Cheap men kul.

När Corrazza Bildt visade sitt Emilien i DN Söndag. Glömde bort att säga det då.

Jag verkar helt galen idag,

kan ni vända er bort ett slag?

Men kanske,

och här talar jag om nåt helt annat, tror jag, vore det bättre att agera som om man vore tvärsäker hela tiden. Låsta ögon och GI-müsli.
(Om jag vore sån skulle jag kanske t o m kunna utnyttja mitt gymkort.)
Förstår ni vilka jag menar? De som skulle kunna förstå undertonerna, men väljer att inte.

b)

Jag menar inte att negera allt jag säger. Det är så tröttsamt, G only knows. Jag menar bara att jag inte vet vad "väl avvägda" egentligen betyder.

Lyssna,

man MÅSTE vara fördomsfull. Annars blir livet astrist. Fördomsfull och nyfiken i väl - eller kackigt - avvägda proportioner.

Sportlov

Mot Mörby.

Jag gillar snön. Och bonus: igår kväll gick jag hem från tunnelbanan genom Narnia - med trippla lyktstolpar - och imorse satt snöhäxan från samma ställe snett emot mig på tunnelbanan. Visserligen dressed down i stålgrå poplinkappa med pälsbräm och dito mössa, men boy var hon fierce. Och två stationer senare steg Edith Sitwell på. (Trettiofemårig musiklärare i i nån slags native huvudbonad, men han såg så kuvad och otherworldly ut och mössan skrek "I'm it!")

Och Djuna med

Och när vi ändå talar societetslesbianism vill jag ha sagt att jag tänker plocka ner min rea-utgåva av Colettes samlade ur bokhyllan ASAP. Och att jag ser fram emot Stephen Frears Chéri.

Jag har trevliga minnen till Colette: jag och A i ett tält på en stenstrand på Gotland i ett regnigt juni, sjutton år gamla. Han brände myror på en trädstam. Vi ville båda strypa varandra (eller ännu hellre ha sex med Pelle Dean) men sublimerade genom att läsa Colette i fuktiga sovsäckar.

Har jag berättat det här förut? Säkert. (Men jag vet att ni är hemskt artiga.)

Men

två trinkets fick jag ändå med mig från Små smulor: ett professionellt inramat och aningen skrynkligt glyptoteksfotografi av en diskuskastare - om det fantiserar jag att det är ett hemligt tecken från någons fyrtiotalsskrivbord - och Truly Wilde av Joan Schenkar, en biografi om Dolly Wilde, Oscars brorsdotter, som med sitt affinity for high fashion and low behaviour under mellankrigstiden uppenbarligen var en fixtur i Europas och Hollywoods skarpaste crowds och litterära salonger.

Jag vet inte om det är trösterikt att veta att hon också sköt upp saker och aldrig utnyttjade sin fulla potential. Är inte det själva bandet som knyter ihop mänskligheten? Upplevelsen av waste, i en eller annan riktning.

Och vad är egentligen att utnyttja sin fulla potential?

When asked what she would do that day, she replied: `Probably nothing but hesitate'.

Leisure

Vi tog en promenad runt Vinterviken idag, och sen under bron och runt Trekanten, och Trekanten såg ut som en Brueghelmålning, jag lovar, eller en 1880-talsmålning av vinternöjen i Paris, i alla fall på håll. Skridskoåkare och flanörer överallt, och pilgrenar ner i isen, och så jag och Iza. Jag hade tredubbla lager på mig och sa åt Iza att ta av sig solglasögonen för att maximera strålarnas influx på kroppens biokemi. (Och ögonens eventuella starrutveckling, men det mumlade jag under my breath.)

Sen gick vi in på Små smulor och det var hemskt. Lukten av armsvett och unkenhet, den fastnar på en gång i hår och halsduk. Solkigheten efteråt. Och såklart var det trångt, eftersom Små smulor är Parisbornas främsta och quaintaste lilla helgnöje.
Hur mycket jag än gillar begagnat kommer jag nog aldrig att köpa tjugohundratalsidén om det helt. Jag blir alltid beklämd. Tänker att bakom vintageyran och tantkopparna finns människor som handlar nåns gamla Lindexbodies till sina barn inte av quaintness utan av faktisk nöd. När jag fantiserar ihop historier bakom sakerna är de aldrig lyckliga; bara dementa tanters sista lager av värdighet över äldreboendeblöjorna i form av plisserade konstsilkeskjolar, eller soffor där övergrepp begåtts. Och insprängt mellan allt: små medelålders chilenskor som provar horstövletter med beslutsamhet.

Autosave

Ett problem med att vi är du och jag med varandra nu är att jag inte kan berätta saker för er på samma sätt längre. Som i alla trygga relationer. Ni vet hur det är. Generositeten med förtroenden i början, tystnaden sedan. Hur man gradvis tar tillbaka sitt territorium, för att inte sammansmälta totalt och...utplånas? Sneakiga och oemotståndliga impulser att hemlighålla tankar för att äga något själv.
Jag har mycket on my mind, saker jag skulle vilja förklara, men det gör sig inte här.
Se det som ett token of my devotion.

