ps

Jag åt en plommonmarmelad jag fick av makro igår till frukost; den var jättegod och innehöll körsbärsvin, men jag har känt mig aningens full hela morgonen.

Kattskinn, glasstav

Patrick Petitjean är så D H Lawrence, vilket inte har nåt att göra med nåt.

Jag är så irritabel att huden känns gniden på.
Igår såg jag bröderna Coens senaste (raklång i min egen soffa, med en benig höft till höger och en burk gelatinfritt godis på magen) och första hälften var bra, ner i minsta biroll, andra hälften seg och antiklimaktisk. Men Brad Pitts "Is this Osbourne Cox?"-tjafs och Malkovich aggressivt uttröttade respons är det mest tillfredställande jag sett i år. Jag talar om skratt här. Men jag har inte sett mycket.

Jag tycker också att titeln på Anette Kullenbergs Marianne Höök-bio är snygg; att Hanna Fridén är sympatisk och smart och att Emily Dickinson var en brazen one. Vi hade nog grälat om vi rört oss i samma cirklar. (Vilket är till Ica och back.) Särskilt idag.

"Don't you know," she wrote coyly but decisively, "that you are happiest while I withhold and not confer?"

Please remember.

Jag har lyssnat på P3 en del på sistone.

Dvs jag har varit tvungen att lyssna på intervjuer med flickröstade, väna medelmåttor som tillfrågas om när de förstod att deras röst var "speciell" och de helt allvarligt, (efter lite klädsamma "asch, inte ska väl jag, även om det du säger iofs är helt sant"-pauser) försöker dra sig till minnes när de kom på att deras trista vokalistinsatser var så JÄVLA BRA.

Jag menar verkligen inte Veronica Maggio här, jag gillar hennes "17 år".

Det finns ett piano på M-vägen som måste bort, och ett hos min mamma. Vet ni att inga välgörenhetsorganisationer tar emot pianon?


Vilket inte oroar makro.

En sak till bara:

jag tycker att det är hemskt awkward med folk som bor i nybyggda trähus och har vinkällare.
No disrespect för folks drömmar, dvs nybyggda trähus är inget krav, det är lika awkward med vinkällare överallt, nästan.
Jag tycker nog öht att folk på vinforum med status "källare: 250 flaskor" är kinda naff.

Sorta like, venne, kukstatus?

Ni förstår

Jag behöver koncentrera mig, göra saker som tar emot.

Hörni,

det här funkar inte. Jag tar en paus.

Nej.

Jag hittar räkor i frysen, ett broccolihuvud i kylen och jag har en vitlök.

Your hobby is guilt

Ska jag orka gå till affären?
Ska jag orka?
Och vad ska jag ha?
Annat än baguette och avokado?
Jag har den där psyksjuka looken, ni vet? När man har varit inomhus för länge och försökt samla ihop sig.
Jag vet inte vad jag vill ha.
Jag vet inte om jag klarar relationsschticket.
Jag är gammal, jag kan inte bara ställa om sådär.

Lite Remi kanske.

(the corny RUBRIK)

Och never mind the corny, listen to this:

Nån jag känner köpte en pocket av Philip K. Dick med förhoppningen om att den handlade om homosex.

Do humanoids dream of umbilical cheats?

Igår morse ringde min mamma, indignerad och anklagande.
"Nu jag har drömt om dig hela natten. Nu jag kräver att få veta vad som pågår."
"Jag mådde så dålig av dina utbrott - och du var faktiskt for javlig otrevlig -", här sänkte hon rösten, som för att indikera att jag mycket väl visste vad jag hade gjort, men att hon var noble enough att let bygones be bygones, "att jag vaknade."

Brunskjorta

Det var inte kul att vakna upp från drömmarna idag, jag var så sheltered i dem, höll på med nåt meningslöst men givande, hade t o m en sense of accomplishment minuterna innan telefonen ringde. Och sen: klädhögarna på strykbrädan; moddlarna som stack ut ur jeansfickorna; mjölkpappen upprullad i en anklagelse borta i hörnet. Och allt det andra.
En kopp kaffe + NeutroRoberts sandelluktande duschtvål + en promenad i fukten och sen vänder jag mig inte om.

Plus

att jag är så öm i fingertopparna att jag skulle behöva såna där nubby gummihättor som postkassörskor hade in the olden days när jag skriver.

