nu är hon skitskraj att hon förväntas bidra till the festivities genom att sjunga en nonexistent sång eller så inför alla svartklädda.
Och jag har googlat och hittar inget som innehåller de orden.
Det här är roligt eftersom Moderna är hennes yrkesmässiga huvudaim och long term masterplan.

The Louboutin Posse

Jag kan inte styra över vad som sker, hur jag plötsligt uttrycker mig; jag har avinhiberats, and I'm not sure I care for it.
Plötligt samsas hela min gymnasieklass i mitt huvud; Kerstin, Anna, Jaqueline, alla är de där. Jag skrev just en kommentar med frågan "Hunky junior?" till någon.
Härnäst? Att jag börjar måla insidan av mina klackar röda med Mavala?
(Mina Stan Smith-sulor? Eller rågummit på mina trasiga curlingkängor?)
Please God let it stop. (In a non-harmful way.)

Och

jag ser fram emot att läsa Alice Sebolds senaste. Förstod inte skämmigheten med The Lovely Bones, jag gillade tonen.

Tänkandet börjar i köttet

Jag hittar ingenting i DNs nätupplaga. Jag hatar den.
Jag ville länka till Nina Björks brilliga söndagskolumn. Nina Björk är le shit, det kan sägas hur många gånger som helst, eftersom hon - till skillnad från många andra i samma position - faktiskt tänker, och aldrig låser sig vid saker, inte löper med flocken, och vågar ompröva.
Ska se om jag lyckas hitta den. Annars kanske ni gör det.

Stix and stones

Vaknade aggressiv och otålig och oälskad, med en sense of time breathing down my neck kvart i fem i ett iskallt rum - jag hade fönstret på glänt - utan att veta hur mycket klockan egentligen var eftersom väckarklockan låg i en ställning som fått batterierna att disconnecta. Senare, efter teet, sa jag något som fick mikro att leende säga något annat och jag fick en impuls - som jag inte fått på länge - att strypa honom. Istället sprayade jag honom med strykvattenflaskan på Hitlerhåret.
Vet inte vad det är: pre X-mas, som de sista åren inneburit uppbrott och skilsmässor, en efter en efter två, eller känslan av att ha vaknat upp av en örfil - alltså inte i morse, utan generellt på sistone - men spända muskler och stel käke är bara förnamnet.
Jag önskar att jag kunde vara mjuk och loving, men jag är knobbly och kantig as of now. Mina armbågar, nyckelben och handledsknotor är en perfekt fysisk manifestation av mina själsliga företräden just nu, en spot on merger av inre och yttre S, so me.

Jag skulle vilja säga något

mer, men det är som om jag har förlorat förmågan. Allt jag säger blir platt, jag har varit yta hela helgen, som om känslorna inte har...rötter.

Jag vet.
Men jag kan inte uttrycka det bättre.

Vi diskuterade just ett och annat om sotunnor. Känns alltid lika aktuellt.

Jag är så uncouth

nowadays, men jag menar allvar.

Det där Isa sa,

jag tar det ännu senare. Men i relationer, längre fram, när man faktiskt älskar någon, då är
bråken viktiga, de är ett sigill of sorts; ingår like the kissing, I guess.

De spränger här ute eller nåt,

det låter som krig. Och jag tänker på nåt Isa sa när vi pratade igår kväll, om förälskelse, men nu tutar nån, så vi tar det sen.

Allt jag hoppas på

nu är att nån förskrämd elvaåring kommer förbi och ska sälja kokosbollar eller salami.
Jag har min håliga Islandströja på mig + ljusgrå långkalsonger med gylf.
I'm as ready as I'll ever be.

Anne.

Jag menar Anne.

Alltså, jag vet inte om jag varit

tillräckligt klar: det ser ut som om hon den där "eh-eh-eh" i Little Britain varit här och fekaliedekorerat med snöpulver.

Jag vill att ni ska se det här mot bakgrund

av vilka vi är här i de trevliga villakvarteren: gayparet som skiljde sig (och nu återigen verkar bo ihop) i det sönderfallna huset utan gasolgrill, där löven aldrig krattas upp. Mikro som trippade hjulbent och avmagrad omkring i höga Diorboots och fyra meter lång halsduk här bland Northbrookjackorna innan vi skiljde oss, och jag som var kept och kinda useless i neurotiskt naturlig Laura Mercier-make. Gravt förvuxna tonåringar playing house.

(Men det innefattar

frikostiga mängder fejk-snö.)

On torture

I morse kom jag ner i vardagsrummet för att konfronteras med fyra julskyltade butiksfönster. Nån har tagit sina proprietal rights till nya höjder och låtit sin pynta & dekorera-lust löpa heywire. Mikro, som ju ska stanna i huset, planerar ivrigt för framtiden; han tänker riva badrumsväggen och installera en AGA (!), bygga ut badrummet mot växthuset till (med glastak a la konservatorium), fixa, fixa, fixa. Igår satt han och mullade över kinesiska handmålade tapeter och ville att jag skulle bestämma, men jag är hur ogin som helst, säger att han alltid har klagat på hur jag jämt varit in charge of sånt, så varsågod.
Hans planer går ut på att förvandla huset (som är hundra år gammalt och tillbyggt mid-century och just nu ser ut som inbreed city at the outskirts of town) till ett pleasuredome av hyperboler.
Men eftersom inget går att förverkliga förrän jag är utflyttad, kom han någon gång under gårdagen på att han i alla fall kunde worka panoramafönstren. Jag kan inte förmå mig att säga vad han har gjort, det är för smärtsamt, men han har dessutom tagit bort rullgardinerna, så nu är jag och alla mina kartonger och färgpytsar och powertools och renoveringspapp ovh nedrivna tapeter fritt exponerade mot grannarna. Med psykotiskt julpyntade fönster.
Won't they have a field day.

