En sak till:

(ja, jag är en människospillra), men: que tonterias! Det är en sån ful bild. Vinylsinglar. (Säkert speciellt utvalda singlar dessutom. Bullseye through music.) How v skojfriskt av them. Jag kan ABSOLUT förstå impulsen att näcka, t o m att man ger efter för den om man känner sig fit, fifty & fabulous! och vill att världen ska veta, men kunde han inte valt nåt annat? En koteka?

Eller så kunde de ha dolt varandra med en strategisk hand där eller ett huvud där. Ett knä. En daisy chain av modesty.

Vi vet ju att nånting ditåt är bildens ursprungliga intention.

I'm throwing my arms around Paris, innerkonvolutet.

4.

Jag skojar. Han är en mere babe in the wood, herregud. Knappt fyllda femtio.

Samma ämne en gång till

1. Jaha.
2. Tydligen är the aged aktiva (jag kan i ärlighetens namn inte föreställa mig nåt annat) inte bara där.
3. Han ser inte ut att ha så stora fötter.

Senast jag åt

protein var i måndags, duger det som ursäkt?

Jag har noterat

att seniorer främst har sex i Tyskland, och rättat my earlier ways; se tidigare inlägg.
Alla har väl främst sex i Tyskland, det är väl sånt de gör där? Här menar jag inte mammas väninna Alla, utan alla människor. Fast vad vet jag.

Dessutom har jag ont i huvudet.

Jaha.

John Currin är 47. Han skulle kanske vinna på att ha tunika.


Igår briljerade jag som imbecill. Ställde samma frågor om och om igen, stirrade på skärmen framför mig utan att se saker jag borde sett, osv. En kollega sa åt mig att trycka ctrl F5 och jag ba', med stigande panik "FM? FM?!" säkert fyra gånger. (Tryckte jag inte t o m "f" och "m"?)
Well, friska tag.
Nu har jag blottat en smutsig liten hemlighet. Låt mig blotta en till: Jag känner mig provocerad av nästan alla kulturyttringar i den här stan. Av alla kulturyttringar in any city, period. Nairobis. Känns som att jag a) är utestängd och b) som att jag aldrig kommer att hinna ikapp. Som att jag genom ett extra fult och ickepermeabelt membran - typ en skojig regnrock - kan ana värme och rörelser på andra sidan, men inte mer. Och jag vet, jag vet; det är för intimt, men idag känner jag mig så låst i de närmaste månaderna. Jag tvekar inför allt. Vet inte ens om det jag säger är sant när nån frågar.

Jag tror att jag har en tidig fyrtioårskris. Om några år är siffran en fyra, liksom. Lika bra att betrakta sig som redan där och istället koncentrera sig på nästa stora och subtly flytta sitt fokus till femtioåringarna som identifikationsgrupp. Jag ironiserar inte. Det enda problemet är att när jag väl är där -taiträ - kommer mina peers inte klä sig i trevliga jaquardvävda tunikor och samla på lustiga träfigurer, vilket är vad femtioåringarna i mina fantasier gör (de går i alla fall INTE i orgasmskola eller skaffar ankeltatueringar som those walking around amongst us), utan precis som nu fortfarande bara slänga sina Whyred-väskor över axlarna och cykla iväg till sina reklambyråer. Och jag kommer att diagnostisera visualisera livet vid sjuttio.

Kanske borde jag se den där våldsamt tabu-raserande danska filmen om pensionärer som har könsumgänge.

Och det är nog sextiotvå-åringarna som har tunikor. Femtioåringarna har jeans och hår som är uppljusat två nyanser.

E - som är en lithe twentysomething i ännu några år - berättar om pensionärerna som besöker filmhuset i samband med nån outing, och som är så vana att bli vallade och fösta att de ibland dyker upp ensamma inne hos honom och uppgivet (men uppfordrande) frågar "vart ska jag?".
Utan att förklara sin situation närmare. (Ibland börjar de med ett "jaha".)
Vad jag undrar är naturligtvis: hur kan nån svara?

