Ass 'n' titties

My own private tomte

Jag har hängt upp adventsstjärnor i dag, och plockat fram farbror Nisses och tant Karins fyrtiotalstomtar. De ser ut som trädgårdstomtar egentligen, med koftor i ljusblå glasyr och Valentino-orangea ansikten.
Jag älskar dem.
Det var Nisses föräldrar som byggde huset på M-vägen. När han vuxit upp byggde han sig ett eget hus bredvid. Han och tant Karin blev ett slags släktingar när jag var liten, och vi just flyttat till Sverige. Som grannar kan bli. De hade inga barn. Karin var lite sjuklig. Jag tror att hon hade varit rödhårig som ung. Eller blond, med porlös, ljusfräknig hud. Ljusa ögon, ljusa läppar. Jag minns hur det luktade hos dem - rent men avstannat, som om allt bara väntade och tickade, som ofta hos gamla människor - och hur god rödvinbärssaften var.
Nisse målade och skulpterade. Han noterade människors mått. Mamma blev nöjd över att han noterade korrektheten i min fingerform och armlängd, och återkom ofta till hans observation. Jag tror att han försökte förklara skillnaden mellan prepubertala barn och vuxna för henne, dvs the awkwardness, men mammas förakt för korta limbs got the better of her; hon hörde vad hon ville höra.
Min mamma är big on mått, dvs korrekta. En stor del av min barndom ägnades specifikt åt korrekt vs defekt öronplacering och -form. Irl dvs, inte konstnärligt. Pappas öronplacering oroade henne. Och all annan mänsklig utformning också. Särskilt rumpor (där människors personlighet ju direkt manifesteras). Hon blev fumed up av ett Morrisseycitat jag läste för henne i tonåren, nåt från James Dean is not dead, eller så (jag var sexton, mkay?); nåt om att nånting hade utspelat sig "back in the day when Liz Taylor was all bust and behind": "Neeehee-ej!! Så det var inte alls! Liz Taylor hade jätteful rumpa! Alldeles platt! Stor bröst men ingen rumpa!"

Hon förlorade som sagt ett ben när hon var sjutton.

Jag har ju glömt

Små, små steg med Mitt piano: vad jag HATAR den.

Såg

Mike Leighs nya, Happy-Go-Lucky. Kan inte bestämma mig för vad jag tyckte. Eller jo. Jag tror att jag gillade den. Fastän den kändes hemskt...lat. Under de första fem minuterna ville jag kräkas. Sally Hawkins Poppy är skitjobbig, hennes kompisar astrista. Som om Parlamentet polar i ett tjejgäng och hysteriskt krystar ur sig bajstråkiga oneliners och knappt aldrig kan prata om nåt på allvar, aldrig kan röra vid nåt verkligt utan att släta över och fnittra, eftersom ångesten bakom är för stor. Jag vill rycka dem i scrunchietestarna, och Mike Leigh också för att han lutat sig tillbaka och befäst alla fördomar om simple folk som nånsin funnits och visats på film. Tjejernas sjabbiga retrolook, deras pubande osv. Och visst, that might be his game.
Ändå är Poppy och hennes vänner (lägre) medelklass och ganska together; har både pluggat och rest och verkar klara över sina förmågor, eller som Poppy själv säger till sin lillasyrra: any idiot can get a degree. Jag vet inte vad Leighs poäng är här riktigt. Han hintar visserligen om en annan bakgrund, genom att poängtera den tredje systerns strävan efter säkerhet och hennes fångenskap i klassiska könsrollsmönster, och jag undrar om Poppys yrkesidentitet - hon är småskolefröken - kanske i själva verket handlar om ett byte av koordinater för kvinnor i brittisk klassmedveten film. Bort med kassörske- och fabriksjobben, liksom. (Still: upplägget känns antikverat.)
Men hursomhelst. Poppys evinnerliga skämtande och "tokiga" huvudskakande och djupa inåtsuckar följda av ett skratt är tortyr, i en och en halv timme. Trots det fängslas jag. Inte av handlingen, som egentligen inte finns, utan kanske för att interaktionen mellan Poppy och Scott eller Poppy och hennes beau eller Poppy och hennes familj får mig att känna skräck över hur litet och stumt livet kan vara, och hur mycket av det som egentligen bara utspelas i mellanrummen och i en själv.
Sally Hawkins ansikte är addiktivt också. Och flamencolärarinnan ganska kul, även om Leigh där verkligen ligger ner och slött viftar fram ancient och beprövade jokes.
Och "Enrahah!" är skoj, fastän tinged med sadness.

