(Och

jag ska strax åka hem, men innan har jag bett Alice att lägga in sin tempurkudde i frysen eftersom jag vill se hur hård den blir när den är kall.)

Apropå det,

var det nån som såg den där dokun om femtiofemplus-kvinnor med younger manloves from AfRiCa?
Jag ville så gärna se den, ska kolla om den finns upplagd eller streamad nånstans.
Och den där andra, om nåns mormor från Borneo, eller så? Den också.

Jag bar upp blomjord till balk...terrassen idag, tillsammans med Alice. Till slut hade jag tyst gått förbi samma granne - som satt utanför porten med en bok - fyra gånger. Jag kände mig tvingad att säga nåt. Så jag gick förbi honom igen, stannade bortvänd två meter längre fram och sa "vi bär upp all denna JORD".
Han trodde att han blev propositioned och gick in.

Jag har så många GRANNAR. Känner mig lurad.

Och det är en balkong, två och en halv trappa upp.

From the roof tops.

Jag är Jennifer Fox.
Jennifer Fox is me.
Och det är faktiskt officiellt nu.

Sannusjka

Alla som inte redan gör det måste läsa Sannas blogg.

hey ladies

Jag har varit utan internetuppkoppling nästan hela helgen, vilket irriterade mig för jag hade så mycket att skriva om. Vissa dagar, ni vet hur strange alla man möter ter sig? Och andra: hur vackra? Obegripligt vackra. Oftast kvinnor. Det är så klyschigt, men just kvinnor - kanske för att det finns så jävla många detaljer som skvallrar om intentioner; för att kvinnor i högre grad än män tvingas fundera över sin get-up:s signaler - kan få mig att stirra (out from the corner of my eye, face orörligt).
Jag gillar tonårsflickorna bäst, de som inte har kalibrerat sig själva än, inte given in to anständigheten. De med klumpiga mascarafransar - piprensarvariety:n - och avgränsad puderlinje och makeshift-glam: väskor inköpta i månglarstalls på chartern; höftlånga jerseylinnen från HM; nån dyrare kofta från mammas garderob. The brash ones, som skjuter fram brösten och fixar håret framför tunnelbaneglaset.
De och femtioårskvinnorna. The best.

Never give it up

Ett annat samtal, framskriket i en gulmetallic och aggressivt körd Hyundai Atos. Take a guess at vem.

"Men vad är dealen? Först grab my tits och sen inte höra av sig?!"

Jag svarar inte, håller bara krampaktigt i bildörren, och efter andan när vi byter fil.

"Och vad är grejen med att när jag skriver ett artigt och trevligt mejl och tackar för grejen i fredags och samtidigt föreslår ett non-committal fuck; att fortfarande inte höra av sig?!"

"Du fattar att jag kommer att skriva ett blogginlägg om det här, va?"

"Gör det. Och du kan skriva att han grabbed my ass as well. Skriv det! Han läser ändå inte din blogg."

"Mm."

"Skriv att jag är helt chockad."

Never stop

På väg till mamma i söndags.
"Jag promenerar till dig nu."
"Vaaad?"
"Jag är på väg till dig nu."
"Nej, heerdu! Jag hör ingenting nu. Bara svag kraxande. Jag är ledsen att behöva säga till dig, men någon måste; du kraxar som schering. Din röst - som hos gammal, kraxande schering. Du måste göra någonting. Den avslöjar din inre tillstånd. Du är alldeles sönder."
"Jaja."
"Har ingen sagt? Till dig?"
"Nej."
"Vermodligen de har sagt."

Och saken är den

att jag redan har sorterat och skänkt och kastat i minst fyra omgångar tidigare.
Det här är minsta gemensamma nämnaren liksom. Koncentratet. Glacen.

