Så lätt det vore

att ändra en enda liten vokal i ett ord i översta raden på förra inlägget och plötsligt se hur allt blev begripligt. Kanske ta bort en konsonant.

But in fact:

Det gick bra. Jag skrattade t o m. Simhallspersonen tog ett kort på mig med en boll, och eftersom jag inte fattade att det var en kamera, skrattade jag bara utvecklingstört åt att han förde en liten svart orb över mitt ansikte. Jag blev våldsamt ful. Ni vet, när fulheten är så påtaglig att den blir våldsam; angriper en liksom? Helt förvriden, som en demon (med begåvningshandikapp.) Han skrattade till när han såg bilden, frågade "men vad gör du, blundar du?"; sen skrattade jag också (för att det är enda sättet att värja sig) och sen han igen, och sen frågade han om jag ville ta en ny bild. Jag nekade, kände mig stoisk. Han skrattade åt det med, fastän han inte verkade vara typen som skrattar. But such ugliness får en väl att gå utanför ramarna; han kände sig säkert utvald och special.
Och på Kransens Järn, där de alltid är så förbaskat trevliga, drog de av fyrtio spänn på min lilla bytta målarfärg eftersom plastlocket hade ett itsy bitsy jack i kanten.

Så här är det:

Jag behöver gena över parken ner till simhallen för att fråga om träning. Jag behöver åka till Kransens järn. Jag har tre finnar på käklinjen. Jag är en rumänsk bodybuilderska från -83, sans muskler.
Allt det här är extremt disconcerting.

Cleared

Jag såg Elephant igår och det är det bästa jag sett på länge, albeit fem år för sent.

Spaceclearing

Se här, vilken tranquil och trevlig bild. Nu går vi och lägger oss där, du i den högra och jag i den vänstra och sen är det bra med det. Banish all thoughts of hemslöjdad yuckiness.
Vi dricker varm choklad och har nattsärkar på oss båda två, för easy access men retained modesty.

Jag mår dåligt

över att jag har the disease nedan på min blogg. Sick, sick, sick. Jag kommer att bli tvungen att publa energiclearing bilder nu.

Och en Partner P842

Och

sexet: det mest laddade; enda gången under filmen jag kände the teensiest bit inkling of a svindel of a turn-on in fact, var när fönsterstalkern strök den sovande post-suicid-James över handleden och sen drog åt sig fingrarna när han vaknade, bara för att få dem ditlyfta igen. Allt annat kändes helt rimligt och icke-pornografiskt.

Från mitt oxöga

Jag såg just Shortbus, i min ensamhet, tillsammans med en bytta Ben & Jerry's (eftersom Ica häruppe inte för Hägerglass) och jag gillade den så mycket. Jag vill ha en sån salong här. Let's start one.

sms

Det sitter en kvinna i Nordiska museets förlags monter här mittemot som du skulle gilla. Hon ser ut som Joan Didion i kärringpage och svart blus, och sitter vänd i profil som en egyptier, och låtsas att jag inte finns.

I want a sildenafil-attrapp for my birthday

Makro kom förbi med Viagraklockan igår. Jag fick den. Alice och E var här då, hon i landsflykt och han på väg till Göteborg.
Den är inte gigantisk, utan väckarklockestor.
A sweet gesture, if you really think about it.

Ditto

girls.

Och den viljan

hos pojkar då, den är så rå och hormonell och tydlig, och samtidigt är de nästan flickor.

Musik, ibland, eller hur:

in i kvällar med fladdermusskuggor och jeansshorts efter värme och saltvatten och känslan av att vara tagen ur sitt sammanhang - är man mellan femton och nitton här? - när allt känns helt plausibelt, som att i tysthet knulla med nån man inte ens ser på det sättet - en vän - för att båda är unga och har saltbränd hud och man känner det båda två, och för att han tittar på en med...avund? Av endlessness? Fast man aldrig, aldrig skulle göra det för man är inte typen som knullar.
Such are my geriatric musings today.

Tidbit:

På makros jobb finns en klocka formad som en gigantisk Viagra-tablett.

