22.07

Jag tjuvkollar Tell me you love me nu, första avsnittet. Jag har visserligen lovat jailbait, men jag måste försäkra mig om kvaliteten. Och han är så partikulär, kräver usb-minnen istället för my way: att stoppa ner datorn i bagen på vägen dit. Han är rädd för att spilla ner den med alla vätskor och oljor han förvarar nära sängen i groomingsyfte, rädd för att trampa på ännu en sladd.
Hör ni?
Att införskaffa ett minne, eller att hitta en brännbar skiva känns så omständligt.
Alltså har det här har blivit till en kamp oss emellan nu.

Exzemadura

Finns inget som är så soothing och löftesrikt som ångan från en kopp te. Hur den liksom snurrar sig upp från en buljongbalja, ovanpå ett kökbord täckt av olästa tidningar, förlåter en alla... shortcomings.
som muzzle-dimman i Prufrock
tovigt hår still, inget läkarbesök än, eksemig still
Makro försöker lugna en ex-lover. Jag settar honom up, säger åt honom att texta "Sluta transa. Var en man." Ex-lovern är fjollfobiker. Han svarade nyss, vrålilsk och ultimatumviftande.

Varmvattnet funkar inte, igen.

Elegance is refusal

Och in kommer makro, i en hemklippt och hackig, snaggad frisyr som han just har betalat 900 kronor för (han har en crush på sin frisör) och jag känner mig - jag kan inte ens skriva "plötsligt" här - så eksemig och ful och lacklustre.
Torr i håret och deficient.
Han mumlar nåt om Lejonbaren och viftar med en ny Hopeväska och jag vet att jag är 68 år gammal och inte längre förmår känna entusiasm, att allt sånt är beyond my reach.
Jag känner bara trötthet och avund.

Second igen

Via Perez - jajaja - hittade jag en artikel om Maya Angelou. Jag har aldrig läst Angelou, bara uppmärksammat hennes Aslan-status. Ibland har jag stått bland engelska pocketar och fingrat, men nåt - en vördnadsfull ton i baksidestexten kanske - har alltid hindrat mig. Jag har tänkt att det kommer att bli som när jag var sjutton och läste Harper Lee plus ännu lite till. Att jag måste känna det, att det är "viktiga" böcker, och att jag istället har en emotionell defekt nånstans som får mig att irriteras och inte hitta nån shiny piece att fokusera på, bara se slitet och den inre stoltheten som ändå aldrig leder nån som helst vart, i alla fall inte annat än evinnerligt långsamt, över århundraden. Och kanske...

Förvirringen. Jag kan inte riktigt förklara mig.

Hur som. Artikeln får bli min cue, jag måste läsa Angelou nu - ursäkta mig här mitt i texten, men vad är dealen med mitt ögoneksem?! Jag har varit ful i tre veckor nu, hela resten av ansiktshuden är afficerad, och nu, nu, fastän jag smorde med kortison hela dagen igår och med Canoderm i natt, börjar det ändå att klia, mitt i en tanke, mitt i ett tangentnedslag! Makro tjafsar om inflammationer i tårkanaler, jag ser ut som en rabid och skabbig råtta vilket leder till Dr. VC på måndag, som sen säkert remitterar mig vidare och jag orkar bara inte

Okej.
Angelou:
...av så många anledningar. De uppenbara behöver jag inte dra här.
Men: hon är som åttioåring "six feet tall".
En annan sak jag hänger upp mig på, förutom hur enticing och succulently out of reach affluent-intellektuellas livsstil alltid beskrivs i intervjuer av den här typen, är hur hon och Oprah Winfrey påbörjar sin vänskap; att Angelou helt enkelt bjuder in Winfrey över en helg.
Så elegant.
Jag vill ha det så.
Ett rum längst bort i andra änden av huset, man träffas till frukost, går promenader, dricker portvin på kvällarna. Eller nåt. Ett sofistikerat utbyte. (Även om det var så att hon bodde i en vanlig condo och de lagade stews tillsammans om kvällarna.)

(IRL: man bjuder hem en borderline:ig person som oavbrutet och tvångsmässigt pratar om sina irriterande problem, häver i sig rödvin och kedjeröker och slaggar på ens soffa och till sist vägrar gå att gå hem.)