On collecting

.

Jag pratade med nån för ett tag sen, en framgångsrik medelålders man som varit notoriskt otrogen mot sin hustru rakt igenom deras äktenskap - om en kvinna var snygg kunde han inte låta bli att försöka, sa han - och nu hade han träffat nån - en plain och äldre kvinna, och med henne var det allvar, han tänkte lämna sin fru, men vad som höll honom tillbaka var tanken på att hustrun skulle kunna träffa nån ny. Han ville inte själv ha henne, kände ingenting för henne, men stod inte ut med tanken på att nån annan skulle kunna få henne heller.

Det här handlar

bara om att mikro fortfarande at times ser mig som nåt med sitt bomärke på, tror jag. När det är lägligt och passar hans syften. Helt harshly.
Jag tänker: the underdog will be on top.

Kära nån,

jag märker att ju mer jag förklarar mig desto mer Norman Bates blir jag. Jag är crackers, ok så?
Och något mer som är irriterande: mikro tar sin roll som blocker på dödsallvar och jag har inget att sätta emot utan att framstå som en bona fide Jezebel. När vi är tvungna att delta i sociala (strejta) sammanhang tillsammans (idag) beter han sig som om vi fortfarande vore ett par - vilket är slightly mer ok här hemma, här vet vi båda spelreglerna och att han har fyra lovers - men ute, det gör mig skitpissed. Så fort nån tittar eller jag har ett moment är han där och stryker undan håret ur ansiktet på mig eller lägger en arm i svanken och vad jag än gör då: viker undan med huvudet, slår undan hans händer, säger "vad gör du?", whatever, så verkar det som om vi har ett tiff och att jag är en Jezebel looking for something on the side. Han tycker att det här är jättekul.
Och han kan se så förtvivlat pålitlig ut också. Idag playade han hela sitt preppy strejtlook-card dessutom: ljusrosa (vilket också är så strejt) skjorta i pullover och grå uddabyxor, snäll frisyr.
Ska sätta en regnbågsflagga på ryggen på honom nästa gång.

Jag

vill poängtera att jag inte är särskilt socially inept. Det här känns viktigt för mig att tala om. I bloggandet polariseras allt, vissa sidor får större utrymme. Idag har jag varit ett under av sociability, lovat luncher och gjort övertygande telefonhandrörelser vid avsked.
Inom mig brottas två ytterligheter med varandra, idag överväger den ena.
Men jag är ändå jävligt fobisk.

Jag tänker

här bl a på en byst jag nyligen såg. Och kanske inte bara den ni tror. (Bild nr 10.)

Viroser och sånt

Om att göra de där sakerna, det låter som om jag är avstängd.
Det är väl klart att jag gör dem, och ibland lätt; upptas ofrivilligt av någon som en huvudvärk, som är där när jag går och lägger mig, som en oro när jag vaknar, fastän jag försöker att låta bli.

Det gör nästan inte alls ont längre

Jag var inte helt allvarlig. Jag tycker att det är fab och exhilarating, jag försökte bara förmedla känslan av att befinna sig utanför ett specifikt skeende, t ex livet.

Det där är också inte helt allvarligt, var inte oroliga.
Eller jo, kanske lite, för att folk verkar connecta, och gå ut, eller vara kära och embarking on a life, och jag känner mig deficient. Som man gör ibland, tills det går över.
Jag kan inte göra alla de här sakerna lika lätt, i alla fall inte nu - if ever - jag har en kink.
Eller kanske är det bara för att det är december och blåst och regn ute och första advent i morgon och jag har vänt på dygnen.

1066

Och jag vet naturligtvis att Alice och E träffades i natt. Det här gör mig elaterad och lite nervös.
Jag ser dem: hand i hand käxande förbi kolonilotterna i Vinterviken; förtjust skrattande åt vispgrädden på varandras näsor när de dricker varm choklad på nåt fik, tjafsande "nej du " fram och tillbaka. Förtroligheten när de går i armkrok upp och ner längs rastplatserna på E4:an. Tror ni att det kan bli så?
Tänk om de glömmer bort mig?

Nu går jag och lägger mig.

Det är inte bara mitt fel och jag har inte ens varit ute inatt. Och inte gjort nåt physically exciting heller, så vitt jag kan minnas. Någon tryckte med glasartad blick sina lår mot min butt när jag låg i soffan och läste vid tolvsnåret iofs, men det är bakgrund - som fruktflugor i december - och all the excitement there is. Ett par måttade slag och magin bröts.