Butt anyway,

om jag inte slutar klema med stickiness asap är kanske det här är vad jag ska lyssna på när mitt kontobesked visar zilch.

A Nightingale Sang in Berkeley Square

Jag har varit igång sen forever men fortfarande inte druckit nåt te.
Jag mötte ett par mellan ekarna nyss; hennes hår var svartfärgat och pottluggigt, han hade glasögon. De flöt fram on nyförälskelse (the freshest variety); man såg känslan på dem: att komma ut i kylig septemberluft, en av dem fortfarande blöt efter att ha duschat nån annanstans än hemma, efter att knappt ha sovit nåt, och inte ha nåt särskilt att säga varandra för allt ligger ändå på ett annat plan, och ändå inte ha ett uns sömnighet i kroppen. Rödgnidna kinder och haka.
Jag kände mig så himla awkward bredvid.

Profiler

Skulle avhålla mig från netting i dag, men tog en paus.

Igår spekulerade jag i om nån var av sorten som hade en en röd sidennightie - inte klarröd, utan muted, av schysst kvalitet och lårlång såklart (inte längre) och med matchande bra & knickers - på sig på julafton. Om hon på julaftonskvällen med sitt crazed leende (eller om hon är avklädd i ansiktet då; trött och allvarsam?), atop sin hubby (splayed out in bed, halvhjärtat tenting sina sidenboxers i diskret paisleymönster), om hon då gillande noterar sina bruna, kompakta (men workoutade) ben (smala knäskålar) och plikttroget försöker gå igång på tanken av sig själv och på honom. Av dem som team.
Jag vill inte vara elak cause i never am, men det gäller nån som är gift med nån som är ...Sven (Alices exman), och som själv säkert är snäll men alltid får mig att tänka på Nicholas Cage med en wig.
Jag tror att hon tar sina åtaganden på allvar. Är en schysst partner.
Politiker båda två. E frågade mig - han gör det hela tiden, vet ni - om jag trodde att hon var ett bra ligg. Alldeles innan: Margaret Thatcher.
Se a vida é.
Life is much more simple when you're young.

och en här

E sa nåt igår om nån han gillade; "nåt med huden; han ser ut som att han aldrig har rört vid en annan människa".
Jag kan inte sluta älta det. Jag ville säga nåt om det när han sa det, men jag kunde inte, intrycken blev för många, det kändes så viktigt.
Så jag säger det nu.

en okej rubrik här

Jag kollar mitt bankkonto varje dag och ser paniken i siffror, men kan ändå inte riktigt ta in det. Istället tänker jag att jag vill se Max Ernst på Moderna, han är en av de få surrealister jag gillar, i alla fall målningarna i frottage och dekalkomani. Som vuxenversionen av att vara fem och ätas upp av Hans Arnold-illustrationerna till Allrakäraste Syster.

For reals:

Jag är verkligen stel. Det kan inte vara lätt att somna med mig och varje gång vakna med en unbearable stiffy in the morning.

Det är fortfarande ingen ordning på mina toapapper

Den här risigheten som uppstår vid höstförkylningar. Torrhostan, och skinnet som blir för stelt. Min armbåge som ömmar; fingarna som känns låsta när jag skriver; hur medveten jag blir om huden på fingertopparna. Jag känner AV hela kroppen, den tjatar om sin existens, och sin, eh, bräcklighet (inte som i skörhet och livet och Winona Ryder, utan att den består av hinnor och vätskor och kött och kärl), ungefär som vid de där avskyvärda övningarna för att relaxarse i skolan.
Så godtyckligt att man lever, liksom.
Anyway, om jag nu upphör att falla in i min mammas och hennes vänners topic of choice, dvs ailments - jag håller verkligen på att bli gammal (taiträtaiträ: hoppas, hoppas), och det upptar mig nog lite - finns det annat jag också tänker på. Like: värmefiltar.