First igen

Struntet jag skriver, jag är så trött på det.
Alla nervösa flämtningar.
Jag har stuff on my mind. Men att skriva om det just nu här...jag vet inte, för många människor caught up.
Direkt insyn.
Det skulle inte bli snyggt.
Jag vill försöka hitta sätt, men paranoian topprider mig, as does lättjan.

Jag tog bort det förra inlägget.

Det lät bara plain obehagligt fast det var ett skämt.

Jag ska studera

utbudet av lediga hemmakläder istället.

Jag lägger av med tjafset om

soffor nu. Nervositet kallas det.
"Perfekt och unforgiving". Sinnes och sjuk.
Och jag har eksem runt ögonen, andra, tredje veckan nu?
Det verkar så trist att det skulle bero på samma sak. Undignified.

Uppför trapporna igen

Under nån minut kände jag mig som en av karaktärerna i Snickeriet igår. Lätt irrationell. Men jag litar på att allt det jag äntligen kunde säga, allt det som forsade ur mig, gick fram.

Mina soffor.

Den översta stal en vettvilling mitt framför näsan på mig medan jag mejlgrälade med jailbait; lade ett högre bud en halv minut innan avslut. Perfekt och unforgiving, formgiven på sextiotalet nån gång, en Tobia Scarpa, billig; "en hynda med defekt skum". Möjligen hade jag behövt slipa upp trät lite, oljat om.
Den nedersta - en Knoll-soffa (the joy of att höra min mamma säga ordet) - skulle passa så swell med min puderrosa och varmvita och teakiga färgskala; mot bokryggarna i hyllorna ovanför min väggtäckande ( tre meter? Fyra? Arton? Extas?) arbetsplats, funka med mitt andra junk; mitt svarta Kina-skåp, min ljusbruna läderfåtölj.
Men: den ser inte så bekväm ut. Och är bara 175 cm lång.
En mkt kort person skulle iofs kunna ligga raklång.
Men Alice kommer ju inte att vara hos mig hela tiden?
Och frakten? Hur gör jag med frakten?

Jag mejlade diverse transportfirmor i helgen om offerter, men hade angivit fel lotnummer, så alla återkom med hutlösa prisförslag om frakten för ett fult och förkrympt handfat.

Apropå ingenting

kommer det plötsligt för mig, när jag betraktar makro över köksbordet, att jailbait gillar bananer som också ser ut som Ötzi.

Han är hemma

från jobbet idag pga av sina entrails och kommer just nu, intorkad och gulnad in i mitt rum med Baileys-glass i ett decilitermått, som han äter med små dainty rörelser. Han sitter i ett hörn av min säng as we speak (rumpan på huvudkudden) och fixerar mig med knappnålsstora pupiller.
"Vad?" säger han, medan jag knattrar.

För en halvtimme sen kom han in och ryckte halvböjd och krum (som häxan i Hans och Greta) i mitt underlakan.
"Jag måste byta."
"Jag bäddade rent i förrgår."
"Jag måste byta."

Alla fatty acids i hjärnan är förmodligen förbrukade.

#2: Gluttony

Makro har fått en antibiotiakrelaterad biverkning. För att komma tillrätta med den äter han Precosa 250 mg ("Precosa består av en jästsvamp (saccharomyces boulardii) i frystorkad form som hindrar bakteriernas skadliga effekt på tarmslemhinnan") som i sin tur gör honom illamående.

Eftersom han ständigt bantar köper han i nån slags galen missriktad feeder-frenzy hem kopiösa mängder choklad, snask och glass till mig. Igår kväll kom han in i mörkret i mitt lair - jag talade i telefon med jb, drog allt ett varv till - och släppte ner ännu en satans Lindthare, tre påsar mandelägg och en stor påse salmiakbalkar på min mage. "Det finns glass i frysen".