How to

Hade jag en katt skulle jag SÅ köpa det här.
Min mammas engelska väninna Audrey lärde på sjuttiotalet - eller var det sextiotalet? Nittonhundratrettiotalet? Before life as we know it began anyhow - sin katt att använda toaletten; det här är mammas ena mest frekvent återberättade toa-historia. Den andra handlar om amerikanske Bobs brist på decorum (han var pastor; the american variety): han hade en gång i förtrolighet förklarat för mamma att han samtalade med Gud wherever, även while at it.
Föll absolut inte i god jord; mamma tyckte att nån respekt måste man ändå ha.
Det här var på sjutttiotalet, det vet jag, eftersom det nuförtiden finns så mycket annat min mamma uppfattar som brist på decorum: analsex, två barnvagnsmammor i bredd på trottoaren etc.

Info

+




= E.

Just to clear up any lingering confusion.

och jag har ett läderskärp mellan tänderna också

Still ill. Idag behövde jag ett usb-minne. Check, tänkte jag, och kom sen på att nån tagit det. Typ fyra månader sen och counting. This doesn't work in their favour, let me tell you. Och det var en present från samma person.
Men jag går vidare med mitt liv.

666

Jag är SKITIRRITERAD idag, på allt. Är asirri på E som inte låter mig publa en bild på honom (utan lämplig kompensation, som han måste tänka över, dvs never) fastän jag hade ett toppenbra inlägg klart i huvet (efter att makro ringt från länsakuten igår kväll och skrikit "Guuuuuu, va likt! E och Roberto Saviano! Hur lika som helst!") ("Måste vara för att båda är SKALLIGA MÖRKA!")
Så nu lämnar vi det at that.

Asirri på folk med stövlar som är FÖR höga i skaften, så att de nästan täcker knät och kapar känslan av ben. Fulast, näst efter för vida, styva skaft, eller såna där rundgjutna, med högre skaft bak på vaden. Finns inga legs som inte ser ut som inte ser ut som om de satt på en Fjällrävenlärarinna i såna stövlar.
men allt irriterar mig idag
Jag har väntat på en inspektion av min sönderfallande balkong (ja, av mobila psykteamet, E) sen nio i morse, men guess what? No show.
Rev och slet i the shrubbery vid åttatiden i morse för att de skulle kunna komma åt; lyfte in saker från hall och vardagsrum i sovrummet så att jag skulle kunna verka normal, men ingen ringer på.
Och nu ringer telefonen, men jag vågar inte svara, för jag har inte tid att prata; jag har en miljard saker jag måste hinna med, och tänk om det är nån som man inte kan avsluta samtalet med, nån som låter sur och förnärmad när man försöker?
Asirri.

Kattströ

Silk.

Var tvungen att googla om

Pampers Silk eller Libero Silk fanns. Nope. Tidsfråga.
Bajspåse Silk. (Inte papper, jag vet.)

F ö

verkar löften om "silk" i cellulosavaror avsedda att användas i hygiensyfte vara hett just nu.

Secondly, let me tell you about avoidance

Jag såg killen som höll i Nitty Grittys kafé igår i gången under Gallerian. Och istället för att gå fram och fråga om han drev nåt nytt ställe, och säga att jag ibland fortfarande drömmer om filopajerna de serverade, slog jag ner blicken och gick vidare. Ångrar mig.

First let me tell you about Psycho

Det ser ut som om en dement och limpwristed poltergeist bitchslappat väggarna i mitt badrum. Hur annars förklara att min sugproppsfästade badrumshylla plötsligt ligger i min duschhörna och mina sexton kackigt tvättade penslar ligger utspridda (i ett ganska snyggt mönster) tillsammans med Libresse Silk runt min toastol? Mig veterligen har jag inte lämnat ut några nycklar vare sig till makro eller e.