Jag kränker andra

För så här är det: mellan mitt huvud och mina talorgan finns ingen förbindelse idag. Egentligen inga dagar den här veckan. Munnen är automatisk, hjärnan MIA.

Igår frågade jag myndigt en sur och strumaögd person "kommer du ihåg vad du hette?"

Medan äggen

kokar, skriver jag det här, eftersom mitt liv numera är en jakt. Jag har somnat på soffan mitt i en kopp te, nästan varje natt den här veckan, och alla i helgen. (Äggen äter jag för proteinets skull, inte av enjoyment; jag vill inte att ni ska få den uppfattningen om mig; att jag skulle vara en ägg-ätare by nature.)

Och

Synecdoche slog mig sedan. Förstå mig rätt: jag placerade den i kurslistan för filmvetenskap vt 2012 while watching, like any person med svag självkänsla, men jag pieceade ihop probabiliteter och fattade saker först efteråt. Ett avstånd på i alla fall en halvtimme behövdes för mig. (Eller så var det bara tiden det tog för en Seveneleven-inköpt Lionbar att normalisera mitt blodsocker.)

Jag ser er flacka med blicken already. Det enda ni behöver veta är: gud vad Jennifer Jason Leigh ser ut som Helene Billgren i första delen av filmen.

Kino

Ungefär här somnade jag.

(Och det finns antagligen saker vi borde tala om, men vi gör det imorgon hellre.)
Läs istället det här:

Your horoscope for February 9, 2009
Are you an artist, writer or musician, salvada? If so, you might find your work taking on more of a symbolic or impressionistic tone.

Hur kan de veta, så exakt?

Efter jobbet idag träffade jag Iza aprés en exquisite quadrupelkommunikation som uppstod efter att Iza hade glömt sin mobil och ringt till sitt ex som ringde till makro som ringde mig och med gäll röst skrek (jaja, jag vet) åt mig att ställa mig vid bögringen -han sa så, jag svär, men menade förstås spottkoppen - på Centralstation roughly around tjugo i åtta. Jag gjorde det. Fick inget napp. Bara Iza, fem minuter försenad och...how can i put it...positiv. Vlket ju betyder en helt annan sak nu än på det naiva nittio-talet.

Sen gck vi på bio och såg Kaufmans nya. Jag åt popcorn och somnade när det var 25 minuter kvar. Ungefär samtidigt som Caden och Hazel och deras respektive uttolkare började dö och ersättas med andra skalliga gubbar och Emily Watson. Iza skämdes lite, tror jag. Särskilt när vi reste oss upp och det låg popcorn överallt där jag suttit. Jag visade henne skyltarna från socialtjänsten på tunnelbanan hem, de där de söker ledsagare åt personer med sociala funktionsnedsättningar.

Jag tror att hon kände att det blev too close, så hon la ut texten om Hal Hartley (?) istället. Jag kände mig obekväm eftersom jag hade konstiga kläder på mig. Stövlar och bruna byxor och en ful scarf och en ful jacka som får mig att se ut som en blåskimrande, elongerad skalbagge. Avskyvärd. Och såklart tänkte jag på dig.

Vad min mamma frågar E,

efter tio minuters konversation:
"Du är inte buög, nej?"

"Han har diamant i örat."
"Du förstår, de senaste årens utveckling var förskräcklig trauma för mig."

Just det.

Med den, i en påse. Och alla ska se mig.

Meanwhile

vill jag ha en ensemble i samma färg som löksoppa. Stickat och tweed. Och folk måste se mig när jag promenerar längs villagatorna med den. Och jag vill att året ska vara 1980.

Och

Kleerup och Grammisgalan, och Konstfackaren och uproaret.
Är det här it?

Och nej,

jag tycker inte att jag är färdig med jordelivet än, ta' for asking.

taiträ

Jag ber om ursäkt

Kan inte ens få gnälla för ett sympathetic ear. Så, här är jag. Låt mig få komma nära till era hjärtan så som den jag är den jag försöker vara .
Idag nr ett: Daniel Westling i ekonomidelen, krampaktigt leende.
Idag nr två: modecovrandet. Jag orkar inte fästa blicken vid orden. All respekt för journosarna, men samma ord, olika år. En ny vokabulär behövs.
Eller: kanske inte.
Idag nr tre: Håkan Hellström. Intressant: "Varje gång jag är i Köln passar jag på att köpa kroppar." Inte: "Köttfärsås och spaghetti."
Helylle isn't isn't isn't fun anymore, doesn't get me lathered up like it used to. Ge mig nåt annat. Jag vill läsa nåt vars innehåll jag inte kan gissa mig lika lätt till på förhand. (Vilket exkluderar den här bloggen, jajaJA, men dragplåstret här är, som ni alla vet, förnedringen, mörkret, skammen.)
Bottnar det här i att jag är trött och behöver sova, men inte får eftersom jag måste göra en massa strunt som innefattar stödben och dessutom gå upp 05:45?
En retorisk fråga behöver inget svar.
Och psykomotorisk excitation behöver inget försvar.
Men gräshoppan nedanför Karin Boys var kul.
Räääskoppan.
Jag visste inte att de var så roliga.