Assemblage

Är bara listless, känner för att skriva nåt. Jag fattar inte hur mycket stuff en människa kan ha. Fast det är inte mitt. Det är generationers ansamlade passare i skinnetuier, fotografier, projektorer, kameror, kikare, Amerikavykort, litografier, handarbeten, böcker, anteckningar, korrespondens, Burda-tidningar och jag är den stipulerade förvaltaren. Det ligger ett stort pendylur, en gåva från barn och barnbarn till min farfarsfar på hans sjuttiofemårsdag, på ett av arkivskåpen nere i vardagsrummet. Pendeln vibrerar spöklikt så fort man går förbi. Jag ska försöka pracka på I det.
Förut hängde ett enormt handsnidat (heraldiskt) vapen (med fyra tillhörande värjor) på väggen i vardagsrummet, inköpt i en spansk antikaffär ngn gång på sjuttiotalet. Tack och lov är I en pack rat. Han tog det. Men ångesten innan.
Mammas aggressiva "du bracka"-blick varje gång jag tackar nej till en stol eller ett skåp.

(Men Tube-jeansen,

vilken del av min hjärna led av syrebrist när jag köpte dem? I tre år har de legat i min garderob, prydligt ihopvikta med storlekslappen kvar, längst in.)
(Men somehow tilltalas jag fortfarande inte av tanken på en alldeles egen hästrumpa; dvs en sleek expanse of jeansklätt ass med fickor i njurhöjd.)

No play

Som t ex Cecil Beaton (längst bak t v), Tallulah Bankhead (längst fram t h), Elizabeth Ponsonby (i hatt) och Stephen Tennant (längst fram t v).

Jag har så mycket kläder. Använder ändå typ samma fem plagg.
Fina grejer; makros dyrbara snazzpresenter genom åren uppblandade med tunna, dyra strumpor till höfthållare, laxrosa trettiotals-behåar, otaliga scarfes, halsdukar och bisarra glacéhandskar (och I never flirted with burleskerierna, det här är en annan affliction); klänningar, dräkter; saker jag använt en gång och sen glömmer bort till förmån för fem år gamla t-tröjor. Jag vill använda dem, men jag är så förstörd. (Min mamma; WW2, Sovjet; hennes luxuösa attityd gentemot andra, men uppenbara och ryckiga motvilja mot att use it herself.) Sparar till "rätt" tillfälle (vilket är aldrig). Lättjan också, flyter i mina ådror istället för blod. Certain plagg kräver stuff av sina bärare, nån slags ansträngning i form av genomtänkt frisyr t ex. Jag har de två senaste åren resignerat och skänkt truckloads, allt i fint skick eftersom det aldrig använts.
Det ska bli ändring på det nu. Jag ska ha allt hemma, när jag loungar, bloggar, lagar mat. Jag tror att det kan bli bra, att jag kan get off on it myself, av bara känslan mot huden.
Jag låter som en crossdresser nu - den gamla sorten - jag är medveten om det.
Ska klä ut mig som i tonåren. Ha läggningsvätska i håret, måla lippy. Bada fotbad.
Fixa en kroppspuderpuff.
Låtsas vara en karaktär i en bok.
Blir exalterad när jag skriver det här.
(Även om jag vet att min karaktär redan är fördärvad; att jämngrå bomull är vad jag intuitivt drar på mig first thing när jag vaknar.)
Jag ska göra våld på mina impulser.

Jag håller på att sorterar nu alltså. Därav.

Rooting for

Oscar Pistorius-thingyn; beslutet att låta honom tävla i OS i Peking, intresserar mig så, dels av personliga skäl - min mamma förlorade sitt ena ben i en olycka när hon var sjutton år - men också eftersom kroppsmodifikation i allmänhet - frivillig eller ofrivillig - intresserar mig. Spare parts, enhancements, rubbet; hur vi förhåller oss till kroppslighet, hur attityder förändras. Om han vann (om han stood a chance), skulle hans achievement räknas på riktigt i folks medvetanden? Eller skulle han han bli den där som inte tävlade på samma villkor, det generösa undantaget med tekniska fördelar, visserligen inskriven som "den förste att..." i sammanhangen, men ändå marginaliserad?
Och naturligtvis är jag en sucker för underdog-angle:n. (Och jag vet; är han egentligen en underdog och blablabla, I don't care; jag håller mina fingers crossed, vill att han gör en överraskande bra tid.)
Intressant nog är hans proteser en isländsk uppfinning (såg jag i makros senaste Runner's World - den amerikanska - som f ö får mig att rodna varje gång de har en man på omslaget; så jävla softat och uppenbart bögporrigt, typ Laura Ashley goes Honcho.)