Utanpå allt det här,

u t a n p å, är jag så trött på min whiny seghet att jag


kkkkkkkkkkkkkräks.

Up and about är vad som behövs. Kaffe, socker och elektricitet up the butt? What What.

Jag läser på om The Modern Review också,

eftersom mytskapande lockar mig grå dagar som den här; att höra folk uppfinna the golden days; att höra dem sy ihop allt till en snazzy och behändig story om hur allt började och sen föll isär. Namnen på platser där ungefär alla redan från början hade connections eller pengar eller ett namn.
Allting är så skevt, när folk minns det senare. Skevare och tydligare.

Min helg annars

Jag var på kyrkogården i lördags. Det är alltid så kallt där, jag vet aldrig om det är utanpå eller inuti.

Kärlek är en spoiler

Hörni, Nip/Tuck.
Jag fattar inte varför följet inte är större, det är en sån fulländat rubbad serie. Sexuell, med briljanta cameos. Töntfantasi efter -fantasi avhandlas, här finns ingen stoppknapp, inga eftergifter åt realismen. Dr Christian Troy är mitt livs kärlek. Och resten av karaktärerna: Joely Richardsons snörvlande saluki-kvinna (man vill bara skaka om henne; fokusera hennes vattniga blick och örfila henne into att sluta darra), den otäckt kortnästa sonen, etc, etc; hur kan man inte?

Jag har sett klart säsong fem nu: porrstjärnan Kimber och sonen har gått ur scientologerna och startat ett eget meth-lab, dvs innan sonen blir kär i en bombattentatsdisfigured israeliska, och långt innan han tar sin lillasysters oskuld (men efter att han fått en roll som bottom i First Time Fairies 2) ; Julia är flata och kär i Olivia (Portia de Rossi) och kvicksilverförgiftas långsamt av Olivias skökiga tonårsdotter som dessutom knullar hennes ex-man Sean, samtidigt som Julia själv har en affär med Christian, som just - under sex mot ett balkongräcke - råkat knuffa sin hiv-positiva babymomma mot döden. Och oh, i almost forgot; Sean, som nu, förutom att vara top bitch suregrywise, också är the leading man i en sjukhussåpa, har en unstable agent i Sally Jessy Raphael-specs som mördar eventuella konkurrenter genom att tvinga i dem plastkulor och plugga igen deras ögon med dockditon. (Hon tillverkar egentligen nallebjörnar.)
What's not to like?
Tyvärr är den här säsongen är lättsammare än de övriga och faktiskt lite tristare; tidigare fanns ett sickly noir-drag som gjorde galenskapen ännu lite mer tilltalande.
Och jag sörjer så att Ryan Murphys senaste projekt Pretty/Handsome, om en familjefar som genomgår ett könsbyte, med Joseph Fiennes och Carrie Ann Moss i huvudrollerna, inte snappats upp av nåt villigt bolag.

Jag följer

bonden Peter, som ser ut som en ung Jan Stenbeck, med stort intresse. Han är så märklig. Hela hans situation är som ett porrfilmspreamble. Jag vet inte om jag tror mest på plastiksuitorn eller den konstruerat ruffe utlandssvensken som han blev alldeles fumlig av, eller han den mörke med wonkyögon och blå piké eller han den blonde med wonkyögon och blå piké.
Men varför är alla så himla sub? Talar med nejdböjda huvuden och cutesie-röster? Mycket läskigt.

Mitt hemliga liv

Om nätterna annars - i smyg - plågar jag mig deliciously igenom speeddejterna i Bonde söker fru. Bonden som ser ut som Ben Affleck tvingar sin dejt att sjunga Idas sommarvisa och jag kan kan knappt andas av genans. Och den blonde bonden storknar av mental overload när en dejt säger att hon tycker att han är läckerbit, upprepar "det är ju trevligt det här, tycker jag...trevligt och spännande att träffa nya människor...spännande" ad infinitum på bästa kungamanér. Jag älskar det.
Och förfasas över hur lätt det är för folk att bli kära om viljan finns. Tossa ihop vilka som helst. Jag menar verkligen inte bönderna och deras tilltänkta här specifikt, utan alla. Anything goes almost; behovet att bilda par är så starkt. Som en vakans som ska fyllas. Igen: ännu en poäng för arrangerade äktenskap. Och kanske...tillvarons godtycklighet?

