Ongoing.

(Men jag noterar att Jovan är på väg att breaka igen.)
(Kan nån analysera fenomenet J? Under en tvåpoängskurs i tevevetenskap t ex? Jag kommer att ha full närvaro.)

(Menar inte det maliciously, jag är fascinerad.)

Mer

Och hela den här österrikiska källarbusinessen, den är så unfathomable, så litterär, fattar ni?
Bunkerhuset, barnen som aldrig sett solljuset; fyra personer i ett isolat nere i en källare - kulturen dem emellan - syskonen ovanför, komplexiteten i känslorna åt alla håll, allt.
Kan inte processa.

Tawdriness

Och imorgon är det Valborg igen. Varje år, whitout fail. Enough, say I.
Det kommer att vara kallt och eländigt och man kommer att längta hem. Var det nu är.


Nån annanstans.

Reaping the benefits of divorce

du kan komma ut nu

Igår slängde makro en låtsasspindel på mig när jag satt med mac:en i knät. Den (datorn) gled ner på golvet med en duns, ena hörnet skrapades upp.
Senare gömde jag hörlurarna till hans i-pod i soptunnan (tömning i morse).
Nä, det gjorde jag inte. Han lyckades förlägga dem alldeles själv.

Om jag romantiserar mera

Ska jag börja ha turban - inte pookiesött utan seriöst och kindsaggigt, med grårisigt sprethår nedanför - khola ögonen och leta afrikanska drapes?
"Faktiskt jag tror du måste" skulle min mamma säga.
"Bli irkesdemonstrant".

when in Rome

En bra sak annars är att j brukar googla sig till mig på fraser som är...well ni vet, utan att veta om jag nånsin ser dem. Som en hemlighet. Som jag nu outar. Han är lovely. På ett hardcoresätt. Jag berättar det här nu för att nån annan roar sig med samma sak. Nån som saknar raffinemang. Nån som surfar inifrån hotellrummets toalett i Rom eftersom det bara är där uppkopplingen funkar (or so I've been led to believe; kanske föreligger ett annat motiv, andra dunklare urges). Och som söker på strängar som "bajskorv salvada kant".

Och jag måste ge upp drömmen

om min soffa. Dynorna färgar av sig på allt.

Jag tycker inte det låter trevligt, jag tycker det låter hopplöst

Är så stelkäkat astrist idag.
Indränkt i gammalt potatismjöl och skorpsmulor; två fnöskiga pinnar dangling från ulltovorna på huvet - det andra kallar hår - pliriga grisögon, nedsatt hudturgor, usel muskeltonus, homosexuell ex-man, förrymd boyf.
Mitt liv.
På de många byggvaruhus, möbelaffärer jag frekventerat de senaste dagarna har två kvinnor i sextioårsåldern (utan inbördes connection) refererat till mig som "damen". På interntelefonen: "jag har en dam här som undrar"; jag var färdig att slita luren ur handen på den sista; välta ett verktygsskåp och sen le lite.
Förut var det bara turklivsinnehavarna som sa så, och även om det gjorde mig beklämd hade jag överseende, kunde alltid peppa mig själv med kulturskillnader och crap.
No more it seems. Och fuckit, de var sextio. Borde de inte säga "vi tjejer"? Eller "vi tjejor"?
Och ha lite raffiga leopardjeans på sig? Eller åtminstone ha grått hår med fräck svart underhårsfärgning och kraftiga svarta glasögonbågar?
När blev det så här?
Uppluckringen.