Well

Jag sov bara två timmar inatt. Ni vet hur ojämn man känner sig då?
Som om.
Äh, jag kan inte säga det.

"Och dessutom det

står i Farengeit, inte i Celsius."

Fruitcake

Obs! Inte min mamma. Hon är far more ferocious.

Mamma var här nyss, ville ha hjälp med att fylla i en enkät om förra årets stambyte. Naturligtvis kan hon själv, men hon ville gå igenom svaren med mig för att vara säker på att framstå i optimal - välvillig men handfast - dager. Jag förklarade att enkäten var anonym.
Hon hade bakat dadelbröd också, och det triggar ett minne nånstans från barndomen, besvikelsen i att inse att den kryddiga baklukten kommer från en fruktkaka. En jul fick vi i brevlådan en cured - typ tre veckor gammal - fruktkaka; smockad med suckater och korinter och dadlar och russin och the works, från engelska Audrey, som bodde i Oxford och som dog alldeles för ung.
Jag var appalled och mamma upphetsad. (Över kakan, inte döden.)
Jag gillar fruktbröd nu. Dock inte suckater or any other sort of kanderat fruktskal.

Suckater: med c eller utan c?

Update: Mary to the rescue: Sukat, kort och gott. Ska inte böjas i pluralis, så vitt jag vet.

Sukat it is!

Tänk om man testar mig

och ser att jag saknar en anatomiskt väsentlig beståndsdel, tex storhjärna?
Jag hörde om nåt liknande förra veckan, fast inte lika drastiskt.

Jag är så

stelfrusen idag, knarrig i nacken. Igår gick bra.
Det är allt.

Har

ni läst Poor and Aging?
Om inte, gör det.

lila: honung, vita: hyacint

Ser ni hur ljust det är ute? Klockan är elva och mörkret är fortfarande see-through.
Jag tänkte på det häromnatten när j - eller vad ni nu vill kalla honom - dök upp utanför huset; han knackade lätt på fönstret och jag kunde inte ordna dragen, inte ordna själen. Sen gick vi längs Långsjöns ena kant, stod på bron och tittade på vassen som såg ut som i ett dammigt diorama, brun och elupplyst mot grönsvart nattvatten. Himlen var mörkblå.
Han oroade sig för grodorna, för att trampa på dem.

Efteråt drack vi te med makro vid köksbordet och situationen var märklig men bra.

Och syrenerna: jag har upptäckt att de luktar olika.

Mitt sommarlov

Jag har fått en idé om semester inympad i mig: Archangelsk; eftermiddagssex i sjaskiga, bleka öststatsrum. Beiga nylongardiner. Hotellfrukostar bestående enbart av flottiga charkuterier. Varsin kamera.
In reality: ett snabbt dopp bland liken i Brunnsviken.

Veckans

favoritgoogling.
Jag ska döpa min nästa blogg efter den, jag lovar. Eller bok.
(Eller om jag fixar en nakenalmanacka på makros tolv senaste ragg.)

Telefon 09:46; mamma

"Jag vet inte när han kan hämta den, han har inte kommit hem än; han var på dejt igår."
"Vem han dejtar nu?"
"Jag vet inte, nån som jobbar som __ på Kungliga __ tror jag."
"...Nej men, heerdu! De är överallt, de perverter."

Civilisation

Min ex-svärfar och ex-svärmor kommer på besök idag, och jag har inte träffat dem på över ett år.
Jag smet i julas, remember?
Låter weird, är weird.
Den här situationen; gränserna är tydligare från insidan än utifrån.

Naturligtvis

kommer jag att tillbringa den i uppkavlade jeans och dassig t-shirt som vanligt. (Men jag har två par fula nya skor i alla fall.)