Höstsonaten

Jag vaknar febrig idag, ser snön och stapplar ut i badrummet, där jag hör min granne kissa like never before. Slutar aldrig, spolar inte. Inser att han tappar upp ett bad. Blir avundsjuk, efetrsom jag inte har ett badkar. Nån föreslog en gång att jag kunde använda en blå ikea-kasse, men i'm not feeling it. Skulle öka på känslan av freakdom. Liksom: med risigt morgonhår och svullna ögon, ihopklämd i en ikea-kasse. Oförmögen att ta mig upp skulle jag vara tvungen att välta ner mig på sidan, där jag skulle ligga i fosterställning i min blå makeshift-livmoder medan (foster-)vattnet långsamt sipprade förbi mig och tvingade ut mig i världen.
Not into that sort of degradation. Once is quite enough.

?

Jag såg en till kvinna idag som väntade på tunnelbanan vid Mariatorget, och jag kunde inte bestämma mig för om hon var hip eller lindrigt utvecklingsstörd. Normalt sett brukar man ju kunna se skillnad, men jag lovar, det gick verkligen inte. Jag fick panik, scannade hennes kläder efter giveaways men INGET! Hon var untouchable. Kudos.

Och:

När jag kollar senaste Bonde söker fru-avsnittet på TV4:s hemsida, har reklamslot:en till höger köpts av apoteket och visar en kvinna med crisp-distriktssköterska-i-mitten-av-åttiotalet-benstruktur, som incessantly gnider sin hud än fram än tillbaka. Jag känner mig helt sore efter fem minuter, helt violated against.

I am Sam

På allvar tror jag att min IQ sjunkit med, say, tio-femton enheter det här året.
Inget jag kan kontrollera, eftersom jag aldrig gjort ett IQ-test; skulle aldrig någonsin våga, eftersom jag a) tänker att testerna är ganska rudimentära och b) skulle bli devastated om jag fick en siffra på min intelligens och det skulle visa sig att jag hade en besvärande mycket LÄGRE quotient än folk i min omgivning som fått sin IQ mätt och skjutit förbi Mensagränsen. (Jag menar inte dig här, Larre; ditt medlemskap är en mänsklig triumf på alla sätt och vis.)
Och c) jag skulle aldrig kunna ljuga om att jag hade gjort ett test om nån frågade, utan istället vara tvungen att stamma fram ett "eh...minns inte så noga, heh, typ 105..." och sen le buttclenched medan jag lyssnade på Mensagardets tröstande ord om att "de är så himla otillförlitliga de där testerna, man kan lära sig hur de funkar".
Alltså har jag inget val. Jag får fortsätta i ett trivsamt mörker.
Men, for what it's worth: jag känner att jag cocoonat i nedre delen av mitt möjliga intelligensspann for a quite a while nu. Jag tror att det är en direkt effekt av att jag mest rör mig mellan mitt hem, min tvättstuga och Ica, och att jag all the while samtalar med mig själv om redan söndertuggade ämnen. I really don't surprise myself anymore, if you know what i mean. Spänningen är borta.

Starting to get to me

Varje dag, bakom mig: nakna eller halvnakna flickor som glor på sitt eget eller andras underliv.

Den där killen

som dansar till Single Ladies, han är väl bra och så där - även om jag inte riktigt fattar vad all upphetsning handlar om; anyone whos ever had a bästa killkompis i tonåren vet att det här är vad man gör framför sin spegelvägg åttio procent av tiden - men vad jag framför allt tänker på när jag följer Perezlänken till ett teveprogram där han gör alla steg framför en screen med ursprungsvideon, är hur fruktansvärt jävla dösnygg Beyoncé är. Herregud.

Nu ska jag dricka te, innan jag möglar mig ner till min snålt utrustade tvättstuga.

Ses i Medellin

Jag tycker att Jocelyn är sorta vacker. Skojar inte. På ett helt nytt sätt.