Kamprad

Fortfarande bristfällig uppkoppling. Sitter på Ikea och skriver det här, snabbar mig på eftersom jag känner mig iakttagen av småbarnsmammorna och hon den långsamt vänliga men lättstressade kvinnan i kaffedisken. Dessutom är musen spastisk. Jag vet inte riktigt vad jag är på jakt efter, förutom en specialborr till min specialchuck på min nya specialborrhammare, och den kan jag inte få tag på här. Blev pålurad fel sort igår kväll av en nervös tonåring med glasögon. Jag såg deranged och opålitlig ut, med tegeldamm över hela ansiktet, det såg ut som om jag var täckt av hussvampssporer - kanelfärgat damm; brukar det inte stå så (jag har varit seriöst fixerad vid äkta hussvamp for the longest time; jag ska berätta nån gång) på Anticimex hemsida (bookmark) - så han blev väl rädd, trodde att jag skulle förgripa mig på honom, spora av mig; gav mig första bästa borr.
Jag ska söka upp honom, put things right.
Nu måste jag åka rulltrappa till tonerna av Killing me softly (som jag fö tycker är bland de roligaste låtarna någonsin, särskilt den svenska versionen med Lill Lindfors; så mycket paranoikernas themesong; det är roligt att tänka sig Lill sitta i publiken och bli uppbragt över att en random performer uppenbarligen känner till nåt om henne).

tuba lite

Har ni sett den här?
Hemsk.

(Hörni, smink och könsfördelning;

makro har nåt gammalt JPG-lippy och nån dito kajal från 2004. De räknas inte. För meagre. Han kommer inte att upptas i enkäten.)

So you know

Jaja, ligger (tar igen mig lite efter allt utmattande spacklande i mitt casual homegear). I bakgrunden färgen på mina väggar. AD designers "Puder" från 05 eller 04.
Så kackigt med färgkollektioner, eller hur? Men deeply och primordially thrilling också.

Senaste numret av Zoetrope ligger bredvid mig på golvet, en present från j. Vi skulle läsa högt.
Sitter på hans sida av madrassen nu.

Puder

Sen, apropå ingenting, förutom att mitt ögoneksem har kommit tillbaka (fastän jag inte har sminkat mig sen jura), vill jag diskutera det här med gammalt smink. Eller diskutera, nejnej, snarare fastslå ett utbrett beteende (alltså helt inom de mänskliga normalvariationerna).
Alla mina väninnor, inklusive jag själv, har smink som är minst tio år gammalt. Inte moist smink som underlag eller mascaror, men typ ögonskuggor eller puder (uppblandat med fresh produce). Nån älskad färg som inte görs längre, nåt rouge man fått ärva av sin mamma, nåt puder man är för lat för att leta upp en ersättare för.
Säkert jättebra att langa sitt smink varje år (pengarna!).
Men alla jag känner är supernasty.
Cue de tunnhåriga crazytanterna med peroxidblonda postisch-beehives och svart eyeliner/ljusblå crinkly ögonskugga stuck in the past man såg som barn ibland. De är mina systrar. Samma train of thought. Amandla Awethu.

Det här är ett överflödigt inlägg; jag vet att ni också gör det och gillar det, även om ni kanske nekar.
Jag ska skicka ut ett formulär, och jag förväntar mig att ni svarar, märker det "Hite-rapporten om maquillage".

V-vägen it is.

Okej.
Jag utnyttjar en grannes omedvetna vänlighet nu. Uppkopplingen funkar bara sporadiskt. Jag önskar att jag kunde berätta vad han döpt sitt nätverk till.
J har stuckit till New York och Alice är i Rom, och jag sitter på golvet på en madrass och är rädd för ljuden jag gör här. Det känns som om de fortplantar sig in i de andra lägenheterna. Jag har glömt hur det är att bo i bostadsrättsförening, alla samägande man måste förhålla sig till.

Jaha. Re-pulsion.
(Grejen är att det finns vissa komplikationer, och jag kan inte dra dem här.)

Hur som helst har jag spacklat över vävförstärkningen i fönstersmygarna nu. Strax ska jag borra. Jag har satt upp en lapp.
Ni ser hur det är: jag kastar mig ut i livet.

Me, me, me

(Jag har just samlat ihop orden.)

Såg just

"samla ihop orden". Fattar ni att det kommer naturally? Jag har en inbyggd fjollgen, hur mycket jag än försöker kämpa emot (muskelslappt, i en vilstol) bryter den igenom whenever.
Minns att jag har jävligt fyrkantiga framtänder.