Och det är sommar

snart.

I need you boo

Hey lil mama, ooh you're a stunner
Hot little figure, yes you a winner, and
I'm so glad to be yours
You're a class of your own and
Ooh little cutie, when you talk to me
I swear the whole world stops
You're my sweetheart and
I'm so glad that you're mine
You are one of a kind, and
You mean to me what I mean to you
And together baby there is nothing we won't do

Vilket den iofs kanske är.

Och

en ekorre skuttar omkring på balkonggolvet ovanför mig (balkongen är plåtskodd). Dess tassar mot plåten låter som i en skräckfilm.

Det bor en ekorrfamilj bor under vardagsrumstaket, idkar nån slags perverterad timeshare med skatorna. (Småfåglarna håller till i andra änden, ovanför panoramafönstren.) (Det finns en debil hare, en räv och fem rådjur också. De senare sover borta i ett rum av syrener och jasmin på tomtgränsen, dolda av mammas mounds av genom decennierna bortkrattad mossa.)

Häromdagen smet en ekorrunge in i garaget och satt och darrade bakom en rulle hönsnät och några gamla kakelplattor. Makro höll på att gå upp i limningen.
"Den har rabies!"
När jag jagade ut den genom att vispa med en sopkvast mot källarrappningen sprang han sig mot bilen - som stod parkerad tio meter bort - och skrek "dörrarna är öppna", ungefär som om ekorrbebin var set on att destructa och invadera hans property.

Aktivitetsgrad 2

Idag känns alla prepositioner rimliga, alla förvrängningar av språket acceptabla, alla ord utbytbara. Så länge de är snarlika eller rimmar på det jag avser duger de. Är så jävla trött och virotisk.
Men av en bra anledning.

More tits

Jag har kanske berättat det här förut, så stop me if you, men jag hade en gång en skitsnygg väninna med små bröst. Hon gifte sig med en man som hon vuxit upp som syskon till, i ett kollektiv på sjuttiotalet. (Fattar ni den meningen? De var syskon, sorta. Växte upp i ett vänsterintellektuellt kollektiv.) De sågs sporadiskt sen de vuxit upp, höll kontakten som syskon gör, levde i olika länder. När hon plötsligt skulle plugga i Sverige hade hon ingenstans att bo och flyttade hem till honom och hans flickvän ett tag. Och då hände le forbidden. Jag minns hennes skam och oro; dramatiken och hemlighetsmakeriet.

Sen gifte de sig. (Och skiljde sig nåt år senare.)

Men det var inte det som var poängen med min historia.

Min väninna ogillade sina små bröst och oroade sig ständigt för att hennes bror/man - jag gillar att skriva det så - egentligen föredrog nåt annat. Han övertygade henne om motsatsen: sa att hon var gorgeous, skitsnygg, assexig (vilket hon också var) och att han älskade hennes bröst; att de var optimala. En tid efter att hon äntligen börjat slappna av i sin titangst och tro på honom städade hon deras lägenhet - de var trés arty, det låg material överallt - och hittade under sängen en välanvänd hög med tidningar (det här var på nittiotalet) med namn som Big Tits och Busty Babes, och lockrop som "Enorma jättebröst!".
Jag tycker att det är en sån perfekt historia.
(Och efter några månader skrattade hon också.)

Flickigheten igen

Smarta tuttar.

Har ni läst det Therese skrev om bröst den tolfte? Rätt, rätt, rätt.

Jag har väninnor som har varit besatta av minimizers så länge jag kan minnas, i alla fall sen out of puberty och den första rushen över egna titties. Inte för att de är inte tycker att det är snyggt med stora bröst, utan för att de med bröst inte kan vara Audrey Hepburn.
Små titties är moderation, modulation, smärta kroppar och flickskola; tyglad, exklusiv sexualitet, fjärmad från barnafödande och unruly kroppslighet.
Ungdom och kultivering. Läs kuvning. Och en icke-acceptans av de kvinnliga attributen (in the guise of villkorlig acceptans).
Jag läste nånstans att fransyskorna generellt avhåller sig från att amma för att behålla sina bröst små och ungflicksaktiga - och för att underförstått behålla sina män - jag vet inte hur pass sant det är. Att fransoserna aldrig förlorat sin faiblesse för A-kupor. Och överraskande nog supergirly, breathless och sprödsjungande kooks, men jag hejdar mig i tid nu och släpper just den tråden.