Hittade till den här Expressenartikeln efter ett inlägg hos MBJ-Karin.
Hilar. Rubriken är ett mästerverk.
Men, och jag vet inte om jag minns helt fel här, rätta mig i så fall: har inte Benjamin Falk tidigare intervjuats om BDD och sitt beroende av plastikoperationer i nån kvällstidningsbilaga? Visserligen för rätt länge sen, men ändå. Raderna "Det är ingen av oss som har gjort något för att se annorlunda ut. Allt vi har gjort är för att få tillbaka ungdomen och se fräschare ut" förefaller lite märkliga då. (För att inte säga rent bisarra vad gäller 18-åringen i gruppen.)
Har jag rätt känns det som han om någon skulle kunna bidra med lite mer nyanserade tankegångar än så. (Kanske gör han det också, i sin egen tidning.)
Jag är fullt medveten om att jag baserar mina tankar på en Expressentext här - jag ska läsa Dorian också; ser fram emot Henrik Tornberg-artikeln - men uttalandet är ganska värderande (för att inte tala om konserverande) på ett sätt som motsäger hela idén med plastiknumret, dvs viljan att avdramatisera skönhetsoperationer och andra kosmetiska ingrepp.
Vad skulle vara fel med att vilja se annorlunda ut? Skulle åldersraderande ingrepp vara mer försvarbara och okej än andra? Och vad är egentligen skillnaden; ser man inte annorlunda ut redan efter en restylanespruta i läpparna?
Förmodligen är det ett sätt att svärja sig fri från misstanken att nåt varit fel med ens utseende innan. Att det bara handlar om underhåll, liksom (men orden anger samtidigt en medvetenhet om klasser och subdivisioner bland folk som opererar sig).
Plastikkirurgi intresserar mig mycket, bl a för att ämnet nästan aldrig diskuteras bortom procedurer och resultat; med frågeställningar kring identitet och självbild, eller estetik.
Jag fattar om folk inte vill tala om sina operationer, eller om motivationen bakom. Men om man nu bestämmer sig för att göra det, medelst ett statement, ter sig det här ursäktandet - half-stepandet ut ur garderoben, sorta - så weird.

Idag

smakar mitt kaffe misosoppa, vilket gör mig förvirrad eftersom jag gillar båda smakerna men - tror jag - inte tillsammans. Jag grubblar över dekorationsband, och över en tråd jag följde på Flashback igår (ja, jag kände mig tom och smutsig efteråt) där en kille hade hittat ett derelict (och privat) gravkapell med kistor från förra sekelskiftet uppe i en skog vid en herrgård nånstans. En av kistorna var uppbruten. Han hade lagt upp bilder som bevis, eftersom ingen trodde honom. En av trådläsarna uppmanade honom att söka igenom fickor och kläder i jakt på identiteter.
Ba: äsch.
Ni fattar.

HahaHA

Johan Hilton i Kvällspasset nyss, i en diskussion med en representant för Katolska kyrkan i Sverige, om det opassande i att använda uttrycket "helvetet" alltför slarvigt:
"Liksom...vad kommer efter helvetet?"
"Stjärnor på is?"

2.

Sen gillar jag lampor med fodrade och draperade sidenskärmar också, såna med stängd topp. Alltså bordslampor. Laxrosa eller duvblå eller smutsigt gräddiga, med alabasterfötter, symmetriskt placerade på var sin sida om min säng. Omaka är inget hinder.

Och två lampor jag gillar:

Ron Gilads Dear Ingo.


Tide av Stuart Haygarth. Av skräp han hittat på stranden.

Jag hatar:

Särskilda gömställen. Alla mina särskilda gömställen är jävligt kassa. Jag hittar ingenting. Just nu behöver jag en grej som jag använde när jag spikade fast tyg på min cracksoffa (egentligen nån slags appliance till en ikeamöbel) och som jag la på ett särskilt ställe för två veckor sen och nu inte hittar alls. Det är så jobbigt när inadequacies örfilar en. Med spretfingrar.

Det här är intressant - snappy titel också, The Industrial Vagina - fast jag vet att jag aldrig skulle orka, i alla fall this side of christmas. Men Sheila Jeffreys är tuff.

Och senare,

när jag sneddade över parkeringsplatsen, hörde jag ett gäng falsettiga klimakterietanter på väg mot mitt håll. Except att när de blev synliga bakom en suv såg jag att det var ett gäng pojkar i målbrottsåldern.