Jag har precis ätit mig igenom mammas "schoklattorta met kolatäcke, det ar ägentligen konfäkt-torta, man ägentligen bara skall ta liten sofistikerad sliver", tårtornas high priestess som kräver två dagars förberedelse. Och jag har ätit upp allt påskgodis och mammas mazarinkaka och hennes lökpaj "men ägentligen det är quiche" (ryssars vurm för det franska) och hennes ädelostdito och alla olika sorters lax och potatismos förpackade i plastbyttor för turkyoghurt (eller tysk vaniljyoghurt) och urdiskade och inplastade chark-frigolitformar. Jag har t o m ätit upp rädisorna.
Jag är övermätt. Kan inte föreställa mig mer socker.
Men in kommer makro, i mörkret, och släpper ner ännu ett ton på min mage. In my hour of need.

Han lagade våfflor igår, men åt på bästa anorektikermanér inga själv. Han bakar två eller tre gånger i veckan, pushar unraised och doughy kryddkakor och sega kladdkakor in my face all the time. Ibland de är de ok.
Anyway. Vart jag vill komma med det här är att han har ett komplicerat förhållande till mat, eftersom han inför löpsäsongen - som brakstartar med KJ - vill gå ner till typ 65 kilo för att kunna springa snabbare och klå sextonåringarna.
Han äter sushi på dagarna, havregrynsgröt till frulle.
Men om nätterna...
Då tar djävulen över och tvingar honom att gå i skåpen.
Alltså mötte han mig rödfnasig och hålögd imorse efter att inatt ha gått lös (notera) på en påse chokladdoppade RUSSIN.
Just med sina nuvarande ailments. haha
Jaha. Vilken sällsynt poänglös historia.
"Han fick ännu mer diarré."

Men allt det här fantastiska fick mig att minnas nåt fondly; när jag och Alice bodde ihop som nittonåringar i en crummy andrahandslägenhet på Bäckvägen, och Alice en kväll viftade med en gammal flaska katrinplommonjuice från ett ancient fastepaket och frågade "tror du det är okej att dricka den här?" och jag nickade.

Mvh

Allt bråkande, hinnorna av incriminations och snubs, jag har glömt hur uttröttande det är. Kan man inte bara få Fermata-slide:a sina glasögon en stund?

(Rockit)

Bareback

Alla opublade inlägg, hörni. Allt hovrande över publish post.
Den egentliga bloggen.
Det vore nåt.

Jag hatar den.

Eller typ Herbie Hancocks "Rockit"

Otålighet behövs. Wretched fuckedness behövs. Eller jävligt fula omgivningar.
Man skriver sämre när man är lycklig, eller när man är kär eller när man är ok, bär mig emot att stödja en klyscha, men det är så det är. Viljan att identifiera det som stör en upphör, eftersom inget stör en tillräckligt; orden upphör att vara redskap, blir bara selfstroking, och jag skiter i om det är barnsligt för: truth. Som med Cipralex.
Och att vara själv. Också en faktor. Och jag menar inte nödvändigtvis isolerad. I sällskap, där man ändå kanske censurerar sig, inte känner att man inte måste formulera sina tankar för alla, där kan man notera, minnas, låta stuff komma i efterhand. Men i en relation, där är det så lätt att man gör allt sånt tillsammans. Man vill att den andre ska förstå. Han/hon är tillräckligt viktig för att man ska vilja. Och man plockar fram hidden små morsels, gör krumbukter, anstränger sig, utmanar sig själv i bästa fall. Och det är väl meningen och fab och allt sånt där. Men att tala uttömmande om nåt, tvingas att hitta rätt ord, kasta fram samband man tycker sig ha sett, play around med idéer; risken är att man sen inte orkar på egen hand. Man är mätt, har fått sitt lystmäte. Och det känns lite cheap att använda de orden, de tankarna igen.
Jämförelserna jag skulle kunna dra här.

Jag vet.

The Summer Before The Dark.

Kan ni fatta?

Efter säkert två månader, eller tre; att jag såg en pytteliten grå shape inbäddad i resårmadrassens veck och brydde mig tillräckligt för att kolla och inte bara borsta ner den på golvet.

Men en viktig sak har också hänt:

Nicholas Lampert

jag har hittat en avslagen grå plastflisa från listen som löper runt Mac:ens metallhölje.
Den har fattats ett tag och fått saker att kännas off keel.
Den är bara fyra mm lång men jag har hela tiden varit medveten om att den inte finns där, att där finns en imperfektion, symptomatisk för mitt liv, och har därför undvikit att låta ögonen vila på nedre högra hörnet.
Eller nåt.

Cipran ur blodet.