The Living End

Vi såg Married Life i helgen. På ytan: om en man som beslutar sig för att döda sin hustru eftersom han inte kan lämna henne. Under ytan: meningslösheter.
Men jag kan absolut relatera till tankegångarna. Inte just nu kanske, but in the past.
Frun som skulle dödas såg ut som en äldre Carrie Ann Moss, samma frusna plastik. När jag ser så uppenbart botoxade aktriser - eller aktyeurer - tänker jag alltid på en sekvens i en gammal SVT-sänd doku om Greta Garbo, där nåt i stil med "if you don't know how to project a certain emotion: just give them an absolutely blank face, and they will say 'What marvellous acting!'" sades. Jag tillämpar det rådet varje dag, sans Botox.

Jag kanske behöver se What ever happened to Aunt Alice och Sisters?
(Och jag är nyfiken på Who can kill a child? också.
Fast den verkar urhemsk.)
Annars har jag, flera som jobbiga pockande släktingar, nere (några sen i vintras, herregud, but i still can't manage):
Breach, Shortbus, La Mala Educación, The Dreamers, Marie Antoinette, Hard Candy, Elephant, Death at a Funeral, Wonder Boys, The Young Poisoner's Handbook.
Och Deconstructing Harry, att se om.
Av nån anledning hittar jag också en tyskspråkig tutorial om Yoni und Lingam Massage med undertiteln Die intime Beruehrung. Är inte det hemskt fel?

Men jag har också första säsongen av Gossip Girl.
Ni förstår, listor hjälper mig inte alls.

(Och The Man Who Came to Dinner går på Cinemateket nästa vecka. Jag har aldrig sett den.)

je, tu, il, elle

Är till hälften inte här, gör strange stuff. En vag aning om att jag befinner mig i fel rum; strictly existentiellt speaking of course.
Jag har haft så lite tid över - vilket är ett skämt, med tanke på min belägenhet - till att göra saker jag vill. (Bortom xx+xy.) Jag behöver läsa saker, ordentligt, inte bara spridda sidor, i trettio gapande böcker. Hur sånt kan plåga en. Jag behöver omdirigera min dagstidning hit.
Och sluta gnälla. (Men jag har ont i halsen.)
Handlar om perpetuellt dåligt samvete - befogat - och kanske too much time on my hands.

Skoj.

Eller

makro.

Jag vill att ni förstår

att det var en mkt bisarr request. Som att legga Baby Jane ungefär.

Faktiskt sant, jag blev det.

Och sen firade vi.

Och jag skyndade mig att kasta fram legitimationen innan hon hann ändra sig. Sen skrev jag in datumet med glitterpenna i min dagbok.

Jag köper främst

gardiner, vet ni.
Gamla, storslagna.

(Och snälla E, jag vet vad din impuls är men: det skulle vara för lätt.) (Och jag blev leggad när jag köpte öl på Ica igår, memba? Och nej, jag noterade inte den vita käppen.)

Om jag tittar åt höger är korallerna fina

Saken är naturligtvis den att jag aldrig gör det jag borde. Det är en sån trist liten ovana, så alldaglig.
Istället för att arbeta framåt (och skrämmas av att vattenytan mycket väl kan sluta sig över huvudet på mig om jag inte tar några simtag, scuse kackmetaforen) lever jag i förnekelse och upptas av ett Traderamissbruk nästan enbart av den anledningen att det är roligt att hämta ut skrynkliga paket och för att jag kan låtsas att jag har välvilliga släktingar nånstans som ännu lever och skickar mig hemstickade vantar eller pyjamasar (bless min farmor).
Igår snodde en illvillig hagga ett par finstickade italienska ylleklänningar från sent sjuttiotal från mig, i elfte timmen. De var ursnygga. Jag hade bjuckat nitton kronor styck för dem, hon uppade till tjugotvå. Och jag gick miste om dem bara för att jag var för förblindad av en pojvasker i höftskynke (egentligen scarf) för att orka bry mig.
Låt detta bli er en läxa. Biologi bör ignoreras.
Nu måste jag gå upp till Ica, det är så trist. Det med.
(Jag gick mot Telefonplan förut och vid hörnet av ett hus jag passerade stod en orange flicka och rökte och jag tänkte "vad säger detta om mig?". Och sen mådde jag lite illa ett ögonblick. Hans ord i min hjärna, helt automatiskt.
Han gjorde stencils, och sprayade dem vid stuprör och stuff, tillsammans med en pil, när han var yngre (dvs ännu yngre).
"Vad betyder det här?"
Hur kunde det bli så här? Utan att jag ens märkte det? Jag kanske hade andra planer; sa vi inte 2009?)

red lights, big city

Jag ska aldrig mer klaga på nåns lack of playfulness.

