Jag menar också:

tanken på varje dag vända sig mot sin whatever och tränga undan tanken "var du värd det?", "Var jag?"

Och med gånger menar jag perioder och allvar.

Och det haglar nu hörni, syndafloden är över oss, jag borde aldrig ha skrivit det där.

Infidels

Förutom komma ut-processer, relationer och antal erhållna complimentary jordgubbslitrar från Ölandsmagnater talade vi i lördags också om otrohet. Eller talade; det ingick i sammanhanget snarare, åt vilket håll vi än vände oss hovrade the spectre of it över oss. Och igår kom Iza förbi - nyligen propositioned och insvept i en sibirisk sjal - och vi talade om det lite mer. (Här ignorerar jag hur svårnaglad otrohet är definitionsmässigt. Alla har sina gränser, och jag vet själv inte riktigt var min går; vad jag skulle kunna acceptera.) (j: ingenting, naturligtvis.)
Dunno. It happens. Jag har gjort det. Två gånger. Ogillade det; vet att skuldkänslorna och ångesten var större än njutningen, way större. No such thing as a fling on the side. Alternativet är väl nåt slags tyst avtal eller öppet arrangement, Tilda Swinton-wise. Jag vet verkligen inte vad som är ett nyktert och funktionellt synsätt.
Jag är nog för ångestriden. Och far too romantic.
Min ambition är monogam.
Och jag skulle ha svårt att tro på en relation sprungen ur otrohet, och ändå vet jag och ser att sånt händer, och att det uppenbarligen funkar. Jag tänker bara att förväntningarna på en sån relation blir så skuldtyngda och orimliga redan från början; att man har brejkat förhållanden, liv etc för just det här, alltså måste det fungera. Hur kan man bli annat än besviken? Och hur låst?

Vad jag än skriver om det här låter fel.

How to Win Friends and Influence People

Jaha. Ask and ye shall recieve. Jag borde inte ha tjafsat om Rykiel. Efter att dragit upp nya riktlinjer för mitt hår har jag naturligtvis one-up:at mig själv och totalförstört every last strand med en impulsivt Ica-inköpt färg från Schwarzkopf.
"Mellanblond" my ass. Jag ser ut som en möglig romarinna med unfortunate citron- och vinägerdo. Eller så här:


With the added perks of risighet och och ingen egentlig frisyr.
Vilket inte hindrade mig från att ha en smashing time igår kväll, med j hos j's syster Dina (för många A:n already) och deras väninna M och dennas fru G. Och risotton var pure creamy heaven.

Feed me

Jag är jättehungrig men här finns inget vatten bara knäckebröd knäckebröd och inget vatten och den sandiga vägen. Jag skulle vilja ha nåt scrumptious. (Even though vad jag har är prime dinkelknäcke, mind you.)
Och oh. Jag brejkade min vegetarianism (sen jag var sjutton och had a perky mind) igen i helgen. Första gången var för ett år sedan. En skiva salami. (Och jag ljuger nu, för jag började smygäta grillad kyckling ett helt år innan dess.) I söndags: en munfull lamm och en itsy bit chorizo. Jag har tappat alla gränser. Och ni ska veta att jag var en STAUNCH woman innan.
En staunch woman som fuskade med fisk och skaldjur.

The culprits of Stockholms stadsbibliotek

Samm-y, Hite-rapporten och Ottar fick mig att välja bort sex, annat än som ett intellektuellt pursuit.

Jag har

fortfarande ett horn i sidan till Samm-y. Ser en bild på honom och tänker "jag vet allt".

Och en sneaky fyra:

Dessutom undrar jag över Sammi Davis? Inte den lille krumme med y (som för alltid är förknippad med eftermiddagarna i Segeltorps bibliotek där jag som elvaåring satt med Linda Lovelaces självbiografi bakom Dickenspärmar och läste om bestialitet och partnerbyten). (She blew him.) Utan skådespelerskan, hon som alltid verkade intellectually feeble och spelade sexton + sexuell och talade långsamt och ingick i stort sett alla brittiska åttiotalsfilmer?
Som i fabbiga, kannibalistiska Consuming Passions. Vad hände?

Nummer tre:

knäckebröd tråkar ut mig så enormt ibland.