Förstod ni förut?

Att jag såg att det snöade medan jag skrev? Därav galenskapen; därav blitzentjafset.
November gör mig helt torr i munnen. Vackraste månaden. Vacker-ast.
Och den som inte fattar det, inte fattar gråskalorna och fukten, fattar inte de klarare färgerna heller; inte egentligen.
Ba: fukten. Lila luft.
Och, like: illröda äpplen på svarta grenspett.
Så in your face! Och helt skamlöst.
När jag gick ner mellan villorna, med Axelbergs menacing bruna, grim boxes i bakgrunden som en varning, tänkte jag att jag nog älskar trädgårdar allra mest när de inte används; när de bara är nåt man shuttlar förbi, på väg in mot gult ljus över köksbordet och varmt te.
Smutsiga trädgårdsmöbler. Löv. Strössel av snö. En suspekt person i blått bävernylon och ful mössa som stirrar in genom ens cosiga fönster för att hon inte fattat att det här är en vändplan. Vi mot dom. (Trädgårdarna som är tysta och jag.)
Jag föreställer mig hur det skulle vara att bo i husen, i alla fall då; vilken slags människa jag skulle vara om jag bodde i tegelhuset med synliga hårmousseflaskor mot femtiotalsrutan; hur min familjesituation skulle vara om jag bodde i patriciervillan med järngrindarna.
I den första: småbarnsmamma 1967. I den andra: tonårsdotter 1993.
Nån eldade nånstans.
Jag gjorde ett BBC-test en gång - Moas fel (det här är ingen konstig quid pro quo-länkning, Moa, honest t G, det bara blev så här) eftersom hon strax innan förlett mig att göra ett test som visade att jag hade en övervägande manlig hjärna, jag blev helt devastated f ö, det kändes som om jag hade fått en diagnos - om luktminnen, där resultatet med entydighet visade att jag vuxit upp på trettiotalet och inte senare, eftersom min starkaste barndomslukt var brinnande löv.

November

Jag lyssnar på Plastic Littles Foil och äter rostbröd.
Igår såg jag A Complete History of My Sexual Failures. Jag gillade den jättemycket. Men strictly dokumentär? Hm. Lika mycket som om öststatsmammors guiltande vore strictly spur of the moment och inte noga rehearsed och planerat.
Och det grå utanför, det går inte; jag skulle ha tagit en promenad ages ago, avböjde frukost pga att jag hade en idé om frisk luft och rörelse och mina limbs.

Men! Det SNÖAR ju?
Jag berättar mer sen, måste ut.

Snabbt bara, det är en sån perfekt setting; kom att tänka på nåt jag läste nånstans för ett tag sen och som handlade om mitt själsliv:
Unless it’s the Blitz or it’s snowing, you never talk to strangers. This is the very cornerstone of English civilisation.

Men:

jag tog en insomningstablett igår, just for the fun of it. Jag hade nog kunnat somna ändå, men jag hittade en karta, kvar från 1922, och tänkte att jag skulle pröva. Är fortfarande påverkad, och det är så bra; jag har avslutat två samtal idag med det som ursäkt.

Och jag måste

surra min guldsoffas ben med rep igen; den gick sönder förra månaden, på min födelsedag, när tre människor satte sig i den samtidigt, alla med BMI 0.
Min auktionsvurm är jävligt diminished, ska ni veta.

V-vägen Social Diary

Jag har svårt att få en överblick just nu (alltid); så många saker jag har känslan av att jag missar. Jag vågar inte öppna tidningen av skräck över att det ska finnas nåt nytt som jag ska behöva förhålla mig till.
Jag har inte råd med det. Jag orkar inte.
Mina dagar går ut på att undvika laddning och avledningar. Böckerna på skrivbordet bakom mig är such teases. I want them, you know.
Men jag är en vuxen människa.
Noveller tillåter jag mig, eller cheap lays i form nån snabbläst svensk lånebok eller pocket.
De senare går ganska bra, även om jag känner mig lite smutsig av vissa, som Jon Jefferson Klingbergs skilsmässobok, eftersom svenska relationsromaner skrivna av männsikor ur ett visst sammanhang ger mig exakt samma känsla som när jag gick i gymnasiet och tänkte att jag aldrig skulle kunna hitta nån att ha sex med i hela mitt liv eftersom ingen fattade vikten av det osagda. (Well, except min filosofimajje.) (Och, incidentally, min bildmajje, som såg ut som en likable hobbit och som plötsligt en dag la handen på mitt strumpbyxebeklädda knä under en filmvisning och viskande erbjöd sig att fixa en privat screening av Dr Mabuses testamente senare. Men jag förlorar mig själv här.)
Det problemet har inte A M Homes, och hon är ett av skälen till att noveller inte funkar lika bra som snabba quenches.
Jag läste hennes "Do Not Disturb" i förrgår och var tvungen att ta den i installments för att regelbundet snyta mig i Lambi extra soft rosa (en present från Iza).

