Nyårs-sms

Gott nytt år, vi får hoppas på ett bra år med många trevliga bilturer! Med hoppfulla nyårshälsningar TOYOTA CENTER - Kungens kurva

Jag är lite förbryllad. Jag har ingen bil, men jag vill vidarebefordra.
Budskapet är bra, och lite suggestivt, på ett haven't got a stitch to wear-sätt. (Death by reference; blir man fri någonsin? Läder på passagerarsätet, läder i vindlingarna. Så himla åldrande.) (Jag skulle kunna radera det här, men jag gör det inte. Krampar istället inombords och beslutar mig för större rörlighet under 2009.)

Gott nytt.

Jag har tänkt så mycket på det här

Essensen av lyx: en vit yllekappa. The opposite: en solkig vit yllekappa.

Känns så wistful att se nån med ett smutsigt vitt ytterplagg framför sig i en rulltrappa om vintrarna. Som att ha gett upp. Som att bära en remnant av ett annat liv. Som att klamra sig fast.

(Fastän jag vet att det inte är så; fastän jag vet att ett ljust ytterplagg blir skitigt på två dagar. Men kanske just det: att ge sig in i nåt som man vet att man ändå kommer att förlora. Det är ganska vackert, om man har den läggningen.)

Han svarar på frågor i en tidning:

Juljoxet;

granen och hyacinterna: mellandagarna är fortfarande en kokong av...nåt. Men första dagarna i januari, när ljuset är är aningens aning annorlunda, vet jag hur allt det här kommer att te sig: som onanimaterialet efteråt (I've been told). Nyktrare ögon, svalare blod.

Kollar ni Stjärnorna på slottet? Kjerstin Dellert och Robyn = dead ringers.

or the wrong blond

I mina bregott-paket ligger lappar när jag öppnar dem. Jag får vykort med lösryckta rader i posten. Ord från böcker; snuttar ur låttexter; repliker från hemliga ställen. I mina skåp står plötsligt märkvärdiga pryttlar på hyllorna, ditplacerade utan att jag märkt det. Jag upptäcker en blå plastfigurin dagar senare, när jag lyfter handen för att ta ett glas. Han säger inget, men finns överallt. (Och snokar överallt. Håller segervisst upp saker och frågar "vad är det här?" "Vad finns i den lilla asken till höger om dina tröjor?" fastän han vet vad det är och har tagit reda på innehållet i alla mina askar sen dag ett.)

Och han tror att han ska uppfostra mig, jag känner det. Att vad jag saknat är en fast hand och disciplin och lite motstånd.
Han har fel.
Men efter strypimulserna och brottandet och golvsläpandet och sparkmatcherna i soffan saknar jag honom så fort han försvunnit iväg till flygplatsen.

Låt den rätte komma in

Vad snygg prins William är plötsligt, i skägg. Han ser ut som en amerikansk åttiotalsman; film- eller videovarianten av en regissör ca 1984.
Det här tänker jag på annandagen medan jag sprättar upp sidorna i Atlas litterära tillägg nr 2 och klappar på mitt nya husdjur i form av en camarasaurus-unge.
Yessurree. En Pleo.
Jag har en.
Och jag känner mig tvungen att kela med den. Jag talar med låg röst och stryker över de datoriserade ryggkotorna och skäms lite while at it. Känns som om jag har en Real Doll. Fingrarna fastnar på silikonhudens (eller vad nu är dinoskinnet är gjort av) ödleprägling. Jag matar honom med ett plastblad när han grymtar och tänker "behöver jag verkligen det här?" Skuldkänslor över en robot.

Min f d svärfar lades in på sjukhus med hb 24 på julafton. Han såg ut som ett preparat när han kom in på akuten. Han hade känt sig lite hängig de senaste månaderna - typ plockat fram sin mammas gamla rollator och inte klarat av mer än tio steg i taget - men INTE sökt läkare. Lägsta uppmätta hb där nån fortfarande överlevt är 17. Nästa 21. Min f d svärfar måste ligga trea. Vi talar om en rätt så neurotisk men i övrigt frisk, smärt och ungdomlig man i sena sextioårsåldern. Med en fallenhet för förnekelse. På julafton, när vi hälsade på honom hade han fått tre transfusioner, men var fortfarande svår att skilja ut från lakanen. Han skrevs ut efter att blivit fylld med sju påsar blod. Han sög på en mandarin här senare och åt en lussebulle, men vågade inte testa boxningen på Wii-konsolen av rädsla för att falla omkull.
Jag är lättad.
Och han har börjat äta Duroferon.