(Han löptränar varje dag utanför

jailbaits fönster. Jag skojar inte.)

Mer upplösning

Makro sliter naken och svettig upp badrumsdörren medan jag sitter och värmeduschar i badkaret, och don't even mind the gränslöshet, det som verkligen är mindboggling är det han skriker - "Om tre veckor SMÄLLER det!!!" - i kombination med den plötsliga insikten om att han faktiskt menar Kvantumjoggen.

Idag är det tisdag

Med out of control menar jag en känsla av upplösning. Mina papper är i oordning. Jag vet inte ens var jag har mina papper. Jag har en fransk almanacka uppinnad på kökväggen. Där börjar veckan med söndag, men jag noterar bara rutmönstret och tar fel på dag hela tiden. Kom en dag försent till en läkartid förra veckan.
Jag har biblioteksböcker som är så gravt försenade att jag skäms över att säga när de borde ha lämnats tillbaka.
Jag hittar knappt nåt; vet vaguely att jag har ett skärp jag behöver nånstans - det enda dyra skärp jag nånsin köpt, ett rynkat läder-Margiela med ett fäste som ser ut som spännet i en dokumentportfölj, en sån där liten nedtryckbar tunga man slidear in under en metallklammer - men jag kan absolut inte hitta det.
Makro samtvättar våra kläder recklessly. Typ sina smutsiga löparkläder och jeans med mina fjolligaste, ömtåligaste knickers. Svart som svart. Allt slits.
Jag har underlåtit att trä på ett påslakan på mitt täcke i snart en vecka.
Jag hittar inte tandtråden.

one two three four take the elevator

Och jag känner mig floozyish när jag kommer hem på morgonen till ett påskägg och en Lindthare och makro är på väg till jobbet.
Just att be en taxi - den sista, jag menar det den här gången - att stanna i klar morgonluft utanför en putssprucken villa, hur kan man annat än känna sig out of control?

Observera

att jag menar hövligheten. Inte nöden. Hövligheten är det enda.
I alla fall i varandras sällskap.

Jag tänker på

på soffor, håller ögonen på två.
Och Cornetto Citron är tillbaka. Efter åtta år.
Undrar om jag kommer att känna på samma sätt? Ha samma flutter i maggropen nu som då?
(Jag skulle aldrig köpa en GB-glass annars. Bara om hövligheten absolut krävde det.)
(Jo, kanske Päronsplitt i storpack en varm sommardag. Och jag skulle äta upp isen först.)

Och jag är inte slö,

jag lätt ångeststyrd och vill ha absolut kontroll.

Nu vågar jag inte

titta i DN Bostad eller kolla Hemnet av rädsla för att se nåt ännu bättre, exempelvis summan av mina förväntningar på livet.

Makro

är övertygad om att jag har en bokstavsdiagnos. Han är övertygad om att han själv har en bokstavsdiagnos.
Jag tror bara att jag är något slö och att han är något homosexuell.

Men jag

är fortfarande förtvivlad över att jag - när jag är själv - missar saker jag tänkt se. Annie Leibovitz-dokun t ex. "Rent hus" på fyran.
Det senare skulle jag kunna se, men fyran tar betalt för sina streamingtjänster och det känns obscent att köpa på nåt vis.

Singapore Sling

Makro kom precis in här i halvmörkret i en uppkavlad Raf Simons-tröja och flexade sina biceps. Han fixerade mig med blicken och mumlade "titta!"
Som en förvirrad pensionär på ett gruppboende after midnight.

Han har ätit medicin för nåt unspeakable efter en lyckad dejt förra onsdagen. (Med ännu en random tysk.) Kanske påverkar det.

Inte för att mina nätter makear så mycket mer sense.
Jag tillbringade inatt med att stirra på jailbait som halvlåg mot väggen, iförd en stentvättad jeanskeps med perky Bill-skärm. Han drack languidly en Staropramen och balanserade en globlampa på magen. Ibland är han så snygg att jag vindar.
Vi missade att se ännu en film. Imorgon ska vi missa att se en utställning.

