Ikväll har jag druckit årgångsvin (kunde ha druckit mer) och luktar majbrasa. Och rökelse, som jag verkligen ogillar. Jag ogillar VERKLIGEN rökelse. (Utom en sort jag bara upplevt långt efter the actual burning, som barn, genom inbrända rester i ett miniscule och klingande rökelsekar av mässing. Det var som att lukta på knark. Inte helt okej.) Det var konstigt ikväll. Bra och konstigt och dåligt. Makro och jag bearbetade trauman för öppen ridå. Mest han. Varannan mening handlade på ett insinuant sätt om mina karaktärflaws eller om att få sova över i natt. Jag kände mig ofokuserad hela tiden, som när nån berättar om en flippad dröm.
Men vi har alltid varit bra framför publik.
Till sist gick jag ifrån de andra och gick hem till en (1) tänd glödlampa (soon gone) och tystnad.

Jag gick på gator med minnen av nåt annat. Förbi en mack där natthandling förut skett.

Jag är så hungrig att jag vill kräkas, och ändå har jag ätit multituder av skit idag.
Jag borde välja frukt och jag borde göra det instinktivt. Känna att det här - flavonoider och purple stuff - är vad mitt system behöver för att säkerställa frisk ansiktsfärg och sexuell gångbarhet. Inte brownies och mintchoklad.
Jag tror att jag är för trött.
Igår rök jag ihop med en kollega. Hade ångest hela kvällen. Idag erbjöd han sig att hämta kaffe åt mig. Jag vågade inte dricka, eftersom han känns initiativrik. (Plus har jobbat som servitör.)
I förra veckan gav han mig en öm och faderlig puss efter en lätt verbal backstabbing. Och passade, när han vände sig om, på att squeeza mitt vänstra bröst.
Den sortens recklessness.

Gillar honom.

Allting är förskräckligt. Och jag har fortfarande inte tryckt publish.
Och varför tar ni av er? (Inte ni, men de andra. ) Det är ju bara april. Folk i för tunna och för vita kläder för tidigt ger mig ångest. Så sorgligt på nåt vis; som att flaunta sina stunted förhoppningar om nåt annat inför hela världen. (Fast att ha på sig samma kläder för sent är nästan ännu värre. Blåfrusna anklar i slutet av september är...even sadder.)

Annars är jag fixerad vid de där koreanska tonåringarna som använder doublelid-tejp och cirkellinser för att se ut som tecknade fjärdeklassare. Ulzzang.
Jag undrar om de äcklas av sina kroppars tillkortakommanden efter ett tag. Typ håren på benen. Eller om det blir en leckerer kontrast.

Per Hagman

.

Jag läste för första gången nåt av Per Hagman idag. Jag var tvungen, eftersom Blanche hade hoppat ner från balkongen på tredje eller fjärde våningen och jag lämnats kvar i Izas lägenhet med idle hands. Jag tog en bok, började bläddra.

Kunde jag inte bara ha låtit bli?

Listen, mer dekadens: jag äter just nu Varma koppen Ängamat. Dvs high grade pristine glutamat utrört i vatten.
Det här är rock bottom.

Jag fryser av all sol. Det är inte bra det här med sån violent exposure så tidigt. Som en för tidig sexdebut. (Vilket är nåt jag inte har nån personlig erfarenhet av.)
Vad jag vill säga är att april borde få vara april. Juli kommer tids nog.

"Om vi flyttar till England skulle du inte behöva jobba. Du skulle kunna dreja hela dagarna, om du ville det."

Makro repeterar trygga spår i vindlingarna och jag

1. undrar vem jag är i hans torra lilla valnöt
2. har aldrig drejat.

Ibland känns hans förslag helt rimliga. Som en bra deal, rentav.
Ge upp. Tas om hand.
Neutered och drejande, i ett redskapsskjul omgiven av kissvattnade hortensior.

Jag vill be om ursäkt för att jag är så långsam med allt.
Jag vet att ni vet hur man kan vara. Annars skulle ni inte läsa här.
Allt kan bli för stort, förstår ni?

Och det här är inget sinister, bara lite artighet.

Och jag lever mitt liv som en fri och obunden kvinna genom att söka på och läsa igenom alla mejl som börjar på "baby" i mina arkiv. Sen "bebe". Sen "bb".

N, en av mina tonårs vuxna, dog ikväll.
Sex månader från diagnos till slut.
Jag träffade henne i juni förra året; hon såg fit och ung ut i koordinerade tenniskläder, på väg att hämta sitt barnbarn från skolan. Hennes var en annan värld än yogamammornas; en svalkande fläkt av poolside Saudi-leisure bland kvava, stumma trävillor.

E-L:s gråt på telefonen.

Hur som helst är det fel, bestämmer jag nu.
Jag måste mobilisera mig bara.
Sluta med moth-lekarna, sluta med the dead ends. Tala klarspråk.

