Just sista raden.

Jag har tänkt på den här bilden och texten som hörde till sen jag såg den förra året.
Mexikanske fotografen Enrique Metinides:

This picture was taken on Avenida Chapultepec and Calle de Monterrey in Colonia Roma. She was a very famous journalist who wrote some really good books. That day she had a book-release party and was on her way there. She was all made up, going to pick up her sister to go to the event. Crossing the street, two cars crashed and then ran her over. This picture is great because she has all her makeup on and she just doesn’t look dead even though she is.

Cavendish-Scott-Bentinck-Kant

Att måla alla rum rosa, fylla ett med gröna hattaskar innehållande bruna peruker, och sen bygga ett underjordiskt komplex, med bibliotek och balsal, där jag egentligen lever mitt liv, skulle det kunna funka? Eller är det helt orealistiskt, löjeväckande; är tunnelbanan i vägen?

Detta har hänt:

1.
Jag är trött på att inte känna mig tillgänglig.

2.
Upprepade offentliga rörelser är ofarliga (eftersom de är begränsade och bevittnade och säkra redan från början) och därmed slightly onödiga; ritualistiska. De är motsatsen till allt en rörelse skulle kunna innebära.

3.
Avskyr känslan av att be om allmosor när jag söker jobb.

4.
Jag behöver känna tangenter under fingrarna.

5.
Jag hatar att inte kunna läsa eller se vissa saker för att de väcker en längtan i mig. Hatar att jag undviker och förtränger saker för att de är för close, för bra.

6.
"Jag har alltid fått tvinga mig till saker för att komma nånvart, uppleva nåt (herregud, min instinkt är att säga nej bara nån vill ta en kopp kaffe, för att jag har otvättat hår eller det regnar eller jag hade tänkt läsa eller whatever). När andra människor säger "lita på din innersta känsla", så funkar det inte för mig. Min innersta känsla är alltid att inte göra, att säga nej, undvika, att avstå, att välja den lättaste vägen, dvs den som orsakar minst ångest för stunden."

Hillevi i mejl, publat med hennes tillåtelse.

Nåt sånt här,

only for the soul.
Trevlig dänga.

The rest:

In Treatment irriterar mig fortfarande. Pauls oproffsighet, hur han svarar på patienternas frågor om sig själv, om sitt eget liv. Men annars ingen story, antar jag. Jag är hung up på trovärdighet, vilket, of course, är fantasilöst. Jag gillar Mia Wasikowska som gymnasten Sophie.
I T skulle funka som radioteater. Jag lyssnar på den som det nu och gör annat under tiden. Folks munrörelser stör mig för mycket för att jag ska kunna titta på dem länge. Och skuggan av nåt ekorrlikt över just Lauras mun.

s-word

Jag obsessar också över Esther Perels Mating in Captivity. Tjafsar om den med j. Jag tror absolut att hon har rätt; att sexspalternas söndertautade relationskomponenter som närhet och intimitet och trygghet i för stor dos är döden för sexuell happiness, och att man behöver ett visst mått av power play, främlingskap och osäkerhet för att det ska funka.
En poäng till särboende, eller åtminstone kanske, like in the olden days - och som vi tidigare diskuterat - egna rum (egna sängar) även om det går stick i stäv med de impulser man har när man verkligen tycker om nån.
(Och låt oss igna hur den dynamiken skulle funka vid familjebildning.)