But we'll always have Skövde

Jag tänker på min gamla latinlärare Kitty här, fastän inga egentliga likheter finns utöver den bitvis skärrade mimiken och hårtexturen.
Fast vad vet jag.
Kitty var alltid impeccably put together i färgkoordinerade outfits.
Hon hade ljust morotsfärgat hår i nån slags pottfrisyr och fastän det uppenbart var färgat såg jag aldrig en utväxtrand. Huden gick ton i ton. Kinderna var silkeslena, läpparna och nästippen lite vitnade, som av skräck. Jag minns att hon hade ganska uttalade nasolabialveck, hårt spända, som om hon Facercise:ade med överläppen neddragen över framtänderna.
En gång på tre år - vårterminen i trean, jag hade henne i italienska också - hade en maska gått på hennes strumbyxa. Det här var så anmärkningsvärt att jag var tvungen att tipsa A-K medelst en viskning. Kitty noterade våra ögonrörelser och ursäktade sig i säkert en kvart efteråt. "Jag brukar aldrig...jag hade inga extra strumbyxor i handväskan" etc. Jag tyckte om henne ännu mer efter det.

Till de glädjande nyheterna hör

att Makro äntligen får plats med den himmelssäng han alltid önskat sig, nu när jag flyttar ut.

Båthora?

Naturligtvis är den alldeles för dyr. Jag måste fundera på hur jag ska ha råd, första installmentet måste snart betalas. Jag antar att jag kommer att behöva nån form av influx. Ett jobb? Eller är det att inte tänka klart?

Jag ska måla puderrosa,

alltså med en vaxton, och varmvitt. Låter kanske inte så exciterande, men vänta ni bara. Jag vill ha en gul skinnsoffa till, seventies or early eighties. Har redan ett svart lackskåp.
Och: o, ye of little faith.

Apartmentalized

Banken har trulat och plutat i några vändor, handpenningen blir en dag försenad och jag har stora deficiencys möbelwise. Karriärwise, in fact. Blodvärdeswise, in fact.
Men lägenheten är fin och läget rent praktiskt är perfekt. Fönstret i vardagsrum/kök har dubbla horisontella lufter, huset är byggt 1946. Oljad parkett i alla rum. En liten fyrkantig balkong overlooking en allmänning och ett annat vackert och vitt fyrtiotalshus (bredvid vilket det ligger ett grågrönt, mina två absoluta fetischfärger på hus, särskilt om växtligheten utanför är lite otuktad, buskagen lite för snåriga. Förstår ni vad jag menar? En hint av lavar eller kanske...alger?)
Jag har en glasskiva över diskbänken. Jag har alltid gillat såna, även om det kändes som en platsisolerad företeelse när de dök upp, på nittiotalet nån gång; ännu en slät yta i minimalistiska white cube-hem.
Jag tycker om celadontonen, tänker på biologisalar och gamla tysta tandläkarmottagningar.

Meanwhile

öppnar jag paniskt avokador med slö kniv för att hitta en som mognat.
Jag har hackat upp tre.
Av nån som bott i ett sydamerikanskt land ett tag - jag tror att det var Honduras (eller kanske rentav Portugal?) - lärde jag mig två saker:

• man kan äta avokado med socker på till dessert (aldrig prövat)
• man kan äta syrlig mango, dvs lätt omogen, med salt på (gott)
  

Men egentligen är jag född på en fredag,

kan universum inrätta sig efter det?
Jag trodde att det kanske innebar vissa privilegier?
Eller har jag missförstått det hela?

bonny and blithe and good and gay

Den här ständiga sjukdomskänslan, de här ständiga infektionerna, malfunktionerna.
Härnäst?
Parodontit? Kronisk droppnäsa?

Naturligtvis taiträ-ar jag profusely nu. Jag vet att det finns värre saker.
Hör du mig?

Wednesday born

Somnade torrhudad coh förvirrad i skrynkliga lakan igår, kvar i jeansen, utan att ha druckit vatten, trots att jag var urtörstig. Jag frös och behövde bara värma mig lite. Ni vet hur det funkar.
Har varit så jävla utmattad på sistone.
Ska sluta skriva om det här, men känslan förvånar mig ändå. Tänkte hela tiden gå upp för att borsta tänderna och tvätta ansiktet, men jag kunde inte.
Som att plötsligt hela impacten av de två senaste åren kommit crashing down, nu när jag ser exit-skylten.

people one ought to know

Det här är intressant.
Noggrannheten.
Top Ten Classic Spanking allting.
Jag undrar hur ofta han/hon tänker på smisk, kollar handryggar, underarmar.
Får en ilning i mellangärdet när nån gör en sweeping motion?
Lika ofta som jag tänker på Christopher Isherwood?