Edit: TYSK. Naturligtvis är filmen tysk. Men man kan förstå hur jag tog fel.

Stupor

Jag har nämnt min mammas väninna Alla förut, eller hur? "Alla äter alla mediciner; Alla älskade Jeltsin men jag sa 'Han är som alla: bara skit'; Alla vill ha en ny kylskåp" etc.
När jag är trött leker jag med tanken på att hon skulle ha en väninna som hette Inga också, och att hon agiterat skulle redogöra för vad Alla ville vs vad Inga ville.
En skön fåtölj och lite Cocillana på det och jag skulle vara set.

Fluzie

Jag skulle kunna sova i tre dygn till. Lätt. Vakna till lite, justera armar och ben under mitt alldeles för varma duntäcke och sen drömma fler jagade drömmar om att ha köpt en mögig etagelägenhet (två rum och felvända trappgrindar) på en bortglömd europeisk semesterö och att i sömnen inte kunna se klart; inte kunna se om jag tapetserat över den fuktskadade badrumstapeten rätt eller om stenstranden i anslutning till mitt tak är farlig. En känsla av lösspringande jyckar på gatorna.
Jag är så trött.
Jag hade tänkt se Ylva Oglands lägenhetsutställning idag eller igår. Sov bort timmarna.
Jag hade tänkt se The Reader, med Kate Winslet som nazilägervakten som blir kär i en femtonåring. Jag beslöt mig för att vänta. Jag skulle ha somnat.


Makro berättade för mig att han har hört av flera som tagit flushots att de aldrig blivit så sjuka i influensa som efter det. Kan jag ha drömt det?

Hata personen, inte handlingen

Alltså borde ni kolla upp H-i-t-t-a-t. T ex två-serien från 17:e januari, som börjar med ungefär den här bilden.

Och apropå

Billioth och Aderup minns jag hur nån jag tycker mycket om lovade att öppna dörren till erotiken i år. Jag måste genast ringa och höra hur det går. Februari already.

http://www.kerstinkerstin.blogspot.com/

Jag blir ganska upphetsad av tanken på HM:s nya inredningssatsning. Faktiskt.
Pollockhanddukar, va. I could tell you a little something about Pollockhanddukar.
Och hon inredningskvinnans tips i dagens bostadsbilaga - de uppblåsbara Niki de Saint Phalle-figurerna från Modernas presentshop - fick min dag att lyfta lite till. Cheap, men kul.
Uppdatering: Dvs hennes bildbyline + Niki de Saint Phalle.
Känner att jag måste vara specifik här.
I första versionen av det här inlägget lät det som om jag blev glad över...den härliga figuren.

OBS! Jag klarar inte av att bli misstänkliggjord just nu!

The Selby

I mig ryms en hel del. Förutom harm t ex snor. Feber. Värkande ryggkotor. Hosta.
Men jag fick ett gammalt brusrör Citodon avlämnat i eftermiddags och jag avnjuter alltså just nu en mugg krispigt vatten med sen länge utgånget bäst före-datum. Förrådslagrat.
"Källare: Ett halvt rör Citodon, 2002-05".

Det ligger travar med travar överallt. Disk nedanför soffan. Disk på fönsterbänken. Mitt hem ser ut som shite, och jag matchar. Valfri Ulla Billquist-imiterande kärring i lottauniform är ung och kooky jämfört med mig - nyligen bekräftat av källa med lindrig mental retardation - och jag funderar på att lägga upp bilder.

Men sen tänker jag: Nej, Salvada. Gör det ICKE. Bär din harm som den sista droppen vatten. Om en dryg vecka kommer du att börja förvärvsarbeta (de undanlagda pengarna är slut), och då kommer allt att bli så mycket mer ordningsamt. Pressad på tid kommer du att hinna med allt så mycket bättre. Du kommer att skriva en bok. Du kommer att baka eget bröd. Du kommer att gymnastisera om kvällarna. Du kommer att känna dig tillfreds.
Det här är vad mina vänner talar om för mig. Och jag tror dem. För de har koll.