Skrev nåt om samma sak här.
Och Moa om det här.

Lektris

Läste nyss Thommy Berggrens Norén-utfall för andra gången idag, över telefon, för Alice, som ligger på sjukhus (och som förhoppningsvis kommer att må bra snart) och saknar förströelse. Jag chokade flera textrader i förväg åt de bästa bitarna, som konsekvensen i "Lasse" och "HI. HI. HI" och hummerpåsarna. Och "de stora grabbarna".
Så seriöst stört. För any normal-achieving 11-year-old. Yet touching somehow.
Alice skrattade också och det gjorde mig glad.
J mejlade mig i morse med frågor om Berggrens hälsotillstånd.
Vi pratade om Thommy Berggren en av de första gångerna, utomhus i vintras.

Och jag och j,

han är som en spänningsvärk i bakhuvudet. Vi får gräla och inkriminera oss igenom dagarna, se hur saker blir, för vänskapen är kinda grekisk.
Och min trovärdighet long gone.

, secretly

Jag sorterar. Mörkret utanför är mitt; jag claimar det, och tubar R.E.M's Imitation of life för att videon är så bra, och för att det finns R.E.M-låtar som trots le rock är bland de vackraste jag vet. Nightswimming - hela texten - och At my most beautiful. Det där om att i hemlighet räkna varje ögonfrans. Pianot.
Däremot har jag alltid hatat Losing my religion. Den gnälligaste som finns.
Jag hatar den.

Fick mig att skratta idag.

the new order

Ni vet när man tappar känslan för vad som är rimligt och vad som är snyggt? För hur man egentligen vill ha det? Man vill bara bli färdig och plötsligt ter sig allt helt okej? Jag är där nu.
Skrotar briljanta konstruktionsideéer, köper på mig saker jag inte kommer att använda, börjar typ att snegla på den där gullackade himmelsängen från Ikea och twitcha lite gillande.

Allt ser så out of place ut. Som om nån annan bor där.
Och så har jag en målning som är enorm och som min mamma köpte till mig back in the makro days ages ago för tolv jävla tusen och jag vet inte hur jag ska hänga den för att den inte ska blekas och jag vet inte ens om jag vill ha den, vet inte om den känns relevant längre - nej, det gör den inte, men tolv jävla tusen, som sagt, och hennes blick, och jag har redan dödat hennes gnista genom att vägra att ha uppe hennes egenkomponerade enorma ryatavla, den hon åstadkom månaderna efter att jag fötts, när jag sov, på potatissäckar upphämtade från källaren, och som är fin, men the overbearingness of your mother's art on the wall, your mother's soul in your heart - men jag försöker. Tänker att jag är en pussy, en mes. Min mamma är så jävla generös, snäll.

Den föreställer tre flickor som studerar sina - baddräktsklädda, men ändå - underliv genom reflektionen i en grön vattenpöl i ett vitkaklat utrymme. Fatta det appropriata i att hennes svärson visade sig vara bög.

For the nunnery

Som överslagshandling tittar jag nu på en och sextio-sängar.

J

Hur prosaiskt och unimaginative det än låter finns det stuff vi inte kan get around. I alla fall inte just nu. Mitt liv; hans; förväntningarna på en relation. De tio åren.
Så vi försöker vara vänner, och jag hör er.
J sa att det passade mig utmärkt, att jag go:ar off på det, eftersom jag tilltalas så jävla mycket av avhållsamhet som idé. Först tänkte jag försvara mig, fast det är ju sant på ett sätt.
Men inte på ett annat.
Vi talade i telefon igår kväll, han satt på en brygga. Vi pratade om Kjerstin Dellert och Nils-Åke Häggbom. Och om kvinnohatet i bögvärlden, som är svårt att tala om för att det är lika tabu och minerat som Israel.