Om man kunde

få fram doften av buskar och ogräs i skugga (the corpse-free variety) tidiga morgnar i, say, juli (fukt och värme lurking in the underwood) skulle jag nog inte göra annat än sniff it dagarna i ända. (Vilket är ungefär vad jag gör nu ändå, only what i'm sniffing most of the time är min egen skräck.) (Obs ingen metafor för nåt base.)
I solskenet och hettan imorse gick jag hemåt i gummistövlar (regn igår) och knästrumpor och en rutig kjol som jag kasat upp så att den nådde precis mid-leg. I portarna såg jag ut som Prince Phillip ute på ägorna, i kilt. T o m min säckiga lilla (av j hatade) kanvasväska hängde som en kiltväska. Snyggt tillsammans med med min korta jacka och torra tovhår.
Ska försöka med det i höst. (Mid-leg i plisserade kjolar är annars nåt jag brukar undvika; en glimpse av knä mellan knästrumpskant och kjolfåll kan vara besvärligt; knän being, as you know girls, the devil. Besides är jag för gammal för knästrumpor som söt accessoar; jag använder dem som äldre mentalpat. i nylonknästrumpor-accessoar. À la Helene Billgren. Only never in Konsum-nylon vilket egentligen skulle behövas för autenticitetens skull; jag är för destruerad av Miuccia.)
Och det här var så himla mycket Braveheart också, och jag såg hur bra det skulle kunna bli med en riktig kilt. (Men inte för plisserad, utan den sorten där vecken börjar nedanför höftbenen.)

mer

In Treatment: Michelle Forbes (Byrnes fru).
Och hennes klagan på hans shrink-talk, the detachment in discussing private matters, läkartonen.
Sann klyscha. Yrkesskada.
Var, as you know, gift med en shrink for the longest time.

Jag tog en

swig av härsken fiskolja som jag hittade i makros kylskåp nyss. I alla fall tror jag att det var det det var. En helt reflexmässig rörelse, genererad av en önskan om agilare mindset. Det pyste ur flaskan när jag öppnade den.

Om pornografi

In Treatment förresten, jag har inte hunnit så långt, och till en början irriterade den mig (liksom everything och jag är inte ens sjuttio yet), efetrsom den spelar på en sån uppenbar böjelse för post Allen-people; terapi as the beacon of a certain lifestile. (Notera de fortsatta anglicismerna + min lättja, Gry/Larre; jag har djävulen i mig; vi talade engelska hemma, upplandat med everything else och the occasional russian expletive. Scars you for life). Analys eller terapi (i alla fall den sorten som inte bedrivs av en välvillig skolkurator/diakonissa/socialarbetare i båglösa glasögon)* = samma allure som vita linnekläder i Deauville.
Och första avsnittets sultry unga kvinna med transferens-issues; been there, done that; vicariously at least, via Alices initierade och numera slumrande blogg Projektiv Identifikation.
Men sen fastnar jag ändå, framför allt i skildrandet av Pauls (terapeutens) egna upplevelse av terapin. Och kanske är jag förhastad, jag ligger bara på avsnitt sex än så länge, vi får se.
Men Blair Underwood är skitbra, Dianne Wiest (sa ju att det var porr) är Dianne Wiest. Och formatet är behändigt, åtminstone när man som jag tittar i sjok. Kan tänka mig att jag skulle störa mig på en halvtimme om dagen annars.

* Eller nån på rättspsyk.

Och God only knows

att jag behöver utsättas för nåt annat än mig själv just nu, även om jag mest har en tendens att trycka igång dokumentärer om - tada - "Förbjuden kärlek" (två transsexuella, yawn). Har inte läst dagstidningen på hur länge som helst - den hamnade plötsligt hos makro istället för hos mig (under tre veckor även tillsammans med DI, som ingen av oss prenumererar på) - men råkade bläddra i ett gammalt nummer av SvD idag och fick en aning om hur jag vill börja mina morgnar i höst. Måste fixa.
Minns från en intervju med Lagerfeld att han hade mängder med dasgtidningar och magasin och ipods strewn all around sin våning, och när han tillfrågades om han hann läsa alla svarade han att han nästan aldrig gjorde det, men bara att se rubrikerna, typsnitten gjorde att han fick "a sense of the times". Tänker verkligen att det är sant.