Och min dator är paj, sen innan jul. Nån spillde vatten på locket och nån annan penetrerade den med ett främmande, smutsigt usb-minne och nu bearbetar den traumat i avskildhet. Ibland vaknar den - som nu - men oftast inte. Jag ska ska ta den till vetrinären, som kvinnan på If Freudslippade. Hon korrigerade sig i efterhand, men vi visste båda två.

Santa - what other time of the year do you let some creepy stranger hold your children?

Den här bildserien från Fecal Face. Ni bör klicka.
Och snälla; klicka på deras Photo of the day-ruta också. Upp kommer flera års arkiv med bra foton (om man scrollar ner i pop up-fönstret). Man kan inte sluta högerklicka. Jag VET att ni skulle gilla dem.
Bara gör det!

Min hunger är omättlig

Och jag är så sugen på stark och pepprig och buljongig och texturerad kinesisk mat. Läste ett recept som innehöll aubergine som man måste skära upp och låta ligga på EN sida i tre dagar innan man stekte den. Hur tillfredställande måste inte den vara i munnen?
Älskar öht torkade asiatiska livsmedel. Torkad shii-take. Och det bästa: torkad tofu eller yuba. (I skrynkliga plattor eller tubformer som man bryter sönder.)
Bästa koncentrerade smaken och konsistensen tillsammans med färska råvaror.

The done thing

Ledsen för tystnaden, men mina händer har haft fullt upp.
Andra spännande saker är att jag inte kan andas genom näsan eftersom jag är täppt. Alltså gapar jag. Är en karp i grön polotröja och känner mig sinnesslö. Läser saker med hakan hängande, lyssnar på människor med hakan hängande; vilket är just as good antar jag, eftersom jag innerst inne inte tror på relationer över artgränserna.

Hur mår ni?

Kanske

kysstes vi.

Men jag har egentligen inte tid att tänka

på såna saker nu; jag har en extremt viktig dejt ikväll, och jag måste börja göra mig i ordning. En make up lägger sig inte själv.

Jag undrar

Vad är grejen med alla vandringssägner som blivit verklighet de senaste dagarna?
Först narkomanen med sprutan på tunnelbanan och nu det här; en skådis som i en självmordsscen inser att han skurit halsen av sig med en riktig kniv istället för med slö rekvisita?
Och häromdagen läste jag om systrarna som varje helg under tio års tid besökt sin döda, balsamerade mamma på en begravningsbyrå för att sminka henne och umgås.
Och låt mig inte ens börja tala om den plötsliga surgen av fejkade vykort på folks hallmattor.

Sista

Eh...BBC-dokun Gimme a freak, om Boy George och Taboo , med Marilyn och andra, finns också på Y-tube. Fem delar.
En sak jag tänker på varje gång jag ser senare bilder av Boy George, är att han ju har blivit Quentin Crisp. En herrhatt är en herrhatt är en herrhatt. Särskilt i kombo med en viss typ av excentricitet och en viss typ av profil.

Och jag är ledsen för länkfrenzyn, och för fixeringen, men ni vet hur det är: det ena ger det andra och jag är övertygad om att det är så man till sist hittar sin Graal.

Från en av vjuerna

I found it hard portraying my life as it's happening. You understand. I find portraying my life this second and every second of every day hard. Living is not easy.

Om att figurera i delvis Boy George-skrivna musikalen Taboo (som handlar om Leigh Bowerys legendariska klubb med samma namn).

Hallå!

Fick tips av snälla Johanna Lu om de här Marilyn-intervjuerna. Tack så mycket!

Läs.

Och jag har

ljusgrön färg på fingrarna och vodkarester runt hjärnan och jag rekommenderar er att se doku:n "Whatever happened to the gender benders?" som finns upplagd i fem delar på Youtube, och som handlar om nyromantikerna och tidiga åttiotalets klubbscen (specifikt The Blitz) i London.
Sångaren Marilyn är överallt i klippen; hans historia och persona är så intressant; hela tiden on the verge, men sen inget och tragedi. Och han är på så många sätt så lik min barndomsvän A, i alla fall när vi var i sena tonåren och tidiga tjugoåren. (Som full och högblonderad också alltid angav sitt namn som "Marilyn" och när folk insisterade på "men egentligen?" slog ner blicken och svarade "Norma Jean".) Jag menar inte livssituation här.
Och jag är dödsnyfiken på Marilyns - enligt Boy Georges självbiografi - påstådda affär med Gavin Rossdale. Rossdale säger never.
Maz själv menar att orsaken till att Gavin gift sig med Gwen naturligtvis är att hon är the next best thing. Och såklart hejar jag på Marilyn, för att det vore mer spännande och eftersom han är helt dishevelled och utfattig medan Rossdale är framgångsrik och verkar character flawed (på ett osympatiskt sätt). Hela den där businessen med dottern Daisy Lowe - Marc Jacobs vårfeja 09 - t ex.
(Men kanske framför allt för att han har ett opålitligt och Disneyaktigt utseende. Han ser ut som musen Roquefort i Aristocats, även om Roquefort visserligen var quite decent.)


