Men allt sånt är förstört nu, jag kan omöjligt ligga med nån som gillar XXXX XXX XXXXXXX.

Vad kan man då lära sig av det här?

Jo, att enda fördelen med relationer tonårsflickor emellan möjligen är de andra impulserna.

Vi bråkade om litterära kvaliteter och han avbröt mig mitt i ett högläsningsstycke crap och gick in i mitt sovrum, öppnade en färgpyts och kletade färg över mitt fönster, lät demonstrativt färgsjoken sjunka ner över min fönstersmyg. Jag tror att han valde mellan det eller handgripligheter. Min impuls: att strypa. Jag smällde till honom och kletade färg i hans ansikte. Jag tror att det kom på hans nya tröja.

Ser fram emot Gotland, har hört att det finns ett kalkbrott med jävligt opakt vatten där.

Jag gör slut.

Ilska är den renaste känslan i världen

4 x "jag kan inte skriva" igår.

Jag gillar när sommaren är ombytlig f ö.

Iza är i ett hus på Fårö och det regnar hela tiden. Ska dit i nästa vecka; hälsa på en dag, åka moppe resten.

Jag och den inflyttade grälar. Inget nytt där. OCH han har tappat bort min cykelrumsnyckel.

En vän berättade att hans pappa på ungerska refererade till honom som "Pål som förstör".

Hate to say it men... Han bara GÖR saker, som inte är underbyggda eller rationella. Ser nåt, får en impuls. Skrattar och klappar händerna åt glada färger.

Som när han i förra veckan insisterade på att ta bort en fjäder på min cykel som han själv inte kunde begripa vad den skulle vara bra för. Jag fick hota för att få honom att låta bli. Min mac pajade efter att han stoppat ett smutsigt usb-minne i den, och jag har fortfarande inte skickat in alla nödvändiga papper till försäkringsbolaget eftersom jag prokrastinerar. Därför är allt så ödesdigert med mig: eftersom att remediera saker tar en evighet. Han spräckte kakelplattorna i badrummet när han skulle dra ut gamla plugg. Han wreckade min billiga radio i förra veckan, tog mina nyinköpta shorts och svettcyklade i innan jag själv han använda dem ("men du sa att du hatade dem!"), stänkte te på mina väggar, tänkte vispa grädde framför en oljemålning, gjorde så att jag

jag slutar nu, men just idag är jag extra arg. Han gör mycket bra också, såklart, hemskt mycket bra, men just den här sidan av coupledom är den jag alltid haft svårast att fördra. Anpassandet, ihopblandningen av viljor och strumpor och önskemål och kroppsvätskor.

Han hänger in skitiga jeans bland rena plagg i garderoben, tycker att det är bättre än, att som jag, inte hänga in nåt alls, bara lägga det i diverse add-högar.

Jag vet att det här är småsaker. But so is, mestadels, life.

Jag kanske har blivit för gammal för att kunna anpassa mig? Allvarligt. För set in my ways.

Mamma berättar om sin väninna Toma, som vid sjuttiofyra års ålder träffat en åttiofemårig man, och som inte kan förstå varför han är så tardy med att slå ihop påsarna. Well, lemme tell you.

Och han sover till tolv om dagarna, är uppe om nätterna. Jag somnar vid midnatt, vaknar tidigt, känner aggression. Han är född på åttiotalet, tänker jag, hans hjärna har inte vuxit klart än.

Kanske är det därför han upprepar saker över tid, som till sist bildar mönster man inte kan avfärda. Och har svårt med ansiktsavkänningen.

Så måste det vara. Hans hjärna har helt enkelt inte vuxit klart än.

Tillsammans är man mera ensam

Jag sammanbor nästan. Det här sker gradvis och i det fördolda. I min hall ligger flätade loafers bortglömda och en annan människas filt och termos har migrerat till dörrmattan. Rea-inköpta Whyred-shorts ligger ihopskrynklade på sängen. I garderoben hänger t-shirtar jag inte kan minnas att jag haft tidigare, och när jag tvättar identifierar jag något som ser ut som herrtrosor i bikinimodell.
Känns bra. Förutom att jag i så fall faktiskt sammanbor med en man som på allvar tittat mig djupt i ögonen och sagt "Några av mina bästa kläder har jag hittat på gatan" (när jag förra sommaren med våld drog iväg honom från en utslängd klädhög i Midsommarkransen).
(Han brukar "hitta" cyklar också.)
Han lagar mat, han gör frukost. Steker crêpes med vichyvatten i smeten. När jag kommer hem är dörren redan upplåst, ljuset tänt, balkongdörren öppen. Han bäddar sängen varje morgon. Jag bäddar nästan aldrig min säng själv.

Jag kan ju inte skriva om nåt här längre, ni känner ju mig allihopa. Kanske inte face to face, men anima to anima. Och jag kan inte skriva om vad han säger eller vad jag säger för det blir ju bara sickly alltsammans.
Sen är det här, bloggen, som vilken annan relation som helst: den måste underhållas, och man måste berätta om crap och småskaligheter varje dag för att de ska göra nån som helst sense.
Annars blir det bara som för ett ex-par jag känner, som träffas ibland och har absolut inget att säga varandra, för att inget verkar värt the air.
Jag kan inte skriva om nåt av värde just nu. Jag kan t ex inte skriva om det som håller mig uppe om nätterna och inte heller om det andra jag tänker på.

Men herregud, egentligen: vilken relation mår bra av att man talar om allt?
Hemligheter och dunkla drifter är vad som behövs för att man ska orka hålla ytan slät.

Fast kanske har jag fel där, det finns vänner jag hörs med högst sporadiskt, och när jag gör det är det som om ingen tid alls förflutit.
Jag vet nog inte vad jag talar om.

Nu ska jag se Linje Lusta, SVT2, och begrunda.

Juli

Jag cyklar till och från jobbet sen en dryg vecka tillbaka, förnedrad i biljardkulehjälm, med kupad rygg. Jag gillar det, särskilt om kvällarna, vid Söder Mälarstrand, den sista räfflade autobahnbiten innan Pålsundsbron. Det känns som att jag är helt vilse varje gång.

Om nätterna händer det att skolgårdsstulna rosor växer fram ur ramen på min cykel. Tar jag tunnelbanan upptäcker jag dem inte förrän ett dygn senare.



Jag är så trött idag, smaken av te kväljer mig. Hur jag hanterar min hjärna kväljer mig. (Eller om det är min själ, jag är dålig på anatomi. Någon av dem är anyways som ett djur i ide: sover och magrar och bidar sin tid.)

Jag skulle vilja läsa en bok.