Nummer två är:

Jennifer Jason Leigh. Jag läser en Dorothy Parker-biografi (i en översättning så daterad att j inte kom förbi första stycket) av en John Keats som är så uppenbart förälskad i Mrs Parker att man blygs. All "liten hjälplös flicka + stora bruna ögon + besjälat ansikte"; things I can't abide. Just barnliknelser = makes me wanna puke.
Hur som helst är den fyrtio år gammal och innehåller anakronistiska passager som "Om man idag frågar någon av människorna som var med under de glada dagarna på tjugotalet skulle de säga att..." och sen ett statement, vilket känns mkt bisarrt och jag tänker varje gång att vad de verkligen skulle säga - om de öht skulle kunna minnas hur man formade ord, scuse the agism - är "Är du min mamma?". Plus att översättningen dödar alla quips och puns och får Parker att framstå som Stefan och Krister.
Jennifer Jason Leigh spelar Parker i filmen Mrs. Parker and the Vicious Circle från 1994, därav loopen. Vad jag vill komma fram till är att jag gillar JJL. Att jag saknar henne. Hon känns alltid lite smutsig och dishevelled på ett elegant och sympatiskt sätt. (Sorta like Judy Davis fast mer köttig och mindre intellektuell.) Och därför måste jag ta mig i kragen och se Margot at the Wedding.

Hur ska jag börja?

Idag har jag tre saker att säga.
Först: borde jag klippa håret, och då försöka se ut som Sonia Rykiel ca nittonåttio? Dvs rakt avklippt page med lång lugg och hennat och våfflat? (En fix idé sen några veckor, efter att j försökt berätta att han varit på Joanna Rytels performance i Färgfabriken. "Jag vill säga 'Sonia Rykiel' men det känns inte rätt".)
Jag skulle se avskyvärd ut, och det skulle kunna vara worth it. Med undantag av hennadelen eftersom jag har ett olivstick i huden vilket skulle göra kombon far too rumänsk. Jag ska fundera. Mina andra alternativ är rakt avklippt mitt på halsen eller Lauren Hutton i American Gigolo, eftersom jag har en blåvitrandig preppy-le prep-skjorta som funkar så bra mot brownishgrönt skin (eftersom det ju ändå är sommar) - never mind att mina referenser är helt lost on people när jag möter dem; de ba "jaha, S ser lite sliten ut i håret, tycker jag"; jag vet vad som åsyftas och möjligen nån annan stackars sjuttioåring med vanföreställningssyndrom också, vilket är good enough for me - och kan tänka mig att måla läpparna med min intorkade gamla favoritfärg "Berry".

Och apropå natur:

i Bregottpaketen; guldpappret med texten "Naturen är god". Meningslösheten i orden irriterar j så mycket (eftersom han bl a har uppenbara anger issues). Föreställ er därför istället "Naturen är defekt" varje gång ni öppnar locket på en Bregottask, om så bara för att glädja honom. (Plus att det är v. 1984.)

but nature must still find a way:

Anyhow azurear j den åt oss, efter att ha svurit åt mig i omgångar, av helt andra skäl. (Skäl bara han förstår, men han är så bedårande när han är upprörd att jag inte nänns fråga.)
Jag gav honom Lolita idag, eftersom den är en av mina favoritböcker och förmodligen den bok jag läst om oftast.
Jag tycker mycket om Nabokov.
Igen - wash, rinse, repeat - rytmen + the extra leap of thought. Förtroendet. Det gemensamma hos alla författare jag verkligen gillar: återhållsamheten och the thing beyond.
Och ni fattar inget av mina ramblings eftersom jag inte är lucid och därtill lat, jag inser det själv och accepterar. Men kan ni åtminstone låtsas? Jag äter digestivekex nu, that's the state of me, förstår ni illa däran jag är?
Mitt hjärta är en traitor.

Och hur är det möjligt

att Julie Burchills Sugar Rush går på SVT? Varför har ni inte sagt nåt? Livet går mig ju förbi!