Vilket är helt oacceptabelt, i simply can't stand for it; det får mig helt ur riktning.

Dessutom upptäckte jag just att David Ebershoffs "The Danish Girl", boken jag beställt till nåns födelsedag, om Einar och Greta Wegener (den som ska bli film med Charlize Theron och Nicole Kidman som wife and hubby), inte kommer. Slut på förlaget.

Enlighten me

I Don Kulicks inlägg om djursexdebatten i Expressen, finns en rad som stör mig som inget annat:

Kommer vi någonsin att verkligen kunna utveckla en respektfull etik gentemot djur om det bästa vi har att erbjuda dem är att de blir betraktade som barn?

Just "det bästa vi har att erbjuda", med implikationen att barn är det lägsta och att vi är skyldiga att inordna djuren i en aningen högre kategori beings. Fast det kanske är just det han menar? Att barns rättigheter är de mest försumbara och därför egentligen equals noll på skyddsskalan?
Any old way irriterar resonemanget mig i sin ofullständighet.
Även om jag håller med om hyckelfaktorn, det är lite som med pälsindustrin och biprodukterna från kötthanteringen, men: two wrongs och allt det där.
Nånstans måste man ändå börja.

Men nu lämnar vi det här

beklagliga bakom oss och gör oss en stark kopp te.

Ni vet att

Blogger har mängder med finesser numera? T ex kan man radera andras oigenomtänkta kommentarer och sen omformulera dem i enlighet med lämnarens egentliga intentioner.

Ha!

That settles it.
Jag som aldrig bott i radhus i hela mitt liv!

Förtal

Jag hade ätit RÄKNUDLAR, slyna. You saw me.
Och jag njöt av att öppna dörren och se dig huttrande och clenched scrambla ut i regnet.

Allting börjar hemifrån

Min P3-sjuka har gjort att jag förvirrat od: ar Kristian Anttila nu. Klickar replay på hans Myspace hela tiden. Hör gitarrerna som ett fantomljud när jag duschar, upprepar "kom till Västra Frölunda och lev och dö, tanken slog mig när jag åkte på spö" för mig själv som ett ocd-totem non stop när jag kokar vatten till te.
Kan ni ingripa? Jag uppger adress vid förfrågan.

(Uppdatering: "Lev död" ska det vara. Puh, allt är inte förlorat.)

Det tredje

är säkert för vibratortillbehören eller nåt.

you sexy fang

Jag drar mig för att gå och lägga mig för att det är så jobbigt att bosrta tänderna. Jag har en eltandbortse med tre lägen; ett är "clean" ett är "clean and white" och det tredje är nåt försumbart, men liksom VEM skulle bara välja "clean"?
När båda tar lika lång tid.
Och jag vet vad ni tänker: hur hjälper det min själ?
Well, lemme tell you: på alla sätt.

Med talfel:

Palme och Boris.

Rödvin och allergimeds, see.

Rubyfruit

Jag vet inte om det är allergimedicinen jag tog för att tåla Padme och Doris , eller om det är rödvinsresterna i blodet, men jag sitter här och jagar upp mig av ilska plötsligt. Halvskrattig ilska, inte den brinnande sorten. Det känns hemtrevligt faktiskt. Och på min gröna trippelrullade polokrage, miljarder år gammal, dröjer sig lukten av nån annans parfym eller duschkräm, jag vet inte vems, jag kindpussade många idag, hjärtligt.