Jag bevakar det politiska läget i USA:

Sienna-bashingen: 1668.

Frolixxxx

Javisst, javisst, javisst, javisst. Jag repeatar gamla (but only just, vilket gör det hela så beklämmande, och så very Skövde) låtar på tuben och minns...något. Bruna kvällar och the tiniest games, har det plötsligt gått ett år redan?
Annars är min kognitiva funktioner rossliga, i lördags på väg hem från SLM, eller SKHLM (vad är skillnaden?) upprepade jag mödosamt "har jag nåt på bakfickan?" när han sa att han trodde att jag hade nåt i bakfickan och senare när jag slött råkade skumma igenom utlagda biocheckar på Tradera var jag till sist tvungen att fråga om vad "*FRI FRAKT*" - som i alla annonser framhölls så emfatiskt - innebar; om det var en film eller nåt?

Jag skulle t ex aldrig

köpa den här.

(Men jag är väldigt konsumtionskritisk.)

Min inre drivkraft + Houllebecq

= lite lamt skoj.



Jeez.

Du vet,

han gick just, efter att vi grälat lite.
Alice och hennes bf N d y skulle dricka sig salongsberusade i helgen och skriva och sen byta texter. Det väckte nåt i mig. Egentligen vet jag inte om jag skulle vilja det, eller öht fixa det, jag är nog för anal och guarded.
Men...
Eller bara the playfulness of it.

Min inre drivkraft

är en önskan om att medelst en pendling mellan å ena sidan ironi och kylig distans och å andra sidan stark inlevelse begripliggöra de stora sammanhangen, ungefär som Houellebecq.

Mina ämnen, topp två:

1. Sex
2. Döden/Bajs

Alltså, jag har inget emot att han kissar.

Jag vill bara att ni förstår hur lyhört det är här.
Och hur tragiskt det är att jag har börjat tycka att det låter hemtrevligt.

Under "livsjusteringar" sorteras inte

att sätta ett dricksglas över en brun, muterad freakspindel, på permis från spindelpsyk, nere vid golvlisten i sovrummet.
Men det är vad jag gör. Varje höst. Har de inga egna hem? Ett cosy litet spindelhem med en blommig liten fåtölj och en kasserat lucialjus som golvlampa och några feta silverfixar i skafferiet? Please.
Och min granne on top har absolut problem med blåsan. Han kissar om nätterna, halv två, without fail. Eller så har de fortfarande nattligt sex, efter all these years. De verkar vara i min ålder, kanske något yngre. (Men de verkar så bekväma i varandras sällskap, han och hans luggförsedda gf?)

Ta i trä.

Ta i trä.

honeys

Så mycket jag vill göra, jag hoppas att jag hinner med allt; så många böcker jag vill läsa, så många filmer, så många justeringar av mitt liv. Så många nätter och tekoppar, så lite tid.

Och en sak till:

jag avskyr Adrian Grenier. Avskyr honom. Inte ett uns av osäkerhet about his being, eller hans egen sense of attractiveness nånstans. Så jävla obehagligt.

Apropå mina forays

into Jabushé minns jag en gång - och jag vill egentligen inte veta varför, slår det mig nu - när A och makro (långt innan vi blev ett par) spillde ut en flaska poppers på A's kirman och bajslukten (poppers + ull) var så ripe i flera dagar (A bodde i en crummy och mörk liten etta i Horan) att A försökte komma tillrätta med den genom att hälla ut Kouros (minns nån den? VILE) över fläcken.
Bajs och Kouros = ungefär vad Jabushé luktar som.