Vi pratade om karma, och en tredje sak sa Iza: att hennes metod numera var Oscar Wilde:sk; yielda och så där.

Jaja. Och hur gick det för honom?

Hon sa nåt annat också, om begär. Nåt från en Iza-film, dvs säkert obehaglig, och med Nick Cave - manifest eller suggererad - i en biroll. Svett, dans till zigenarmusik osv.
Hur som helst, ganska sant:
"There is no adventure, there is only lust and trouble."


(Eller möjligen, som i makros fall: hjärnsyffe och Cialis.)

Iza sa nåt. Om ur hon hade vaknat upp med en boyf första gången, tittat på hans öron medan han sov, och i varje fiber känt "fel öron".

Efteråt tog vi en promenad, jag med mongolögon och fluorescerande hud, Iza förälskad och på väg till en dejt.
Och exakt samtidigt, efter vitsipporna (som hon inte gillade) och efter trädstammen hon lät mig titta på genom sina solglasögon, och efter alla paren och efter pensionärerna med gångstavarna och efter täcket av bruna pilhängen (guppande i vattenbrynet som en aboriginmålning viewed through angst) men strax innan bron, började vi båda hörselskadat ljuda "In a manner of speaking". (Jag Tuxedomoon, hon Nouvelle Vague.)

Kanske

talar jag om andra saker, låt mig säga det igen.
Men jag kan inte censurera vartenda ord eller tanke. Finns ingen mening då, och det här är fanimej en outlet, det var planen. Och jag är inte katolik och jag GÖR inte terapi.

Jag behöver skriva om saker som pågår, även om det är shiteous.
Mitt liv just nu: jag gör unconnected och oigenomtänkt stuff, känner mig otrogen i varje rörelse. Kan inte separera ömhet från sadness från need från haram.

Jag jämför allting med något annat.
Så är det.

Nattbloggande är inte en bra idé. Jag vet inte vad jag håller på med.
Och jag kan inte ens skriva om det.
Allt jag gör har jag gjort förut, med någon annan. Samma gator, samma ord, samma vatten, samma awkwardness. Det är sorgligt och ändå kan man inte avhålla sig.

Bland de mina firar vi påsk imorgon istället.
Påskafton är inget.
Alice fyllde år igår, hon var här, och vi talade, av så många olika diffusa anledningar, om analregionen. ("Analregionen" låter väldigt franskt, eller hur? Är nog. Går förmodligen en gräns vid Picardie.)

Hon ville inte släppa ämnet. Senare, när vi gick till tvättstugan, såg hon sig omkring och förklarade med en pleased glint i ögat att hon "aldrig varit här bak förut".
(Vilket hon, låt mig förtydliga, annars blir hon galen, inte gillar eller understödjer the practice of att vara i någon form.)

Bytt dator. Nån hade spillt ....materia ner i tangentbordet på den andra.
Jag sprang idag. I mina nya Asics. Sen åt jag upp alla chokladpralinerna från Ejes som jag fick i påskägget från makro. Östermalmskärringarna har faktiskt en poäng där, Ejes är fantastiska.
Nu äter jag isländsk lakrits -också makro - med nostalgiskt tradrasistiskt lakritsnamn:"Sambo". Pingvin istället för minstrel eller hottentott på påsen, men alla vet.

Våren är...hur ska jag säga? Om morgnarna sjunger cellerna - ursäkta mig, verkligen -men om kvällarna är det som om jag gått fel och hamnat nånstans där jag inte känner igen mig. Lager av vårar. Vad jag gjorde den förra, och den innan. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.
Meanwhile känner jag mig kär varje gång en ginst flashar mig sina yellows.

Har fortfarade ite förmått mig att trycka publish. Gör det i morgon. N:en fugerar ite okej på de här nöddatorn btw. Inte b:na heller. Ska byta till e annan. Har ite fått tillbaka mi mac. Täk om de har lämnat den till polisen? Allt mitt olagligt införskaffade och generande material.

Jag har varit tyst och undvikit alltför heavy netting eftersom jag for till Surinam och byggde ett tempel i djungeln.
Eller så arbetade jag, och sov.
Och överlade med mig själv om hur jag skulle kunna skriva om vissa saker. Ni förstår, jag kanske menar nåt helt annat. Andra människor.

Min fyrtiotalskub är belägrad av workmen. Jag är förpassad till sovrummet och tänker jag att jag inte har någon inre moral. Jag har en yttre, som är självbelåtet välfungerande så länge status är quo, men den inre -poof! Kaos.
Of human bondage, vavava.
Jag talade i förrgår med en kollega som sa "men du vet, S, det finns koder här i livet, som man aldrig bryter emot" och jag nickade emfatiskt, kände att han hade rätt, men visste samtidigt att jag skulle kunna fås att bryta mot vissa. Eller nästan bryta, för i sista sekund skulle mitt exoskelett av ångest göra det omöjligt för mig att agera.
Jag vet inte. Jag har impulser. Ni med.