Se bara, från Izas hall (obs! Ej skoj. Blodigt allvar):

Years of refusal

Kolla här, vilken snygg bild. Det här är E i Antibes. Han är tjugotvå eller tjugotre, och gör det han brukar. Prislista finns som pdf.

Kära nån,

jag behöver verkligen äta nåt köttigt.

Jag skriver på en

pc nu och inte på en mac. Och inläggen ser annorlunda ut när de är publade.
Det här undrar jag över.
Kanske har jag bara kommit åt nåt.
En spärr i mitt inre.

the new pretty

Igår, till vänster om mig när jag satt i soffan, fladdrade ett streak av gult och orange förbi. En fjäril. I mitt vardagsrum. Utanför snö, här nåt annat. Overkligheten var en present. En fjäril mot en iskall ruta ovanför snö på ett fönsterbleck. Jag tog bilder när den vilade på mitt dammiga element. I taket hörde jag grannarnas hälar.

Annars tänker jag att det går en så användbar skiljelinje, lika tydlig som MQ, mellan människor som skriver på -under? - upp rop mot sär skrivningar och människor som inte gör det - såklart. Och en sida är så mycket mer decent och mindre tröttsam att tillhöra än den andra.

Låt detta t ex bli er en guide när ni väljer livspartner. Eller, minst lika viktigt, makro: slampiece.

Nytt år

Ha! Jag känner mig energisk idag! Somnade vid tre och vaknade för en timme sen. Solen skiner! Makro har precis gått, efter att ha sovit över på soffan, och jag tänker skippa att sopa popcorn och istället ta en promenad. Dagen gnistrar ju! Iskristaller överallt!
Igår var bra. Vi gick inte på festen som Iza stressad och rödkindad smög iväg till. Efter att jag kastat ner saker åt henne från balkongen, lovade hon mig att hon skulle svara ja på allt, hela kvällen. (Det här handlar inte om Yes Man, utan om att jag häromdagen hörde mig själv förklara för E att om jag varit Yoko Ono skulle ordet högst upp på min stege varit "No". Bestämde mig efter det för att försöka gå emot mina instinkter.) (Men eftersom Iza sa ja till festen fick hon börja.)

Istället gick vi ner på fotbollsplanen och sköt raketer. Vid tolvslaget landade en brinnande raketrest just där vi nyss stått. (Mellan en rödvinskupa och en flaska Cordoniu.)
Senare skakade Alice ut metformin över en gigantisk, svampig pandoro och medan vi ryckte bitar åt oss - efter att ha pratat om ufo:na hon och N sett och bannat N för hans sockerintag - förklarade hon att hon älskar pandoro för att det är som att äta molln, vilket lät väldigt mycket Inga Tidblad.


(Och som fick mig att minnas att Alice förut ägde en lång, svart och mycket urringad klänning som burits av Inga Tidblad i en Dramatenuppsättning och som jag lånade en gång när jag var nitton och det var halloween och jag och makro - weirdly enough, för vi umgicks egentligen inte då - mitt i natten fick en förflugen och tonårsromantisk idé om att åka ut till en kyrkogård och ha en picknick (dvs dricka vin). Vi enlistade M - som inte hade blivit informerad om att vi befann oss i Alices andrahandslägenhet (hon var inte där just då, utan hos sin tjugo år äldre bf; han var operarecensent och quite galen; hon hade precis börjat på Musikhögskolan), utan i stället väntade i bilen på gatan utanför mina föräldrars hus i nån timme.
Allt rann ut i sanden. Och Tidblad-klänningen såg i ärlighetens namn ganska urvuxen ut på mig: jag är 1,76; Inga och Alice diminutiva.
Men det var en urringning to die for.)