Och jag

och j är sorta av igen.

P A

Åt pingstlunch hos mamma, makro var med, jag kan inte förklara varför men det finns skäl. Hon insisterade på sugrör. Till makro, leende, med aningslöst höjda ögonbryn: "Och du vill ha en roza, eller hur?"

Mitt gmailkonto

har stängts ner, temporärt hoppas jag, pga oegentlig aktivitet, vad det nu innebär. För många mejl från ett och samma ställe, typ. Är skitpissed.

Me and vanilla

Gränspsykotiskt, men jag har ibland - i perioder - en stark förnimmelse av vanilj i svalget och i näsan. Kväljande nästan. "Hjärntumör" tänker ni, men jag har haft det så länge nu, i nästan åtta år av och till och jag har scannat hjärnan några gånger under tiden. Taiträ.
Infann sig igår, är överväldigande idag. Med en toppnot av choklad.

Lover

Här på M-vägen är morgnarna nu, med solen på trapporna och fukten i gräset, den övre delen av trädgården i skugga, precis som för ett kvarts sekel sen. Lukten av varma stenplattor. Löftet om sommarlov inskrivet i syrenerna.
Jag tänker att det här är en av de absolut sista gångerna. Jag skrev om det för ett år sen, om det oomfattliga i att lämna, men fuckit, det är först nu jag ser att pionerna verkligen kommer att tillhöra nån annan. Jag hoppas att folk får det bra här. Att de återupprättar husets stolthet.
Jag har strippat det bit för bit av värdighet, lämnar det i shambles.

Svordomarna får det att verka mer autentiskt, tycker ni inte?

Att göra

Tio cattleprods in i klinkorna är vad som skulle behövas. Sentimentaliteten. Hjärnans loss of substans. Det är vad som smyger sig på en om man inte är försiktig. Som ett jävla missbruk; vet man att det ligger för en bör man kväsa varje impuls. Har ni samma problem? Fan, säkert inte.
Nackdelen med att vara ens en aning kär. Har man sen en rysk gen nånstans är det kört.

Det känns jävligt rätt att modifiera ibland.

Jag och sjömännen

"På morgonen nu, den känslan i mellangärdet. Som en solkatt på tapeten. Vet inte varför. Har sovit bland röriga lakan på M-vägen, inget särskilt har hänt.

Vänliga hälsningar
Lars Norén"

Jag har glömt att berätta

att Valborg överraskade mig i år. Första gången jag inte velat fly.
Brasan låg i en liten backe med lövträd runt omkring , i en enclosure, och lågorna slickade grenarna och den andre J, han som är brandman, sa att han aldrig skulle ha tillåtit eldning där. Folk hade dragit fram fjuttiga slangar från trädgårdarna och lyfte dem impotent mot himlen, som var overcast, och innan fackeltåget av småbarn och folk i gummistövlar och oljerockar tänt elden sjöng tonårsflickor med tonårsflickeröster stämsång och en kärring med falsettigt kärringvibrato sjöng solo - och det var fint och precis som det skulle - och det fanns stånd som sålde korv och bullar och tolvåringar som sålde snask och hela tiden räknade fel på slutsumman - till sin egen nackdel - så att man var tvungen att rätta dem och kände sig ärlig och välvillig.
Och hundarna försökte stjäla allas korvar.

(Och

om tio år kommer det att uppdagas att färgen var effektiv eftersom den bestod av hälsofrämjande bly.)

Och just

att vara deranged och använda duktyngder som dyktyngder.

F ö lanserar Caparol en färg som eliminerar 99,9 % av all elektromagnetisk strålning eller nåt i den stilen. Toppen för alla paranoiker som nu slipper tapetsera väggarna med aluminiumfolie.
(Och som naturligtvis ändå kommer att förstå att färglanseringen bara är ett drag de tillgriper för att få alla tänkande individer att frångå sina stanniolvanor.)