Bunburyism begins at home

Let me fess up: jag betalar numera för fyrans "Anytime". (Men bara för en månad.) The pull var Rent Hus och jag blev bara lindrigt besviken; den blondas ögonrörelser (Danielsson-Tham) roar mig som inget annat, liksom hennes röst; jag tycker att hon är ändlöst sympatisk på det där Gudrun Sjödén-dressade sättet kvinnor runt sextio har. Jag gillar hennes yngre kollega också, tycker programmet är helt okej, blir inte upprörd, tycker inte att det är att förnedringsteve. Städning intresserar mig. Städning som symbolhandling intresserar mig; moraliteten kring städning; myterna kring det; de högre socialgruppernas påstådda röra; röra som kreativt attribut. Iris Murdochs man, vad hette han? Jag minns att Cecilia Hagen gjorde ett hembesök hos honom i samband med släppet av "Iris", han hade inte städat på femton år. Hade han varit förtidspensionär i Fittja hade den detaljen inte varit lika quaint.
Den emotionella komponenten intresserar mig också (+ den inbillade katharsis jag som betraktare upplever när jag severas renskrubbade toaletter och tömda garderober). Och jag gillar egentligen röra som idé. Utanförskapet och, eh, friheten; dualiteten i att både underordna sig tingen (by means of clutter och samlande) och inte (genom att skita i att (avsätta tid åt att) inrätta nån slags ordning). (Även om jag gillar cleanliness och ordnung as well.)
Anyway, vad jag ytterst letar efter är revelations i stil med enegelska The Life Laundry's; mumifierade katter bakom en soffa, that kind of stuff. Folk som äntligen slänger sin exmakes nedsölade kläder och kan börja nyttja rummen i sitt hem. Inte så mycket av det i svenska versionen; för få hoarders (och mjölktetror just won't do.)
Grejen är att jag nu börjat klicka mig runt lite överallt bland fyrans tillgängliga program coh upptäckt att jag saknat slöteve litegrann.

Minns

att jag ibland serveras frukost av nån som läser Svensk Damtidning lika earnestly som, say...Acne Paper?

ps

Det här med duandet av Victoria; hela grejen äcklar mig så oändligt. Idén om royalty äcklar mig så oändligt. Så obegripligt. Will be viewed upon in the same manner as nazism i framtiden, believe you me. Hör ni mig, FRA?

The butch ones are mine

j ringer och berättar om fynd från div Ölandsloppisar; en kontorsstol från fyrtiotalet; en gulddekorerad marmorpiedestal. En vas att ställa ovanpå.

I söndags hjälpte j och makro mig att bära arkivskåp av järn uppför trapporna. Mellan första och andra våningen kände sig makro (gleefully grinning och efter att jag hade sagt att han skulle ådra sig en analruptur genom att själv dra upp 150 kilo järn på en pirra trappsteg för trappsteg) manad att dela med sig av en indiskretion.
Han återgav särskilt vissa detaljer painstakingly. (Such a giver.)
j kollapsade in disbelief, kunde inte släppa det han hört resten av dagen.
Och medan makros ord ekade i trapphuset, föreställde jag mig grannarna med öronen tryckta mot säkerhetsdörrarna. Mitt välanpassade leende i porten är värt zilch fr o m nu.

makro är f ö stadgad nu; in a committed och loving relationship. (Dock är han bekymrad över sin betrotheds uttalade entusiasm inför t ex Kärsön.)

Jag vet att du är annorlunda på insidan

The magnitude of ens besvikelse, och weirdnessen, när människor som ser insiktsfulla ut - nåt i ögonen - visar sig vara SVT Underhållning. Eller när människor vars sense of style - nåt i hur de för sig - at a rather advanced age (är 37 enough?) verkar signalera ett roat och eget intellekt, och så är de bara...stuck. Jag har så svårt att tro det varje gång det händer - vilket inte är ofta (men en örfil ett par gånger per decennium är still en upprepad act of violence, eller tenderness, jag minns inte )- att jag tänker att det nog bara är en clever act, eller en temporär förvirring eller bara att jag inte har tittat eller lyssnat closely enough. Och de blir kvar länge efteråt - år efteråt - som retfulla och undecipherable bits of texts som jag kanske skulle kunna ha förstått mig på, om jag bara hade applied myself lite till.

Ska kolla på

första avsnitten av In Treatment istället. Och jag gillar Gabriel Byrne.