Annars, den här veckan:

Mina båda ex har vid olika tidpunkter ringt från Rom. Ett samtal var jobbigare än det andra.
Tänker att de måste ha intressanta diskussioner om mig på hotellrummet efter att de kommit hem från läderklubbarna.
Men vad vet jag, egentligen? De kanske inte ens nämner mig, bara skrattar och bondar och ...well, never mind.

(Nu ringde den förste igen. De har jättekul och jag "måste resa hit". Well, ta. Watch me.)

Ochochoch:

Vad jag gillar Lily Tomlin.

Och, bästa citatet, från en intervju med Chelsea Handler i NY Times, där hon tillfrågas om
sin, ähum, art collection:

I like any art from New England, because my parents had a house in Martha’s Vineyard. I love the whole Cape Cod area. We have a great photo of the dunes on the vineyard. It reminds me of my childhood, before it was ruined by my parents.

Fast det låter vaguely bekant; som ett Woody Allen-quip, eller nåt.

Men för mig låter alla ord vaguely bekanta.

Fienden

Inte Iris Apfel, hon är hot.

Så låt mig t ex få tjata lite mer om ett av mina mest ältade ämnen:
Hur länge ska åtta-åringen vara ett ideal i vissa kretsar? Mode, konst, film, inredning?
När kommer egentligen backlashen på bred front? Inte den lagoma sexig bibliotekarie-flirten, utan for real. Kom igen.
Please.
Jag trodde att det bara handlade om en kvardröjande twee-störning, som skulle justeras nu när antidot i form av åttiotalsamazoner pushats lite varstans de sista åren. Att det hade typ breddats; Gynning bredvid cutesien Carina Berg i teve och så där?
Men det verkar inte så. Tårna inåt, hukande ställningar och korta girl-dresses, fortfarande? Herregud, will it ever stop?
Finns en inredningsblogg från San Fransisco jag gillar, men referenserna där är still oftast bara rådjur och småfåglar och barnlika ”lekfulla” teckningar och huvudfotingar överallt. Ni vet; à la telefonklotter i ett kollegieblogg, med tuschpennor. "Charmfullt" och "opretto". Disgust & ING.
Det är en sjukdom, vet ni.

Just nu flög det in en talgoxe här. Satte sig på min skrivbordslampa. I min lägenhet.
Den var så liten. Helt perfekt.
Jag vill inte ens säga vad det sägs varsla om, enligt russian logix. Taiträ.
Den hittade inte ut på själv, slog sig mot fönstren, så jag fick fånga den med en kökshanduk;
varje gång jag håller en fågelkropp i handen häpnar jag över hur miniscule & nervig & springy & temporär den är under fjädrarna. Pickpickpick från hjärtat.

Fuckit, jag kommer säkert att få äta upp mina ord. Bli unbecomingly girly, all of a sudden, när jag fyller fyrtio, eller nåt. En barnkvinna med dimmig spegel (på två meters håll) och kvittrig röst.

Jag tycker att det är så skönt när kvinnor vågar tala med grounded röster. Inte ljusa, söta, youthful ones.
Breathy, on the other hand, har jag inget emot.

Och jag har heller inget emot åtta-åringar. En av de två människor som äger mitt flesh är seven going on eight.

We Have Always Lived in the Castle

Jag kunde inte avhålla mig, har ingen självkontroll öht, utom möjligtvis vad det gäller att låta bli att "ta tag i" stuff. Alltså bloggar jag, men bara un petit peu, fastän jag inte borde, och fastän det skulle underlätta för alla parter om jag lät bli. Men jag behöver en confessional, ett litet bås att trycka in buildupen av bokstäver i.
Och "ta tag i saker"; uttrycket krossar mig, bortom den crispa blåvitrandiga buttondownen med säljarbakgrund som hör till.
Vad jag bör göra är att slita tag i saker, krampaktigt clencha tag i saker.
(Nä, det ska jag inte. Eftersom jag tack och lov inte är helt obalanserad, utan extremt medveten om vad som är gångbart uppe på Ica med omnejd.)
Jag ska famla efter saker, cause that's what i do.
Och det finns en certain je ne sais quoi about det också.