Jag hittade

en bild på porträttet i Betseys gamla våning, pre Pink Palace. Och jag tror inte att det är en Annigoni alls, men ni fattar, eller hur?
(Och f y added i: Betsey's våning 1997, Betseys våning 2007. Och glöm allt jag sa om nedtonad. Använd t ex hellre "tonårsdement" eller kanske "batshit", i alla fall when it comes to den fula Kotten-lampan, fuskpälsen och glasbetongen, please.)

Plan B

Efter TV Junkie är nästa film på mitt schema Chris Waitts A Complete History of My Sexual Failures, även om den redan irriterar mig. Som Rhys Ifans i Notting Hill kinda.

Och när vi ändå är at it:

är inte de här två porträtten av Pietro Annigoni sorta like the cat's whiskers? Bakgrunden på Margarets. Forget about her head. Koncentrera er på terrorklassicismen och färgerna och tyget och blommorna och himlen.
Jag ska printa ut den och stick it nånstans. Och jag undrar om det inte var ett Annigoni-porträtt jag såg på väggen i ett hemma hos-reportage hos Betsey Johnson på nittiotalet nångång och som jag inte kunnat glömma. När hennes våning var gul och grön och cerise och full av chinoiserier och papegojor. (Senare såg jag ännu ett hh-repo, med ominredd och nedtonad våning. Porträttet var fortfarande kvar.)
Det i just mid century-klassicism som fascinerar: en anstrykning av vulgaritet mitt i allt det finstilta; att låtsas vara nåt man inte är. Only it's far enough back for me to appreciate (-58). (Men min instinktiva reaktion är naturligtvis hätsk avsky, liksom vilken annan decent och law abiding citizen som helst.)

Jag försöker

leva mitt liv; go about my business; skriva ett CV; läsa en bok; måla en vägg; diska en kopp.
Men mitt i rörelserna kommer tanken och låter mig inte vila. Och jag vet inte riktigt hur jag ska exorcera den.

Och on the streets

hör jag rykten om ännu ofödda bloggen P-störd i Dresden, som startar i höst.

Jag hör

grannen on top kissa stående just nu, and i'm not sure i care for it.

(Ses

Vi diskuterade ses idag, liksom varje dag. För mig, egentligen: all konsumtion. Varje kulturyttring. Boils down to sex (via seduction) everything.
Och trots att det låter omvänt: jag = sex är hundra procent biologi. j = sex är hundra procent kultur.)

Let me b it d like this

Foto från E's MoMA-box.

Jag lånar en pyttedator.

Midsommarafton förlöpte ungefär så här:
Vi hängde på m-vägen, dvs ground zero. I och makro bar ut ett stort och högt tillskärarbord på stenplattorna under mögeltaket.
Det fanns enorma mängder mat.
Makro blev full redan första timmen och somnade en stund i en ranglig A2.
A och Alice kom vid olika tillfällen under kvällen fram till j och klagade på att "Alice är aggressiv och skitjobbig" resp "A är så jävla aggressiv och fräck". Sen försvann de tillsammans bort till växthuset i två timmar (där de såg alla kissa in plain view eftersom växthuset overlookar badrummet som har ett ofrostat rejält fyrtiotalsfönster som extra finess).

Det här var innan A hade förklarat för Hillevi att han oftast föreställt sig henne i nattlinne, och långt innan Iza hade avslöjat sin plan för oss nästa sommar, den där vi dricker frukostsmoothies och arbetar som tennishoror på franska rivieran. (Att ingen av oss spelar är en minor detail, hon ska fixa en lärare åt oss i höst. Jag är med, även om jag känner mig osäker på hennes motiv; hon uppehåller sig rätt länge vid beskrivningarna av korta, vita tenniskjolar och tillgången på rent boys.) Alice erbjöd sina tjänster som knarkande hangaround/ bollkalle.