Sixteen

Ibland åker min granne säkert på semester.

En kvinna i huset mitt emot har sitt skrivbord vid fönstret. Jag trodde att hon var nosy först, men hon verkar jobba hemma. (Jag har en granne som lagar mat naken också. Inte spännigt; han är quite fit, men det verkar inte vara därför; han är helt avslappnad, skjuter fram bäckenet mot kokplattorna och slouchar med ryggen. Alltså varför? Varför, varför, varför? Jag förstår inte nakenhet as a preferred state of relaxation. Och definitivt inte while cooking. Jag vill ha en hinna av textil omkring mig.)

Jag upptas lite av tanken på hur det skulle vara om jag kunde åka tillbaka, bara en dag, för att se om det verkligen var som jag kommer ihåg det.
Om åttiotalet hade de färger jag minns, om folks sätt att tala skulle verka bisarrt. Detaljerna, elektroniken. Lukterna i ett fuktigt hotellrum i London; taxfree-Pall Malls och heltäckningsmatta.
Herregud; livet var oöppnat då, barndomen på andra sidan väggen.

Vad jag vill ha är

dumplings.

Någon av er

Siouxsie Sioux, Shirley B och Pam Hogg har inget med texten att göra. Men jag hade en Pam Hogg-topp en gång, som jag fick av min vän A, medan hon ännu var kille.

som har läst Brigid Brophy? Jag tror att jag ska.
(Och hade hon en inte affär med Iris Murdoch också?)
J har just läst Margaret Drabble, och jag vill läsa om. När jag var tjugo älskade jag henne, och David Lodge. Engelsk akademikerromantik, knullvänlig brainy övre medelklass; jag ville vara där, i ett perpetuellt och cosy sjuttiotal (tidigt åttiotal för Lodge). En mening i en av hennes böcker, jag minns inte vilken eller ens den korrekta formuleringen, men det var något om att en person var av sorten som såg bättre ut from afar - glamorös och vacker- men up close bestod av rosa pancake och porer, har stannat med mig forever. Hon fick det inte att låta otilltalande utan bara som ett coolt personlighetsdrag.

Love in a cold climate

Jag såg Wall-E idag och det sved i tårkanalerna. Vågade inte blinka av rädsla för att trigga nåt okontrollerbart.
När Wall-E är färdigladdad låter han som när man startar sin mac. Jag noterade att Apple äger mina inälvor. Hur hände det?

Och jag hörde just

the best piece of skvaller, som jag tyvärr inte kan föra vidare.

Och vi köper

två av allt. För att det är så severely disturbed. Två enorma guldspeglar, his 'n' hers.

Up against this

"Till dig:
den här. Och sedan varsin av de här, och jag i den här när vi åker ut och gör iordning vårt skärgårdshus för vintervistelsen. (Isbjörnsfällen ska rullas ut osv.) Vi sover över, och på kvällen överraskar du mig i mitt sovrum iklädd endast överdelen av den här. Och du överraskas lite över att jag är iklädd endast den här."

Alltså pallar jag aldrig att gräla med honom särskilt länge.
I söndags plockade vi bohag till vårt imaginära hem från Lauritz. (Och också till en helvetesvision - Stressless-fåtöljer i svart skinn, datormöbler i boklaminat, kackmålningar med topheavy, korsetterade dominatrixer). Han är mycket mer gaudy än jag, liksom personer ur hans generation brukar vara. Grundfärgsgaudy.
När jag är gaudy är jag mer ryssgaudy.

Jag har bråttom,

men det här från bloggen It's lovely! I'll take it! är kul.
(Min potty training var severe.)

Mår verkligen illa

av att gå tillbaka och läsa saker jag skrivit efter några timmar. Nåt är fel.