Bitches

Jag tog en paus. Inegn uppkoppling whatsoever. Men jag är tillbaka nu, med en akutt følelse av nånting och en feeble resolve att göra nåt worthwhile av...well.

Men fram tills dess ägnar jag mig åt att bäddra igenom Noréns svarta, nyss uthämtad uppe på Tempo (by means of hemligt tecknande till den dövstumme tjugofemåringen bakom paketluckan).
Jag läser den bakifrån, försöker leta upp nåt semi-juicy (dvs not very at all) och arbetar mig sen framåt till situationens specifika upprinnelse. Just nu älskar han norska Kirsti; noterar hennes rödmålade mun och Mary Quantish kappa. Hur hon kastar sig upp i sin mans famn efter en premiär, "som en liten flicka".
Är tvungen att ta en paus till efter det, skölja ögonen.

Förstår ni vad jag menar

med musiken? Som ett cheesy porrfilmssoundtrack som aldrig tar slut. The tragedy of homo sapiens parningsdans tonsatt. Så rubbat if you really think about it.

Apropå det såg jag två rådjur going about their mating business idag. De var vackra, särskilt bocken, och han hade sin nos in the vicinity of hennes ass hela tiden.
Så människolika.

my supperdish, my succotash wish

Med makro i bilen idag, med Duffy på reklamradion och en taxibil med en dekal med erbjudande om förarutbildning på framför: en förnimmelse av hur embarrassing it all is. Och detta skvalande. Strange meningar till musik; det är en sån konstig idé, om ni fattar. Arkaisk. Som till ett grekiskt skådespel.
"you've got me begging for mercy, na-na, why won't you release me, na-na", liksom.
Vi jagar inbillade känslor for whAT? Fooled by biology. En ändlös kedja av prokreation, medan mänskligheten (I think) går förarutbildningar hos Taxi Kurir och lagar quinoa enligt Ica's anvisningar och tänker - medan den rullar ut grillen och oljar in eko-teaken - att "fan, tänk om Fredrik bara kunde release me, han har mig verkligen begging for mercy".
Yah. You wish it were like that, baby.

t ex:

"As Lapidus' career has progressed, his books have striven to be more mythic and more postmodern and more real all at the same time; so it is perhaps not surprising that his latest endeavor is a work of hagiography masking itself as self-lacerating autobiography. "Aldrig Fucka Upp" asks us to consider its subject — Mahmud — as a postmodern tragic hero, ironic as well as iconic, Stockholm's Battered Inner Child-cum-Messianic Storyteller. Every page practically cries out: love me despite my flaws."

Tack, E.

Annars intresserar mig just nu

Michiko Kakutani, New York Times skygga (vad jag avskyr ordet; pestsmittat som "childlike", men jag orkar inte leta i skrymslena) och obevekliga litcrit, infamous för att ytterst sällan gilla nåt helhjärtat och för att quite regelmässigt avfärda the big ones . Vissa tycker att hon är dense och bitter - medelmåttig - andra att hon är fab. Jag försöker läsa och bilda mig en uppfattning själv. Hon parodieras här.
Hittills har jag hunnit se att hon gav Dale Peck - författare och krönikör, känd för att ha börjat en recension av Rick Moodys The Black Veil med orden "Rick Moody is the worst writer of his generation" och för att ha kommit ut med en samling elak litkrit (Hatchet Jobs) - tummen upp för hans Now It's Time to Say Goodbye. Och hon gillar Eugenides och Ishiguro också. Det här betyder att jag tänker hear her out (trots att hon inte har nåt till övers för A.M Homes, som hon avfärdar som pretentiös, sensationslysten och klyschig).

Vi gick över en gräns tillsammans inatt, och det kändes ganska bra.