I - som dök upp i torsdags natt med delar av sin familj - hoggade den söte och supersociale spanskbrittiske twinken hela kvällen. Jag viskade det till j så fort jag sett dem röra sig runt varandra; att jag visste att de skulle bli så. I är straight och älskar min svägerska S like nothing else, men...something about the play. I morse svarade han förtjust på ett sms från sin nye vän. (Hans första erövring var holländske mc-björnen Gerhard, som sextonåring i Italien. Mamma var mkt enamoured; i alla fall tills Gerhard med sin artonårige lover kom på besök sommaren därpå och hon förstod att han var en pervert.)
Makro försökte få j att bygga en midsommarstång.
Hillevi sköljde utspillt vin från sin klänning i badrummet när nån trängde sig förbi henne, fällde upp toasitsen och började kissa.
Jag frågade vänligt makros nye bibliotekarie-bf om han trodde att Alices (tyskgifta) mormors signerade ex av Mein kampf kunde vara värt några pengar.
(A - som är judisk - och Alice hade redan tidigare konstaterat att hennes förfäder nästan wipe:at ut hans.)
Barnen blåste bubblor från balkongen och kastade ut enstaka möbler. Ett av dem hade solglasögon med en mkt diskret spycam.

Vi hade trevligt.

Den artige bögen i grå kostym - med enligt Alice upprörande litet huvud - förklarade sig i efterhand chockad. Han tyckte kvällen var surrealistisk - hans histrioniska ordval, inte mitt-; en overklig samling människor i en bisarr omgivning. Han trodde att han any second skulle bli väckt ur en dröm. Mest scandalized var han av mannen i rosa shorts och konstiga skor ( j).
Sen gick han vidare till SLM.

Men inte förrän han sett Iza röka en cigarett genom sin giraffmask.

Jag ska naturligtvis

fixa en garumpaj.

Vi låtsas som om

den här dagen inte händer. Om vi alla anstränger oss och håller tyst och ler belevat och buttclenched kanske den är över innan nån kommit till skada.
Om två timmar börjara jag koka färskpotatis. Men jag tänker låtsas att jag gör nåt annat.
Om tre timmar ska jag leta blommor i väggrenar.

(Och Alice skar sönder

sitt finger hos mig idag. Men vi fixade det med lite toapapper och eltejp.)

Verkan

Därför tycker jag att jag kan publicera anteckningar ur hans almanacka. Jag tror att han menar Moa eller Poor and Aging.

Orsak

Han mejlar mig:

med lätt sänkta ögonlock och salivglansig underläpp?

Jag svarar:

avser du retardation eller horniness?

Han:

i ditt fall: samma sak.

that watchful eye corrupts me

Det skulle kunna
om jag målade klart och
sorterade
och plockade undan och

plockade fram

och borrade upp och

monterade
och diskade
och bestämde mig.

och kanske t o m duschade

Och ni ser inte golvnivån.

Jag har en riktig kamera också, under en svart sopsäck nånstans.
Men Photobooth is in my blood

angelic conversation

Idag är pretty. När jag cyklade uppför backen i regnet: serendipity.
Bara en tant på väg till busshållplatsen i i en koordinerad och "ungdomlig" denimensemble. Cerise tröja under. Och de avblommade parkrosorna och fingerborgsblommorna och det andra the inhabitants of Bäckvägen planterat utanför sina hyresrätter eller bostadrätter eller: hem. Och Uppenbarelsekyrkan, jag älskar den. Sextiotalsmänniskor i söndagskläder utanför. I mitt huvud at least.
Att parkera cykeln nedanför trädet i regnet: min mage, mitt hjärta, mina fingrar; kan inte skriva det. Excuse the fjollighet. Men the joy som kommer av: jag vet inte.

Moandag

Mitt hat just nu är som en laser. Enough så.
Annars ser dagen ut att bli fin.

Seriöst: the kiddy show voices;

varför är de av tradition alla drama-retarderade? Skurt (känns som om jag defilar min blogg), eller Anki (den vidriga buktalarankan som just nu är på), Björne, Molly Mus, Teletubbiesarna? Varför talar de alla ömkligt/släpigt/krystat/plain eerie eller skriker i uncontrollable bursts? Vilka signaler är tänkta att gå fram?
Mkt obehagligt är det i alla fall. Clownen Manne-obehagligt.