Inget

revolutionerande, bara saker I've been meaning to tell you.

Hoewards end

Meanwhile krattar makro löv och sågar ned träd.
Jag har så mycket att berätta. Ska sätta mig ner i morgon och försöka samla ihop orden.

Hoeward bound

Jag är uppslukad av tiden, dammet, färgburkarna, skruvhålen, listerna. Plus att jag inte har nån uppkoppling på det andra stället än.
Min fina Dymling-soffas skinnplymåer visade sig vara insmorda med skokräm, så ikväll ska jag rengöra lädret och fetta in det igen.
Jag börjar sakta att vänja mig vid rummen, även om jag sover under ett duntäcke som är för varmt och får poltergeistångest varje gång DN dimper in genom dörren (courtesy of j).
Jag äter pizza dygnet om. Mitt födointag har passerat all respektabilitet sen länge. Jag är på botten nu.
Igår morse fick j mig att äta russinbröd med avokado på med ett framfnyst "live a little".

Iza kom förbi och sa att hon i sitt hem inte har en enda lampa hon kan stå för.

Fint.

Ha.

Seriöst, jag är en sån döskalle just nu.

Det här,

hos Karin, är fun to be had.

Märkligt,

konstigt, ovant, weird. Strange.
Pekuliärt.

Det går bra att mejla mig nya ord.

Listen,

En annan sak är också ljudet av människor around, på gångstigarna nedanför, på gatan framför.
Sent om kvällarna.
Jag har saknat det, men det är ovant.

När jag och makro bodde i ett medeltidshus mitt inne i Visby en sommar, i en tungbjälkad vindsvåning som luktade mögel och där det spökade - I swear - var sorlet utanför so strange; tystnaden innanför fick det att kännas som om man gömde sig.

Jag sover

för lite.

say hello wave goodbye

I lägenheten igår, det var som om vi var utomlands, nånstans söderöver med dubbeldörrarna ut mot balkongen. Så pekuliärt att bara slå upp dem och gå ut, och utsikten är ren på nåt vis. För mig, anyway.
Vi drack vin ur champagneglas av plast, Alice och j hade med sig sina datorer så att vi skulle kunna lyssna på musik och Iza bröd och salt - det är viktigt för polacker och ryssar, måste alltid tas med till ett nytt hem; jag köpte en baguette och Maldon samma kväll som jag fick nycklarna - och en bit polsk korv i en grön skål som j av upphetsning slog sönder redan i hallen.

Och allt det andra: burkigheten i ljudet utan förstärkare och högtalare; ljuset från köksfläkten, spackelfläckarna.

När jag och j var kvar själva och vi hade bäddat i vardagsrummet (på madrassen han cyklat över med) sa jag åt honom att minnas vad han drömde. (Första natten, polacker och ryssar osv.)

Han mindes.
Inte jag.
Men jag tror aldrig att jag har gjort det första natten nånstans.

Nu ska jag titta på

Big Love, och det ska ni också.

T & A

Mitt och j:s brejk framskrider enligt följande:

Gick och luktade på parfymer igen på Åhlens. Slängde världsvant med nya väskan och direkt kom en vakt och ställde sig en meter ifrån mig och stirrade. Jag provocerade honom genom att öppna väskan och rota medan jag i andra handen höll i Gaultier 2 .
Sen gick vi in på varulagret och hånglade.
puss

Sms idag, 18:38, från j.

Vi har alltså struntat i alltihop, satt på golvet i den tomma lägenheten igår och drack lådvin.
Jag är så...ni vet.
Det enda jag sörjer är att jag inte fick höra de oåterkalleliga sakerna han hade tänkt skrika åt mig - som "du är ju för fan empatistörd" - live. (Och nu har han blown deras usage. För alltid.)

"Tiotusenfemhundra!"

Jag kände mig mjuk i sinnet igår, då blir inläggen sticky.
Idag är jag ambivalent, glad över nåt, tense över nåt annat.
Och jag undrar mycket över om man kan gå på auktion om man har kraftig Tourettes med vokala tics.