Fear of trying

När en vän berättar om en högpresterande jugend hon intervjuar tänker jag på hur E i somras frågade mig om varför jag aldrig bott utomlands - när herregud! even the most safeloving personerna i hans närhet hade gjort det (och han själv naturligtvis pluggat italienska i Rom & diskat i Paris & fotvandrat i Skottland & assemblat vapen i Israel & kajkat runt i Nordafrika med random egyptiska män) - eller gjort si eller så, och hur det enda som kom ur mig var att jag alltid känt mig för gammal. Som att jag alltid varit för sent ute.
Jag kände så när jag var arton. När jag var tjugoett. När jag var tjugofyra. Och ända sen dess. I've never been a part of youth, in my heart at least. Jag har alltid känt mig lastgammal. (And guess what? Now I am.)
Men jag har också förstått att om jag inte sheddar den tanken snart kommer jag vid sjuttio (taiträ) gnissla tänder över vilken babe in the wood jag var vid sextio och tänka "vilka möjligheter jag hade!"
Det konstigaste var att han sa att han känt på samma sätt.

Told ya

Vilket på nåt sätt för tanken vidare till

The man without a face av Isabelle Holland som jag läste häromveckan. Minns ni Mel Gibson-filmatiseringen? Och skandalen kring den; upprördheten över att han ignorerat de "pedofila" övertonerna i boken och gjort om en laddad relation till pristine mentorskap?
Jag undrade mycket över boken när jag såg filmen, och jag såg filmen eftersom ytstoryn tilltalade mig - om en recluse med vanställt ansikte. Tänkte att gnället nog mest handlade om en amerikansk hypermoralistisk feltolkning av svårigheterna med vänskap som inte följer typiska mönster vad gäller ålder, kön etc. Och det gör det väl också till viss del, men jag blev verkligen förvånad över hur forward boken var, i synnerhet om man betänker att det är en amerikansk ungdomsbok från 1973.
För egentligen är det en homosexuell coming of age-historia, vilket gör att det blir extremt humoristiskt att stentraditionalistiske och katolske Mel Gibson helt struntat i att en klar sexscen - visserligen inte extremt explicit - och annan betydelsebärande kroppskontakt mellan en medelålders man och en tonåring - ingår i historien, och gjort om allt till en uppbyggelig och clean berättelse om vänskap med klara gränser, där huvudpersonen är ett missförstått original som orättvist anklagas för att ha sexuella motiv bakom sitt befriendande av en troubled young teen.
Vad detta eventuellt har att göra med makro och e och en resa till Rom lämnar jag därhän.

På tal om gränslöshet; som en liten parantes:

Jag tror att de kommer att få det himla trevligt.

har jag förresten nämnt att min exman och min bf åker till Rom om ett par veckor? Utan mig? For "job" reasons? (En är läkare, den andre jobbar på ett litet förlag.) Och förmodligen delar rum? (Och om makro sköter sina hotellkontakter rätt lär säkert inga enkelsängar finnas "tillgängliga" nånstans i Rom i november.)

Andra jag känner

- let them be unnamed - använder t ex Viagra för recreational purposes. Which is all good.
Sensationen är ojämförlig, I'm told. Vilket föranlett...jag kan inte förklara, ni skulle bli förvirrade. But it's sick all, and i'm in the midst of it, savouring every second.

Jag vägrar att skämmas längre

Jag, liksom Jesus, använder coasters. Ibland, för recreational purposes. Typ när jag ligger i soffan och ställer min tekopp på en känslig yta. Eller nåns vattenglas för natten på det obehandlade gamla empirskrivbordet. And really: so should you.

But let's ponder this instead:

Och

är det bara jag som känner obehag när Mårten Anderson intervjuas om näthumor i DN idag? Just på frågan om vilken typ av humor som gör sig bäst i datorn:
-Det varierar; ibland tycker jag att det roligaste som finns är att läsa en blogg, andra dagar vill jag bara se en sketch med Svullo eller uppleva lite politisk satir. Fördelen med internet är så klart att all humor blir mer lättillgänglig.

Jag vet inte, jag tycker att det låter hemskt...perverterat, allt?

I natt

lovade jag att jag skulle blondera mig, vilket är så fel.
För när jag föreställer mig blond är jag pageklippt och ondulerad - tennisblond - men jag vet att irl: same old ryskt orange med hud skuggad i grönjord.
Kanske gör jag det ändå, det kan inte fortsätta så här.
In times of crisis, ni vet; så mycket mer givande att förändra sitt utseende istället för sitt inre landskap.