På ett gruppboende nära dig

Fast såklart: det nya hemma är inte klart än. Jag övergav min puderfärg.
Målade väggarna med den tre gånger, med omständliga och noggranna maskeringar, innan jag insåg att rummet såg ut som en trappuppgång i ett nittiotalshus, most probably till ett gruppboende. Några faux-kurbitsschabloner och ett sopnedkast och jag hade varit set.
Förra ägarna lämnade kvar nån slags råväggseffekt medelst inmålat grus eller sand, och på den ytan blev min blekrosa ton grotesk. Alltså blir allt smutsvitt i lägenheten istället. Vilket förutsägbart nog ändå är det jag bäst står ut med i längden. (Och jag hade föredragit gräddvitt, but hey, don't blame me, blame Nordsjö.)

Substance abuse

Och jag spillde ut sköljmedel i köket igår, på m-vägen. Kemisk ylang-ylang och lavendel blandar sig just nu med doften av kaffe och lökskal och får tillvaron att kännas förhöjd.
Men i mig gnager: what's left nu? När jag har uppnått alla mina delmål?

Every day is, like...funday

Anyway, inte vad jag ville skriva.
Jag vill nåt. Det har ett namn, but I can't speak it.
Sommaren i Stockholm har ett drag av sorg över sig. Övergivenhet. Färre bilar. Soligare gator. Tystare steg.

Festlichkeitingar

Tänk om de finally har gotten me, the creepy little fucks? Jag har ont i nacken men vet inte om det är för att jag somnade i en konstig ställning inatt eller om det är deras markings upon mitt nervsystem.
Min genetiska förlaga var här, jag upplyste henne slött om Borrelia och TBE. Hon blev skärrad - hon abhorrar också fästingar (likaså bebismammor med barnvagnar vid övergångsställen) - men hann ändå med att uppmuntrande fråga:
"Och den andra? Du blir kanske efterbliven av den, nej?"
Hon menade TBE.

Jag tror att jag fick en eller två på mig i söndags. I alla fall rippade jag bort nåt som var litet och satt fast i huden. Det blödde så kanske var det ett miniscule födelsemärke.
Jag hade ingen pincett, see, eftersom jag befann mig i mtt f d hem. Bara fingrar och alsolsprit och en vilja av stål (/neurotiskt sinnelag).
Ni hade gjort samma sak.

Det är okej, vet ni.

Men ibland...

Let's run away again

Det luktar vin i lägenheten av blommorna som är on the verge - men not quite - att vissna.
Luktar som dagen efter en behaglig fest 1978, med rödvinsslattar kvar i glasen, rödvinsåsen kvar i kastrullen - eller boeuf bourguignonen i järngrytan - och efforten från kvällen innan kvar i kroppen. Kvinnorna med nån droppe Fidji eller Rive Gauche och tunna guldstickade sjalar. Männen i tredelat men casual.

Pity it's 2008 och jag borde get my act together.

They all do, you know.

But then again, herregud; vilka människor skrämmer mig inte?

Jag är så utmattad

Jag har been amongst människor jag är rädd för idag; sorten med nya familjebilar och gula trävillor och mjuka sportskor och trädgårdmöbler i eko-märkt teak. Krukor med buxbomsklot i. Panelgardiner. Sommartorpet på teve. Riktiga jobb. Kick-offs.
Ett trauma, I tell you. Djupt inne i skogen.
Känns som om de can smell avvikelsen on me. Ett böld nånstans under pälsen. Which I don't mind, men I can't bear to socialize.

Jag tittade på jättevallmon

och sa: "Tänker de inte på hur de uppfattas?"

Fleurs

Garden, 2000, Marc Quinn (levande blommor i -80°-igt flytande silikon)

Jag har tagit in pioner och jasmin - grenar av jasmin, inga puny kvistar - och doften är heady. Sexuell.
(j och jag pratade om det senast vi var on samstämmiga speaking terms; om hur unabashedly övertydliga blommor är. Just då jättevallmo. J sa att varje blomma är en sån uppenbar utlösning, och hur klart det blir när man ser ett speedklipp.)
Och jag har fattat att den stora poängen med fresh flowers inomhus är att de t o m får squalor att kännas som ett genomtänkt statement.
Känner ni till den där brittiskan med blomsterarrangemangen? Francis Bacon?
Så skulle jag vilja ha det varje dag, i varje rum.

Jag minns faktiskt inte vad hon heter, har svårt att googla fram det.

Constance Spry?

Jag skrattar åt

det här hos Therese idag. (Alltså "Fem nyanser av grått".)