L-

åter det som om jag har flyttat in till stan?
Det är fel.
Jag är fortfarande en outskirter. Och jag flyttar inte förrän den 30 apriiil.

XYZ

Jag väntade på en bänk i solen i Vitabergsparken i morse. Det var så varmt och ändå var dagen ren fortfarande; jag kände mig ren - frottéskrubbad och upplyst - och tjugoåringen jag mötte i trappan på vägen upp var så rörande, hans ansikte och småflottiga hår ingav mig hopp; det var som om vi förstod varandra, delade en känsla med de feta duvorna och kvinnan med hunden och grässtråna och every other entity där just då.

Innan hade jag konfronterat min rädsla och vandrat i kvarteren runt Nytorget.
Marginell pulsökning, trots allt det obehagliga, och sen åkte jag med en budspade gömd i canvasväskan till Frihamnen, där jag satte mig bakom en japanska med Pradabag och anteckningsblock och två groomed kärringar in their late twenties från Öfre och ropade in en soffa på auktion. Och ännu senare, på Odengatan, såg jag nån jag bara ser vart sjunde år och kände för första gången att jag verkligen ville prata med honom, fråga hur allt var. Men jag hade redan satt mig i en bil.

Och när jag kom hem på kvällen blev allt som det skulle.

Eller vill jag kanske senare?

Basquiat-perioden?
Eller när han var hung up på bratsen i Curiosity killed the cat?
Transparensen i min själ.

Och vet ni varför jag gillar dem?

Kom på det just, eller fuckit, har vetat det hela tiden; för att jag är en sucker för useless, pointless uselessness och lättsuggererad; jag läste nånstans för femton år sen att det var den här sortens Bauhaus-vurm som förenade Warhol och Nureyev och Halston och Bianca J way back when. Deras digs. Ger mig en känsla av NY 1978.
Svälj och internalisera, mitt motto.

Samtidigt, i Lake Shore Drive Apts

I en febril ansträngning att organisera mitt liv har jag den senaste veckan agerat logiskt och praktiskt och köpt på mig ÄNNU fler arkivskåp, eller ritningshurtsar snarare - den här gången i trä - som jag stereotypt nog tänkt använda som sängbottnar. Jag beslutar mig för allt haphazardly, utan att tänka igenom om jag verkligen vill ha det så, lever på gamla inpyrda Elle Decoration-idéer om utrymmen liksom. En ändlöst duplicerad och trög angivelse om "livstil" som betyder SHITE nothing.
Jag har också köpt - och det här är det mest bisarra, för jag har inte ens användning för dem, var inte on the lookout - ett par MR-armstolar; stålrör med sitsar och rygg i kärnläder. Fast de är snygga och var cheap och är Bauhaus-iga på ett inte alltför modernt sätt, utan dekigt tjugotaliga liksom. Som att man borde sitta i dem i Zeldagear och dricka champagne i i vida, låga kupor innan man går ut. (Inköpta på Nordiska Galleriet i mitten av åttiotalet, jag fick dem för några hundringar styck, vilket är ett find min cheapskateiga mind reelar över by any measure.) Den ena är ordentligt sliten, den andra knappt. Anyway är de enorma. Öht är det ofta så: pricey, förlåt, kvalle-möbler är lite större i proportionerna, det är först när man ser dem i ett rum som man fattar. De lurar ögat på nåt vis. Sextiotalssoffor och -fåtöljer, typ Wegnergrejer - som ser så nätta ut på bilder - tar ofta upp ganska mycket golvyta. (Det omvända gäller skinnsoffor från sextio- och sjuttiotalen, de känns små och förkrympta enligt dagens standards.)
Eller så inbillar jag mig allt.
Ni vet, min hjärna är överhettad av the anguish.
Jag kommer bli tvungen att sälja av allt, alla "fynd".

Och därifrån löper tanken

Fast så här, i casual hemmawear, känner jag mig bekväm.

till Prince, med naken överkropp i brösthöga flamencobyxor och små vita pumps, han står för en femininitet jag själv aldrig vågat anamma.