Men Daisy har assets.

Bara kort:

Det här tjafset om den manliga Lucian som inte fick lussa osv rubs me the wrong way på samma sätt som "I kissed a girl". Dvs helt okej, men så himla ofarligt och beside the point. På samma sätt med lussandet.
Och ändå blir det nåt slags töntigt kvasiuproar. Och mot vilka? De som ändå kommer att förlora.
The uneducated and the old.

Eller åtminstone

det här.

Tecken

Jag har kånkat mitt skåp fram och tillbaka nu under två dagars tid. Bredvid skrivbordet -> bredvid fönstret -> bredvid balkongdörrarna -> bredvid skrivbordet. Repeat. Med tretimmarsintervaller om kvällarna. Ger upp vid midnatt ungefär, av utmattning. Har flyttat soffan också. Och..allt egentligen.
Gick i fackeltåg tidigt i morse dessutom, for that added town freak feeling. På väg till en kyrka för att lyssna på Hosianna etc. En ung kvinna var präst och alla hade bekväma kläder på sig. Hon: sin svarta blus instoppad i nån slags svarta jeans. I ett modernt, ljust kyrkorum med sextiotalsmosaik i fönstren.
Jag ville ha

• guld
• mörker
• ritualer
• fear of the Lord
  

Lite klarsynt vetenskaplig input, please

Låt mig bara få inflika, re det här med fransmännens påstådda behov av större French letters, att jag nån gång förra året talade med en mkt intressant och upplyst (och vansinnigt snygg) kvinna som var gynekolog och som minsann hade the hard facts. (Hon var iofs ryska också och därmed förmodligen lätt genetiskt predisponerad att fixera sig vid penisstorlekar. DESSUTOM var hon gift med en islänning, go figure. Kinda like meeting mamma.) Hon sa att orsaken till att fransmän har rykte om sig att vara sweettalkers och passionerade är för att de har varit tvungna att utveckla alternativa överlevnadsstrategier pga liten kukstorlek. In fact är de minst i Europa. Islänningarna - naturligtvis - var störst. Fast svenskar och norrmän och övriga nordbor fick nästan samma placering. Därav ordkärvheten och reservationen. No smoothness required.

Kul:

Too little, too late

But I always loved you in that dress.

Arse longa

Läste just Augusten Burroughs Running With Scissors och hade hela tiden en distinkt känsla av att ha läst allt förut. Förmodligen för att ett loopy persongalleri med dysfunktioner funnits i nästan all lit jag läst de senaste tjugo åren. I all film. Heck, i min egen blogg; i mitt eget liv. I fiktionaliseringen av liv. När jag ser tillbaka och brejkar ner, eller beskriver, verkar allt så rubbat. Och overkligt.
Direkt efteråt såg jag filmen, och det var weird, eftersom jag samtidigt förhöll mig dels till det jag just läst, dels till den här intervjun med Burroughs mamma. (Jag vet också att Dr Finchs familj stämde Burroughs.)
Mellan scener och repliker försökte jag sortera information och estimera rimligheten i allt. Jag funderade över vinklingar. Jag antar att jag ville hitta nåt slags gemensam sanning.
Halvvägs insåg jag såklart att det är som med allt annat: att det nog aldrig går.

Ask and ye shall recieve

i varje rum i huset

Hörni, jag menar inte att genera med töntigheter.
Och jag väntar med att trycka publish till senare ikväll nångång.
Men, alltid den här tiden på året: en tät längtan, svart sorta. Inte hopplös och allomfattande och sånt crapperi, utan som i tyg. Som i sammet. Kittlande sorta. Som när man sitter tyst i ett tyst rum och allt är koncentrerat - man ser dammpartiklarna i ljuset från fönstret - och man känner att nån snart kommer att öppna dörren och komma in och att det kommer att kännas obscent.