Boll

Och mina grannar skriker nu. Huliganismen.

The east within

På banken idag väntade en man och en kvinna, han svensk, hon asiat. Fillippinska.
"Tänker de inte på hur det verkar?" sa Alice, och jag tänkte då att det kanske är just det de gör, och har bestämt sig för att skita i hur folk uppfattar deras relation. Kanske för att de är trötta på att tillhöra de en av de sista marginaliserade grupperna det är okej att ha fördomar om; asiatiska kvinnor och europeiska män. Och vi talar inte japaner här, of course.

Kanske är de skitlyckliga. Liksom Quinnorna med yngre afrikanska män. Eller norrlänningarna med sina ryskor.

Och oavsett & anyway & mostly orelaterat: vad är egentligen kärlek?

Men vad gör det.

(T.N) Jag har mina planer för kvällen klara.
LFM - som äntligen är tillbaka - har just sålt in Skins till mig.

Hot looks for summer

Eftersom det har varit sol ute har jag solat. Detta har oavsiktligt resulterat i att jag påminner en hel del om Tommy Nilsson. (Tommy Nilsson med bjärt aprikos och avskavd skräcködlemanikyr.)

I övrigt: jag känner folk som bor i tvårummare och har städhjälp.
Now that's what I call glamour.

Dock, en fråga:

vad är oralses?

Och ba'

"Ville du egentligen söka efter: oralses i kärlekstunneln gröna"

Ja tack. Faktiskt jag ville.

oral ses

Förutom att "bdsm Norrköping" är en tillförlitlig sökväg till min blogg, funkar tydligen även det här och det här bra.

Också:

Sebastian Horsleys Guide to Whoring.

Idag

tycker jag att ni ska läsa det här, hos Ida, om Sebastian Horsley och svårgooglat stuff.
(Och kanske Sebastian Horsleys sista blogginlägg också.)

easy like Sunday morning

Jag äter ädelost- och lökpaj till frukost. Påste. Missade ett viktigt telefonsamtal igår kväll eftersom jag somnade fullt påklädd med öppen balkongdörr, på M-vägen, inte i lägenheten. Makro är elsewhere, på nån hbtq-kulturfestivals avslutningsfest i Köln, så huset är at my disposal i en vecka. Känns som ett sommarhus, med konstiga specerier, inga kläder på hyllorna där jag brukade ha dem, ovana tvålar i duschen.

j var här. Vi krisar igen, för sjätte gången. Vi krisar, bestämmer nya riktlinjer för umgänge, bryter avtalet efter en dag. Han säger att jag är den som agerar bödel, och sen delar ut nåd. Att jag ter mig emotionellt kontrollerad. Ain't so; utanpå och inuti är inte samma sak. Den här gången får han bestämma allt. (Och han skulle störa sig på "får", men hur kan jag formulera mig?)

---

På gräsmattan igår, på ett utbrett lakan, knölade han fram ett urklipp från NoN ur shortsfickan:

För att Alzheimerpatienter med hemlängtan inte ska smita med bussen och sedan inte minnas var de ska stiga av har ett tyskt sjukhem installerat en egen busshållplats utan buss, vilket patienterna verkar nöjda med.

"vilket patienterna verkar nöjda med." Cuts both ways.

Trevligt.

Såg just att ett svenskt hudvårdsföretag tagit sig namnet The Body Farm.

BodyFarms hudvårdsprodukter är framtagna för att tilltala våra sinnen: känslan, doften och de visuella intrycken.

I bet.

Men for real,

Veetkräm: påminner mig om experimenten på The Body Farm i Knoxville, Tennessee (Discovery Crime Night); jag minns nåt de kallade hair mat eller hair slippage eller nåt och som signiferade ett speciellt stadium av föruttnelse; när håret lösgör sig från underlaget och kommer off in one piece. Jag föreställer mig det slemmigt, som massan man får fram när man rensar avloppet.
Eller skrapar bort nåns Veetkräm.

(# 52

Det här om Sarah Silverman på bloggen Stuff white people like är quite true. [SWPL-bloggen i sig är också ett utmärkt exempel på ännu en sak white people kan tänkas gilla.] )

Häromkvällen,

när jag skrapade bort Veetkrämen från min homosexuelle ex-makes rygg, tänkte jag "Herregud! Jag håller på att förvandlas till min mamma".