Sista Grace

Näst sista Grace

Men jag lyssnar på

Chica & the Folder också.
Och tilltvingade mig en lampskärm på öppen gata ikväll (som jag senare ändå langade i grovsoporna).

Förstå det här:

"Pockar det på" = nasty choice of words. Får mig att minnas en fras som stannat i minnet sen det först började hostas öppet om att Selma Lagerlöf skulle ha varit flata; en formulering i ett brev till lovern, ngt om att de båda skulle "arbeta tillsammans och älska, älska opptända. Det är härligt att tänka på".
Just älska opptända. A no and a no. Även om det var in ancient times.

Och sen

Maison Martin Margiela

pockar det på fler irrelevanta saker jag måste skriva om, t ex om hur idéer manifesterar sig i omgivningen och blir verklighet; hur man tror att de är flukish, men plötsligt dyker upp i samtal överallt, kanske nämns casually, men alltså redan har registreras och blir en realitet. Som flattops och kinamattor. Kinamattan är segare, men snart lika mycket där. Lovar.

"Men", frågar ni,

"det viktigaste? Kvantumjoggen? What about Kvantumjoggen?"
Jag är ledsen, men it won't happen. Wasn't meant to be.
Makro ska operera hälsenan nästa onsdag. Huvudmålet för honom är ändå homospelen i Barcelona i sommar. Jag föreslår att ni åker dit och hejar. I know I will, i alla fall i anden.
Han är den utmärglade med förkrympt huvud och skarpa drag. (Men allt sånt vet ni ju redan.)

Vi måste tala.

Jag var på väg att göra nåt dumt och överilat.
Jag hade ett avskedsbrev färdigt och allting - vissa har redan fått ett, sorta - men kunde bara inte trycka på enter. Jag hade så bestämt mig och workat ut saker i mitt huvud; för att det skulle kunna bli en schysst paus eller brejk mellan mig och j, för att vi verkligen skulle kunna tänka, och för att jag har stuff at hand; en separation att slutföra, ett liv att angripa och en sommar around the corner, herregud, men jag kan inte.
Jag hade en välformulerad line om bloggfatigue (och bildfatigue och tidningsfatigue och plain fatigue) också, men den är useless, eftersom fingrarna vill annorlunda.
Jag är fast i träsket.(Jag menar här beroendet, ingen annat.)

För grejen med bloggande, när det är som bäst, är ju att det inte är ett isolerat och statiskt piece of work, utan pågående och föränderligt och samtidigt ganska kravlöst. En line då och då när andan faller på. (Jfr beroende.)

Alltså:
Jag har full kontroll.
Jag kan sluta när jag vill.

Och det är inte nu.
that's all

Är den här nu,

demensen? Jag tycker att jag hör vattenkitteln koka torrt inne i köket hela tiden.
Tror ni att det är det undermedvetnas metafor för mitt själsliv?

Och senare,

på Ikea, när vi fikade, såg jag en ung mamma med ett födelsemärke stort som en femtioöring på halsen, och då tänkte jag på när vi pratade om att tatuera in hudssjukdomar.

Hermann och jag

Det var så konstigt idag. När jag åkte över bron mot St Eriksplan kände jag för första gången att Stockholm lite var min stad.
Jag brukar annars känna precis tvärtom, som t ex i lördags, när våren var så skamlös; dvs inte helt på samma sätt som jag inbillar mig att människorna som gick obesvärat längs Odengatan i sina solglasögon kände sig.

Jag har undrat hur det är, att äga sin omgivning.
I Stockholm har gatorna har aldrig varit mina, husen har känts som befästningar; som om arkitekturen och jag iofs förstår varandra, men inte jag och paren inuti. Ändå har jag bott här i nästan hela mitt liv. Antagligen skulle det kännas på samma sätt överallt, i vilken stad som helst. Och jag är inte ledsen över det, jag har bara en sense av att stå bredvid och observera.