Tension

Jag lever under extrem anspänning just nu, har gjort så under flera dagar.
Brf:en ska höststäda imorgon.
Sista raden på hatbrottslapparna: när vi är klara är grillen varm och drickan kall!

Jag kan inte gömma mig.
Kan jag avlöna nån? Izas polska städhjälp? Makro?
Eller borde jag sticka åt min altitudkissande granne lite pengar i en diskret handtryckning?

Violation of terms

Nåt annat jag ogillar förutom likvatten: folk som spottar på trottoaren.
Jag var i Kransen i morse och var tvungen att hoppa mellan de gröna klickarna på asfalten där gymnasisterna trudgat till skolan. Jag ville örfila alla sjuttonåringar jag såg.

Ta i

trä.

III

Because secretly, you know, i love life with a frenzy, även om jag är dålig på att göra nåt av det; förvalta mitt pund.

It's like i'm ninety,

and guess what? I almost am. Snart kommer jag att underhålla er med updates om min peristaltik.

II

Nån skrev en rad till mig i förra veckan som jag inte kunnat jaga bort:
Jag tänkte mycket på hur man egentligen ska orka att dö.

Medan lapsangen verkar

Jag har tänkt så mycket på döden på sistone. Det ororar mig. Jag oroar mig för att mitt undermedvetna försöker säga mitt medvetna nåt det behöver lyssna på. taiträ, taiträ, taiträ.
Ta i trä.
Jag hoppas att jag bara är maudlin; dvs lika delar höstdepression, livsangst och that time of year again. Men så här: jag är rädd för allt och prone to magiskt tänkande. Om vänner jag inte hört av på länge plötsligt alla hör av sig, tänker jag att det måste betyda nåt. (Makros bästa vän ringde alla hon inte pratat med på länge dagen innan hon blev överkörd av en långtradare. Hon hade just kommit hem från en rundresa i Kina.)

På torsdag fyller jag år. Jag är så tacksam över det. Jag är tacksam över livet. Jag hoppas att jag blir hundra minst, och får vara frisk och glad och se mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn happy around me. Please God. Jag menar allvar.
Att skriva det här på bloggen ger mig ångest. But I want it so.

Vi gick förbi ett hus på promenaden hem häromdagen, ett helt vanligt hyreshus, byggt på fyrtiotalet, med franska balkonger och grov puts - det såg trevligt ut från framsidan; planteringar and stuff - men på nedersta planet, hängde en mörk liten skylt: "Begravningsbyrå".
Lägenheterna på våningen ovanför såg inredda och run of the mill ut - ljusa panellängder och ikea-växter i krukor - och jag frågade E om han trodde att de bara fixade pappersexercisen där.
"Vi får se om de har nåt varuintag", sa han. Vi gick förbi gaveln och såg fyra par dubbeldörrar av garagemodell. Le fresh.
Föreställ er att gå på en visning längre bort i huskroppen och missa verksamheten intill.
Jag skulle aldrig sluta att noja, inbilla mig att det blev fel på avloppsystemet eller nåt.
Jag fick svårt att andas av ångest efteråt. Och folk bor ovanpå. OVANPÅ.
taiträtaiträtaiträ.
När jag åkte hem från Sälen i våras med makro letade vi efter nåt ställe att äta på och hittade i en liten stad - jag minns inte vilken - en asiatisk restaurang inhyst i ett crummy tvåvåningshus och med en begravningsbyrå vägg i vägg (all good in books but not irl.). Fasaden var sprucken och kissgul och jag kände mig kontaminerad bara av att ha åkt förbi.
Hur kan man?
Vi åt på McDonalds fem mil bort.
Jag har säkert berättat det här förut.
Liksom att jag, när vi skulle köpa hus på Gotland (ett fabbigt, med sju rum och öppna spisar och vedkaminer och en enorm sal och en studio on top; för en spottstyver) tvingade makro att ringa till prästen i kyrkan bredvid och noga förhöra honom om förekomsten av LIKVATTEN (huset hade egen brunn). Makro är fortfarande inte over it, tjattrar om det still, så fort han får en chans.
Hur han fick skämmas. Hur prästen ba, "Likvatten, hur menar du då?"
Vi köpte en lägenhet i Visby istället, flyttade hem efter två år.
Men det var två fantastiska år.