Let the summer begin

På Ikea häromdagen, den kvinnliga rösten med persisk brytning i högtalarna:
"Får vi be den kynd som frågade efter dyktyngder komma till informationen på plan etc"
Roade mig.

Om att vara för bekväm i sin efterblivenhet #3

Makro har som bakgrundsbild på den här datorn en mingelbild från nån homosajt på sig själv och en lover han fortfarande håller en torch for. Makros näsa är mkt röd och lovern ser ut att ha progeria.

Om att vara för bekväm i sin efterblivenhet #2

Alice har ett utfyllnadsljud hon gör när vi pratar. Hon tuggar oftast samtidigt, och hon tuggar snabbt och nervöst; tar ryckiga, pickiga tuggor av det hon äter - som en fågel (om en fågel skulle ta tuggor) - och gör knyckiga rörelser med halsen samtidigt. Man hör tänderna slå emot varandra och så blinkar hon ofta. Mitt i allt denna motorik brukar hon, med ena benet uppdraget under det andra, i min gamla fåtölj, säga nåt som jag antar ska föreställa "jaa, jag vet inte". Grejen är bara den att hon har done away med alla konsonanter (utom m alldeles i början) så att ut kommer "maa, aa ee uee". Om ens det. Som om bara intonationen är kvar.
Femtio gånger om dagen.

Om att vara för bekväm i sin efterblivenhet

Är på det nya stället nu, har fortfarande ingen egen uppkoppling, men har lånat makros gamla dator (han har köpt en ny homoblingad nu, med lila- och silverrandigt skal) och trådlösa tre-abonnemang. Han tittade f ö just förbi med lunch från det sämre wokställe han favoriserar. Jag tror att han gillar det jag föredrar bättre också, men det är ett subtilt krig vi för. Snällt anyway. Ikväll ska han på dejt med en döv person, och jag ser vicariously fram emot det hela purely på basis av vad min mamma säger om döva personer; att de är mkt aggressiva. (Hon tillhör inte den kategorin själv, hennes hörsel är utmärkt, men unfortunately består hennes omgivning av idel personer med talfel, så hon sympatiserar.)
Räkorna i woken hade f ö stjärtsträngarna kvar och de var välfyllda. Alltså var jag tvungen att plocka dem och nu luktar mina fingrar obehagligt. Jag gör en liten paus här och går och tvättar händerna en gång till.

Nu är jag tillbaka igen och luktar artificiell liljekonvalj. Jag läste nånstans på nåt irriterande ställe - typ i Kitchen Confidential - att man alltid kunde avgöra på räkorna vilket sorts ställe det var. De bättre hade alltid plockat bort strängen. (Eller var det Jamie Oliver? Som f ö inte verkar döv men har en enorm tunga; kan man räkna det som ett talfel? Han manövrerar den påfallande slött.)
Jag är skitstressad och astrött och borde verkligen inte blogga, men living on the edge, va.

J har en arbetskamrat (på det andra stället, inte det roliga) som har ett mentalt begåvningshandikapp. Han har ibland känt en viss irritation över att deras arbetsuppgifter varit så likartade. Jag frågade honom om henne igår och då sa han att hans främsta invändning mot henne var att hon kändes så bekväm i sin efterblivenhet.
Förstår ni vilken outtömlig fras det är? Att vara för bekväm i sin efterblivenhet.
"Nu tycker jag att du är lite för bekväm i din efterblivenhet."
Han menade att hon vägrade göra vissa saker som hon mycket väl skulle kunna ha gjort genom att simply säga "jag kan inte".
Handlar det om avund, tror ni, eller självhat?

P.S #2

Vi är vänner nu. Han får ha besticken i fred.

P.S

Makro och jag är at odds. Hur ska jag rimligtvis klara att tömma huset på mitt stash - generationers stash - innan lördag? Jag packade ner allt hans stuff månaderna efter att vi skiljdes, typ två flyttlass, allt som är kvar här är mitt. Ändå stirrar han incredulously på mig och ba "meh, har du ännu mer saker kvar? Mäklaren kommer på onsdag". Jag är så arg.
Jag har medvetet lämnat kvar grejer så att han ska kunna fungera. No more. Nu tar jag alla besticken.
Meanwhile tänker jag busya mig själv med deeply useful stuff som att rengöra en toasits i bakelit från femtiotalet.