Men idag kändes det lite annorlunda.
Jag såg ensamma pensionärer.
En pojke med Downs.

DNA

Tappade lusten att nätbjuda lite nu.

"Kunstnerens hustru har medvirket ved værkets tilblivelse."

Och just hår av all possible freshness there is.

Att möblera ett void

Som avledningsmanöver, och av necessity inför flytten, har nätauktioner blivit en idée fixe hos mig.
Privatannonserna är bäst, som när nån vill prångla iväg stuff under etiketten shabby chic, men glömmer att skriva chic - "SHABBY!!" - eller när folk föreslår clownporträtt "till barnrummet", in this age of enlightenment, år 2008 herregud; när det i alla fall gått säkert tio-femton år sen Crime Night och Forensic Detectives började hålla min mamma uppe om kvällarna.

De enda jag kan föreställa mig trycka iväg ett bud är de som vill ha en prydnad över stacken med John Wayne Gacy-biografier.
(Dvs Alices ex-boyfriend.)

Men till barnen? Pure BRIS.

Busying myself

Huset lät som gamla knotor i natt; det märkligaste ljud jag nånsin hört, och helt nytt, jag har inte lagt märke till det förrän nu. Som när en gammal människa rör en led.
M-vägen (vi har alltid kallat huset så, det låter så grand) fyller hundra nästa år.

Hos mig har skruvarna börjat sticka ut under armbågshuden. Jag måste plocka bort dem.
Men jag är noga med att låta alla som verkligen inte vill känna med fingertopparna först.

And back again

Och nej, jag hittade ingen decent teakbyrå.

Och det här:

Vi har bestämt oss för ett break, jag och j. Ett sånt trite ord. Nyss kände jag mig sensible och härföraraktig, diskuterade riktlinjer, försökte förklara känslor och tankegångar. Nu känner jag mig mest heartbroken.

Vers le sud

Solen. Gruset på trottoarerna, still. Jag savour:ade lättnaden i fötterna som barn, i vårskor efter klumpiga thermostövlar. Nu: samma tyngd året runt, samma typ av gear.
Stagnationen alltså.
Jag har ätit en ägg- och kaviarmacka och en bit äppelkaka med grädde och druckit kaffe och duschat och ignorerat mitt ögoneksem och nu ska jag trotsa min person och ge mig av på en lång hunt around en viss typ av...etablissemang, för att till sist kanske finna det vi alla egentligen letar efter i livet.

Perversions textuelles

De senaste dagarna har jag sorterat. Papper, mina tankar.
Satt allt umgänge on hold, förutom min hombo (som jag inte kan undvika eftersom vi ju faktiskt delar bl a badrum).
Nånting slog mig i förra veckan, nåt som jag naivt nog inte tänkt på, och som jag plötsligt var tvungen att förhålla mig till.
Och igår kväll: relationsbyken. En stafettpinne mellan Alice, jailbait, makro.
Inget är nånsin lätt.
Innan jag gick och la mig, vid två, hörde jag makro skrika till av att en spindel klättrat upp på hans underarm.
Jag skulle kunna säga mer. Jag har truismer inskrivna i hjärtat.

Min sista mening

kanske lät unsensitive och uncaring. Den var menad att vara allt annat än det.
Jag känner mig oroad.

Journey from the trenches

Jag har ingen tidning, har inte haft det på en vecka, och jag kommer att vara utan tills jag flyttar.
Jag har alltså särskilt dålig koll på vad som pågår utanför mina putsspruckna väggar. Jag vet inget utom att man i alla lägen bör vara övertygad om sin revansch, även om den kanske inte alltid är så viktig. Och att förändringar - det slitna (but still) - might be blessings in disguise.
Under tiden kan man föreställa sig att man samlar material till en bok.

Dialling the digits

Ibland när folk är tysta i ett samtal, när de låter pausen efter mitt påstående eller min berättelse bli för lång - det här händer oftast över telefon, men inte alltid - kan jag gripas av en urge mumla "jag erkänner" in i luren.
Eller "luren"; mitt tejpade headset.