Men

vi måste prata lite om Lara Flynn Boyle. Påminn mig om det.
Natti.

Jag skojar verkligen.

Verkligen.

Skojar.

Webbing

Makro ringer till mig och frågar var passet kan tänkas ligga och vilken resväska jag tycker att han ska ta, och vilka skor. Och jag vet var allt ligger, fast jag inte bor där längre.
I eftermiddags - när han gjorde sig i ordning för att gå på sin brorsons studentmottagning (som jag avböjt att följa med till av flera olika skäl och för att det skulle bli så weird; som en fortsatt bisarr coupledom) (och hela den grejen; hur man sitter fast i varandra, i varandras liv forever, det är så mycket jag skulle vilja säga om det) - anklagade han mig för att ha lagt en tiokilos järnhantel på en slips han behövde. "Nån har lagt en hantel på min slips." Som om jag smugit mig in i hans garderob, valt ut en crummy slips for pete's sake och sen lagt en hantel på den. En sån impotent hämnd liksom. (Och det var ändå bara för att jag inte kunde hitta nåt som kunde bli skrynkligare.)

j och makro funkar bra tillsammans. Men båda är såna; instantly likeable; sociala och intresserade, icke-hostila. I söndags, i Aspuddens centrum, när makro hämtade upp oss efter promenaden, la han ner en Mentos i en flaska lightläsk för att fixa en gejser. Enbart för j's benefit. Mina sandaler blev blöta. När jag kom hem märkte jag att j hade knölat ner resterna av Mentosrullen i framfickan på mina jeans.

No more badmouthing

Alltså, nagellacket från i eftermiddags är i sig självt skitsnyggt. Det var mina händer som inte couldn't deliver. De föredrar the non-pearlescent pink variety. Lite som jag själv förr om åren.

Scarborough fair

Och alla är away ikväll, och jag somnade oavsiktligt i leriga shorts så fort jag kom innanför dörren. Jag har för mig att jag strax innan tackade nej till att gå på ett föredrag om makramé på Berns. Eller är det bara solen? Det verkar så orimligt.

you down with s.u.b yeah you know me

Jag har en egen uppkoppling nu, men ingen router än, så jag skriver det här perched on the edge of min (bajsiga kack-)soffa med nätverkssladden som en Baertling-diagonal i rummet. (Uttaget sitter ovanför ytterdörren, dvs i hallen.) Jag känner mig sub. Sub average mentalt. Sub average emotionellt. Sub average det mesta. Plain sub.
Det finns en sladd till här i lägenheten - en längre - och jag borde fatta hur de två hänger ihop, men jag när jag håller dem båda i handen och stirrar på dem händer absolut ingenting. Inga connections i min hjärna. Bara samma bild av två bitar plast, utanför mig och inuti mig.

Juni

Nytt idag: fulaste nagellacket nånsin. Bjärt aprikos med en hint av pärlemor; på mina händer ser det ut som på en semestrande skräcködla i St Tropez; nån med platt rumpa och avmagrad kärringmage - en lätt utbukting, större än ass:et, men bara så mycket att själva inälvorna ska få plats - och vita byxor och skrynklig halshud.
Vilket jag inte har. (Än.) Det här känns viktigt för mig att ni förstår.




Den här kommentaren re Yves Sten:

vi kallade honom bögsten (i smyg) när vi var på hans bastupartyn i ett annex till herrgården

Så mycket information.


Och jag befann mig på en skolgård imorse och jag svär att när femteklassarna spelade lät det man hörde över sorlet av röster PRECIS som introt till There is a place in hell (for me and my friends).
Det hade varit både så very apt och inte.

sneaky ways of the sun

Och om jag nånsin hade haft sex skulle jag kunna föreställa mig att bästa sorten was to be had efter en hel dag i sol och saltvatten. När man är så varmtorr i huden att det drar i skinnet, lazy i kroppen, drunk on heat, instängda tillsammans på ett altogether mörkare, svalare, tystare ställe.

Allt det här kommer till mig efter en timme i giftig middagssol på M-vägens balkong.
But let's not even go there.