I natt fixade j och jag min trådlösa uppkoppling (föregicks av ett dygns dubbelsidig aggro-sulking och ett sms som började "Hur fan vill du att jag ska förhålla mig till dina tvångstankar?") - som jag ignorerat sen routern ("enheten", "dosan"; what's with "Bredbandsbolaget"s ängsliga pussyfootande around ordet?) kom med posten för ett par veckor sen - och fick firsthandedly uppleva vilken härligt intuitiv styrapparat Mac har. Jag har gjort det förr, och vet att det tar tio minuter. Men Mac är uppenbarligen en lingering lover. Not v. fond of hurried lovemaking.
Över ångestsmulorna efter mammas mazarinkaka eyede vi båda surreptitiously PC:n , (O's) som låg under pappersbulken på köksbordet, i säkert två timmar.
Och med installationscd:n i den löste vi sen problemet in no time.

Kommer ni ihåg

Kate som Jake

Young Americans, apropå det?
Katherine Moennig utklädd till pojke och Ian Somerhalder skamfylld över sina urges. Den var så bra och blev så tråkig när det avslöjades att hon - efter första förvirrade kyssen - puh, var flicka.

Persuasions

Jag sitter och väntar på soffmänniskorna. Tänk om de vägrar att ta emot min soffa? Skulle kännas som att bli bortvald, and I'm not having any of that, ta v. much. Får sticka åt dem nåt, implicera att de är mina medbrottslingar.
Annars: YSL's herrkollektion s/s 09. Möt mig nere vid idrottsplatsen in pretty much any one of those och jag är er. Eller partytältet (jag är nitton, dvs två är äldre än du och till hösten ska jag tillbaka till Brown. Jag tror att jag är in control, men när sommaren är över kommer jag ändå att minnas dig varje följande, särskilt långt senare; när jag gift mig med ett senatorsämne och knaprar ludes.)

H is for Harlot

Letting people into your home är en sak, men letting people into your Photobooth är att blottlägga sin själ.
Igår: tyst sommarkväll, Richard Bergh-ljus utanför. Jag riggar upp symaskinen (dvs sticker in kontakten i väggen) och försöker läsa manualen medan j sitter i min (bajsiga kack-)soffa, som jag f ö har ringt till Stadsmissionen about; de "avgör på plats om den är säljbar" (vilket är unbecomingly picky, eller hur?), med datorn i knät. Jag iakttar honom. Det ser trivsamt ut; balkongdörren är öppen; pelargonen i fönstret ser rosa ut; böckerna bakom lived-in. Tills jag ser jag att han ler. Och sen igen, bredare. Och sen ännu bredare.
Iskalla fingrar runt halsen, jag störtar fram; han har en webbsida uppe, men längst ner till höger ser jag PB-ikonen lysa med deceitful skamrodnad.
Han vet allt.

Jag känner mig osäker.

Fattar ni vad jag menar? Dvs att det är ett grepp som genom att negera en fördom egentligen befäster den.
Klart ni fattar.

Vänligen observera:

Alla såna uppenbara Intressanta Motsägelser (old people having sex; gay men not liking DSquared; mormons having intramarital sex ) provocerar mig.
Jag väntar fortfarande på att BL ska ta sig, annars går jag snart en rask vända runt soffan och sen omedelbart in i köket och blandar till en improviserad och refreshing spritzer av ihoptiggd psykofarmaka.

Ge mig anything

Jag kollar första säsongen av Big Love, ligger på avsnitt fem, och hur tråkigt får nånting BLI?
Vad är meningen? Att en gång för alla beröva oss fantasierna om religiösa minoriteter som evil sexcrazies? Inte en vettig intrig så långt ögat når. Jag känner mig oförklarligt låg. Deprimerad rentav.

Annars: Tell Me You Love Me: folkbildande (vilket är okej, I guess) men orealistiska och trista och minutsnabba standardakter + en sextionioårig psykologkvinna med irriterande läppkrökning och obehagligt "hälsosamt" sexliv (in the guise of Falcon Crest-Richard Channing, dvs motsatsen) framför flammande brasor som moderator. Det enda jag tänkte på under varje avsnitt var hur mycket jag ville ge henne Salivintabletter att suga på, särskilt i vissa scener, när läpparna såg ut att fastna på tänderna medan hon "sensuellt" och "tryggt" arbetade sig nedåt. Och sen kanske en insomningstablett.