Han kom

Innehavaren av Bacon's Closet i en ledig men innately elegant ensemble framför några modeskisser.

bearing gifts också och jag blev generad för att de var så fina. Uttänkta. Förstår ni?
En diktsamling, jag säger inte vilken, men det var nån jag inte läst, från nån, om nån.
Ett halsband av jadepärlor som han, eller jag - jag minns inte vem - råkade slita sönder fem minuter efter att jag hängt det om halsen, och ett påkostat homofanzine som även innehöll en lercirkel upphängd på ett sammetsband med tretton röda knutar (Isis livmoder resp kvinnors menstruationsblod but of course; jag ska casually låta den ligga framme nästa gång jag är på M-vägen och förklara för makro att det är ett infinitely stylish nånting, se om jag kan få honom att hänga sina bilnycklar i det eller nåt) (J: självklart INTE. Jag ska cherisha), en karta över Gayside (en ort i Kanada som på åttiotalet förorättat bytte namn till, eh...Baytona) och en ytterst informativ liten booklet med titeln "Anal sex for perverts". Jag gjorde en mental not att ta med den till mamma så fort som möjligt.
Men det han väntade längst med, ända till läggdags in fact, var en leopardmönstrad catsuit med haremsskurna byxor, inhandlad på Beacon's Closet (numera Bacon's Closet med kläder inkastade i högar med linnetrasor och toapapper) och perfekt, på alla sätt. Jag ser ut som Joan Collins. Jag kan välja att ha urringningen fram, med ezztreme cleavage, eller bak vilket är demure och ursprungligt. Har jag urringningen fram breddas mitt ass av framficksskärningen som ju hamnar just där, men det är bara intressant, tror jag.
Anyway, jag blev så glad, den är superfin.
Jag tror att han kände det för nästa morgon hade han lämnat en fempundssedel (mellanlandning i London) på min huvudkudde tillsammans med en lapp som han plitat ner "Tack för en underbar natt!" på. Han var tvungen att set the record straight kinda, ta udden av det hela.

Vad jag bl a vill ha sagt: jag dejtar most of all classy men.

Wired that way

Om jag bortser från att min grumpy boyfriend försökte electrocuta mig igår genom att föreslå att den jordade ledningen i takkontakten "förmodligen är till för en dimmer, eller nåt" är han severely lovely.
Severely.
För han är tillbaka nu, the jailbait of my nightmares; stod jetlaggad utanför min dörr i fredags i smalrandiga shorts och en oversized rosa canvasjacka med en militärtrunk (med Marc Jacobs-logga) på ryggen.
Han hade cyklat sig igenom NY, och tagit fyrahundra bilder.

Och varit sociable och hjälpsam.
På planet hem satt han bredvid nån som tryckte seemingly planlöst på monitorn på stolsryggen framför sig. J tyckte synd om honom, han verkade at odds med det tekniska - monitorn var ju inaktiverad och svart - så han såg sin stolsgranne i ögonen (innan hade en mkt intressant steward/antikhandlare/organist med välutvecklade underarmar krävt hans fulla uppmärksamhet) och lutade sig snett framåt och tryckte utan att ändra min eller yttra ett ord på monitorns on-knapp.
Vilket incidentally också var monitorns off-knapp.
Vilket j fattade ett tag senare när han tittade på skärmen från ett annat håll än från sidan.
Grannen sa ingenting, men tydde sig intensivt till sin girlfriend under resten av resan.

Är hemma

på M-vägen för en sekunduppkoppling; kolla mejl, hämta rena kläder. Nordsjö har bytt brytbas så min älsklingsvita färg ser ut som grönmögelost, jag har oljat in stuff (och sen dränkt in trasorna i vatten och skräckslaget stirrat på plastpåsen de legat i varannan minut) och crave:at min dator. Vill att ni vet det.