Och

nåt mer. Man kan se när en människa kommer att träffa nån, sorta like urskilja spectre:t av en framtida snooty presence bredvid. Flummigt men sant.
X, jag tänkte på det när jag såg henne snedda över skolgården för några veckor sen; att hon kommer att träffa nån snart. Nåt som är annorlunda, en förkjutning about her nånstans.
Jag tänkte säga det till henne, men hon förekom mig i tisdags. Hon hade hängt med nån - som förmodligen inte alls är bra för henne long term - i helgen, känt att hon ville mer.

Jag äter livet

Annat:
Jag har börjat använda Jabushé. Effekten so far är att jag ser ut som en talgboll i ansiktet och från kinderna - vid hastiga rörelser - avger en whiff av svavel/parfymerat bajs. Den som kom på namnet ska ha stryk. Jabushé. (Låter. Som. En postmenopausal intimprodukt.)
Makro väcker mig om morgnarna med frågor om decorating. Vilket golv jag tror skulle passa var, vilka tapeter etc. Han tänker beställa handmålade från de Gournay - v straight - som går loss på 250 € våden. Dvs VÅDEN. Känns konstigt att höra honom planera inredning. Alltså inte smärtsamt konstigt, utan bara strange konstigt. Mina impulser är fortfarande att protestera ibland. Vi har renoverat ett decennium ihop.
Om nätterna skickar Alice mig PB-tagna bilder på sitt hem, för att jag vill veta hur lampskärmen blev och hur soffkuddarna ser ut; allt är spegelvänt och jag undrar i några sekunder vems hem det är hon egentligen fotat. Sängen av mossa ser skön ut.
Och Iza glömde sin skinnjacka här, ser jag nu.

In between lays

He was a good lay.

Vi har redan bråkat två gånger sen han plötsligt satt i mitt kök i lördags och frågade mig, som om inget hade hänt, om jag trodde att Takashi Murakami var ett bra ligg. Han menade Kristoffer Lundström. Vi kollade gamla Kobra-avsnitt.
Behövdes mindre än tolv timmar ihop efter en månad apart för ilska.
Vi bråkar nu.
Jag känner mig som en klyscha; en person med commitment issues. Jag har inte det. Men jag har knappt hunnit definiera mig själv än efter en evighet i tvåsamhet. Jag vet inte tydligt vad jag vill med nåt, förutom ett par grejer.

Hörni.

Jag läste igenom mitt inlägg först nu. Skrev sporadiskt och snabbt, publade on crack.
Har ändrat till begriplig syntax. Glöm det ni läste.

Mat, sex

The Supersizers Go

Jag tänker skriva om kroppsvätskor nu. Be warned.
Eftersom jag gillar att titta på things from afar har jag i helgen bl a intresserat mig för brittisk artonhundratalskosthållning samt kvinnlig ejakulation.
Jag läste en artikel om hur några forskare kommit fram till att artonhundratalsmänniskorna (inte de rika, de var såklart förstoppade och doughy) var bra mycket friskare än vi, och levde längre. De åt mycket jäst och tre gånger så mycket kalorier. (Solly om det här har skrivits om nån annanstans, jag har ingen dagstidning - de delar ut två DN och en SvD och en DI till makro, fastän vi in between oss bara prenumererar på två tidningar, och jag borde ringa men - och ingen teve.) Jag tycker att ni ska läsa den.

Om kvinnlig ejakulation: jag känner mig oroad när jag skriver sånt här; vill inte att ni ska tro att jag är nån som förespråkar sex, det är jag inte.
Men företeelsen känns så politiskt. Som en feministisk gräsrotsrörelse. Det ordnas how to-workshops i bästa guerilla-anda, ungefär som onanikurserna på sjuttiotalet med handspeglar, och uttalas uppmaningar om att låta ens "femininity flow!" och kvinnligt ejakulat mytologiseras på ett porrvurmande male cum-sätt. Och det ÄR ju märkligt att en kvinnlig sexuell förmåga (som tydligen ingått i beskrivningar av mänsklig sexualitet och reproduktionsbiologi fram till slutet av sjuttonhundratalet, då kvinnlig sexualitet blev hotfull och smutsig) avfärdats - av Kinsey och Master & Johnson och andra - eller tigits ihjäl (och antagits handla om dålig bladder control när det egentligen tarvar precis the opposite). På samma sätt som vaginalorgasmen länge avfärdades (och fortfarande betraktas som lite av ett sexualpolitiskt svek i vissa kretsar).