Men helgen

var bra. Sammetsstubb under fingertopparna.

The Scottish Play

Allt är pretty much crap, see.

Om

... har jag beslutat mig för att överge arkivskåpen. Tänk om de skulle drälla igenom golven och krossa mina nya grannar? Undrar om brf fortfarande skulle vara välvilligt inställd då?
Jag vågar inte chansa.
Och jag behöver utrymmet till annat.
Ni anar inte lekarna i mitt huvud: den färgen där, skåpet där, soffan så, jag där.

Och när var det senast så?

1987.

Men kan jag sakna idén om vinter, ni vet;

den förljugna: när himlen är shellpink över en elupplyst stad, snö om eftermiddagen. Stum akustik, tysta flingor, mörka grenar. Man står i en avsides trädgård nånstans och kan välja att gå in, eller inte.

Nepalesiska Kongo

Jag kan inte ens andas fram möjligheten.
Inte förrän alla papper är påskrivna och banken har betalat ut sina pengar.

Vad mer?
Några tvångsmässigt upprepade fraser ur människomunnar i min proximitet de senaste veckorna är "hon/han/du måste gå till psych-olog" och "Joel Alme". Ett samband, nån?

Och jag köpte tre par högklackade skor på rea, RIKTIGT högklackade, men jag är så ovan att jag undrar om jag kanske skulle behöva fixa gåstavar till. Fast förklädda, typ till en herdestav med blomstergirland eller biskopskräkla. Kan man ha det på fest?

Och igår morse, på väg hem från tunnelbanan såg jag
en brun snigel,
en svart snigel,
en lång daggmask.
Det kändes som en kod.

Vågar inte

säga nåt än, men jag la ett till bud.

PTSD

Klinkergolv = glasbetong. Förstår ni?
Känsliga dispositions behöver tvätta ögonen med stålull efteråt. Och det är bara för utsidan, the inside visions kommer man inte åt; de hauntar en for years to come.

Och kan vi enas om nåt, snälla:

alla upphör med att lägga fula klinkergolv i hallen på gamla lägenheter.
Bara för att det är svart doesn't make it right.

Och dessutom, to top it off,

är Madonnas halvnya cheekimplants/grovmolekyliga hyaluronsyra fortfarande ezzterremmelly Wildensteinesque.
The tribute paid to genius, I guess.
Ms W är top ...cat.

I love you more than you love me

Ondskan reared it's ugly head - eller om det nu kallas "andra spekulanter", jag bryr mig inte - och stal mitt färdigmöblerade utrymme ifrån mig.

Getting away with it

all my life.

Jag har andnöd,

väntar på att mobilen ska pipa till, försöker size:a upp mina motståndare.
Vad vill de mig egentligen?
Och vilka psykologiska gränser har de satt sig?

Låt mig förtydliga:

Vi förstår varandra perfekt utom när det t ex gäller biologism.
Och naturligtvis var det en riktig bunny costume han hade: svart satäng, öron, nåldyna i baken, lösa manschetter.
Ska tänka lite på det nu.

Min helg

I fredags när jag ringde på dörren öppnade Andy Warhol i kanindräkt med en flaska proseccco i handen.

Vad jag vill ha sagt är att han kanske är ung men vi förstår varandra perfekt.

Håll tummarna

will you. Jag tror att jag vill det här. Läget är perfekt och jag får plats med tre enorma arkivskåp i järn och en soffa.
Om bjälklaget pallar.

My love and me

Jag har svårt att sova, är så upptagen av nåt. Cottonmouthig.
En ...rymd.
Jaja, en lägenhet.
Vi får se.

and what also really REALLY matters

Jag plutade mig f ö också igenom andra hälften av mina tonår. Slapp tala. Dismissively (jag var övertygad om allas illvilja) riktade jag blicken rakt framåt och tryckte - lätt äcklat - fram läpparna. Jag hade bläddrat i ID as good as the next girl.
Jag ville ha perfekt hy och fyllig mun. Kanske t o m vara mulatt, eller åtminstone ha bruna ögon eller i alla fall riktigt ljusblå. (Om allt utom huden berättade jag naturligtvis inte för nån och poängterade mitt ointresse i diskussioner.)
Det kändes som ett worthwhile livsmål.