Cherry popper

När j loungade i min (kackiga bajs-)soffa (med otrevligt halkiga skinndynor mättade med skokräm och övertäckt med billig vit Ikea-fleece för att öht kunna bli sittbar until min nya soffa - som jag ännu inte beställt, eftersom mina resources are dwindling and i hate to se them go, och eftersom jag då också måste tala med den utomordentligt homosexuella och trevliga/serviceminded/påträngande personalen i butiken jag valt ut och det känns som ett sånt commitment, fattar ni?) i förrgår, visade jag honom en bok som jag beställde för ett år sen, men som jag fortfarande inte klarat av att öppna. Den är inplastad still. Det här är en återkommande tvångstanke jag har.
Jag låter bli stuff som gör mig upphetsad och som jag egentligen vill ha. (Och som inte ger mig instant gratification som typ chokkies.) Boken - som jag inte kan säga namnet på, den är för het liksom, och jag kan inte, för jag har inte läst den än, den skulle bli förstörd om jag sa vad den hette; ett tvång och inte ett pleasure, fast egentligen: är det inte samma sak? - är lika laddad som nån jag är kär i, eller even worse, för mitt förhållande till den är stalkeraktigt och tvångsmässigt onanistiskt; det är bara jag som slår lystna lovar kring den och vill dra ut på plågan ännu lite längre. Den skiter i mig.
Det är en bok.
Så här är det med loadsa stuff i min omgivning. Använder dem inte förrän omständigheterna är de rätta; smyger omkring och kastar förstulna blickar på gömställena, känner deras placering bakom dörrar och kartonglock men väntar; set:ar the scene for lovemaking sorta, i nåt slags deranged courtship.
Inanimate objects alltså.
Böcker, väskor, kläder, tidningar, datorer, kameror, filmer.

soil falling over my head

Grejen med de där gravarna i Vännäs?
Jag fattar ingenting. Ska de nu gräva upp döingarna för att gräva ner dem igen? Like that's dignity liksom.
Jag vet inte, att krossa kistans lock för att förhindra sättningar; jag ser absolut logiken.
Död materia.

Kanske skulle jag tycka annorlunda om det var nån jag hade älskat. Och jag menar ingen disrespect mot de anhöriga.

Och titeln på en av DN-artiklarna: "Trygg i graven"? Så hilariös och trött dense på samma gång.

Och de ultimata representanterna för otherness: dead people. Alltså är min åsikt kanske bara extremt fördomsfull. Jag är en plantageägare. Eller konnässör av "primitiva" träskulpturer ca 1920.

State of me

Jag försökte förklara för j att mangold var en judisk grönsak. Jag tyckte att det var skitkul at the time. Still do, in fact.

Soft summer nights like these

Jag har ont i magen. Kan inte tänka på nåt annat.
Det här är scorching dagboksstoff, don't i know it.

Annars klättrar nåt längs ribsen, nån förvirrad mutation av sadness och lövsus. Dök upp för några dar sen, vägrar att lämna mig i fred. Go away skriker jag, men eftersom min artikulation är undermålig och jag ännu inte uppsökt psych-olog eller logoped, förstår den ingenting utan bara fortsätter att talla med kletiga fingertoppar. Och det är inte makro jag i cunningly förtäckta ordalag beskriver här.
Borde vara bra, allt. Rättelse: det mesta. Jag har ett hem, the beginnings of it anyway. Det finns människor jag älskar. Jag solade igår, låg i bikini på en handduk med I på ena sidan och j på andra och en kissdimmig pool några meter bort.
Men hur fulfilling det än låter finns det fortfarande saker kvar att göra in life, tror jag. (Taiträ, taiträ, taiträ, det här är inte en ticfri zon.)

Och YSL.
Jag hade en förmodat homosexuell person nåt år över mig i gymnasiet. We never spoke. Han bodde i ett herrgårdsliknande hus sa nån. Anyway var han liten och späd och bar cape. Han hette Sten.
Kallades Yves Sten Laurent.
L' hommage, va.

Kanske har jag slarvat med min transfettskonsumtion på sistone. Borde ta tag i den, uppa med lite Häger-glass.