Det är så jävla tröttsamt med tvärsäkerhet. Vi vet inget. Jag vet inget. Vår kunskap är föränderlig och går i cykler, liksom våra idéer om förfluten tid och människors upplysningsgrad (därav parallellen till viktorianernas hälsa).
Jag har på nåt sätt gått runt och tänkt att sex är överallt, att jag är övermätt och att all upplysning är överflödig. Hur fel jag har tänkt. Hur naiv jag har varit.

Jag har ingen personlig erfarenhet av det jag skriver om, så don't get any ideas (jag gillar inte tanken på att ni tror att jag har sex heller), känner ingen som har det heller, i alla fall ingen som vågat tala om det med mig. Efter vad jag läst verkar det dock mest vara en fråga om teknik, om hur pass vältränad bäckenbottenmuskulatur man har och hur pass starka inre psykologiska spärrar man har. Men i det antagandet föreligger också risken att k e blir ett krav, ännu en punkt att pricka av innan man är en kvinna som verkligen äger sin sexualitet; där oförmågan att ejakulera blir ett svek mot det egna könet, sorta. (Att man håller tillbaka av skamkänslor; av rädsla för att inte vara kvinnlig; att ha berövat mannen sitt unikum.) Jag har läst mejl, bl a hos Deborah Sundahl, k e:ns motsvarighet till Betty Dodson, där kvinnor frantically skriver att de försökt ejakulera i ett halvår, men att inget händer - "Vad gör jag för fel!?" - och det känns kinda sad.

I övrigt skulle jag också gärna jag se en ny debatt om p-piller/kvinnlig sexualitet (motsättningen mellan hur p-pillren tautats som kvinnlig frigörelse och hur de faktiskt utgör ett hormonellt fängelse för många med no sexlust/sköra slemhinnor/vestibulit och förstört sexliv som följd, dvs hur de mestadels innebär en sexuell frigörelse på männens villkor) (jag underskattar INTE vikten av att slippa oron över att bli gravid, eller p-pillrens många fördelar) och likaså en om antidepressiva mediciner/kvinnlig sexualitet, vars följdproblem liknar p-pillrens. Och jag undrar över varför barnmorskor generellt är så hormonellt inriktade.


Och ledsen för mina tvära kast, men maten igen: i brittiska teve-serien The Supersizers Go äter programledarna i en veckas tid mat i enlighet med en specifik epoks kosthåll. De lever och klär sig accordingly as well. En BBC-bekostad tidsresa, if you will. In alles sex program. Läs här.
Jag ska se Regency-avsnittet ikväll.

I need to konsol myself

Undrar varför "om tre dagar" är Ikea-personalens ständiga svar på alla frågor. Fastän inget kommer in förrän om fyra veckor. Om det ingår i utbildningen.

Rök

Allting sammanfaller. Livet vill retas och förvirra, viska ett litet och slött "but what if..." med andedräkten mot ens örsnibb.

Life in the projects

Att behöva följa sina grannars toabestyr är mer än vad jag mäktar med just nu. Jag sitter i soffan med halsont och pepparmintste och ser med behållning - faktiskt och till sist - Darjeeling Limited, när min granne on top (grannen t h förmodligen; han har ett prettoefternamn och ljusa pikétröjor med poppad krage och ser ut att spela golf och inte besväras nämnvärt av sin prostata, än) ger mig ännu ett suggestivt audiellt performance. Som alla kvällar.
Gee.
Det måste finnas andra sätt; mindre naturliga.
Jag ska gå upp med en tom PET-flaska och en uridom till honom i morgon. (Eller skicka makro med dem i en kartong och säga att det är några grejer jag lånade i förra veckan och som behövs lämnas tillbaka.) (Men att det är bäst att göra det i tystnad, eftersom han är frimurare, eller bara möjligen åtföljt av en ongoing blinkning med höger öga, for those in the know.)