Masque

Sen jag kom tillbaka från min bergssemester är solljuset plötsligt så påtagligt.
Cipralexen har gått ur blodet och jag ...känner saker igen.
Nervositeten över min situation har drabbat mig. Verkligheten flåsar mig i bakhasorna, kommer kanske t o m att hitta mig.
Alltså prövar jag förklädnader.

Igår t ex: Elfriede Jelinek, fast ohne gul ögonskugga, eftersom jag ju ändå är fåfäng. Jag hade en hallonröd kärringkjol c/o Nancy Reagan och en halsknäppt skjorta. Jag såg övertygande ut, men inte för, eftrsom mitt prime aim ändå är nån form av seduction - eller åtminstone en decent kopp te - och Jelinek ser ut som en cool städskrubbssminkad mentalpatient stuck in the mindscape of 1942 ca (all of which is good, men kanske inte helt passar mitt syfte. Jag plockar istället russinen, sort of).

Jailbait (ex Boy) tvingas att öppna dörren för främlingar; jag håller fingrarna för titthålet. Han gillar det. Jag älskar det. Sen pratar vi heminredning. Ingen ironi. (Ni skulle sett hans palm mot det nya tyget han nålat upp på väggen.)
Taxichauffören trodde att jag var en prostitutka; han eyeade mig misstänksamt uppifrån och ner och förhörde sig om adressen flera gånger, ville kolla om jag kände till området eller bara följde direktiv.
Jag sa "jag tror det var nummer 26."
Sen stapplade jag ovärdigt och knäande ut från bilen i mina higheels, genade över den frostiga gräsmattan, låtsades kolla nåt på min mobil och gick in i port nummer 28.

Jag lägger ner energi på det här ska ni veta, gör testsminkningar innan (bara en lösögonfrans), nålar upp hår, assemblar outfits, knycker quirks.

Det kallas terapi. (Eller överslagshandling, jag minns inte vilket.)
Anyway roar det mig som inget annat just nu.

Nästa gång ska jag fixa utanpå-tandställning, glasögon och kutrygg. Jag ska osa Orange County 1986; the ungainly girl med ulterior motives.

1 c)

Iza har skuldkänslor över att hennes intentioner att sminka sig inför boardåkningen här uppe aldrig realiseras. Hon är polska och pratar mycket om myrstakar - ni vet där myrorna bor - och framtidsprojekt. Hon är så jävla duglig: fixar tonfiskmackor på morgonen, lagar ordentlig mat, ringer kontakter i Stockholm, nätverkar fast hon är på semester.

Makro springer. Här uppe också (han vill inte missa en dags träning inför KJ). Varje morgon och varje kväll beger han sig ut i skogarna i en timme.
Han hoppas väl träffa på några, eh...björnar.
Vi har f ö en bastu.

Fjället, luften, snön, ni vet.

1 b)

Det snöar och jag dricker kaffe medan de andra stuvar in pjäxor och skidor och crap i bilen. Jag tänker på hur skönt det skulle vara att tas ur sitt sammanhang så här en längre tid (alltså självvalt, inga nasty orsaker); hur mycket man kanske skulle hinna göra. Ett par ombyten kläder, en opersonlig stuga, en dator. Asketism (well) och solitude in a cold climate.

1 a)

Jag är duktigare än vad jag trodde, det går faktiskt ganska bra. Jag tycker att det är hur kul som helst. Och jag ser monstruös ut i min skidmundering, som en yeti i enorm kvadratisk jacka, fulfula pjäxor och bowlingklotshjälm. Och jag och mössa: eländigt.
Jag leker med tanken på att dra på mig mössan över hjälmen för att optimera fulheten.
Jag leker också med tanken på att knävecksböjande och faux-bajsande vingligt glida fram till snowboardstonåringarna och highfive:a dem, förklara att "jag är en skibum, va", skrika "schysst puder!" och peka på den skariga och isiga snön i barnbacken.